Kategori: Teologi

Om tvivel och frikyrkans nattvardssyn

Ett möjligheternas fönster har öppnats att tala teologi och förståelsen av nattvarden. Detta sedan sakramentet debatteras i en frikyrklig kontext. Det är dessutom intressant att ha detta samtal i anslutning till Påskens firande (som ju är källan till den heliga Eukaristin) och det faktum att den andra söndagen i Påsktiden, som också kallas Thomassöndagen och handlar om tvivlet, tangerar det vi är uppmanade till – att pröva andan bakom det som sägs.

”Vi firar idag Thomas, han som kallades tvillingen, men som har gått till historien som ’tvivlaren’. Det är inte tvivlet i sig vi firar, utan vad Thomas sätter fingret på, nämligen att Jesus verkligen är Kristus Victor. Det Thomas lär oss är inte att tvivla på uppståndelsen, utan att vara vaksamma och uppmärksamma på bedragare. [Varningarna för falska profeter] var levande bland dem och evangelisten Markus skriver, hur ’falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.’ (Mark. 13:22) Detta är vad Thomas lär oss att vara uppmärksamma på. Detta är innebörden i hans tvivel. Det är inte tvivlet på en levande Gud. Inte tvivlet på Guds löften. Inte tvivlet på det Jesus förkunnade.” (ur: I Sanningens tjänst)[1]

Debatten om nattvarden

I tidningen Dagen (2017-04-21) skriver Roger Hammarsten i en debattartikel om att frikyrkorna måste förändra sin syn på nattvarden:

”För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.”

”Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret ”äta” Kristi kropp och blod.”

Frågan som nu bör ställas – det som måste prövas – är: Vad skulle en sådan förändring innebära? Hur skulle det påverka människor som deltar i, exempelvis, en pingstförsamlings gudstjänst? Mer konkret: Kan man tala om pingstförsamlingens förvaltande av det allra heligaste sakramentet? Får en deltagare i nattvardsfirandet i det sammanhanget verkligen del av det Hammarsten skriver om; syndernas förlåtelse? Är det verkligen Kristi kropp och blod?

Vad är det vi har att göra med?

Eukaristin (nattvarden) är inte ett element; en klots som kan lyftas ut ur eller in i liturgin (gudstjänsten) efter behag. Den heliga måltiden; detta allra heligaste sakrament är själva epicentrum för allt det andra som sker i liturgin.

Låt oss konsultera det teologiska dokumentet Road to Unity som ger en god uppfattning om sakramentet och synen på nattvarden sedan Kyrkans äldsta tid. (Road to Unity är den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens slutdokuement). Och för att ytterligare understryka att detta sakrament inte lyfts in i ett sammanhang hur som helst, börjar vi med att läsa i dokumentets innehållsförteckning. Där finns rubriker som “The Nature and Marks of the Church”, ”The Unity of the Church and the Local Churches”, ”The Boundaries of the Church”, ”The Authority of the Church and in the Church”, ”The Infallibility (Unerring) of the Church”, ”The Synods of the Church”, ”The Necessity of Apostolic Succession” och ”The Head of the Church”. Dessa rubriker pekar alla på att Eukaristin förvaltas i ett större sammanhållet sammanhang.

Det räcker alltså inte, vilket görs i debattartikeln, hävda att en pingstledare verkar med “apostolisk auktoritet”. Den auktoriteten ges i Kyrkans succession genom bland annat handpåläggning i ordinationsriten till prästämbetet. Av en biskop som står i den apostoliska successionen.

Den gammalkatolska och ortodoxa synen på Eukaristin

Vad säger då Road to Unity om eukaristin? I den text, som här återges i översättning till svenska, får man bättre förståelse för hur nattvarden skall förstås. Och för den som orkar läsa (den är lång och innehåller kanske en del främmande ord) kanske den egna ”bilden” av detta sakrament förändras och fördjupas. För att kunna pröva andan behövs kunskap.

God läsning!

