Tagg: advent

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Christians, be awake!

Fr. Geoffrey Neale reflects on the season of Advent:

”Within a few short decades in some countries, the name of Jesus Christ has become a real stumbling block, This name is supposed to cause such offence to people, attempts have been made to remove it from the Christmas. The name Jesus Christ has to be locked-up in the church, because it has no relevance to ordinary people. Students at our universities, once places of free speech and open all truth, have managed to repress the teaching of Jesus in the name of political correctness. This is the name which saints have, and continue to die for, which has enlightened the lives of some of the world’s greatest men and women and inspired some of its greatest achievements is becoming less and less relevant in the secular world. So we ask who was Jesus, why was he called ‘The Lord Christ’ and what do his followers really believe about him?

However Christians have to recognize that the journey of faith is more and more difficult because Jesus Christ still has his enemies. The antagonism towards Jesus Christ in his lifetime is even more vicious today. Church services will be arranged to appeal and entertain, so that professing Christians will be deceived into accepting a counterfeit Christianity. In that real sense, even today, many professing Christians actually have already been deceived by a spirit of antichrist.

Christians, be awake, have strength, courage, and the ability to face uncertainty and intimidation from the world and the evil one. Let the voice of the Holy Spirit enter our hearts and be heard above the insidious voice of the Evil One who seeks to deceive and, lead us away from the real truth that consists in fulfilling the divine will and purpose for us revealed in Jesus Christ.”

Read the whole text here: https://nordiccatholic-uk.com/

Red.

 

Snart attväntstid. Om långsiktighet med ett evighetsperspektiv.

Det omedelbara tycks vara vår tids perspektiv. Omedelbara svar, omedelbar respons och direkt behovstillfredsställelse. Sällan hörs det stora ordet ”vänta”.

Stefan_Lochner_-_Last_Judgement_-_circa_1435
‘Last judgement’, Stefan Lochner (1400-tal)

I veckan har vi hedrat Guds alla heliga helgon och dem som gått före oss. Söndagens texter i november handlar om den yttersta tiden. Detta ger oss tillfälle att i samklang med den mörkare årstiden kontemplera över just de djupaste frågorna om vad det innebär att vara människa och det som utlovats vänta i evigheten.

Om en månads tid går vi in i adventstiden. Redan i oktober började handeln saluföra julpynt, lagom till advent. I det perspektivet ges intrycket av att jultiden börjar i samband med första söndagen i advent, som i år infaller den tredje december.

Jul firas inte för att tillfredsställa handlarnas behov av vinst. Jultiden börjar alltid med Juldagen, den 25 december. Tiden innan dess är något annat; det är attvänt. Tänk så, mellan första söndagen i Adventstiden till och med natten till Juldagen: det är en tid för att vänta.

Som människor behöver vi perioder av idel väntan. Då hinner vi tänka efter före och förbereda oss. För varje kristen är väntan på ankomsten ett kondensat av livet; en tid av förberedelse och väntan på dagen då Kristus skall komma åter. Tiden vi vandrar på jorden är, i ett evighetsperspektiv, mycket kort. De fyra veckorna i Adventstiden är en än kortare tid – knappt mätbar.

Att ge dem man älskar tid att vänta är en god handling. Säg oftare till barnen att vänta. Fall inte för att i varje läge ge direkt behovstillfredsställelse. Att förespegla att livet fungerar så är bedrägligt. Sätt en bok i barnets händer. Stäng av TV-apparaten. Säg att det är angeläget att ibland också ha tråkigt. Säg det även till dig själv.

Jag väntar på att detta skall ske. Det övar tålamodet.

Franciskus Urban

 

Hjälp oss i vår rimliga oro. Hosianna!

I helgen firar vi andra söndagen i Advent. Det är, bortsett från eventuell julstress, en fin tid med ljusglimtar under en mörk årstid. Men också hopp om ljus samt en stunds andrum i en mörk tid.

Ann Heberlein skriver idag (3 december) på Ledarsidorna.se om vår tids oro. Hon gör i sin krönika skillnad mellan vad hon betecknar som tillåten oro och sådan som anses ofin och problematisk. Heberlein fångar ett stämningsläge jag tror att många känner igen sig i. Hon skriver om att inte få sin oro tagen på allvar; att inte bli lyssnad på.

Igår, fredagen den 2 december, tittade jag på ett avsnitt av DGS-TV där chefredaktören för just Ledarsidorna.se intervjuades. Johan Westerholm, som han heter, har en mångårig och bred erfarenhet från olika samhällssektorer. Inte minst politiken. I det halvtimmeslånga programmet målas en bild av det avgrundsdjup som finns mellan politikerna och dem som var fjärde år går till valurnorna; hur samhällets bärande funktioner rasar samman. Det pratades om systemkollaps, informationsbubblor och ett svek av sällan skådad magnitud.

Det är Advent. Vi inväntar, så som på Jesu tid, ankomsten av räddaren, frälsaren. Då trodde man att Kristus var en jordisk kung som skulle komma och på jordiska makthavares vis befria folket. Man såg sig som Guds utvalda folk men förväntade sig en jordisk kung. Man fattade inte. ”Vem är han”, frågade de sig när han red in på en arbetsåsnas föl; in genom stadsporten där många hade samlats för att möta upp med palmkvistar. ”Hosianna!” ropades: Hjälp oss! Rädda oss!

