Tagg: #bildaeuropa

Attention: EU leaders attending the Top Summit in Gothenburg

On November 17th, 2017, the President of the European Commission Jean-Claude Juncker and Sweden’s Prime Minister Stefan Löfven will host a top level Social Summit in Gothenburg. “Effective and sustainable social protection systems and the promotion of social dialogue at all levels will be at the heart of the summit agenda.” (www.government.se)

Europe_countries_map_2Would it be to ask for too much of the EU leaders, to take in consideration the Christian heritage and to value our common wish for Europe to exist as civilization in the future?

Please find bellow a selection of articles from the past year that all reflects the current situation and presents a coherent system of answers on how to recover from the todays suicidal behaviour.

Red.

 

Hög tid för ett vilse Europa att söka sig hemåt och bygga självförtroende.

“Jag är övertygad om att ett Europa som har avsagt sig Kristus kommer inte att kunna bevara sin kulturella och spirituella identitet”.

”I firmly believe that a Europe which has renounced Christ will not be able to preserve its cultural and spiritual identity.” (Alateia, 2017-09-25)

Dessa ord uttalades av metropolit Hilarion under ett tal i London förra veckan. Han är den ryska ortodoxa kyrkans ”utrikesminister”, d v s ledare för Moskvapatriarkatets enhet för externa relationer.

I sitt tal sade han bland annat att ”i en situation av aggressivt tryck från grupper som propagerar för idéer som är oacceptabla ur ett traditionellt kristet moralperspektiv, är det essentiellt att ena Kyrkornas ansträngningar i att opponera mot dessa processer.”

“In a situation where we have aggressive pressure of the groups which propagate ideas unacceptable from the perspective of traditional Christian morality, it is essential to unite the Churches’ efforts in opposing these processes, to act jointly in the media, in the sphere of legal support, as well as in propagating common Christian values at all possible levels. It is important that the Churches share their experience in this sphere, and develop cooperation between church human rights organizations and monitoring centres.” (Catholic Herald, 2017-09-26)

Problemet – och den fråga som ställs i samband med rapporteringen från metropolitens tal – är hur vi skall gå till väga för att vända utvecklingen? För när det kommer till kritan så har han faktiskt rätt. Europa måste upphöra att vilset slå på sig själv och sin historia. Europa och dess invånare måste på nytt vinna självförtroende för att kunna hävda sin kultur och spiritualitet. Och vägen dit är en och endast denna: Kristus genom sin Kyrka.

ic-xc-ni-kaKyrkor måste – helt utan kopplingar till stater, politik och världsliga maktambitioner! – komma sig för att gemensamt axla ledarskapet. I samverkan med kristna organisationer och likasinnade som kan bygga kunskap och sprida insikt för att bereda väg för evangeliet.

Det råder ingen brist på saker att ta sig an. Låt mig avslutningsvis bidra med en kort lista över de mest basala och akuta:

  • Mer (kristen) moral och mindre politik.
  • Mer traditionell kärnfamiljepolitik och färre sociala experiment.
  • Mer estetik och mindre funktionalism.
  • Mer tradition och mindre postmodernism.
  • Mer sanningssökande och mindre relativism.
  • Mer historia och mindre utopi.
  • Mer evighet och mindre kvartalstänkande.
  • Mer sakramental syn och mindre konsumism.
  • Mer omtanke än egentanke.
  • Mer lokalsamhälle och mindre superstatlighet.

Läs även Omöjligt för politiker att vända utvecklingen på egen hand. Ytterligare material finns via #bildaeuropa i sociala medier samt på sidan Bilda Europa

In Hoc Signo Vinces!

Franciskus Urban

 

”Moraliskt rätt att den västerländska civilisationen går under”

”No one can look at the history of Western civilization during the present century without feeling dismayed at the spectacle of what modern man has done with his immense resources of new knowledge and new wealth and new power.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 232)

Den brittiske oberoende forskaren i kulturhistoria och kristendom, Christopher Dawson, som dog 1970, skriver detta någon gång i mitten på 1900-talet. Han är skarp i sin kritik över hur den västerländska civilisationen utvecklats. Det är, skriver han, ett spektakel som utspelar sig. Och det trots de enorma resurser vi har i form av ny kunskap, rikedom och makt.

