Tagg: Ann Heberlein

Frågan som följer på den banala godheten

På försommaren 2017 försågs svenska folket med boken Den banala godheten. Författaren, etikern och doktorn vid Lunds universitet, Ann Heberlein, ger oss sin analys av nuläget avseende mångkultur, integration och svenska värderingar. När boken släpptes såldes första upplagan slut inom loppet av dagar och den klättrade raskt upp i toppen av försäljningslistan. Jag vågar nog påstå att Heberleins bok kommer att vara en framtida tillgång då året 2017 skall rekapituleras.

Boken inleds med en för GID-läsare välkänd men inte desto mindre välkommen problematisering av den idag utbredda relativismen:

”Om man har uppfattningen att vi inte kan påstå att vissa seder och bruk, normer, värden och principer är bättre än andra så måste vi, i toleransens namn, acceptera att en del samhällen praktiserar tortyr och dödsstraff, förföljer judar och homosexuella och att en del kulturer sanktionerar barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnlig könsstympning. Är vi beredda på det?” (Den banala godheten, s. 24)

Denna kulturrelativism menar Heberlein är en av orsakerna till den utveckling som pågår mitt framför ögonen på oss. ”Vi kan inte stillatigande se Sverige gå sönder. Vi måste värna de värderingar, den trygghet, den tillit och den stabilitet som präglat landet sedan generationer” (Den banala godheten, s. 142). Hon menar att ”kommande generationer kommer att döma oss hårt” (s. 141) och jag säger inte emot.

Heberleins ärende är att påvisa hur aningslös människan – allt ifrån privatpersoner till tjänstemän i offentlig tjänst – är då förment goda beslut tas och val görs; att ambition och avsikt inte räcker utan att det ofta brister i analysen avseende vilka konsekvenser denna godhet får. Hon ger också utrymme för de för ett samhälle så viktiga och grundläggande, gemensamma värderingarna. Men vad jag saknar efter att nulägeskartan målats och analysen levererats är, som i så många andras analyser och kritik, svaret på frågan ”hur?”.

I det sammanhanget blir det ironiskt när World Values Survey dyker upp ur vars data Heberlein mycket riktigt läser ut att ”Sverige, när vi talar om värderingar, snarast är extremt” (s. 202). WVS är en global studie som återkommande mäter människors inställning till bland annat jämställdhet, tillit och värderingar i en lång rad länder.

I Sverige är vi, skriver hon, ”i mycket låg utsträckning religiösa, och en hög andel av befolkningen har emancipatoriska värderingar vilket innebär att vi värderingar individens frihet och självförverkligande högt.” I WVS från 2015 pekas på att ”svenskarna är de människor i världen som värderar självförverkligande högst (s. 202).

den banala godheten och andra böcker-beskuren
Böcker som bär

När man har läst Den banala godheten och alltså ställer sig frågan hur man skall nå en lösning på de problem som diskuteras blir det lika naturligt att fundera över var de goda värderingar som nu saknas en gång kom ifrån. Heberlein tangerar svaret då hon skriver att ”Sverige är ett sekulariserat land” och på samma sida förnöjt konstaterar att ”majoriteten av alla bekännande kristna och troende judar har anpassat sig till det sekulariserade samhällets krav och villkor” (s. 54).

Om det alls är möjligt att hävda att samhället är sekulärt (det finns ju trots allt bekännande människor) är det just i den anpassning som beskrivs som problemet ligger. De goda värderingar Heberlein nu menar att vi har tappat i samhället, sprang en gång ur det kristna livet. Tappet menar jag beror på att kristna (av tvång, bekvämlighet eller andra orsaker) anpassat sig efter det sekulära, senmodernistiska paradigmet som inget annat vill än att bryta ner traditioner, normer och tillitsfull gemenskap.

Den banala godheten av Ann Heberlein bör läsas. Den kommer, som sagt, ingå i årets kanon. Men stanna inte där! Svaret på frågan ”hur?” finns alltså i nödvändigheten i att först förstå vad de så hett eftertraktade värderingarna bygger på, sedan återupptäcka och återerövra den kristna trons fasta klippa.

Franciskus Urban

 

Hjälp oss i vår rimliga oro. Hosianna!

