Tagg: avkristning

Stå fast och be inte om ursäkt

Hur skall alla vi som inte är bekväma med postmodernismen, och vad den har fört med sig, bete oss? Hur kan vi vända utvecklingen till det bättre? Frågorna är, för den som börjar inse konsekvenserna, många. Svar finns men du måste ge dig tid att inhämta kunskap.

Artikeln här på GID i lördags (”Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism”, 9 september) tar fasta på betydelsen av att skaffa sig kunskap. Och att faktiskt ta sig tid till det. Artikeln handlar om skillnaden mellan information och kunskap; att enbart information inte är tillräcklig för att vända utvecklingen. Ironiskt nog verkar det som att många inte tog sig tid att inhämta ens den informationen.

Som exempel på kunskap bäddades in en video med Jordan B. Peterson. Han kommer från Kanada och är professor i psykologi. Filmavsnittet är 45 minuter. På engelska. Kanske kan det avskräcka. Antingen har man inte tålamod att sätta sig till rätta i en lektionstimme, eller så bedömer man att språket är ett hinder.

Postmodernismen hand i hand med avkristnandet

Professor Peterson talar om hur postmodernismen och dess olika yttringar har tagit över tänkandet; infiltrerat allt ifrån universitet till förskolor och idag genomsyrar mer eller mindre all offentlighet. Till och med de bastioner som borde stå emot – exempelvis det som sedan reformationen betecknats som ”statskyrkan” – har fallit. Inte ens konservativa politiker, säger Peterson, orkar vara konservativa idag, utan är också gripna av maktens begär.

För det handlar om makt. I den postmodernistiska tanken, som Peterson menar har adopterad marxismens idévärld, handlar allt om makt. Inte om den tidigare västerländska civilisationens förmåga att bygga på tradition och sakliga resonemang; på högre ideal och sanning.

I slutet på filmen levererar Peterson receptet på hur vi kan stå emot postmodernistisk retorik. Och det handlar om att faktiskt, rakryggat stå upp och inte be om ursäkt för att man är av annan åsikt. Detta bygger på att det bara är en (numerärt) liten klick som leder opinionen men att den större mängden människor som i ord håller med, bara är medlöpare. Medlöpare – eller ”ja-sägare” – saknar många gånger reell kunskap för att kunna argumentera för sådant de egentligen menar är rätt. Det blir därför enklare (och bekvämare) att hålla med.

generationerSamma förhållande gäller i frågor som islamisering av Europa, de negativa födelsetalen i Europa, rädsla för religion och den ibland hätska attityden mot kristna – om avkristningen av västvärlden. Om detta har vi skrivit mycket här på GID och länge hävdat precis det Peterson säger; att det som idag krävs för att vända utvecklingen och säkra kommande generationers tillgång till kulturarv är att inte jamsa med utan i stället våga stå upp. Rakryggat. Och inte be om ursäkt.

Se filmen. Ge dig själv den tiden. Om du inte förstår allt, så titta igen. Du kan också söka här på GID på begreppen ”sekularisering”, ”postmodernism” eller ”relativism”. Våra texter säger i princip samma sak som Peterson framför. Här görs det dock utifrån ett tydlig kristet (gammalkatolskt) perspektiv.

Ge dig själv tiden så ger du dina barn och barnbarn en bättre framtid.

Franciskus Urban

 

Fremtidens kirkeliv og det økumeniske imperativ

Av Roald N. Flemestad

Den nordisk-katolske kirke er fra ulikt hold blitt karakterisert som «sekterisk» på grunn av manglende størrelse. Dette er ellers en skjebne som også ble urkirken til del som i sin samtid ble omtalt som «nasaréer-sekten» (Ap gj 24:5). I kirkelig sammenheng blir imidlertid ordet ”sekterisk” vanligligvis ikke brukt kvantitativt, men som en kvalitativ kategori. Det sekteriske består i den selvbestaltede vilje til å ri egne kjepphester på bekostning av den apostoliske læreoverlevering. På slike premisser kan også «store» kirkesamfunn bli sekteriske.