Allt för få lyssnade till Dawson då. Och när vi idag, århundradet efter, konstaterar att det sannerligen inte har blivit bättre har vi ett ännu tyngre lass att hantera. Det är hög tid att lyssna till de tänkare som idag arbetar i Dawsons efterföljd. De saknas sannerligen inte men problemet är det samma som då: Hur får man människor att ta till sig kunskap och använda den för att återupprätta den västliga civilisationen?

Saken är den att det inte bara handlar om kunskap. Vi har aldrig ägnat så mycket tid åt utbildning; aldrig haft så mycket kunskap som idag. För att förändra den destruktiva utvecklingen behöver vi, som individer och samhälle, gå djupare. I grund och botten är krisen för den västerländska civilisationen spirituell. Det är en moralisk kris och det är en troskris. Dawson skriver i samma essä:

”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created. It is due above all the loss of common purpose in Western culture and the lack of a common intelligence to guide the new forces that are changing human life. Yet this failure is certainly not due to the neglect of education in modern society. No civilization in history has ever devoted so much time and money and organization to education as our own. And it is one of the most tragic features of the situation that our failure has been the failure of the first society to be universally educated, one which had been subjected to a more systematic and completely national education than any society of the past.” (Christopher Dawson, ‘The Recovery of Spiritual Unity’ i Christianity and European Culture, 1998, sid 233)

Nutida inspiratörer och sanningssägare

Dawson har gått ur tiden men hans arbete och texter lever kvar. Men det finns faktiskt nu levande personer vi har tillgång till. Till och med i lättillgänglig massmedial form. Senast igår intervjuades historikern Timothy Snyder i programmet Skavlan (Säsong 18, avsnitt 2). Han är aktuell med boken Om tyranni (vilken vi kommer att återkomma till här på GID) och började att prata om sanning och att det är ytterst viktigt att ”tro på sanningen”. Fascismen, menade han, slog ut sanningen genom ett karismatiskt förhållande mellan ledare och folk. Kommunismen dödade sanningen genom utopiska drömmar. Nutidens tyrann slår ut sanningen med lögn, desinformation och cynism, sade Snyder och hintade åt den nutida ryska regimen.

Snyder relaterade också till de många och högljudda samtidskritikerna vi har runt oss. Men, menade han, ”att vara i opposition är inte alltid att bara negera, utan att faktiskt tänka. Den som ständigt negerar och kritiserar har inte tid för att tänka”. Viktigt är det med eftertanke och att ägna sig åt ”något så omodernt som att läsa böcker”.

Ett annat exempel på lättillgängligt material är det andra avsnittet av en intervju med Paul Lillrank som sändes idag (lördagen den 23 september). Han är doktor i sociologi och professor vid Aalto universitet i Finland. Lillrank är även återkommande krönikör i Hufvudstadsbladet.

Ingången i intervjun är ”snällismen” och ”den banala godheten” och varifrån de kommer. Frågan ställs varför den har slagit rot i just Sverige? Lillrank tar sin utgångspunkt i Jonathan Haidt som är socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap vid New York University. Han har en teori om moralen som bestående av fem grundpelare: Att värna de svaga, rättvisa, lojalitet mot sin grupp, hierarki och auktoritet samt känslan för vad som är heligt och orent.

Morals-and-ethicsDen tes Lillrank har är att västerlandet, sedan 50-talet och i takt med att välfärdssamhället etablerades, inte längre ansåg sig behöva de fyra moraliska grundpelare som rör människans överlevnad. Kvar var bara den biologiskt betingade moraliska pelaren att värna de svaga. Den är biologiskt betingad för att det i grund handlar om nyfödda barn, men har nu på grund av att de övriga fyra pelarna inte längre behövs förvandlats till den enda moraliska grunden. Moral idag, menar han, går enbart ut på att värna de svaga grupperna och individerna. Detta har skapat en ”snällism” och en ”banal godhet” och därmed ett mycket smalt moraliskt register där den inlärda [och överförda] moralen tynar bort.