Vem är han? Frågade man sig. Och ännu idag är frågan vem som skall hjälpa oss i vår nöd. Likheterna är slående. Då liksom nu kan vi, trots århundraden av upprepat svek; trots nästan två tusen års repetitiva oförstånd, fortfarande bara se hjälpen komma från en människa som kollektivt (ibland genom masspsykos) upphöjs som en Messias.

kyrkan-garanten-mot-islamisering_av-franciskus-urban-sylvanEtt av de många teman som både Heberlein och Westerholm tar upp som ett hot och som skäl till oro är islamismen. Den militanta och oresonliga rörelse som, bevisat, är ett hot mot Europas demokratier och alla som bor här. Jag skrev förra året (2015) en essä som kom ut som bok tidigare i år. Den heter ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den diskuterar jag rädsla och oro för detta hot och min poäng är att bara Kyrkan och djupt rotade och gemensamma (kristna) värderingar (som i förlängningen kan uttryckas i demokratiska former) kan vara en motkraft till det vi nu bevittnar. Kanske kan den (äntligen!) vara ett bidrag till samtiden, tänker jag ännu.

Ledarsidorna.se, efter Ann Heberleins krönika, skriver Johan Westerholm att det finns ”goda skäl för oss att adressera denna oro. Endast då vi åskådliggör den kan vi gemensamt mota den i grind innan den växer oss för stor. Endast när vi möter denna oro med dess rätta namn kan vi bekämpa den. Likt mannen som inte får nämnas vid namn i J.K Rowlings ‘Harry Potter’. Först när vi nämner Lord Voldemort vid hans namn kan vi bemöta och bekämpa honom.”

Satan!

Säg som det är! Det är ingen sagofigur vi har att göra med. Ja, den onämnbare, den osynlige, måste kallas vid namn. Men håll oss inte kvar i den fiktion som skapar oron. Satan, heter han. Splittraren. Han som inte vill synas, som inte vill märkas; han som till och med kan få saker att verka riktigt bra.

Då förstår vi också att det inte räcker med jordiska kungar. Sådana vi själva upphöjer och som vi sätter vårt hopp till. Sådana som, då maktens sötma får grepp om (också) dem, på nytt skapar besvikelse. Sådana som (också) omger sig med duktiga ja-sägare.

Då förstår vi att vända oss till den yttersta makten. Den som rår på den osynlige och som faktiskt besegrade döden. Det är Honom – kungars Konung – vi väntar på nu. Det är hög tid. Det är Advent.

Franciskus Urban

Jag hade fel! Hjälp mig, visa mig rätt

Att ha fel. Att erkänna för sig själv och kanske andra. Att ändra sig. Att ändra sig. Detta är kopplat till den förlåtelse som är priset. Inte att betala, men att få. I ett samhälle där invånarna står stadigt och delar grundläggande normer är människan frikostig med förlåtelse. Förlåtelse är också, i sig, en byggsten i detta samhälle.

Men just det där att ändra på sig verkar bli allt svårare. Kanske hör det samman med inte bara föreställningen utan också det upplevda kravet att man alltid skall ha rätt. Kanske är det så att det hänger samman med uppmaningen att hävda sin rätt och som har glidit över i att också ta sig rätt. Och att man därför inte bör ha fel. Eller ens kan ha fel?

Och denna rätt söker man sedan stöd och bevis för. Man söker på alla vis rättfärdiga sin egen ståndpunkt och sin egen rätt. Men denna rättfärdighet som söks blir ofta självrättfärdig och vittnar inte sällan om osäkerhet.

Och hur svårt har det inte blivit att ställa uppriktiga frågor? Med den självrättfärdigade rätten har frågor baserade på nyfikenhet och vilja att lära sig förpassats till avskrädet. Idag ställs inte frågor. Idag hävdas det. Idag uttalar sig alla med säkerhet utifrån rätten till den egna sanningen. Frågan har blivit överflödig i mognadsprocessen och istället blivit ett instrument för kritik.

Menar du verkligen det?!

Ja. Jag vet inte om jag har rätt. Har jag fel så tillrättavisa mig gärna. Hjälp mig; visa mig rätt.

Kan det vara så att detta också har samband med en känsla av maktlöshet? Att man upplever sig som en bricka i det stora globala spelet? Hänger det samman med idén om människan som konsument? Att man fyller en funktion, äger ett värde, så länge man är förmögen (!) att konsumera och spendera.

Känslan av maktlöshet driver in människan i sin egen bubbla där den egna rätten råder. Där, i alla fall, har jag rätten att ha rätt. Rätten överförs sedan till det omgivande samhället; till det sammanhang man befinner sig. Om man alls upplever sig delaktig i något sammanhang.

Samtidigt har omgivningen svårt att hantera när andra ändrar sig. Förändras. Utropet ”vad förändrad du har blivit!” är inte alltid positivt menat. Beständigheten är på ett vis nödvändig för att kunna orientera sig och veta var man har sina medmänniskor. Jag tror det ligger i generna, behovet av stabilitet, av fast grund. Kanske är också det ett hinder för att låta sig förändras – man är osäker på hur omgivningen skall ta det; hur de skall se på mig.

Att utvecklas, att växa och mogna är att förändras. Det är en del av livet. Frågan är varför jag skall överlåta åt tidsanda, självhävdelse och oförsonlighet att sköta i vilken grad jag skall mogna. När det finns väl beprövad erfarenhet att luta sig mot. Att ropa till.

Det är snart Advent. En tid för återhållsamhet, men också hopp om en bättre, ljusare tillvaro. I en av de mest kända hymnerna under denna tid sjungs ”Hosianna!” Det är ett rop på hjälp; ett rop som riktas till den vi inväntar: rättfärdighetens förste.

Franciskus Urban