Avkristningen
Etter krigen ble sekularinseringen av samfunnet tatt opp til bred drøftelse. Blant de mange røster er særlig tre bidrag fra katolsk hold blitt stående. I en analyse fra 1950 med den talende tittel, Den nyere tids undergang, tegnet Romano Guardini det postmoderne samfunns særtrekk og konkluderte med at den kirkelige kultur vil gå tapt. I denne nye situasjon må de kristne søke sammen i en eskjatologisk livsform som han kalte “kjærlighetens samhørighet”. I 1970 offentliggjorde den da ukjente Josef Ratzinger en “profeti” om en kommende troskrise som vil rive ned det bestående kirkeliv som en storm. De som kommer ut av krisen, mente han, vil bli tvunget til å begynne på nytt og søke sammen i små marginaliserte grupper med store krav til samhold. Med en lignende krisebevissthet gjorde Alasdair MacIntyre i 1990-årene gjeldende at kulturutviklingen i Vesten er kommet til et vendepunkt. For å møte det åndelige mørke som han så konturene av, tenkte han seg dannelsen av små fellesskap med motstandkraft til å videreføre den moralske og åndelige arv inn i fremtiden. Benedikt av Nursias innsats på 500-tallet, skrev han, kan tjene som vårt forbilde i så måte (After Virtue, 1993:263).

En ny situasjon
Uansett hvor vi hører hjemme i kirkebildet, kan det være klokt å innstille seg på at fremtiden ikke vil bli en forlengelse av hva som er nå. Vi er den siste generasjon som er vokst opp i et samfunn basert på et kristent verdigrunnlag. Overalt i den vestlige verden merkes en dramatisk nedgang i kirkesøkningen. Da dette ikke minst gjelder de store institusjonelle kirkene, tvinges man også på det hold å tenke nytt om fremtiden. Istedenfor den nåværende modell basert på sognekirken som geografisk avgrenset størrelse, ser jeg at man i de fordums kristne kjerneområder som Frankrike og Tyskland, på ledende hold idag drøfter om ikke fremtidens kirkelige struktur til forveksling vil ligne på de kinesiske husmenighetene, idet de troende på nytt må samles til gudstjeneste i private hjem.

Denne nytenkning fremstår som et ekko av hva Ratzinger skrev sin bok Glaube und Zukunft fra 1970 (2/2007). Den fremtidige pave uttrykte den gang håpet om at troskrisen også ville utkrystallisere en ny form for menighetsliv, “den lille flokk”, som gjennom broderlig samhold og grunnfestet tro fant åndelig styrke til å stå igjennom vanskelighetene og således videreføre troen inn i en ny tid.

Den nordisk-katolske kirke
Opprettelsen av Den nordisk-katolske kirke ved årtusenskiftet, inngikk i et oppbrudd skapt av åndelig nød. Den kirkelige modell som fremtvang seg skulle vise seg å være ikke ulik Ratzingers visjon. Rundt gudstjenester som først ble feiret i private hjem, ble det skapt eukaristiske fellesskap som etterhvert førte til opprettelse av misjoner og menigheter i Norge og Sverige. Siden er det kommet til fellesskap i Tyskland, Frankrike og arbeide er påbegynt i andre land. Det siste initiativ er tatt i England. Fellesskapene er betjent av teltmaker-prester og holdes sammen gjennom en “flat” såkalt communio-ekklesiologi.

Det økumeniske imperativ
Med sin basis i “den udelte kirkes tro i det første årtusen” kan de gammelkatolske kort beskrives som kirker med vestlig liturgi og østkirkelig teologi. Dette gir oss på samme tid en priviligert og en utsatt posisjon økumenisk sett. Til den økumeniske dialog vil de store konfesjonene nødvendigvis bringe med seg sin identitetsskapende forhistorie som også reflekterer det gitte kirkesamfunnets indre motsetninger og ytre konflikter. Forhåpentligvis vil den kommende diaspora-situasjon kunne frigjøre oss fra fortidens unødige byrder slik at vi kan gjøre oss en begrunnet mening hvorvidt forskjellene er så viktige at vi fremdeles bør gå hver vår vei. For i dagens situasjon er splittelsen mellom kristne ikke bare et anstøt i lys av Jesu bønn om de troendes enhet, men virker også lammende i forhold til samtidens store utfordringer så som sekulariseringen og ikke minst den tiltagende kristendomsforfølgelse verden over.

Roald Nikolai Flemestad