Lillrank menar att detta är orsaken till hur, exempelvis, vuxna män som kommer till Sverige anses vara barn. För barn är skyddsvärda. Ett annat exempel är sexuella minoriteter som är en svag grupp och därför måste ha hjälp.

Med samma moral kan vi därför också höra hur pedofili jämförs med depression och ADHD vilket leder till att ännu en ”svag grupp” har skapats och vi därför känner oss moraliskt förpliktigade att tycka synd om pedofiler:

”Prof Derek Perkins is a consultant forensic psychologist and has set up treatment programmes for sexual offenders: ’It’s a recognised mental disorder and it’s something that people don’t choose to have. It’s a condition in the same way that someone might have depression or ADHD’” (BBC, 11 september 2017)

Lillrank pratar också om ”den vite mannens börda” och syftar på kolonialism och historiens korståg. Det skapar en undermedveten känsla att ”den västerländska civilisationen är ond” och att det därför är ”moraliskt rätt att den västerländska civilisationen skall gå under”.

Denna moraliska förskjutning; att moral bara handlar om att värna och hjälpa svaga är också, menar Lillrank, förklaringen till att Svenska kyrkan är så positiv till islam. Han förklarar detta med att Svenska kyrkan ”desperat försöker göra sig nyttig för den världsliga makten” och ”eftersom snällismen är rådande, vill Svenska kyrkan vara bäst i klassen” och blir därmed ”den mest extrema snällisten”.

Förhållandet till islam hänger också ihop med att Svenska kyrkan tappat tron till sig själv. Man har ingen vision om sin egen teologi etcetera utan är ”ett tomt skal” säger Lillrank. Samtidigt hyser man en ”pervers beundran” för islam eftersom dess imamer fortfarande tror att de har något att komma med. Lillrank menar att ”den moralbärare som [svenska] kyrkan skulle kunna vara, bara är ett tomt skal”.

Se hela intervjun här:

Ytterligare ett exempel på nutida tänkare som vänder sig mot den rådande postmodernistiska hegemonin är britten Sir Roger Scruton. Han är filosof och har gjort sig känd som försvarare av den västerländska kulturen och då inte minst, som estet, den arkitektoniska modernismen.

I ett radioinslag på BBC säger han bland annat att ”det europeiska samhället, i hög takt dumpar sitt kristna arv och har inte funnit något att ersätta det med, mer än mänskliga rättigheter.

– ”European society”, says Sir Roger Scruton, ”is rapidly jettisoning its Christian heritage and has found nothing to put in its place save the religion of human rights”.

Lyssna på inslaget här: http://www.bbc.co.uk/programmes/b092gkks

Så, vad kan vi lära av allt detta?

Vad denna enkla översikt visar är hur lättillgänglig kunskapen om alternativet till den utveckling vi ser är. Den sätter också fingret på hur viktigt det är med moraliska diskussioner samt att vi är i behov av att återta hela det moraliska registret. Vi förstår samtidigt vilken enormt viktig del Kyrkan har i civilisationsbygget. Tack och lov finns det alternativ till det Lillrank pratar om, som kan matcha islam och dess imamer. Vad vi också lär oss är att arbetet med Gammalkatolsk idédebatt ges såväl luft under vingarna som rätt i den kamp vi ser oss som en del i. För som Christopher Dawson skriver:

-”Whatever may be the ultimate cause of this crisis, it is certain that it is a spiritual one, since it represents the failure of civilized man to control the forces that he has created.”

Ett första steg är att faktiskt förstå att vi som lever nu inte har någon skuld i kolonialismen. Det finns ingen ”vit mans börda”, utan vi som lever i Europa och västvärlden har en rätt till vår historia och kultur. Och rätten att värna den. Det är vår moraliska skyldighet för att överleva.

Franciskus Urban

 

Medans tid ännu är

Inom ramen för den spontana kampanjen #bildaeuropa (#formeurope), som du mer än gärna får engagera dig i (!), har ett antal böcker fått komplettera biblioteket där jag bor, exempelvis ”The Benedict Option” (Rod Dreher), ”The strange death of Europe” (Douglas Murray), ”Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen” (Thomas E. Wood) samt ”Christianity and European Culture” (Christopher Dawson).

