Tagg: Ansgar

Kristnades och blev en del av Europa

Parallellt med rapporter om hur fornfynd kastas och går till metallåtervinning, rapporterar Sveriges television om att tidpunkten för då Sverige kristnades nu kan tidigareläggas. Man meddelar att den officiella historieskrivningen fram till nu angivit 1000-talet, men att den händelsen bör vara hundra eller kanske rent av hundrafemtio år tidigare. Detta tack vare vikingakvinnan Kata.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Tidigt kristet fynd i Åby, Danmark. 1000-talet

Arkeologen Johan Runer ”försökte slå larm i en debattartikel i tidskriften Populär Arkeologi (nr 4/2016) där han visade hur godtyckligt gallringen [av arkeologiska fynd] sker. Särskilt vid arkeologiska undersökningar före bygg- och vägprojekt, då fokus ligger på att snabbt och billigt få undan kulturarvet så att schaktmaskinerna kan ta vid.” Om detta skriver Svenska Dagbladet.

Även tidningen Mitt i har rapporterat om hur ”tusenåriga amulettringar från järnåldern gick till metallåtervinningen eftersom arkeologifirman som grävde helt enkelt inte hade möjlighet att ta hand om fynden”.
-”’Vad man gör är ju att man slänger vår historia!’ Säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.”

När nu vikingakvinnan Kata från Västergötland undersökts närmare framträder en ny bild av hur Sverige kristnades. ”Fyndet visar på att det skedde tidigare än vad historikerna trott.” Detta rapporterar SVT Nyheter:

”De svenska historieböckerna behöver alltså uppdateras. Skelettet efter den kristna vikingakvinnan som hette Kata är nämligen inte det äldsta fyndet bredvid den utgrävda kyrkan i Varnhem. Enligt historikern Dick Harrison har åren av utgrävningar lett fram till ett viktigt fynd.”

– ”Om det här är sant, om det verkligen stämmer, så innebär det här en sensation. Det innebär att vi måste skriva om vikingatidens historia och vi får en helt ny berättelse om hur Sverige kristnades och drogs in den västeuropeiska kulturkretsen, säger Dick Harrison.”

SVT Nyheter rapporterar vidare att ”enligt historieböckerna fick kristendomen sitt genombrott i Sverige först efter år 1000. Men fyndet pekar på att kristendomen fick ett fäste tidigare än så.”

– ”Nu kan vi skriva tillbaka kristnandet i Sverige med hundra år, kanske hundrafemtio år, säger Dick Harrison, professor i historia.”

– ”Vi vet att hit kom det någon eller några och lyckades kristna, medan Ansgar misslyckades i Birka.”

Vad säger då historieböckerna? En enkel slagning i serien ‘Svensk kyrkohistoria’ från 1998 ger svar. Det handlar, i första bandet, om missionstid och tidig medeltid. Där nämns, bland många andra, Ansgar som kom första gången till Birka i Mälaren på 830-talet. Men vad som i sammanhanget är mer intressant är alltså de kontakter man hade med Kyrkan före missionen i Birka. Och då kan man tydligt se dels gravfynd men också förändringar i gravskicket. Dessa influenser går att ”belägga åtminstone under 500-talet. Det gäller gravar där den döde inte bränts. Från 800-talet kan också förändringar med avseende på gravarnas läge iakttas. De döda blev gravlagda i öst-västlig riktning med huvudet i väster.” (Tegborg Lennart (Red.), ’Sveriges kyrkohistoria: Missionstid och tidig medeltid’, Verbum, 1998, Andra tryckningen 2001, s. 35)

Så, min fundering är hur det kan bli en så stor nyhet av något som redan omnämns i historieböckerna? Kanske hade varit bättre att rapporteringen hade handlat om nya arkeologiska fynd som ytterligare belägger tidigare kunskap? Och göra ett större nummer av hur staten underlåter sig att ta hand om arkeologiska fynd, bland annat från en så formerande tid för ett Sverige i vardande som vikingatiden.