I helgen firar vi andra söndagen i Advent. Det är, bortsett från eventuell julstress, en fin tid med ljusglimtar under en mörk årstid. Men också hopp om ljus samt en stunds andrum i en mörk tid.

Ann Heberlein skriver idag (3 december) på Ledarsidorna.se om vår tids oro. Hon gör i sin krönika skillnad mellan vad hon betecknar som tillåten oro och sådan som anses ofin och problematisk. Heberlein fångar ett stämningsläge jag tror att många känner igen sig i. Hon skriver om att inte få sin oro tagen på allvar; att inte bli lyssnad på.

Igår, fredagen den 2 december, tittade jag på ett avsnitt av DGS-TV där chefredaktören för just Ledarsidorna.se intervjuades. Johan Westerholm, som han heter, har en mångårig och bred erfarenhet från olika samhällssektorer. Inte minst politiken. I det halvtimmeslånga programmet målas en bild av det avgrundsdjup som finns mellan politikerna och dem som var fjärde år går till valurnorna; hur samhällets bärande funktioner rasar samman. Det pratades om systemkollaps, informationsbubblor och ett svek av sällan skådad magnitud.

Det är Advent. Vi inväntar, så som på Jesu tid, ankomsten av räddaren, frälsaren. Då trodde man att Kristus var en jordisk kung som skulle komma och på jordiska makthavares vis befria folket. Man såg sig som Guds utvalda folk men förväntade sig en jordisk kung. Man fattade inte. ”Vem är han”, frågade de sig när han red in på en arbetsåsnas föl; in genom stadsporten där många hade samlats för att möta upp med palmkvistar. ”Hosianna!” ropades: Hjälp oss! Rädda oss!

Vem är han? Frågade man sig. Och ännu idag är frågan vem som skall hjälpa oss i vår nöd. Likheterna är slående. Då liksom nu kan vi, trots århundraden av upprepat svek; trots nästan två tusen års repetitiva oförstånd, fortfarande bara se hjälpen komma från en människa som kollektivt (ibland genom masspsykos) upphöjs som en Messias.

kyrkan-garanten-mot-islamisering_av-franciskus-urban-sylvanEtt av de många teman som både Heberlein och Westerholm tar upp som ett hot och som skäl till oro är islamismen. Den militanta och oresonliga rörelse som, bevisat, är ett hot mot Europas demokratier och alla som bor här. Jag skrev förra året (2015) en essä som kom ut som bok tidigare i år. Den heter ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den diskuterar jag rädsla och oro för detta hot och min poäng är att bara Kyrkan och djupt rotade och gemensamma (kristna) värderingar (som i förlängningen kan uttryckas i demokratiska former) kan vara en motkraft till det vi nu bevittnar. Kanske kan den (äntligen!) vara ett bidrag till samtiden, tänker jag ännu.

Ledarsidorna.se, efter Ann Heberleins krönika, skriver Johan Westerholm att det finns ”goda skäl för oss att adressera denna oro. Endast då vi åskådliggör den kan vi gemensamt mota den i grind innan den växer oss för stor. Endast när vi möter denna oro med dess rätta namn kan vi bekämpa den. Likt mannen som inte får nämnas vid namn i J.K Rowlings ‘Harry Potter’. Först när vi nämner Lord Voldemort vid hans namn kan vi bemöta och bekämpa honom.”

Satan!

Säg som det är! Det är ingen sagofigur vi har att göra med. Ja, den onämnbare, den osynlige, måste kallas vid namn. Men håll oss inte kvar i den fiktion som skapar oron. Satan, heter han. Splittraren. Han som inte vill synas, som inte vill märkas; han som till och med kan få saker att verka riktigt bra.

Då förstår vi också att det inte räcker med jordiska kungar. Sådana vi själva upphöjer och som vi sätter vårt hopp till. Sådana som, då maktens sötma får grepp om (också) dem, på nytt skapar besvikelse. Sådana som (också) omger sig med duktiga ja-sägare.

Då förstår vi att vända oss till den yttersta makten. Den som rår på den osynlige och som faktiskt besegrade döden. Det är Honom – kungars Konung – vi väntar på nu. Det är hög tid. Det är Advent.

Franciskus Urban