Kategori: Sekularisering

Psykologin tog över. Om det förlorade hoppet och modernismens pågående försök att förklara.

Vetenskap hålls högt. Felet många gör är att förstå vetenskapliga rön som sanning vilket de naturligtvis kan vara, men inte självklart och inte på basis av att man med vetenskaplig metod påvisade sanningen. Sanningen är sann i sig själv. Vad händer då metoden i sig blir likvärdig med sanning? Vad sker med människan i en värld där sökandet efter sanning upphört och hoppet sätts till metod?
Fortsätt läsa ”Psykologin tog över. Om det förlorade hoppet och modernismens pågående försök att förklara.”

#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?

fastenål-på-kavajslagEn violett pärla på jackan, rock- eller kavajslaget för att markera iakttagandet av den Kristna, Stora ljusa fastan (Påskfastan). Vi kallar den kort och gott för #fastenålen. Bör bli en snackis och en samtalsöppnare som ger dig som bärare möjlighet att upplysa om den tid som inleds med Askonsdagen och varar fram till Kristi uppståndelses fest.
Fortsätt läsa ”#fastenål – Fastetidens samtalsöppnare?”

Bibelsyn i vår egen tid

Hur kan det komma sig att människor som kallar sig moderna – och som ”så klart vet att Gud inte finns” – är de som bäst tror sig veta hur den heliga Skrift (Bibeln) skall tolkas? Inte sällan gäller det specifikt Nya Testamentets läsning och tolkning. Häromdagen möttes jag åter av detta, då en modern person menade att Nya Testamentet (alltså de böcker som vittnar om Jesu liv och gärning) egentligen inte har något med Gamla Testamentet eller Gud att göra, utan är en text om humanism som, exempelvis, ger stöd för att det i Sverige skall införas ett tredje juridiskt kön – en debatt vi säkert får anledning att återkomma till här på GID.
Fortsätt läsa ”Bibelsyn i vår egen tid”

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

Julkrubba på Sankt Petersplatsen i Rom blockerades på Facebook på grund av sexuellt innehåll

Skulle du kunna tänka dig att en bild tagen från ”julkrubban” på Sankt Petersplatsen i Rom blockeras på Facebook med motiveringen att den är ”sexuellt suggestiv och provokativ”?

Screen-Shot-2017-12-13-at-9.43.01-AM-2445906198-1513131358569

Screen-Shot-2017-12-13-at-9.43.12-AMVar år invigs en ny födelsescen (det vi vanligen kallar ”julkrubba”) av den romersk-katolska kyrkan på Sankt Petersplatsen i Rom. Denna julens installation utspelar sig i vad som tycks vara ruinerna av Sankt Peterskyrkan och vad värre är finner man, i stället för den traditionella scenen med Jesusbarnet i centrum – omgivet av Maria, Josef, herdar, änglar och djur – tämligen makabra statyer av ett lik, en fånge och en fullvuxen naken man. Det var alltså inte ett naket Jesusbarn som utlöste blockeringen på Facebook, utan en staty av en fullvuxen och naken man. Jesusbarnet lyste med sin frånvaro.

Screen-Shot-2017-12-13-at-9.43.30-AM

Det som blockerades var en annons som innehöll bilden från Petersplatsen på julens födelsescen. “Your ad can’t include images that are sexually suggestive or provocative”, skrev Facebook.

Den som tror att det bara är i en protestantiskt kontext man finner postmodernistiska tolkningar av den kristna traditionen och läran bör nog tänka om.

Bilderna är lånade från ’Veritas Vincit International’. Läs deras artikel ”A naked man steals the show in the Vatican’s new nativity scene rendition

Red.

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

Ljusets och hoppets återkomst

Detta är en text som skrevs till tredje söndagen i Advent 2015.

Ärendet i dag är det alldeles nödvändiga ljuset men vi skall även beröra nöden. Och denna nöd skall belysas med hjälp av en akademisk text, närmare bestämt en helt ny doktorsavhandling med titeln Religious education in contemporary pluralistic Sweden (Religionsundervisning i ett nutida och pluralistiskt Sverige, min övers.). Med denna avhandling disputerade författaren, Karin Kittelmann Flensner, vid Göteborgs universitet i samma stund som den landade i min brevlåda, strax efter lunch fredagen den 11 december 2015. Den är med andra ord alldeles aktuell. Men låt oss återkomma till den, för det finns fler aspekter av ljus än den akademiska upplysningen, inte minst nu i Adventstid.

När vi i dag tänder det tredje adventsljuset är det inte långt kvar. Strax är mörkret betvingat; drivet på flykt. I dag firas den heliga Lucia av Siracusa, martyren; vittnet. Hon kommer till oss med ljus i mörkret och hon aktualiserar vad det innebär att leva i Sanningens ljus då hon väljer Gud före allt.

John_the_Baptist_by_Prokopiy_Chirin_(1620s,_GTG)Samtidigt ägnar vi vår uppmärksamhet, denna tredje söndag i Adventstid, åt en person som skulle komma att bli martyr. För Johannes döparen led, liksom Lucia, även han för Kristi namns skull. Men idag är hans roll profetens; förelöparens – den som, i likhet med ärkeänglarna, går före med bud. Och inte sällan avbildas den helige Johannes med vingar.