Dawson skrev en rad böcker om kulturhistoria och kristendom och influerade flera namnkunniga författare så som T.S. Elliot och J.R.R. Tolkien. Och just bekantskapen Dawson, denne brittiske akademiker som gick ur tiden 1970 och har kallats 1900-talets största katolska historiker, pekar på att den oro som idag finns för den västliga civilisationens sönderfall inte är något nytt.

”Livingstone verkar ha tagit för givet att kristendomens expansion var oskiljaktig från utvidgningen av den västerländska civilisationen. I sådana människors ögon var den västliga civilisationen fortfarande en kristen civilisation jämfört med hednisk barbarism och de icke-kristna civilisationerna bland de gamla folken.
Det är lätt nog för oss idag att inse deras misstag och se dess tragiska konsekvenser. Men faran idag är att vi rör oss i motsatt extrem genom att förneka kristendomens sociala och kulturella betydelse. En man som Livingstone kunde inte ha gjort sitt arbete utan den kristna bakgrunden där han hade fötts upp. Han var ett barn av ett kristet samhälle och ett kristet samhälle omfattar en kristen kultur. För hur man än skiljer Ordet och världen; kristen tro och sekulär aktivitet; Kyrka och stat; religion och affärer, så kan man inte skilja tron fr
ån livet eller den enskilda troendes liv från samhällslivet, i vilket individen är medlem. Varhelst det finns kristna, måste det finnas ett kristet samhälle, och om ett kristet samhälle håller ut tillräckligt länge för att utveckla sociala traditioner och institutioner, kommer det att finnas en kristen kultur och i slutändan en kristen civilisation.” (Christianity and European Culture: Selections from the work of Christopher Dawson [1889-1970])

”Livingstone, seems to have taken for granted that the expansion of Christianity was inseparable from the expansion of Western civilization. In the eyes of such men Western civilization was still a Christian civilization as compared with pagan barbarism and the non-Christian civilizations of the ancient peoples.
It is easy enough for us today to realize their mistake and to see its tragic consequences. But the danger today is that we should go to the opposite extreme by denying the social or cultural significance of Christianity. A man like Livingstone could not have done his work without the Christian background in which he had been bred. He was the offspring of a Christian society and a Christian society involves a Christian culture. For however widely one separates the Word and the World, Christian faith and secular activity, Church and State, religion and business, one cannot separate faith from life or the life of the individual believer from the life of the community of which the individual is a member. Wherever there are Christians, there must be a Christian society, and if a Christian society endures long enough to develop social traditions and institutions, there will be a Christian culture and ultimately a Christian civilization.”
(Christianity and European Culture: Selections from the work of Christopher Dawson [1889-1970])

Stift Seitenstetten Marmorsaal Deckenfresko 01
Harmonin mellan religion och vetenskap, en takfresk från ‘Marble Hall i Seitenstetten Abbey’ (Wikimedia Commons)

Så, när man tar sig an Murrays bok som kom ut i år och i vilken han beskriver ett Europa av idag; präglat av oviljan att hävda den egna kulturen och en metodisk nedbrytning av de värderingar som är grunden för vår civilisation, väcks insikten att det redan i början och mitten av 1900-talet varnades för att vårt habitat nu i allt snabbare takt förvandlas till ruiner.

De som idag menar att oron över och kritiken mot den utveckling vi ser är onödig, allt för uppblåst och utvecklingsfientlig, bör faktiskt ta sig en rejäl funderare. De bör – som jag tidigare har skrivit – ställa sig frågan om hur giltigt och moraliskt riktigt privilegiet kan anses vara att ta med sig vårt gemensamma arv i graven.

”Frågan vi alla måste ställa oss är om morgondagens barn också skall kunna uppleva det italienska och franska gemytet; europeisk bildning, den hellenistiska kulturen och den en gång så djupt rotade katolskt kristna fromheten i Europa. Eller om du som nu är medelålders skall ha privilegiet att ta med dig minnet av civilisationen in i den sista vilan.”

Vem skall då känna sig träffad av detta? Självskriven är 30- och 40-talsgenerationen som underlåtit sig att lämna vidare väl beprövad kunskap och erfarenhet. Som, förblindad av den ekonomiska utvecklingen, kastade traditioner, moral och kristen tro på kökkenmöddingen. Men också yngre generationer som i sann postmodernistisk anda vägrar titta i backspegeln. Ingen kommer att gå fri från ansvar.

