Tagg: äldreomsorg

Erfarna förpassas till kökkenmöddingen

Hur kommer det sig att äldre diskrimineras, hålls utanför och behandlas som reste de i tredje klass på väg mot slutet? Hur kommer det sig att den värdefulle senioren blev bara senil? Svaret ligger i tidsandan; i att utvecklingen hävdas måste vidare och inte har plats för beprövad (mossig) erfarenhet. De äldre behandlas med misstänksamhet. Som främlingar. Som potentiella riskobjekt som skulle kunna störa och bromsa den linjära och rationella positivismen.

I Göteborgsposten skriver idag Mathias Bred på ledarplats om att alla har lika värde. Utom de äldre: ”Börjar man syna det svenska samhället hittar man snabbt många sådana tecken på hur äldre och åldrande nedvärderas, medan ungdom och ungdomlighet görs till kult.”

Diskrimineringsombudsmannen (DO) skriver på sin hemsida att ”Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering som har samband med ålder. Lagen gäller inom arbetsliv, varor och tjänster och flera andra samhällsområden.” Och vi kan ägna mycken tid åt tolkning av juridik, men vad detta i grund och botten handlar om är värderingar som, på politisk väg, förändrats från att se integrerat på mänskligheten till partikulärt där vissa, företrädesvis unga, givits företräde vilket resulterat i infantilisering och en omogen kultur.

Erfarenhet och sådant som är väl beprövat måste ges större utrymme för ett samhälle skall fungera och vara hållbart. I detta ligger att skynda långsamt. Vi måste ha viss tröghet i systemen. Eftertanke och omsorg; klokskap och vishet måste ges erforderligt utrymme för att vi inte skall drabbas av barnkalas-syndromet där alla (inbjudna) vill ha mer glass men ingen ser den som ändlig, än mindre vill diska upp. Otålig ungdom, hur kultisk den än må vara, skall inte ges ratt och roder. Det tillhör ungdomen att vänta in sin tid. Och att lära sig, vinna erfarenheter och tålamod.

Det är inte konstigt att vi i Sverige nu talar om värderingar. Somliga hävdar att det inte finns några svenska (kvar). Och kanske har de rätt? Helt säkert är att om våra erfarna inte tillåts vara med att tradera (eller återskapa) dem, så har vi stora bekymmer att vänta. Men då är barnkalaset inte det största.

Här på Gammalkatolsk idédebatt pekats på risken att se eutanasi som utväg för de äldre. En modern form av ättestupa helt enkelt. Från Holland rapporteras, exempelvis, att det under 2015 togs 5500 liv inom ramen för läkarassisterade självmord och att den lagen nu även omfattar ”socialt isolerade och ensamma personer”. Detta är, så klart, fullständigt ovärdigt och oacceptabelt och det börjar nu brinna för att hitta alternativ då befolkningen blir allt äldre samtidigt som allt färre vill ägna sin arbetsdag i äldreomsorgen och pengarna tryter.

Här är tre exempel på artiklar som tar upp mer om detta:

Diskrimineringen av äldre finns överallt. På arbetsmarknaden och i andra sammanhang. Inte minst den senaste tidens larmrapporter om vanvård och misär på äldreboenden och i hemmiljö i form av undernäring, ensamhet och understimulans visar på detta. Mitt lilla bidrag i sammanhanget är att tjänstgöra bland och för de äldre. Praktiskt. Men också genom att, som nu, bilda opinion. En viktig bit i detta är hur man med hjälp av språket kan förändra och påverka (vilket den unga kulten bevisar om och igen) och det av mina små bidrag jag berömmer mig mest om är att jag slutade kalla de äldre för ”brukare” (jo, de kallas så i den kommunala terminologin). För mig är de ”mina erfarna” eller helt enkelt de personer med de namn de en gång gavs av sina föräldrar.

heartoftencommandmentsEtt annat (betydligt viktigare) exempel på vad som givits oss och genom historien förts vidare från generation till generation är Tio Guds bud. Ett av buden lär oss att ”hedra din fader och din moder för att det må gå dig väg och du må länge leva i ditt land.” Och det är, i ett första stilla steg, inte svårare än så. Det var ju trots allt föräldrarna som dukade bordet och gjorde barnkalaset möjligt. Men jag tror kalaset är slut och att det nu är dags att vi kavlar upp ärmarna och hjälps åt med disken.

Franciskus Urban

 

Det lilla jobbiga ordet kall

Det råder krisläge på en rad områden. Inte minst inom äldreomsorgen. Andelen äldre i befolkningen ökar. Fler kommer i framtiden att behöva hjälp och insatser. Samtidigt är det svårt att rekrytera personal till exempelvis hemtjänsten. Detta är en ekvation som inte går ihop. Men det är inte främst pengar som behövs för att lösa krisen. I stället handlar det om att damma av det skamfilade kallet. Vad som behövs är att fler förmår se utanför den egna personen.

Man har under hösten kunnat följa hemtjänsten i serien ”Sveriges bästa hemtjänst”. Och i kväll (måndagen den 7 november 2016) sändes en avslutande debatt om äldreomsorgen på SVT. Det går att se debatten i efterhand via SVTPlay men också att följa det vidare samtalet i sociala medier via #svthemtjanst

En rad politiker, forskare och experter var samlade jämte såväl vårdtagare som personal i äldreomsorgen. Bland annat medverkade professorn i geriatrik, Yngve Gustafson, som hävdade att ”äldre systematiskt diskrimineras” genom att inte erbjudas den vård och omsorg de borde ha rätt till.

Allt mer resurser för vård av våra äldre har över åren flyttats från äldreboenden till att insatserna skall genomföras hemma. Det är säkert så att många av de äldre önskar bo kvar hemma så länge som möjligt och såväl högre genomsnittsålder som förbättrad hälsa talar för det. Ändå vittnar många om att de gärna hade flyttat till någon form av äldreboende. I detta sammanhang försvaras ibland en växande hemtjänst, på bekostnad av platser på äldreboenden, med att det är en billigare lösning för kommunerna.

Greger Bengtsson från organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) fick frågan just om det blir dyrare med äldreboenden jämfört med att ge vård- och omsorgsinsatser i de äldres egna hem. Han menade att det inte är självklart billigare med hemtjänst och menade att en utbyggnad av de olika boendeformer som finns (vårdboende och trygghetsboende) är ”bra för äldreomsorgen och bra för de äldre”.

Pengar är inte lösningen
Som vanligt är det pengar och resurser man väljer att fokusera på. Dessutom höjs röster för att höja lönen för de anställda för att behålla och kunna nyrekrytera personal. Men att pengar i alla lägen är den enda saliggörande lösningen är en myt. Samtidigt är det lättare att prata om och gömma sig bakom budgetposter än att ta tag i de bakomliggande orsakerna till krisen.

Samma tendenser har vi sett avseende motsvarande kris i skola och inom polisen där det (alltid) verkar vara så att högre löner leder till bättre resultat. Men högre lärarlöner kommer inte att leda till högre ranking i PISA-undersökningar. Högre lärarlöner kommer inte att stimulera kunskapsbildning och lärande. Inte heller finns det någon automatisk koppling mellan högre polislöner och lägre brottslighet.

Högre löner, i sig, löser inga kriser!

Hur ser framtiden ut?
Statistiska centralbyrån (SCB) skriver på sin hemsida att det i ”framtiden väntas betydande brist på vård- och omsorgsutbildade. Även om intresset bland gymnasieungdomar skulle öka och betydligt fler skulle examineras från komvux är risken stor att antalet utbildade inte når upp till efterfrågan år 2035.”

”Sedan år 2000 har antalet personer som är 80 år eller äldre ökat med cirka 10 procent, vilket är i ungefär samma omfattning som den övriga befolkningen. Nu när den stora gruppen 40-talister blir äldre står vården, och framförallt äldreomsorgen, inför en stor utmaning. Mellan åren 2015 och 2035 väntas gruppen som är 80 år eller äldre öka med 76 procent, från cirka 500 000 personer till närmare 890 000. För att klara av vård och omsorg enligt dagens nivå krävs en omfattande expansion av äldreomsorgen.” Länk till SCB

En bild av hur många som kommer att behöva rekryteras i en nära framtid presenterade Svenska kommunalpensionärernas förbund, SKPF, i en rapport:

”Samtliga bedömare anger att minst 250 000 måste rekryteras till välfärdssektorn i vid bemärkelse fram till år 2030. Pensionsavgångar står för ungefär 60 procent och de ökade antalet yngre och framför allt äldre för 40 procent. Enbart till äldreomsorgen behövs fler än 150 000 personer. […] Under samma period växer arbetskraften med endast 280 000 personer. I princip behövs hela ökningen av arbetskraften för att tillgodose de framtida personalbehoven endast i välfärden, utan några ambitioner om kvalitetsförbättringar.” Detta rapporterade Göteborsposten

Vi behöver förebilder med kall
Läser man dessa siffror verkar det hopplöst. Desto viktigare är det då, för att det skall bli så bra som möjligt, att samhället tar tag i problemet i grunden och att alla aktivt verkar för en förändring av värderingar och känsla för det gemensamma. Här har föräldragenerationen en synnerligen viktig roll. Och det som möjligen kommer att svida är att de inte bara måste prata utan också verka som föregångsmän och -kvinnor.

I skolans värld heter lösningen respekt för och intresse för att vilja lära sig. Det handlar om ordning och reda. Det handlar om disciplin. Det handlar om grundläggande värderingar. Det handlar om att värdesätta både kunskap och lärare. Och det motsvarande gäller för vård och omsorg, men också polisväsende och det militära skyddet av vårt territorium.

Och så har vi det lilla men hatade ordet ”kall”, något som vi måste damma av och lära oss lyssna till. Det som behövs är människor som vill gå utanför sig själva och göra tjänst för andra, för det som är större än den egna personen. Där måste vi våga börja. Där finns lösningen.

Så, vad är ditt kall?

Franciskus Urban