1. Eukaristins sakrament (”Nattvarden”) är fokuspunkten i Kyrkans hela liv. I detta sakrament är Kristus närvarande reellt och essentiellt. Han offrar sig själv på ett oblodigt vis och delar med sig av sig själv till de troende i en ständigt ny och reell representation av sitt blodiga offer på korset som gjordes en gång för alla. Så är eukaristin på samma gång sakrament (helig handling, mysterium) och reellt offer. I detta sakrament mottar de troende Kristi kropp och blod och är genom det förenade med honom samt genom honom även med varandra och tar del i hans mäktiga frälsningsverk som har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse.

2. Herren själv instiftade den heliga Eukaristin. Före påskhögtiden under måltiden [på Skärtorsdagen], tog Herren bröd, tackade, delade det, gav åt lärjungarna och sade: ”Detta är min kropp”. Och han tog bägaren, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av denna ni alla; för detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som är utgjutet för många för syndernas förlåtelse. Gör detta i åminnelse av mig”. (Matt. 26:26-29, Mark. 14:22-25, Luk. 22:14-23, 1. Kor. 11:23-25).

3. I bröd och vin, som är konsekrerat och förvandlat i Eukaristin är Herren själv reellt och sant närvarande på ett övernaturligt vis och ger av sig själv till de troende. Bröd och vin är, efter konsekrationen, Kristi kropp och blod och inte enbart symboler för hans kropp och blod. ”Brödet och vinet är inte bilder av Kristi kropp och blod – verkligen inte! – utan den upphöjda kroppen av Herren själv; Herren själv sade: ”’Detta är’ inte bilden av min kropp utan ’min kropp’ och inte bilden av mitt blod utan ’mitt blod’” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94. 1148 f). I enlighet med deklarationen från den sjunde ekumeniska synoden [konciliet] ”varken Herren eller apostlarna ej heller fäderna har benämnt det oblodiga offret som offrades av prästen som en bild, men som kroppen och blodet i sig […] inför konsekrationen kallades de för bilder, efter konsekrationen kallas de, i verklig bemärkelse, Kristi kropp och blod; det är vad de är och tros vara” (Mansi 13.265).

4. Eukaristin representerar hela den Gudomliga frälsningsekonomin i Kristus vilken har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse. Det eukaristiska offret står i direkt relation med offret på korset. Offret på Golgata är verkligen inte upprepningsbart. Det skedde en gång för alla (Heb. 7:27). Men Eukaristin är så mycket mer än en symbol eller bild som skall påminna oss om det offret. Det är samma offer som celebreras sakramentalt. Det celebreras som en åminnelse av Herren (”Gör detta till min åminnelse”) och är inte enbart, men en sann och verklig åminnelse och representation av Kristi offer. Kristi kropp och blod är verkligen inför och framför oss. ”Detta (offer) som vi nu också offrar, nämligen det som en gång offrades, det outtömliga. Detta händer i åminnelse vad som en gång skedde; ty han säger ’gör detta i åminnelse av mig’. Inte ett ständigt nytt offer som för de (judiska) prästerna på den tiden, utan vi utför alltid det samma [offret]; eller, snarare, vi utför ett minne [effect a memorial] av offret” (Johannes Chrysostomos, hom. 17.3 i Heb. – PG 63.131). ”Och då vi minns hans lidande i alla våra (nattvards-)firanden – ty det är Herrens lidande som är det offer vi utför – bör vi inte göra något annat än det han har gjort” (Cyprianus av Kartago, ep. 63.17 – PL 4.387/398f).

5. Prästen som officierar vid varje Eukaristi är Herren själv. ”Du är den som offrar och som offras, som tar emot och är förmedlad, Kristus, vår Gud” (Prayer of the Cherubic Hymn). ”Han är prästen; det är han själv som offrar, och han själv är offergåvan” (Augustinus, civ. 10.20 – PL 41.298; cf. Ambrosius av Milano, enarr. 25 i Ps. 38-PL 14.1051/1102; the same, pair. 9/38 -PL 14.686/720). Hela den Eukaristiska gemenskaen, kleresi och folket, har organisk del i genomförandet av det Eukaristiska firandet. Liturg avseende sakramentet är biskop och präst. Kyrkans praxis samt kanones (kyrkorätten) förbjuder diakonen ”att genomföra offret” (cf. Första ekumeniska synoden, canon 18 – Mansi 2.676).

6. I enlighet med den apostoliska traditionen och praxis, används jäst bröd i Eukaristin. Användandet av ojäst bröd i Väst är en senare sedvänja. I tillägg används också vin – ”vinstockens frukt” (Mark. 14:25) – som sedan gamla tider blandas med vatten (cf Irenaeus av Lyons, haer. 5.2.3 – PG 7.1125; Cyprianus av Kartago, ep. 63 – PL 4.372-389/383-401).

7. Konsekrationen av bröd och vin i Eukaristin sker under hela den Eukaristiska bönen. Herrens ord ”Tag, ät […] drick ni alla av den” i den Eukaristiska bönen, som i sin helhet har en konsekrerande karaktär, påverkar inte i sig själva förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Förvandlingen sker genom den Helige Ande vars nedstigande det beds för i epiklesen.

8. Efter lämpliga förberedelser kan alla troende ta del i Eukaristin; för de som inte deltar vid Herrens bord tar inte del i livet i Kristus: ”om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). I enlighet med den Kyrkans praxis som gäller sedan gamla tider hålls inte ens spädbarn och andra barn borta från Eukaristin. Enbart de odöpta, heretikerna, dem som är separerade från Kyrkan samt dem som på grund av kyrklig disciplin är exkluderade från att ta del av sakramentet (cf. Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). De troende kommunicerar (tar del av sakramentet) i dess båda gestalter (kropp och blod) så som det var vid den sista måltiden.

9. I Eukaristin förenas de troende med sin Herre och med varandra genom kommunionen i hans kropp och blod och utgör tillsammans en enda kropp. ”För det finns ett bröd, vi som är många är en enda kropp, för vi tar alla del i ett och samma bröd” (1. Kor. 10:17). ”Då vi tar del i det enda brödet, blir vi alla en Kristi kropp och ett blod och delar bland varandra och är så enade med Kristus i en kropp” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). I gemenskap med Kristus, fylls de troende med nåd och med alla de andens gåvor och välsignelser som gemenskapen med Kristus omfattar. Den gör framsteg i sitt andliga liv, växer i fulländning som har hoppet om uppståndelse till det eviga livet och det fullkomliga deltagandet i det härliga och välsignade Kristi rike.

Enligt den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens syn, representerar ovanstående text om den heliga Eukaristin de Ortodoxa och Gammalkatolska kyrkornas lära.

Originaltextens engelska lydelse äger företräde och den finns att ladda ner här från Gammalkatolsk idédebatt.

Franciskus Urban

[1] Franciskus Urban Sylvan, I Sanningens tjänst (2016), s. 96-97

Kan det vara så, att de brännande frågorna är frälsningsavgörande?

Det finns ett antal frågor som rör kyrkan och den kristna tron och läran som kan röra upp mycket starka känslor. I synnerhet i den tid vi nu lever och i den del av världen där vi – i alla fall själva – anser oss ha kommit längre, är friare och lite bättre. Om det beror på begåvning lämnas därhän och i vissa avseenden är det ett faktum att utvecklingen (hur nu den skall bedömas) kommit långt relativt andra delar i världen. Men kanske är det nödvändigt att vi på nytt tar tag i dessa besvärliga frågor. Det handlar om brännande frågor som ”kvinnliga präster” och ”samkönade äktenskap”.

Upprinnelsen är den i lördags publicerade intervjun i länstidningen Sydöstran. I texten kan läsas att ”den nordisk-katolska kyrkan följer den ursprungliga läran innan kyrkan delade sig och har inte påven som överhuvud. De håller fast vid gamla traditioner såsom förbud mot kvinnliga präster och att två personer med samma kön inte får gifta sig. Någonting svenska kyrkan har gått ifrån.”

Hela artikeln i Sydöstran kan läsas här.

Det har blivit reaktioner på detta. Många väldigt positiva. Somliga kritiska. Samtidigt finns det säkert många som inte riktigt vet hur att förhålla sig och ytterligare de som inte vågar närma sig frågan, än mindre uttala en uppfattning. Det är ändå nödvändigt att vi tar i detta. Inte minst då ekumeniken tycks blomstra och många (med rätta) uttrycker stark önskan om kyrkans enande.

Men vad har frågor om ämbetets och äktenskapets sakrament med kyrkans återförenande att göra? Helt enkelt genom att det är dessa frågor de olika samfunden, exempelvis Svenska kyrkan och den del av kristenheten som hävdar traditionen (ortodoxa och katolska samfund) måste avhandla. Enhet uppnås inte genom att samtal rör sig på ytan. Man måste ner i de fundamentala teologiska frågorna.

Nödvändigt att börja från början

Är Kyrkan splittrad? Enligt ortodox uppfattning är Hon inte det. Helt enkelt för att Kyrkan inte kan delas. Hon är, vilket uttrycks i trosbekännelsen en, helig, katolsk och apostolisk. Och det ligger mycket i det. Om vi ändå rör oss med begreppet ”kyrkosplittring” och tillåter oss konstatera att den synliga kyrkan sedan år 1054 samt definitivt efter reformationen på 1500-talet har delats i en mängd olika samfund. Det finns idag inte mindre än (ca) 40 000 (fyrtiotusen) olika samfund i världen. Det skall ses i ljuset av att Herren grundade en.

Av världens ca 2,5 miljarder kristna tillhör 50% den romersk-katolska kyrkan; 11,5% den ortodoxa; 17,5% pentekostala/karismatiska och 21% protestantismen. (Jacobsen, 2011) Ytterligare siffror i sammanhanget, även om siffror endast har begränsat värde, är att det största samfundet i Sverige, som även är en av de största lutherska kyrkorna i världen; den som (bedömt) har ”kommit allra längst i utvecklingen” med sina 6,2 miljoner medlemmar utgör 0,002 procent av världens alla kristna (siffror som avser året 2015 från Svenska kyrkans hemsida).

Viljan är stark

Många, många kristna menar att strävan efter återförening av den synliga kyrkan är något vällovligt. Jag tillhör dem. Inte minst och med tanke på att vi i vår tid där sekularismen vinner terräng inte har råd att vara splittrade. Enighet är eftersträvansvärt för att kunna vittna om Evangeliet med trovärdighet.

Hur göra för att samla ihop flocken? Vi lär barn att om man kommer ifrån varandra och går vilse i skogen så bör man – om man hittar – återvända till den plats där man senast var samlade. I annat fall bör man stanna där man är (och kanske till och med krama ett träd), för att inte förirra sig ännu längre bort och därmed försvåra för hjälparen. Det sämsta man kan göra, alltså, är att springa iväg på egen hand.

Överfört, är den punkt där den splittrade kyrkan senast var samlad känd. Det var, i tid, före år 1054. Man talar om den odelade kyrkan. Om vi menar allvar med önskan om återförening finns inga alternativ annat än att återvända till den tro, lära och tradition som apostlar, kyrkofäder (och mödrar!) samt deras efterföljare biskoparna bar med sig från den tidiga Kyrkan.

Vägen till enhet

Ett steg på den vägen är det arbete som pågick under många år; där öst och väst möttes i överläggningar, ett arbete som mynnade ut i dokumentet ”Road to Unity”. Detta är ett av de mest vittgående teologiska konsensusdokument som producerats. I alla fall i modern tid. I arbetet deltog den gammalkatolska kyrkan och hela den ortodoxa kyrkan (slarvigt uttryckt: ”alla ortodoxa kyrkor”).

Tag gärna del av dokumentet här: ”A collection of agreed statements of The joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission” [Road to Unity]

Tänk om det är så

En fråga som kan ställas mot denna bakgrund är om den tro; den lära och tradition som fördes vidare från den tidiga kyrkan; den som i alla tider varit nödvändig för alla människors frälsning, var behäftad med fel som nu (plötsligt) måste förändras eller rättas till? Är det av teologiska skäl? Eller orkar man inte stå emot trycket från den sekulära omgivningen? Eller kan det rent av vara så att de frågor som nu bränner faktiskt är avgörande för vår frälsning? Det skulle i så fall drabba kvinnor och män lika.

Frågorna är många och svaren står att finna i den egna traditionen.

Franciskus Urban

 

Mera psykisk ohälsa: Om konsten att lära sig simma

I en tidigare artikel (”Psykisk ohälsa symptom på andlig törst”) ställdes det faktum att den psykiska ohälsan ökar (hälften av alla sjukskrivningar är av sådan art) i relation till det sekulariserade samhället. Artikeln, som har fått stor spridning, tar särskilt upp risken för självmord bland unga personer. Och i tillägg till det kan nämnas att även män över sextiofem är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sveriges television har under vintern sänt programserien Idévärlden. Söndagen den 26 februari handlade det om, just, psykisk ohälsa. Åsa Nilsonne och Per Magnus Johansson samtalade tillsammans med filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus som också presenterade veckans teori.

Har du inte sett avsnittet rekommenderas du att göra det:
Idévärlden, avsnitt 7, 26 februari 2017

Teorin som presenterades tog bäring på (och kritiserade) den nutida viljan att sätta diagnoser på all smärta och allt lidande. Men också den övertro som finns till att allt går att medicinera bort. Svenaeus menade att religionen, som tidigare var den instans som kunde förklara, lindra och trösta kom att ersättas av marxism och psykoanalys och att det nu lett fram till att vetenskapen (och medicinen) har blivit den nya religionen. Även om vetenskapen omöjligtvis kan tala om för oss hur vi skall leva, vänder vi oss idag till den just i det syftet. Hans svar är att en mer humanistisk (jfr humaniora) och filosofisk inställning till livet bör få ta plats för att därigenom kunna sätta smärta och lidande i ett sammanhang. ”Vi behöver filosofin för att analysera situationen” säger Svenaeus bland annat och drar parallellen till vikten av att kunna simma och att det är en färdighet som förebygger drunkning.

En av kommentarerna i det efterföljande samtalet som gavs av Per Magnus Johansson, psykoanalytiker och doktor i idé- och lärdomshistoria, var att ”det medicinska paradigmet är ett svar på vad som kommit att bli en demokratisk rättighet, nämligen ett gott liv, något som inte är hållbart.” Johansson menade även att ”lidandet är människans öde”.

Även om Johansson inte avsåg det, pekar hans kommentar tillbaka till den punkt där vi åter måste hämta näring för att komma till rätta med våra liv. Han pekar nämligen direkt på konsekvensen av människans högmod, vilken återgavs redan i den första av Bibelns böcker:

”Till Adam sade han: ’Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli.’ Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till allt levande.” (1. Mos 3:17-20)

Med andra ord: hårt skall ditt liv vara för att du inte lyssnade.

Åsa Nilsonne tog i samtalet upp tråden med simkunnighet. Med referenser till den allegoriska bild som avsnittet använder sig av för att beskriva psykisk ohälsa (att ångest är som att sjunka längre, och längre ner i en djuphavsgrav) påtalar hon vikten av fler ”simlärare” inom vården. Men varnade samtidigt för att alla som utger sig för att vara simlärare inte är bra på att undervisa i simning. Och det är bara att instämma. Valet av inte bara simlärare utan lärare i största allmänhet är avgörande för om man som människa skall hålla sig i ljuset eller sjunka ner i den mörkaste avgrund.

the_ladder_of_divine_ascent_monastery_of_st_catherine_sinai_12th_centuryVad man som tittare på programmet på nytt slås av är hur den kristna tron, som burit så länge, också fortsättningsvis nämns som något passerat. Man återkommer ständigt i den här typen av samtal till behovet av det djupa, existentiella, fundamentala men fortsätter envist harva i samma kristendomsfientliga fält. I vanlig ordning nämns påfund som ”mindfulness” som svar. Och även om det för en filosof är roligt att filosofin ges en renässans så kan inte heller den ersätta den uppenbarade sanning som den kristna tron förvaltar.

Då vi nu är i inledningen av det kristna årets påskfasta och tematiken den första söndagen i Stora fastan är kampen mot frestelsen möter vi just den text ur Första Mosebok som citerades ovan. Och sett utifrån de villkor vi har att leva med finns ingen större tröst än att i Evangeliet möta den ”simlärare” som bättre än någon kan visa oss vägen till helande. Och det Jesus i samma söndags Evangelietext (Matteus 4:1-11) säger oss är att stå emot de falska lärorna; det som förvrider oss. Till och med i kraft av orden ”gå bort, Satan!” i de stunder vi ansätts och plågas.

Franciskus Urban

Vem stillar stormen?

Det blåser. Alla tycks prata om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång: Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. Gemensamt har de alla att det är någon annans fel och i detta är avgudarna många.

Under rubriken ”Bibelns utmanande ord tröstar mer än mindfulnesskurser” frågar Josefin Holmström i fredagens kulturkrönika (SvD 20170203) ”vad människan ska göra med sin hopplöshet och osäkerhet?”

”Allt är öppet och oklart. Universitetet, till brädden fyllt av internationella studenter och akademiker från mängder av EU-länder, står och stampar. Man känner lukten av den, en metallisk lukt som när ett tåg hastigt bromsar in: osäkerheten.”

Utifrån ett besök i den akademiska världen, som hon menar vill ”pracka på studenterna mindfulnesskurser” gör hon något så ovanligt som att i svensk press berätta om att vända sig till den heliga Skrift:

”Själv vänder jag mig hellre till Bibeln, med böcker skrivna under tusentals år av människor som genomlevt ännu osäkrare tider än vi, skrivna för människor som lidit, människor på flykt. Här finns Predikarens lugn som kanske kan tyckas resignerat, men som mynnar ut i en tro på en allsmäktig Gud. Här finns Jesu ord till människan: ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Det är utmanande ord, men också ord som har stått sig genom århundraden av osäkerhet. Och det är något att luta sig mot.”

Läs hela kulturkrönikan i Svenska dagbladet här.

Säkert var det många med mig som förundrades över denna krönika och som med flera miljarder kristna i världen stämmer in i ett rungande Ja! – att Guds Ord är att luta sig mot.

Som av en händelse (!) var temat i kyrkan denna femte och sista söndag i Epifania (uppenbarelsetid) ”Jesus stillar stormen”. Och det är ofta så att kyrkoårets söndagliga teman äger relevans i vår tid. Man behöver inte bli politisk eller lägga ting till rätta; man behöver inte anstränga sig för att ”vara relevant”. Bibelns texter bjuder ännu i våra dagar insikt och tröst. Och detta talar för att det är klokt att inte stanna vid att läsa sin Bibel hemma på kammaren, utan att faktiskt ta sig till kyrkan för att också få texterna förklarade och samtidigt tillgång till Ordet.

Första läsningen denna söndag var hämtad ur Jona och i den boken upptakten till den välkända berättelsen om hur Jona hamnar i valens buk. Han befinner sig tillsammans med flera andra på en båt då det blåser upp till storm. Alla är skräckslagna och Jona avkrävs att falla in i veropen och att anropa sin gud liksom de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser, ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd; i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1] Så när han, via valens mage, anländer till Nineve gör han just det.

Människorna i Nineve vaknade och ångrade hur de hade levt. Också kungen i Nineve lyssnade till Jonas profetia och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

gud-ordEn profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna hatet och kärlekslösheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Som Josefin Holmström skriver i sin krönika har känslan av hopplöshet en påtaglig lukt. Men varken oro eller stormar stillas av avgudar och politiker. Lösningen ges inte i mindfulness eller andra bedövningskurer. Hoppet finns i det vakna – i Guds Ord; i den kristna tron och traditionen.

Franciskus Urban

[1] Jon 3:4

[2] Jon 3:8

[3] Mark 1:15

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Politik, ideologi, heresi

Idag, 7 december, firar kyrkan den helige Ambrosius av Milano (339–397). Han föddes i Trier men flyttade i tonåren med sin mor till Rom där han började studera klassiska ämnen som grekiska, latin och juridik. Det rådde vid tiden religiösa oroligheter och stridigheter och när den arianske biskopen i Milano dog, utsågs Ambrosius till ny biskop.

Med kraft och allvar uppträdde han till försvar för ortodox troslära inte bara mot kvarlevande hedniska element, utan även mot arianer, apollinarister och priscillianer.

Det var också genom ”Ambrosius förkunnelse som den store kyrkofadern Augustinus fick impulsen att ta det sista steget in i kyrkan för att med tiden bli västerlandets normerande teolog.”[1]

”Inom kyrkohistorien har Ambrosius framför allt blivit bekant som kyrkofrihetens konsekvente och ibland hårdföre försvarare i en tid när kyrkan var starkt beroende av kejsarmakten.”[2]

När man läser sin kyrkohistoria och om kyrkofäderna slås man av hur mycket av det som beskrivs lika gärna kunde vara hämtat från vår egen tid. Inte minst i fråga om heresier eller kyrkans roll i samhället och förhållandet till den världsliga makten. Mycket handlar så klart om okunskap men är också en form av omvänd kyrkotukt, det vill säga samtidens och maktens önskan att äga inflytande över det som sägs och lärs i kyrkan.

Senast idag kan man i en krönika Det goda samhället läsa om ”kristendomen före 1500-talet som fundamentalistisk” för att lite senare i samma text ta del av ett citat av Jesus som varande en sekulär vishetsguru. Som om Kristus Jesus inte är själva fundamentet utan kom till oss någon gång i höjd med reformationen.

Men det är ett intressant exempel som pekar på exakt vad begreppet heresi innebär, nämligen att själv välja utifrån sina egna preferenser.

Ordet heresi kommer från grekiskans hairesis (haireomai, ”välja”, ”plocka ut”), vilket betyder att själv välja i förhållande till det som är normer och dogma. Irenaeus av Lyon (ca 130–202) behandlar detta i sitt verk Mot heresierna där han beskriver och argumenterar mot irrlärorna i den tidiga kristna kyrkan.

Dogma är ett grekiskt ord som betecknar en oföränderlig sanning som är allmänt erkänd genom tron och bindande för kristna (ordets grundläggande betydelse är ‘lag’ eller ‘beslut’). I modernt språkbruk har orden dogm och dogmatisk kommit att få negativa övertoner och betecknar något stelnat och livlöst. I den ortodoxa traditionen däremot har dogma en positiv betydelse, och betecknar den kristna trons grundläggande trossatser.”[3]

En intressant fråga, denna festdag, är om det finns några heresier i vår egen tid? En vägledning finner vi i den katalog med heresier som Irenaeus tar sig an. Där återfinns olika sekter men även arianism och gnosticism.

”Gnosticism kommer från det grekiska ordet gnósis, kunskap, ofta med en bibetydelse av vishet och insikt. Ordet i sig hade inte någon negativ laddning i det tidiga kristna språket. Klemens av Alexandria, som var Irenaeus samtida, hävdade vikten av att utveckla en kristen gnosis, det vill säga en fördjupad tro. Men under det andra århundradet togs ordet alltmer över av spekulativt anlagda kristna som ville omvandla den kristna tron till en exklusiv visdomslära, tillgänglig endast för ett fåtal utvalda. Irenaeus kallar detta för ’den falska kunskapen’ i motsättning till den sanna kunskapen om Gud som man finner i Skriften och i den apostoliska traditionen. De gnostiska riktningarna var inbördes rätt olika, men man kan alltid urskilja vissa gemensamma drag. Viktigast var en radikal åtskillnad mellan himmelskt och jordiskt och en nedvärderande inställning till allt kroppsligt. Det kunde resultera i en radikal asketism eller tvärt om i en lika radikal lössläppthet.”[4]

Gnostikerna, som kallade sig kristna, hade med andra ord en föreställning om att besitta särskild kunskap; kunskap som inte är inkluderad i vare sig tradition eller Skrift; kunskap som bara dessa med större visdom hade insikt i.

Här finns slående likheter med vad vi ser idag, då ideologiskt eller politiskt drivna krafter förstår sig äga denna högre vishet och med den önskar förändra den apostoliska och nedärvda grundläggande (fundamentala) tron. Den kyrkofrihet som den helige Ambrosius slogs för är ännu i våra dagar hotad. Till och med när dessa ideologer, de som säger sig besitta högre kunskap i så vitt skilda frågor som kyrkans ämbete, äktenskapets sakrament, familje- och samliv och för att inte tala om grunden själv – Jesus Kristus; Kristi natur, finns inga gränser. ”När de överbevisas av Skriften, anklagar de själva Skriften som om den inte hade rätt eller var trovärdig utan flertydig.”[5].

Franciskus Urban

[1] Ambrosius av Milano – Om sakramenten, om mysterierna, Artos (2001)
[2] Ibid
[3] Hilarion, Alfeiev, Tons mysterium, Artos/Anastasis (2010)
[4] Irenaeus, Mot heresierna, Artos (2016), s. 19-20
[5] Ibid, s. 134

Vilseledande kampanj för New Age

Dagen före Kristi födelses fest, den 24 december (2015), skriver Bengt Wadensjö på SvD Debatt om hur kyrkan (oklart om han menar Kyrkan eller den specifika organisationen Svenska kyrkan), genom vissa insikter han har vunnit, kommer att ställas inför stora utmaningar och (underförstått) tvingas anpassa sig till dessa insikter.

En av de insikter som redogörs för är hur tron på reinkarnation (återfödelse) växer och tar terräng, i synnerhet bland människor som är kyrkligt aktiva. Han menar att ”reinkarnationstron är ny i vårt land och har brutit sig fram av egen kraft” och nu, alltså, utmanar den ”förlegade tanken om förlåtelse”.

Wadensjö har rätt i två ting, nämligen att om man tror på reinkarnation så ”får det omfattande teologiska följdverkningar” och att detta leder till att ”den traditionella synen på frälsningen ersätts av en ny syn.”

Men varken den nya syn som han uppenbart propagerar för eller pånyttfödelseteologin är något som har uppstått ur intet. Än mindre spridits av egen (gudomlig?) kraft. Detta är snarare produkter av den fientlighet mot kristen lära och tradition som, till följd av aktivt arbete, växer sig allt starkare till men för skapelsen. Detta är inget annat än baksidan av modernismen och rationalismen som menar att människan inte behöver förlåtelse och som vill beröva henne hoppet om frälsning.

Reinkarnation är en föreställning om att själen kan förflytta sig mellan olika fysiska kroppar. Inte sällan omfattar denna föreställningsvärld också tanken om att själen återföds i ”lägre” eller ”högre” stående varelser beroende på det tidigare livets vandel. Det högsta målet är att inte födas på nytt eftersom livet (som vi känner det) är en plåga. Målet kan här tolkas som tomhet.

Den kristna läran talar radikalt annorlunda om livet. Det är heligt och något som Gud önskar. Tiden på jorden kan ses som en prövning; det kan innebära svårigheter, men det är av Gud givet. Alltså ingen plåga men en önskad nödvändighet där målet är evigt liv och fullhet.

Ingenting i Skriften talar om eller ger stöd åt reinkarnation, d v s att själen ges en ny och annan kropp. I Genesis; skapelseberättelsen, skapar Gud människan av jorden och blåser sedan livsande i henne (1. Mos 2:7). Livsanden, själen, skapas i den stunden. Det står inte att en redan existerande själ placeras i den första människan eller i någon människa därefter. Människan skapas med kropp och själ och dessa tillsammans gör personen. Såväl kropp som själ är fundamentala delar i den skapade människan. Människans själ skall en dag återförenas med sin kropp. Inte en kropp vilken som helst, utan den samma kropp hon hade under sin tid på jorden. Hela människan skall återuppstå.

Wadensjö menar att denna ”nya insikt” utmanar kyrkan så att denna måste anpassa sig. Snarare resulterar detta i att människor förleds bort från de så centrala värdena i den kristna tron och läran, nämligen förlåtelse och frälsning. Det Wadensjö gör är att vara den ”kraft” som sprider irrläror som leder bort och inte hem. Han medverkar till att tända den stjärna som, jämte tusen redan flämtande juleljus, bär på något annat än Sanningens ljus.

Möjligen kan de insikter som biskopen emeritus skriver om förklaras som bekvämlighetens heresier. Annars är det rätt och slätt New Age, vilket skulle kunna förklara debattartikelns förespråkande av ”tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin.” Och visst, det är både möjligt och tillåtet att ägna sig åt sådant. Men att ens antyda att det har plats i Kyrkan och den kristna traditionen är inget annat än vilseledande kampanjarbete mot allt som är heligt.

Franciskus Urban

(Artikeln publicerades på SvD Debatt den 26 december 2015 och återges här i sin helhet)

Debatten uppmärksammades i Sveriges Radio då P1 Morgon sände ett direktsänt samtal mellan Bengt Wadensjö och Franciskus Urban Sylvan.