Franciskus Urban

 

Hur skulle den moderna tolkningen av kristen tro överhuvud taget och med trovärdighet kunna tilltala män?

Sveriges television rapporterar den 22 augusti att andelen kvinnor som uppger att de har en tro är betydligt större än männen. Analyschefen vid Svenska kyrkans forskningsavdelning bekräftar med att ”kvinnor har i högre grad en kristen tro”.

I samband med reformationen på 1500-talet förbjöds en mängd fromhetsuttryck. Bruket av ikoner upphörde, kloster tvingades stänga, munkar och nunnor drevs i landsflykt, människor skulle hålla sig på hemmaplan i stället för att ge sig ut på pilgrimsvandringar. Doften av rökelse i mässorna föll, trots biblisk förankring, i glömska.

Thomas_Cole,_The_Voyage_of_Life,_1842,_National_Gallery_of_Art
”The Voyage of Life: Manhood” (Thomas Cole)

Mariafromheten, liksom förebilderna i helgon och martyrer, sågs på med misstänksamhet. Det vi idag känner som samfundet Svenska kyrkan; den Lutherska kyrkan i Sverige, blev allt mer politiserad samtidigt som det teologiskt kom att handla allt mer om en ”allmän god gud”. Läran relativiserades. Samfundet feminiserades, moderniserades och urvattnades på bekostnad av att de troende, både män och kvinnor, kan finna sin väg och plats i den kristna gemenskapen.

I vår tid präglas kristendomen av att vara ”relevant” och den tar allt mer intryck av den omgivande världen samtidigt som acceptansen av individuella tolkningar blir påtaglig.

”’I min faders hus finns många rum’ står det i Bibeln och det verkar vara ungefär så de flesta svenskar väljer att tolka kristendomen – att det finns många rum och utrymme att fritt tolka vad man vill tro på. Erika Willander, forskare i sociologi, har i sina studier sett att det har blivit viktigt för svenskar att markera att man formulerat sin tro själv.
– Det är viktigt för legitimiteten i Sverige att man har formulerat sin tro själv, att det inte är någon som har prackat på mig den. Det är specifikt för de som tillhört den lutherska kyrkan, säger hon.”

Samtidigt med denna långdragna och nedbrytande process av såväl fromhetsuttryck och traditionella kristna kärnvärden, ägnas stor energi i den Lutherska kyrkan åt animerat kiv över vem som skall bestämma. ”Valrörelsen” är i full gång och verkar i stort handla om Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Precis som i den norska Lutherska kyrkan tävlas det om vem som är ”mest kristen”.

Läs mer om ”Kristne verdier og politiske merkesaker

Trösten, ja hoppet, finns. En annan väg är möjlig och trampas av fler och fler i Europa och här hemma. En tidigare svårupptäckt stig blir nu känd och verklig. Symboliken med den smala vägen är tydlig. Många förstår att den breda väg som majoriteten rör sig på inte bjuder det människan djupast behöver.

Pilgrimerna som rör sig längs den smala stigen vandrar i vetskap om vem som är Herre. Där söks heligheten i livet. Där närs en vilja att inte ”gå till kyrkan”, men att vara kyrka. Man är samlad runt sin biskop. På en rastplats längs vägen, på historisk mark i Norden, installerades i augusti månad en Prior för en klosterorden. Dessa pilgrimer arbetar med sig själva. De ber och arbetar tillsammans. Det finns inget behov av vare sig partier eller att vara ”relevant och i takt med tiden”. Relevansen och realiteten är det som en gång uppenbarats och som måste levas och föras vidare. Traditionen och sanningen.

Red.

#bildaeuropa
#formeurope

Silencing the truth begins with the rewriting of history

By Gavin Ashenden

Irina Ratushinskaya is dead. She died on July 5th. She was a Russian, Christian poet. We were the same age within a month or two. She died from cancer. I only met her once, after she had been released from prison in Russia. She was a physics graduate from Odessa university. She became a Christian, and then a poet. She wrote,

“We pass through all like ripples, – And each one disappears. – Which of us will recur? – Who will flow into whom? – What do we need in this world – To quench our thirst?”

