Kategori: Sekularisering

Åter till den hedonistiska, hedniska dyn

Religiositet har väl sällan varit kringgärdat med så mycket förvirring och ängslighet som i vår egen tid. Det heter att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, vars befolkning i allt lägre grad deltar i liturgisk verksamhet eller (som det slarvigt heter) går i kyrkan. Samtidigt pratas om nutiden som »post-sekulär« vilket skulle betyda att den sekulära eran är förbi.
Fortsätt läsa ”Åter till den hedonistiska, hedniska dyn”

Psykologin tog över. Om det förlorade hoppet och modernismens pågående försök att förklara.

Vetenskap hålls högt. Felet många gör är att förstå vetenskapliga rön som sanning vilket de naturligtvis kan vara, men inte självklart och inte på basis av att man med vetenskaplig metod påvisade sanningen. Sanningen är sann i sig själv. Vad händer då metoden i sig blir likvärdig med sanning? Vad sker med människan i en värld där sökandet efter sanning upphört och hoppet sätts till metod?
Fortsätt läsa ”Psykologin tog över. Om det förlorade hoppet och modernismens pågående försök att förklara.”

#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?

fastenål-på-kavajslagEn violett pärla på jackan, rock- eller kavajslaget för att markera iakttagandet av den Kristna, Stora ljusa fastan (Påskfastan). Vi kallar den kort och gott för #fastenålen. Bör bli en snackis och en samtalsöppnare som ger dig som bärare möjlighet att upplysa om den tid som inleds med Askonsdagen och varar fram till Kristi uppståndelses fest.
Fortsätt läsa ”#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?”

Bibelsyn i vår egen tid

Hur kan det komma sig att människor som kallar sig moderna – och som ”så klart vet att Gud inte finns” – är de som bäst tror sig veta hur den heliga Skrift (Bibeln) skall tolkas? Inte sällan gäller det specifikt Nya Testamentets läsning och tolkning. Häromdagen möttes jag åter av detta, då en modern person menade att Nya Testamentet (alltså de böcker som vittnar om Jesu liv och gärning) egentligen inte har något med Gamla Testamentet eller Gud att göra, utan är en text om humanism som, exempelvis, ger stöd för att det i Sverige skall införas ett tredje juridiskt kön – en debatt vi säkert får anledning att återkomma till här på GID.
Fortsätt läsa ”Bibelsyn i vår egen tid”

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

Julkrubba på Sankt Petersplatsen i Rom blockerades på Facebook på grund av sexuellt innehåll

Skulle du kunna tänka dig att en bild tagen från ”julkrubban” på Sankt Petersplatsen i Rom blockeras på Facebook med motiveringen att den är ”sexuellt suggestiv och provokativ”?

Screen-Shot-2017-12-13-at-9.43.01-AM-2445906198-1513131358569

Screen-Shot-2017-12-13-at-9.43.12-AMVar år invigs en ny födelsescen (det vi vanligen kallar ”julkrubba”) av den romersk-katolska kyrkan på Sankt Petersplatsen i Rom. Denna julens installation utspelar sig i vad som tycks vara ruinerna av Sankt Peterskyrkan och vad värre är finner man, i stället för den traditionella scenen med Jesusbarnet i centrum – omgivet av Maria, Josef, herdar, änglar och djur – tämligen makabra statyer av ett lik, en fånge och en fullvuxen naken man. Det var alltså inte ett naket Jesusbarn som utlöste blockeringen på Facebook, utan en staty av en fullvuxen och naken man. Jesusbarnet lyste med sin frånvaro.

Screen-Shot-2017-12-13-at-9.43.30-AM

Det som blockerades var en annons som innehöll bilden från Petersplatsen på julens födelsescen. “Your ad can’t include images that are sexually suggestive or provocative”, skrev Facebook.

Den som tror att det bara är i en protestantiskt kontext man finner postmodernistiska tolkningar av den kristna traditionen och läran bör nog tänka om.

Bilderna är lånade från ’Veritas Vincit International’. Läs deras artikel ”A naked man steals the show in the Vatican’s new nativity scene rendition

Red.

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban