Användandet av bestämningen gammal om något förutsätter att det finns något som är nyare. Inte sällan ges den typen av epitet för att beteckna skillnader, ibland till och med konflikt. Beträffande det gammalkatolska är förhållandet just det, att begreppet syftar till att påvisa ett förhållande till något äldre och att detta står i opposition mot det nya och förändrade.
Detta säger inget om förändring i sig, men markerar en distans till hur ting har förändrats. I, som i detta fall, frågor som rör Kyrka får förändringar stora konsekvenser. I synnerhet då dessa inte genomförs av helheten men i strid med traditionen.Det finns i nutida kontext ett inbyggt problem i begreppet gammal, nämligen föreställningen att det gamla är något sämre. Utom möjligen då man kan ge det gamla ett högre ekonomiskt värde just för att det är gammalt. Annars strävar samtiden mot att allt skall vara nytt: allt från ting till idéer, vilket resulterar i att framtiden anträds utan mognad, erfarenheter och tradition.
När nu det gammalkatolska skall beskrivas finns ytterligare en svårighet vi måste förhålla oss till, nämligen det faktum att det har varit andra som hittills tagit sig rätten att definiera och tolka vad gammalkatolicismen är och står för. Inte sällan är det den nya andre, som givit sig själv tolkningsföreträdet.Ett intressant inlägg här på Gammalkatolsk idédebatt, som belyser begreppet katolicitet, är biskop Roald Nikolai Flemestads text om katolicitet som utmaning
Vad innebär det att vara gammalkatolik? Vi börjar i historien
Gammalkatolikernas konflikt med Vatikanen på 1600- och 1700-talet var ursprungligen en strid om nationalkyrkornas gamla rättigheter i förhållande till jesuiternas ihärdiga önskan om att omforma påvedömet till en enväldig monarki. Därav beteckningen ”gammalkatolik”. Efter att ärkebiskopsdömet Utrecht appellerade till ett koncilium för att få oenigheten löst, blev ärkestiftet exkommunicerat 1724.Ärkestiftet Utrecht hade sin egen historia. Under senmedeltiden var fromheten här särskilt influerad av Thomas á Kempis stränga augustinianism.
Under barocken blev Utrecht en tillflykt för gallikanismen, d v s franska präster och teologer som var i konflikt med såväl kungamakt som påvemakt. Teologiskt var också dessa präglade av Augustinus, samtidigt som de i kyrkorättsliga frågor hävdade nationalkyrkornas gamla rättigheter. Andligt, var det alltså en kort distans från Utrecht till många franska biskopssäten och läroanstalter.Den franska närvaron satte sin prägel på ärkestiftet Utrecht fram till mitten av 1900-talet. Brottet med Rom förde emellertid Utrecht in i en process där man, som ett alternativ till den juridiska och centralistiska tankemodellen i Vatikanen, sökte förnya kyrkolivet på basis av den tidiga kyrkans teologi.
Därvid blev gammalkatolikerna snabbt intressanta för de ortodoxa.Redan 1727 inviterar den rysk-ortodoxa kyrkan in ärkebiskopen av Utrecht att sända en biskop till Moskva, men enhetsförhandlingarna blev avbrutna 1730 till följd av stridigheter vid det ryska hovet.Först hundrafemtio år senare följde nästa ortodoxa initiativ till lärosamtal. Det nya i situationen var då att den så kallade Utrechtförklaringen av 1889 hade antagits som gemensamt lärodokument för de gammalkatolska biskopsdömena. Informella lärosamtal under åren som följde om treenighetsläran, nattvarden och ämbetssyn, visade på sådan samstämighet att frågan om full kommunion på nytt restes.
Två världskrig skulle emellertid hämma den fortsatta processen. Fram till revolutionen var det den rysk-ortodoxa kyrkan som höll i kontakterna med gammalkatolikerna, men på 1920-talet övertog Konstantinopelpatriarkatet initiativet.År 1931 inviterade den ekumeniske patriarken gammalkatolikerna formellt till att vara del i en gemensam kommission med de ortodoxa kyrkorna, men ett nytt krig skulle åter komma att avbryta arbetet. Patriarken Athenagoras bjöd emellertid 1961 gammalkatolikerna till nya lärosamtal och 1973 sammanträdde den gemensamma ortodox-gammalkatolska teologkommissionen. Från ortodox sida deltog alla de så kallade kalcedoniska kyrkorna, medan gammalkatolikerna var representerade genom samtliga europeiska biskopsdömen samt The Polish National Catholic Church (PNCC) från USA. Arbetet avslutades 1987 och den slutliga texten publicerades på engelska under den hoppfulla benämningen ”The Road to Unity”.
Målsättningen för arbetet var att finna sådant hos den tidiga kyrkans teologer som på ett adekvat sätt uttryckte så väl den västliga och den östliga lärotraditionen. Dessa teologiska formuleringar skulle sedan vara utgångspunkt för ett utkast med aktuella kyrkliga utmaningar och lärofrågor. De dialogdokument som utkristalliserades av samtalen hoppades man skulle kunna ligga till grund för en framtida eukaristisk gemenskap (nattvardsgemenskap).
Efter tusen års separation mellan öst och väst lyckades man förbluffande nog att formulera bred enighet. Det är sannolikt så att inget annat projekt i modern ekumenik har lett fram till konsensus i så många komplicerade frågor. Dokumentet avslutas då också 1987 med en anbefallning om ”den fullständiga liturgisk-kanoniska kyrkogemenskapen […] baserad på traditionen för den odelade Kyrkan” som det heter i den nynorska översättningen (VII, 8)Frågan infinner sig då: Varför har denna organiska enhet inte gjorts till verklighet? Svaret står dessvärre att finna i den inre utvecklingen hos de gammalkatolska kyrkorna. Förhandlarna från den gammalkatolska sidan blev till slut svikna av en ny generation ledare i de europeiska huvudkyrkorna. Under loppet av 1990-talet blev nämligen de viktigaste biskopssätena besatta av att ett nytt ledarskap – flera av dem tidigare romersk-katolska präster – som ansåg liberal anglikanism som framtidens kristendom.
Efter att ha ratificerat den engelska texten av The Road to Unity bröt följaktligen The Polish National Catholic Church kommunionen med de europeiska kyrkorna för att i stället fortsätta samtalen med ortodoxin på egen hand. En annan sak är att utvecklingen inte hade främjat dialogklimatet. Den så kallade Scranton-förklaringen (grunddokumentet för Scrantonunionen) från 2008 är PNCC’s initiativ för att revitalisera samtalen med de ortodoxa.
Emellertid skulle tanken om kyrklig enhet baserad på den odelade Kyrkans tro snart få stöd från ett något oväntat håll: Påven Johannes Paulus II gav år 1995 ut encyklikan ”Ut unum sint” med inbjudan till hela kristenheten om en förnyad ekumenisk dialog. Fromhetslivet och koncilierna i Kyrkans första årtusende, skriver påven, bevittnar hur Kyrkans katolicitet manifesteras som en enhet i mångfald och kan därför tjäna som modell för den ekumeniska dialogen idag (§§ 55, 61).I detta perspektivet vågar vi tro att dokumenten från den ortodox-gammalkatolska dialogen är viktiga vittnesbörd om enheten mellan västlig och östlig kristendom. Därför är ”Vägen till enhet” (The Road to Unity) fortsatt relevant för alla som söker kyrklig enhet på basis av den odelade Kyrkans tro.Då dialogdokumenten framhåller rikedomen i den odelade Kyrkans tro, är ”Vägen till enhet” ett rättesnöre för den Nordisk-katolska kyrkan. I en tid med stor andlig oro finner vi här kompass som pekar på de andliga källor som bar kristendomen genom det första årtusendet.(Delar av texten ovan är hämtade ur förordet till Trusdokument 2009, översatt från norska)