”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.”[1]

Johannes gick före och gjorde väg för ljuset och hoppet; för Konungen, för Sanningen, friheten och frälsningen. Han ropade i öknen; i den tomma och karga tillvaron, bland människor som, liksom öknens sand, törstade och grep efter allt som kunde absorberas; som tog till sig vilken dryck som än erbjöds i ivern att släcka den törst som var en hjärtats och själens törst. En mängd olika religiösa föreställningar florerade. Olika avgudar tillbads och mängden falska profeter var då, som nu, stor. Det behövdes uppfriskande väta. Det behövdes ljus och hopp. Då som idag. Det behövdes någon som gick före. Då som idag. Och där trädde han fram, sänd av Gud och vittnade om ljuset som har vunnit över mörkret: Kristus Jesus; Lammet.

Johannes egna ord om vem han är kan vi läsa i Evangeliet. Om hur ”judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte, han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom: ’Vem är du då? Är du Elia?’ Han sade: ’Nej, det är jag inte.’ – ’Är du Profeten?’ Han svarade: ’Nej.’ Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’ Han svarade med profeten Jesajas ord: ’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’ Lite senare berättas hur han såg ”Jesus komma, och han sade: ’Se Guds Lamm som tar bort världens synd!’”[2]

Han ropade till de törstande: ”Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom! Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas. Det krokiga ska rätas, ojämna vägar ska jämnas. Och alla människor ska se Guds frälsning.”[3]  Han såg och hans syn tar oss rakt in i altarets allra heligaste sakrament; in i eukaristin, än i dag: Se Guds Lamm som tar bort världens synd!

Det är om denna törst den doktorsavhandling handlar som vi strax bekanta oss med. Men först behöver vi titta lite närmre på ett begrepp i dess titel, nämligen ordet ”religiös” och hur vi kan förstå det bättre. För med handen på hjärtat är detta inget enkelt ord. Inte heller är det entydigt. Sant är dock att det är starkt laddat; inte bara med positiva värden, och att det många gånger kan vara mer lämpligt att definiera sig som kristen än ”religiös”. Men (!) detta ord – och särskilt i tider som våra – bör återtas för att på nytt laddas med ödmjuk värdighet.

Religion kan, enkelt uttryckt, ses som en uppsättning föreställningar vilka utgör en viss tro som människor ansluter sig till. Vanligt är att religiösa system förstås som mänskliga produkter och att synen på religiositet är negativ eftersom den, som det uppfattas, omfattar regler, förbud, tabun och trångsynthet. Detta bekräftas, som vi skall se, av materialet i avhandlingen. Möjligen är det anledningen till att det känns mindre laddat att definiera sig som kristen men inte ”religiös”. I alla fall med svenskt språkbruk och med rådande förförståelse av begreppet. Men den svenska (vanliga) förståelsen av religiositet skiljer sig från exempelvis engelskans religious (i exempelvis ”living a religious life”). Och om man tittar lite djupare så finner man att ordet ”religion”, från latinets religio, kan förstås som “respekt för det heliga, vördnad för Gud” eller ”ett band mellan människa och det gudomliga”. Moderna forskare (Tom Harpur och Joseph Campbell) föredrar förklaringen att ordet religion kommer från latinets ligare (sammanbinda, koppla samman); re-ligarere (åter) + ligare, ”att återknyta”. I antiken och under medeltiden förstod man den etymologiska roten religio som ”personlig dygd och tillbedjan”, aldrig som doktrin, praktik eller ens som en källa till kunskap. Enligt filologen Max Müller på 1800-talet är roten till det engelska ordet religion från latinets religio, ursprungligen avsett att betyda ”vördnad för Gud, begrundande över gudomliga ting, fromhet”.[4]

Så, efter denna omväg, skall vi nu stifta bekantskap med doktorsavhandlingen. Och man kan naturligtvis fundera över vad den har att göra med Jesus Kristus och hans förelöpare Johannes eller med oss och en predikan, för den delen. Men faktum är att denna avhandling inte kunde komma mer lägligt med tanke på söndagens tema. Den ger nämligen en bild av det spirituella klimatet; en temperaturmätning i den del av befolkningen som om bara några år skall bli föräldrar och till sina barn föra vidare någon form av tradition och grund att stå på i livet. Frågan är om de kommer att ha en levande erfarenhet av ljus och hopp? Kommer de att vara förmögna att föra vidare sanning och mening? Hur kommer de att förklara innebörden av Adventstidens tredje ljus för sina barn?

Avhandlingen, vars material har insamlats under två år vid 125 lektioner i religionsundervisning på gymnasienivå, visar hur elever och lärare närmar sig religion och samtalar om religiositet och tro.

En av de attitydgrupper (diskurser) som redovisas är den sekularistiska. Här ”framträdde en ’kronocentrisk’ syn på historien och tiden, vilket innebär beskrivningar om att mänskligheten nu, mer eller mindre, nått sin fulländning. Religiositet förknippades med en förfluten tid när människor inte visste bättre men detta stadie har vi numera passerat.”[5] Religion är alltså, enligt avhandlingen, något som behövdes förr men som har spelat ut sin roll för den moderna människan.