She was sentenced to 7 years in a labour camp followed by five years of internal exile for writing poetry about God.

She wrote of her experience in the camps;-

“… you must not, under any circumstances, allow yourself to hate. Not because your tormentors have not earned it. But if you allow hatred to take root, it would flourish and spread during your years in the camps, driving out everything else, and ultimately corrode and warp your soul. You will no longer be yourself, your identity will be destroyed, all that will remain will be a hysterical, maddened and bedevilled husk of the human being that once was.”

Her warning about hate, whatever provokes it, is timeless.

It was because of Irina, and thousands, hundreds of thousands like her, that I was motivated to smuggle Bibles and Christian history books into the Soviet Union during 1980’s

For the authorities had re-written Soviet history. They had cut out the truth about faith. So, we were asked to smuggle in books that told the real story about history.

On one of my ‘trips’ in Prague, I was ‘detained’ as I was leaving with records of the courts sentencing Christians to imprisonment. The records were wrapped in thin tapes around my thighs. They searched me but miraculously missed them.

When I asked the Czech 19 year olds whom I taught at university in the ‘noughties’, twenty years later, what they knew about their Marxist totalitarian past, they looked blankly at me. ”Nothing, our parents never talk about it.”

History had been blanked out.

There are other places where history has attacked. One that leaves a particular bad taste in the mouth is the murder of 1.5 million Armenian Christians in 1915 by the Turkish Muslim state.

Turkey denies it happened, and attacks anyone or state that refers to it. It tried to send 5 journalists to jail for reporting on a conference about it.

So many people wanted to whitewash the Jewish holocaust out of history, Germany passed a law against it making it a criminal offence.

You would think that England might be free from this kind of whitewashing of history. (Come to think of it as a Caucasian, is that a phrase I should be offended by?)

Museo_del_Duomo_-_Milan_-_St_Ambrose_of_Milan_-_Unknown_Lombard_author_(early_17_century)
A statue of Saint Ambrose, a bearded man and a champion of truth.

At King’s College London, there are two busts of Dr Henry Maudsley and Sir Frederick Mott. Maudsley was a pioneering psychiatrist and Mott was a leading neurologist. The Dean of Education, Prof Leman, is getting rid of them. He has decided that busts of bearded white men are “intimidating” for ethnic minorities.

No one seems to have mentioned that Prof Patrick Leman is himself a bearded white man. He has yet to announce plans to get rid of himself in case he too is too intimidating to ethnic minorities.

Because it’s not really about intimidation. It’s about re-writing history. It’s about disguising that our culture was built on the work of intelligent white men with beards. It’s actually racism, ageism, and -hirsutism.

Of course, King’s London are free to hang as many multi-coloured, multi-gendered portraits of contemporary clever gifted people, without or without facial hair, as they want.

But it’s the getting rid of the founding men that is the sign that instead of celebrating diversity, they are really re-writing history. They stripped out a portrait of the recent Archbishop of Canterbury Lord Carey, because his ethical views were too Christian for the present Dean. More suppression of history.

Sometimes what we have to do is to join the dots. In Soviet Russia, they started by re-writing history, and they ended by sending poets and Jews and Christians, to labour camp and even death.

If Irina had survived her cancer, she would still want to warn us against hate, in politics as much as in history. She would remind us that poetry tries to describe what is true. She would want to warn us that the people who silence history, if they ever get power, move on to silencing poets, and others who tell the truth;- with or without beards.

Gavin Ashenden
First published July 20th 2017.

Bildning för Europa: Om det ortodoxa och det katolska

Kristus Jesus är Kyrkans överste präst; kroppens huvud. Det är inget kontroversiellt påstående, utan något som delas av världens kristna. Vad som kan vara mer uppseendeväckande för många och som behöver upprepas om och om igen är vad som egentligen döljer sig bakom begreppen ”ortodox” och ”katolsk”.

Věnceslav_Černý_-_Příchod_věrozvěstů_Cyrila_a_Metoděje_na_Moravu
De heliga Cyril och Methodius spred den kristna tron på 800-talet.

Det finns en rad missuppfattningar där den grövsta kanske är att ”ortodoxa” och ”katoliker” inte skulle vara kristna; att människor som (exempelvis) konverterar från ett evangelikalt eller lutherskt sammanhang därmed lämnar den kristna tron. Som om kristendomen uppstod på 1500-talet i och med reformationen – i alla fall i en mer sann version.

Åter till Kristus och Kyrkans födelse, som man brukar härleda till den första Pingsten då Hjälparen; den Helige Ande kom över lärjungarna. Det grundades då inte en ortodox kyrka och en katolsk kyrka och en (fastän det blir anakronistiskt) en luthersk kyrka och en evangelikal kyrka och en karismatisk kyrka och så vidare. Den Kyrka som Herren grundade var en. Den Kyrkan bär ett antal olika kvalitativa egenskaper, exempelvis ortodox och katolsk.

Att människor därefter, genom historien, har agerat så att Kyrkan på ett jordiskt plan har splittrats förändrar inte det faktum att Kyrkan fortfarande är en, helig, katolsk och apostolisk. Helt i enlighet med den trosbekännelse som slutligen fastslogs vid ett kyrkomöte i Konstantinopel år 381.

En av de mest kända händelserna i kyrkohistorien är ’den stora schismen’ som brukar dateras till år 1054 (även om det var en mer utdragen process). Den resulterade i att kyrkan kom att delas i en östlig och en västlig del. Stor del i orsaken var, föga förvånande, jordiska maktanspråk men också kultur. Detta ledde så småningom till det vi idag kallar den Ortodoxa kyrkan respektive den Romersk-katolska kyrkan. Begreppens organisatoriska användning är i och för sig yngre än så och, menar somliga, började inte användas förrän efter reformationen på 1500-talet – vilken var nästa stora skeendena i kyrkohistorien där kyrkans splittring tog ny fart. Sedan 1500-talet har splittringen fortsatt i västvärlden och idag räknar man med att det finns över 40 000 olika ’denominationer’ (kyrkosamfund) i världen.

Detta innebär, så klart, en stor tragik och säger mer om människan än något annat. Denna splittrade bild av kyrkan på jorden har inget med Guds uppenbarelse, Guds frälsningsplan eller med Kyrkans överste präst att göra. Det speglar enbart människans tillkortakommanden.

Vad betyder då begreppen ortodox och katolsk?

Enkelt uttryckt betyder ortodox ”renlärighet”. Man pratar om ”av rätt lära och tillbedjan”. Ordet katolsk betyder, med Vincent av Lérins definition från år 432, ”så som har trotts av alla, överallt och i alla tider”. Slarvigt brukar man säga ’universell’. Men lägg här märke till att inget av begreppen är organisatoriska eller geografiska benämningar. Det är kvalitativa markörer. Det innebär att också ortodoxa troende menar sig vara katolska.

Läs mer: Katolsk, hva betyr det?

Denna genomgång är gjord i enkla ordalag i syfte att skapa medvetenhet om två begrepp som betytt och alltjämt betyder mycket för väldigt många i Europa. Och med tanke på att texten publiceras på Gammalkatolsk idédebatt kan man möjligen fråga sig hur det gammalkatolska kommer in i bilden? Även den förklaringen hålls här kort och enkel och går ut på att det gammalkatolska arvet, som idag bärs av Scranton-unionen där bland annat Nordisk-katolska kyrkan ingår, är en strävan att återvända till den odelade Kyrkans tro och lära; återvända till källan – Ad Fontes. Detta tar sig bland annat uttryck i det historiska lärodokument som är resultatet av många års arbete i den gemensamma teologiska kommissionen mellan alla de ortodoxa kyrkorna och den gammalkatolska. Det dokumentet går under benämningen ”Road to Unity” och beskriver samsyn i en rad teologiska frågor.

Och mitt i vår mänskliga brustenhet borde det för alla kristna vara prioriterat att faktiskt vända åter till den Kyrka som en gång kom till vår del av världen; tillbaka till källan. Inte minst Europa behöver det idag när tillvaron gungar.

Franciskus Urban
#bildaeuropa
#formeurope