Kategori: Teologi

Påven och islam. Vad är katolicitet?

Nu är det (på nytt) hög tid att påminna om att katolicitet inte nödvändigtvis har något med påven att göra. Detta då vi i dagarna har kunnat ta del av hur påve Franciskus, under sin resa till Förenade arabemiratet, undertecknat ett dokument tillsammans med en storimam som bland annat säger att ”pluralism av religioner är Guds vilja”.
Fortsätt läsa ”Påven och islam. Vad är katolicitet?”

Varför kaos när vi kan sträva efter kosmos

Jordan B Peterson – den kanadensiske psykologiprofessorn, som DN senast idag skrev om och som GiD tidigare nämnt (här, här och här) – väckte uppmärksamhet för en bredare allmänhet i och med framträdandet i TV-programmet Skavlan härom kvällen (2018-10-26).
Fortsätt läsa ”Varför kaos när vi kan sträva efter kosmos”

NY BOK: Möte med ondskan. En exorcist berättar.

Med en omslagsbild visande ett litet utsnitt av 1400-talsmålaren Hieronymus Boschs triptyk ”Lustarnas trädgård” mötte denna lite udda bok sina läsare lagom till helgen. Såväl bokens titel som val av omslagsbild förespeglar att det mellan pärmarna kommer att delges mustiga berättelser från en vansinnig och mörk värld.
Fortsätt läsa ”NY BOK: Möte med ondskan. En exorcist berättar.”

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

For englane si skuld

Av: Ottar Mikael Myrseth.

29 september feirar vi Mikkelsmess og 2. oktober verneenglane sin minnedag. Mange vil ha englevakt, men ikkje like mange tek seg bryet med å delta i englesongen. Englane har nok for det meste hatt ein bortgøymd plass både i forkynning og folkeliv.

Kven er så englane og kva har dei med oss å gjere?

Meister_der_Ikone_des_Erzengels_Michael_001_adjusted
Archangel Michael. Russian icon, 10th Century.

Mikael leier den himmelske englehæren i kampen mot den vonde satan. Dermed har vi alt sagt viktige ting om englane.

Dei står over oss menneske, men er skapte vesen. Difor skal dei ikkje tilbedast. Dei er ikkje guddomelege, men dei er plasserte i himmelen og dei ser Gud ansikt til ansikt. Som Mikael-namnet seier (Mi-ka-el = kven-er-som-Gud), skal dei minne oss om at ingen er som Gud. Dei er Guds bodyguards, dei vernar Gud. Dei forsvarar han mot opprørarar som vil ta Guds plass og Guds makt.

Samstundes er dei også menneske-hjelparar. Den heilage apostelen Paulus skriv i Efes at vi menneske står i ein kamp, ikkje mot kjøt eller blod, men mot vonskapens åndehær (Ef 6,12). Dette er viktig del av vårt verdsbilete. Ikkje minst idag når menneske meiner å kunne kontrollerer og ha oversikt over alt. Det er ikkje sjølvsagt at nokon av oss finn fram til Gud eller vert frelste eller kjem til himmelen. Så enkelt er ikkje livet. Det foregår ein kamp om oss. Der er usynlege makter. Dei strir med oss, dei flørtar med oss, dei vil ha oss på parti. Ei åndehær som er ute etter oss.

Satan sjølv er ein fallen engel. Han er ein som ville vere som Gud. Han har tilhøyrt engleverda der skapningane har større kunnskap, høgare innsikt og meir makt enn menneska. Denne satan utøver åndeleg makt. Desse maktene er på ingen måte nøytrale eller berre hyggelege. Jesus kom heller ikkje til eit ingenmannsland, men til eit rike der satan-engelen alt var etablert. Og Jesu rike kan ikkje vinne utan at Satan og hans hærskare vert kasta ut.

Kor ofte vert ikkje vekkjingar, fornyingsrørsler og folk med åndeleg framgang ramma av nederlag og personlege fall! Som Luther sa: ‘Der Gud bygg ei kyrkje, set Djevelen alltid opp eit vertshus.»