Som kristen och om man menar att religioner, liksom ideologier, är mänskliga uppfinningar, kan man hålla med i detta eftersom vi, i och med Jesu födelse, inte längre behöver gissa hur frälsningen nås och därmed inte har något behov av att hitta på olika religioner. Men att hävda att mänskligheten, sådan den är, skulle ha nått sin fulländning är fullständigt förödande. Följden blir nämligen att vi inte kan växa mer; inte kan mogna djupare och inte behöver frälsningens ljus. Ytterligare ett stort problem i detta är att också den kristna tron dras med i den allmänna (negativa) förståelsen av religiositet.

Vidare i forskningsmaterialet framgår ”att inta en ickereligiös position framställdes som en neutral position i förhållande till religion och att vara ’neutral’ eller ’objektiv’ hade positiva konnotationer. […] Ateism artikulerades som en neutral position, men även som ’att vara normal’. Normalitet konstrueras i opposition till dess motsats, vilket i en sekularistisk diskurs är religiositet”[6].

I avhandlingen framhålls att kritiskt tänkande är en positiv egenskap och förmåga som är central i den svenska skolan och något som lärarna ofta framhöll. Forskaren redovisar dock att ”ibland försköts emellertid innebörden i begreppet ’kritiskt granska’ till att ’kritisera’”. Och ett sätt som denna kritik framfördes på var ”genom skämt med en tämligen föraktfull underton eller att framställa troende människor som ointelligenta, psykiskt sjuka och galna.”[7]

Vidare pekar avhandlingen på att individualism är ”ett oerhört centralt värde i samtliga klassrum. Att göra sina egna val, att framstå som en rationell och självständig individ hade positiva konnotationer och artikulerades som extremt viktigt av både lärare och elever.”[8] ”Att vara religiös förknippades med att blint och oreflekterat följa kollektiva och irrationella regler varför individualism artikulerades som svårförenligt med religiositet.”[9] Dock hävdas att ”buddhismen stod ut som en religion där individen väljer själv med ett minimum av regler”[10].

En annan attitydgrupp (diskurs) som redovisas är den så kallade svenskhetsdiskursen. Här refereras till Sverige som både ”det mest sekulära landet i världen”[11] och att ”Sverige är ett kristet land”[12]. Detta är en något motstridig bild som diskuteras i avhandlingen. Men det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är hur det ”i klassrummet uppkom diskussion om vem som är att betrakta som kristen. I många klassrum artikulerades kristendom som relaterat till trosföreställningar. Att vara döpt och konfirmerad och kanske till och med medlem i svenska kyrkan var inte avgörande för om man skulle beskrivas som kristen eller inte. En av lärarna menade dock att benämningen kristen kan betraktas som en kulturell etikett och att man därmed t.ex. kan vara kristen och ateist samtidigt.”[13]

Där lämnar vi forskningen och vi gör det i ekot av den helige Johannes ord från dagens evangelietext: ”’Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar.’”[14]

Även om det som redovisas i avhandlingen inte kommer som någon total överraskning, så ser det ser onekligen mörkt ut. Och nu är tillståndet till och med kartlagt. Vi har därför anledning att tacka och ägna såväl forskaren som situationen våra böner och just därför får en doktorsavhandling plats här idag.

Världen är i nöd. Människan är, genom sin egen förträfflighet och högmod, i nöd. Nu behövs, liksom då Guds Ord kom till världen, sanningens och hoppets ljus. Och det är här i Kristi kyrka det kan växa. Inga gnostiska, buddhistiska eller andra ideologier mäktar detta. För som den helige aposteln Paulus skriver: ”Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far. […] Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn.”[15]

Systrar och bröder! Tillståndet i världen kan inte förstås på annat vis än en öken med en enorm törst efter den livets friska källa till liv som vi lärt känna i Kristus Jesus och som Johannes förelöparen vittnar om. Hans rop ekar än idag. Låt oss ta vid och fortsätta ropa; vara ropets förstärkare och gå före där det krävs. För om inte vi gör det skall stenarna ropa[16].

Franciskus Urban

 

[1] Joh. 1:6-9
[2] Joh. 1:19-29
[3] Luk. 3:4-6
[4] Wikipedia, sökord ”religious”
[5] Kittelmann Flensner, Karin, Religious education in contemporary pluralistic Sweden, Göteborg: Göteborgs Universitet (2015), s. 285
[6] Kittelmann Flensner, s. 285
[7] Kittelmann Flensner, s. 285-286
[8] Kittelmann Flensner, s. 286
[9] Kittelmann Flensner, s. 286
[10] Kittelmann Flensner, s. 286
[11] Kittelmann Flensner, s. 289
[12] Kittelmann Flensner, s. 289
[13] Kittelmann Flensner, s. 290
[14] Luk 3:7b-8
[15] Rom. 15:4-9
[16] Jfr Luk. 19:40