För som Dick Harrisson säger – och som beskrivs i verket ’Sveriges kyrkohistoria’: ”Efter hand vann europeiska ideal insteg i Skandinavien, och Sverige kom långsamt och senare än Danmark och Norge att införlivas i den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.” (Ibid, s. 35)

Och detta senare är något som är värt att repetera: ”Den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.”

Franciskus Urban

 

Regeringen: Kulturarv utan spår av kristet arv

Oavsett vad man anser om förhållandet mellan Kyrka och stat, måste man konstatera att den kristna tron och traditionen utgör en omistlig del i framväxten av det vi idag menar är vår civilisation. Inte minst det som skulle bli och idag är Sverige har ”det kristna” med sig i sitt arv. Både i form av kultur och levande tro.

Tidigare i år lade regeringen fram sin kulturarvsproposition. I den ”beskrivs regeringens övergripande kulturarvspolitiska prioriteringar och en rad bedömningar och förslag presenteras, bland annat en ny museilag.” Lagförslagen föreslås träda i kraft 1 juli 2017 (se pressmeddelande här). En intressant fråga att ställa sig är hur denna proposition behandlar just det kristna som del i kulturarvet.

Vad är kulturarv?

Riksantikvarieämbetet, som lyder under Kulturdepartementet, är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor om kulturarvet och kulturmiljön. Kulturarv definieras av RAÄ som ”alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etc.) för mänsklig påverkan. Oavsett om det skrivs i obestämd eller bestämd form – kulturarv eller kulturarvet – innefattar det en mångfald av kulturarv. Ibland kan begreppet preciseras för att belysa särskilda delar av samhällsutvecklingen, till exempel det biologiska kulturarvet, det industriella kulturarvet eller modernismens kulturarv.”

Ola Wong skriver, med betoning på förslagen i propositionen som rör de statliga museerna, i Svenska Dagbladet att det är ”oroande att regeringen föreslår att normkritiska Riksantikvarieämbetet (RAÄ) blir politisk överrock åt museerna, med övergripande nationellt ansvar för museifrågor. Det sker samtidigt som identitetspolitiken och new public management håller på att spåra ur på Riksantikvarieämbetet, vilket inte minst den paniska mängden mejl från oroliga anställda i min inkorg vittnar om.” (SvD 2017-05-12)

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke säger, på regeringens hemsida och i anslutning till propositionen, att ”kulturarv kan förstås som spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde och används i samtiden. Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid.”

Lägg märke till att förslaget för en ny kulturarvspolitik syftar mot ”ett Sverige som håller ihop”. Men hur det skall gå till då man skalar bort och inte med ett ord nämner det som i många stycken var en förutsättning för vår civilisation är en gåta.

Det kristna arvet i kulturarvspropositionen

Frågan är alltså hur propositionen behandlar det kristna i vårt kulturarv. Vid en ordsökning i det 240 sidor långa dokumentet finner man att ordet ”kristen” förekommer exakt noll (0) gånger. Ordet ”religiös” återfinns på en (1) plats där det heter att ”religiösa sedvänjor har förts vidare inom ramen för institutioner av ibland mycket stor stabilitet över tid”. Religiositet är alltså, skriver regeringen, något som (förr) har förts vidare. Det tillhör alltså det förgångna. Det är, enligt propositionen, inget som skall ingå i kulturarvet i framtiden. ”Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid” sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Och i propositionen förändras vårt kristna kulturarv helt sonika bort.

Mer specifikt hur regeringen med Kulturdepartementet i spetsen resonerar, framgår en bit in i propositionen:

”Huvudpoängen med att utgå från och främja en begreppsanvändning inom kulturpolitiken av det slag som föreslås här, är att skapa en förståelse för att tolkning och omtolkning av vad som hör till kulturarvet ständigt pågår. Det innebär förvisso inte att dessa förändringar är godtyckliga eller att de sker över en natt. Vissa föreställningar om vad som hör till våra gemensamma arv är mycket stabila över tid, andra ändras betydligt fortare. Många konstföremål har kvaliteter som gör att de över sekler betraktats som värdefulla och bevarandevärda. Religiösa sedvänjor har förts vidare inom ramen för institutioner av ibland mycket stor stabilitet över tid.” (Prop. 2016/17:116, sid 59)

Det går med andra ord att tolka regeringens föreslagna politik så att utfasningen av det kristna i vårt kulturarv inte sker godtyckligt, utan görs medvetet. Även om det inte ”sker över en natt”. Och det lär bli en lång natt. I dubbel bemärkelse.

I rättvisans namn skall här redovisas att ”kyrkan” (i bemärkelse Svenska kyrkan) nämns några och tjugo gånger. Detta i ett och samma avsnitt vilket behandlar bodelningen mellan den forna statskyrkan och staten. ”Det handlar både om grundläggande frågor som relationsändringen mellan kyrkan och staten vid millennieskiftet och ny lagstiftning på flera områden”. Här nämns även ”kyrka” som byggnad och kulturminne vilket får stå som symbol för det arv som, innehållsmässigt, skall skrivas ut ur vårt kollektiva minne.

Ansgarius_predikar_Christna_läran_i_Sverige_by_Hugo_Hamilton”Det kristna” har i grund och botten alltid främst handlat om människor. Inte om byggnader. Allt sedan 800-talet då benediktinermunken Ansgar sändes till ”världens ände” (Birka) har det handlat om människor och hur de traderar (för vidare) den kristna tron. Det lär inte förändras i framtiden, inte minst om man får tro hur och med vilken okänslighet kulturarvspropositionen talar om kyrkobyggnader. Eller vad sägs om begreppet ”kyrklig övertalighet”? (Prop. 2016/17:116, sid 157).

Samhället och det gemensamma

Under rubriken ”Stat-kyrkareformen och det kyrkliga kulturarvet” beskrivs i propositionen hur ”kyrkomötet [år 1999] beslutade om ny kyrkoordning och den 1 januari 2000 ersattes statskyrkan Svenska kyrkan av trossamfundet med samma namn. Denna reform måste betecknas som en av de viktigaste som genomförts även inom det, i vid mening, kulturpolitiska fältet. I förlängningen av en tydligare uppdelning mellan staten och den protestantiska kyrkan ligger också en viktig symbolisk och kulturell förändring i synen på vad som tillhör det för samhället gemensamma.”

Natten kommer att bli mycket lång. Även om man från ett sen-modernistiskt (post-modernt) och kulturradikalt håll försöker skriva ut kristen tro ur den rätta föreställningsvärlden vill man inte se att begreppen ”samhälle” och ”stat” inte är synonyma. Så länge det finns kristna kvar i Sverige kommer de att vara ingående i det samhälle som regeringen nu vill skriva ut allt kristet arv från. Det kommer med andra ord aldrig att låta sig göras!

Modernismen som hot mot ett samhälle som håller ihop

En helt annan del i kulturarvet handlar om arkitektur. Och jag kan inte låta bli att i sammanhanget nämna en artikel i Business Insider från 2013, där professorn i matematik och stadsteori [Urban theory], Nikos Salingaros, menar att ”modernismen är det värsta som hänt arkitekturen”:

”Som Salingaros förklarar, är det inte bara omöjligt att ha någon ”grön” arkitektur inom en modernistisk ram, utan modernismen uppmuntrar oss dessutom att förneka våra biologiskt utvecklade sinnen och omfamna en onaturlig, omänsklig byggd värld – och varför? Eftersom det finns en hel del pengar och makt bakom dessa ”modernistiska lådor”. Som Salingaros uttrycker det: Arkitektonisk utbildning sedan Bauhaus, med fortsättning till idag utan avbrott, lär eleverna att tolka byggda former enligt mycket märkliga abstrakta kriterier, och inte genom egna biologiskt utvecklade sinnen och kognitiv intelligens. Detta är radikalt träning i sensorisk förnekelse, desensibiliserande människor så att deras tolkning av världen kan definieras av andra med en agenda.”

Frågan är alltså varför modernismen bara skulle vara skadlig för arkitektur? Vad händer med människans hälsa och möjlighet till själslig växt? Vad händer med oss som människor? Det är bara att se på kulturområdet där vi nu skall uppfostras och likt modernistiska och atomistiska lådor fyllas med ett nytt kulturarv utan minsta spår av ”det kristna”.

Franciskus Urban