Denne Guds motstandar seier aldri Mi-ka-el. For han vil sjølv vere Gud. Det har gjort både kvart menneskeliv og menneskehistoria til eit drama der draken og engelen står imot kvarandre. Det må førast kamp mot demonar, falne englar, satan, lucifer. Englevakt i trivielle kvardags-situasjonar kan nok vere vel og bra. Men ingenting kjem opp imot å ha englar på si side i kampen om rett og galt, i striden for det evige liv og menneske si frelse.

Her er englane sin stad. Evangelisten Johannes skriv (Joh 1,51) at englane stig opp og dei stig ned over Menneskesonen. Dei bind altså ihop himmelen og jorda, den himmelske og den jordiske kyrkja. Dei står saman med oss når vi kjempar mot vondskapens åndehær. Dei er med oss når vi syng og tilbed. I kamp og kultus, i krig og liturgi, i konflikt og lovsong. For å seie det som Hebrearbrevet: «Er dei ikkje alle ånder som tener Gud og vert utsende for å hjelpa dei som skal få frelsa?» (Hebr 1,14)

Kva er det så englane ser, dei som ser inn i himmelen?

Forteljinga om himmelen i Johannes Openberring vekslar mellom den vakre lovsongen og den buldrande krigen. Til dess dei i himmelen syng: «Frå no av høyrer sigeren og makta og riket vår Gud til, og den han har salva, har herredømet. For klagaren er kasta, han som dag og natt førte klagemål mot brørne våre for vår Gud. Dei har vunne over han i kraft av Lammets blod og det ordet dei vitna om.» (Ap 12,10f)

Dei i himmelen kallar oss altså brør. Dei har ikkje gløymt oss. Dei fylgjer striden vår. For det er éi kyrkje i himmelen og på jorda. Og dei heiar på Mikael og englane at dei skal vinne siger så vi og dei kan tilbe Gud med samrøysta lovsong.

I himmelen foregår eit intenst gudstenesteliv. Når apostelen underviser om gudsteneste-feiringa (1 Kor 11) seier han at kvinner og menn skal opptre sømeleg i gudstenestene «for englane si skuld». Det skal vere på jorda som det er i himmelen. Englane som stig opp og ned mellom den himmelske og den jordiske, ser til dette. Dei dreg oss mot Gud og mot den himmelske visjonen.

Nine_orders_of_angels
Nine orders of Angels

Difor er det så viktig at vi har med oss englane og deira tilbeding av Gud. Elles får vi merke dei mangelsjukdomar som så lett infiltrerer vårt gudsliv. Gud er aldri åleine, aldri einsam. Kring hans kongsstol bølgjar songen dag og natt. Han er levande og elskande og vil bli elska av både englar og alt og alle Han har skapt. Han har skapt oss og alt for si selskaps skuld. Han vil ha alt og alle med i den treeinige fellesskapen og kjærleiken mellom Faderen og Sonen i Heilaganden.

Difor er privat-kristendom ikkje eit alternativ. I Guds perspektiv er feiring og fellesskap hovudsak. Det held ikkje å tenkje på Gud i sitt stille sinn eller å vandre åleine med Jesus. Av dei himmelske lærer vi å kome saman og lovsynge Gud. Difor er individualismen og privatiseringa i vår samtid ei av dei store freistingane. Eit av dei triste teikn i vår tid er alle dei som har slutta å kome dit himmelen er open og Guds englar trafikkerer himmelstigen. Som den norske salmisten syng: «Her er Guds hus og himlens port / herfra det går en stige / av ord og sakramenter gjort / helt opp til himmelriket.»

Vi har all grunn til å takke for den støtte vi har av englane i vårt gudsliv og vår gudsteneste. At dei fylgjer oss og fører kampen for oss og lærer oss å lovsynge like mykje som å kjempe mot Lucifer og Satan og alle mørkemaktene. Ved Herrens altar vert våre røyster sameina med heile den  himmelske hærskaren når vi tilbedande syng heilag, heilag, heilag er Herren Sebaot. Velsigna vere Han som kjem i Herrens namn.

Englane er ikkje til og er ikkje her mellom oss for si eiga skuld, men for Hans skuld som dei tener og for vår skuld som dei også tener.

Ottar Mikael Myrseth
prest i St Olav kyrkje, Ålesund

 

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban