Tagg: biskop

Kyrklig utveckling i Karlskrona

Helgen 8-9 december samlades en rad gäster i Karlskrona för att vara med om konsekrationen av det nya altaret i S:t Nikolaus mission (Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona) samt invigningen och välsignelsen av Priorat S:t Stephanus. Under ledning av respektive biskop Roald Nikolai och abbot Michael OPR, fick de församlade – lekfolk, präster och ordensfolk från fyra länder – vara med och fira denna högtid och historiska tilldragelse. Fortsätt läsa ”Kyrklig utveckling i Karlskrona”

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

Kyrka utan politiker – finns det?

I det val som genomfördes på söndagen i samfundet Svenska kyrkan gick de tre politiska riksdagspartierna: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna tillsamman framåt. Därmed har partipolitiker en majoritet (53,7%) av platserna i kyrkomötet; samfundets högsta beslutande organ. (SVT, 2017-09-18)

Elisabeth Sandlunds skräder inte orden i sin ledare i tidningen Dagen:
”Efter söndagens kyrkoval är det bara att konstatera att läget i Svenska kyrkan har gått från illa till ännu värre. De politiska partierna har stärkt sitt grepp över kyrkomötet och rimligen även på stifts- och församlingsnivå. Kyrkans babyloniska (läs:partipolitiska) fångenskap fortsätter i minst fyra år till.” (Dagen, 2017-09-18)

Många röster har inför detta val höjts för att detta var möjligheten att rösta bort politikernas makt och styre, men uppenbarligen förgäves. Partipolitiken stärker sitt grepp.

Det finns många sätt att försöka förklara det felaktiga; hur tokigt det är att världslig makt kontrollerar ett religiöst samfund. I synnerhet som staten och Svenska kyrkan gick skilda vägar för dryga femton år sedan. Det som nu hänt är en bekräftelse på att skilsmässan inte är slutförd. Ett sätt är att ställa som krav på dessa politiska partier att driva frågan att även (exempelvis) samfund inom islam bör kontrolleras av politiker. Kanske kan det sättas i relation till den utredning som nu görs på kulturdepartementet om framtidens statliga stöd till samfunden?

Det är såklart beklagligt att se – även för en utomstående – hur många fromma som får se en av de uttalat vanliga grunderna för medlemmar att lämna SvK nu cementeras ytterligare. Det som i synnerhet gör saken tragiskt är okunskapen bland majoriteten av väljarna vad Kyrka är och innebär. Kyrka är en annan kategori än världslig demokrati. Idag har namnkunniga inom organisationen hörts uttrycka farhågan att medlemsflykten kommer att eskalera. Kanske sägs det i affekt. Kanske får de rätt.

Vad jag personligen önskar för alla dem som nu känner sig besvikna och desillusionerade är att inte handlöst störta sig ut i kylan; utan plan på var man skall landa. Tänk på att det för en kristen människa är essentiellt att höra till; att ha ett sammanhang. Och det finns ett sammanhang som är västligt och samlat runt den kanoniske biskopen; där varken diakoner eller präster är avlönade; där samtliga sakrament förvaltas; där den heliga mässan firas om söndagen; som står i den odelade Kyrkans tro och lära och som inte styrs av politiker.

Ja, Kyrka utan politiker finns. För Kyrkan är inte styrd av politiker. Hon har en överstepräst – Jesus Kristus. Välkommen att läsa mer om vad Kyrka är här på Gammalkatolsk idédebatt. Kanske kan det bli vägen hem för dig?

Red.

 

Katolicitet som utmaning

I tidskriften Signum skrev Per Beskow (2013:4) under rubriken ”Hur många katolska kyrkor finns det”. I artikeln nämndes bland annat Nordisk-katolska kyrkan. Här nedan publiceras det svar, av kyrkans biskop Roald Nikolai Flemestad, som aldrig publicerades i tidningen (Signum).

Katolisitet som utfordring

En kommentar til Per Beskow

Av Roald N. Flemestad

Sett fra Den nordisk-katolske kirkes side var det oppmuntrende å lese Per Beskows artikkel i Signum nr 4/2013 under overskriften «Hur många katolska kyrkor finns det?»  Beskows anerkjennelse av vårt embede og sakramentsforvaltning er en ansporing til forpliktende dialog. Selv om Beskow rimeligvis argumenterer ut fra et romersk-katolsk ståsted, er ikke desto mindre hans fremstilling av «det katolske» problematisk. Spørsmålet er hvorvidt han gjør rett i å forstå «romersk» og «katolsk» som sammenfallende begreper.  Jeg vil derfor gjerne få knytte noen kritiske kommentarer til hans artikkel.

Hva er katolsk?
Innledningsvis definerer Beskow begrepet «katolsk» som ensbetydende med «kyrkans universella utsträckning i rummet». Denne geografiske definisjon, som vel er hentet fra Tridentiner-konsilets definisjon av katolsk, samstemmer ikke med Oldkirkens kvalitative bruk av ordet for å betegne forpliktelsen på kirkens felles åndelige overlevering, slik Vincent av Lérins forklarer epitetet «katolsk» i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

En slik oppfatning av det katolske  gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være». At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig utbredt, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Den katolske kontinuitet   
I et slikt perspektiv kan «det katolske» som målestokk anvendes kritisk også overfor den romersk-katolske tradisjon. Beskow skriver: «I den katolska kyrkan finns inget avbrott och ingen nygrundning utan enbart en kontinuitet». Et passende belegg på det motsatte kan være Det annet vatikankonsils tilslutning til religionsfriheten og demokratiet som samfunnsordning, hvilket jo var et prinsipielt brudd med tidligere pavers teokratiske avvisning av den sekulære statsmakt.

Denne kloke helomvending reiser imidlertid nye, interessante problemstillinger. Hvis læreutsagn hevdet av en serie paver viser seg å være «korrigible», får det til følge at dogmatiske utsagn ikke er forpliktende alene i kraft av å være hevdet av kirkens magisterium. Kort sagt, det kan i etterpåklokskapens lys vise seg at noe ikke er sant bare fordi en serie paver har ment så. Også pavens læreutsagn kan prøves mot andre saklige kriterier enn hans krav på petrinsk autoritet – enn si «Kristi stedfortreder».

Denne innrømmelse fører oss straks til vanskelighetene vedrørende  ufeilbarlighetsdogmet fra 1870. Tanken om at paven personifiserer kirkens læreoverlevering – ex sese non ex consensus ecclesiae – opphever i virkelighet Oldkirkens forståelse av katolisitet, idet pavestolen gjør krav på enerett til å fortolke hva som er kirkens trosoverlevering. Til alt hell har romersk-katolsk teologi siden Det annet vatikankonsil søkt å moderere denne papalisme ved å karakterisere formuleringen som «misforståelig». Den indre splittelse i Den romersk-katolske kirke efter konsilet vidner om at «misforståelsen» ennu ikke er avklart.

Papalismen som ekumenisk metode 
Samtidig må det konstateres at papalismen fikk store konsekvenser også for romersk ekumenikk. «Det katolske», gjorde Pius IX gjeldende mot anglo-katolikkene i 1864, har «paven som rotkilde og prinsipp».  Derfor er «ingen annen kirke katolsk enn den som er bygget på Peter alene». Denne eksklusivitet møtte ikke bare protester fra anglikansk hold. Den ekumeniske patriarken Anthimos IV’s encyklika fra 1895 tok opp de pavelige krav og anførte at pavestolen med dette bryter med den apostoliske tradisjon som sådan: «Roms biskop ble (i de første ni århundre) aldri ansett som Kirkens øverste myndighet og ufeilbarlige hode», «men pavekirken har siden det tolvte århundre oppfunnet og sammenrasket i pavens person… en mengde nydannelser om skjærsilden, helgenenes overflod av dyder …» (avsnitt XII). Med henvisning det ovennevnte sitat av Vincent av Lérins konkluderer patriarken at disse «alvorlige og vilkårlige nydannelser» må avvises, og pavekirken må «vende tilbake til Kristi ene, hellige katolske og apostoliske kirkes gamle tilstand, som den utgjorde en del av på den tid», dvs. i det første årtusen (XXI, XXII).

Katolisitet som en forpliktende tilstand
Det er påfallende at den ekumeniske patriark forstår katolisitet som en forpliktende tilstand. I dette perspektiv er «romersk» og «katolsk» ikke sammenfallende begreper, men står tvertom i saklig spenning i samme grad som det gjøres gjeldende at noe er «katolsk» ene og alene fordi det hevdes av pavestolen. Dogmatisering av ulike syd-europeiske fromhetstradisjoner, som for eksempel avlat eller Maria Immaculata, fremstår i et historisk perspektiv som vilkårlige nydannelser og derfor i strid med det katolske prinsipp slik vi kjenner det fra Oldkirken: «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

Beskow tar simpelthen feil når han mener at «begreppet ‘katolicitet’» er et nytt ord som «lanserades» av Nathan Söderblom. Idéen om «katolsk, men inte romersk» er heller ikke et «anglokatolsk» påfunn. Som påpekt ovenfor er den saklige distinksjon mellom «det romerske» og «det katolske» kjernepunktet i ortodoksiens kritikk av pavedømmet.

Katolisismens  «paveliggjøring»
Denne kritikk betyr ikke at særstillingen til Roms biskop avvises, men den får ikke til følge at han hyldes som Peters efterfølger på bekostning av de øvrige apostler. Den historiske anerkjennelse av Roms samlende autoritet er heller ikke eksklusivt forbundet med Peters navn, da byens kristne opprinnelse er knyttet til både Peter og Paulus. I kirkens første årtusen var pavestolen en domstol som biskoper og fyrster kunne appellere til, men for den store majoritet var pavedømmet – om det fantes i de troendes bevissthet –  noe ute i periferien. Således er pavedømmet ikke nevnt i de første trykte katekismer. Først på midten av 1500-tallet begynte katekismene å få et tillegg om at kirken står «under ledelse av Peter og hans efterfølgere, Kristi stedfortredere». Sant nok gjorde de gregorianske pavene, understøttet av dokumenter med heller tvilsom sannhetsverdi, krav på kunne avsette keisere, men dette var storpolitikk. Pavene «ledet» ikke kirken, de fastslo ingen dogmer og innkalte ingen ekumeniske konsiler. Den historiske fremvekst av et monarkisk pavedømme knyttes til Tridentiner-konsilets administrative reformer, slik kong Filip II ironisk lot konstatere at de spanske biskoper kom hjem fra konsilet som sogneprester.

Det skismatiske Utrecht
Dette fører oss til gammelkatolismens oppkomst. Som ordet utsier, betegner «gammelkatolsk» et ønske om å fastholde en eldre form for katolisisme.
Beskows formulering «den jansenistiska kyrkan i Utrectht som låg i schism med påven sedan 1703» er i denne sammenheng misvisende polemisk. Riktig nok hadde den franske bevegelse «jansenismen» og erkestiftet Utrecht en felles motstander i jesuittene, og jansenistene kom efterhvert til å søke tilflukt i Utrechts hollandske tankefrihet. Ikke desto mindre hadde konfliktene forskjellig årsak og opprinnelse.

De franske jansenistene kritiserte jesuittene av teologiske og moralske grunner, mens Utrechts konflikt som begynner allerede i 1660-årene, gjaldt kirkeretten. I arbeidet for å omforme pavedømmet til et monarkisk episkopat, hadde Rom på jesuittenes initiativ opphevet domkapitelets kanoniske rettigheter. Erkestiftet blir så ekskommunisert for å ha appellert avgjørelsen til et konsil. For å finne en passende begrunnelse anklaget jesuittene erkestiftet for å være «jansenistisk» preget. Påstanden ble dokumentert blant annet med at de troende ble oppfordret til å lese i Bibelen og at de viste liten respekt for relikviene; dernest ble prestene utdannet ved universitet i Louvain og deres skriftemålspraksis var for streng.

I hele tatt er «jansenisme» et kjetteri som det er vanskelig å definere, det desto mer som de fem standpunktene hos augustinianeren Cornelius Jansen som i 1653 ble fordømt av pavestolen, ikke lar seg gjenfinne i hans forfatterskap. Til helhetsbildet hører at parallelt med den nyskolastiske teologis irrelevans i dagens intellektuelle klima, har Augustins teologi funnet ny aktualitet slik teologer som Josef Ratzinger og Jean-Luc Marion bevidner. I dette fremstår også «jansenismens» fremste talsmann, Blaise Pascal, som en viktig teologisk tenker i kristentroens møte med postmodernismens utfordringer.

The Polish National Catholic Church   
Noe nedlatende kan det virke, når Beskow omtaler PNCC som en kirke bestående av «polska katoliker i Scranton, Pennsylvania, som ansåg sig förbisedda av kyrkan». At de polske gruvearbeiderne som siden stiftet kirken, ble «förbisedda» synes udiskutabelt. Konflikten med det irske episkopat oppstod under den såkalte «amerikanismen» da episkopatet ønsket å innordne de etniske menighetene i en engelsk-språklig katolsk kultur. Assimilasjonsprosessen var særlig byrdefull for de polske immigrantene som oftest ikke forstod engelsk. Dertil kom at de to millioner polske innvandrere som utgjorde underklassen i immigrasjonen, ble betjent av få polske prester og ingen biskop. I gruvearbeidermiljøet i Scranton ble prosessen ytterligere tilspisset på grunn av prestenes selektive bruk av menighetenes ressurser, noe som førte til at legfolket forlangte rett til å delta i disponeringen av midlene. I denne situasjon tilkalte den irske biskopen først politiet for jage uromakerne ut av kirkerommene. Senere ble det brysomme legfolket og prestene som støttet dem, truet med ekskommunikasjon. Uroen ble likevel ikke mindre, for i perioden 1898 til 1900 ble ti frimenigheter organisert under ledelse av den ekskommuniserte presten Francis Hodur. I løpet få år hadde mere enn 40 000 sluttet seg til den nye kirken, og PNCCs medlemstall nådde sitt høydepunkt på 1960-tallet med mer enn 250 000 medlemmer. –  Det er vanskelig å unngå den konklusjon at misnøyen uttrykte et reelt problem som episkopatet over år hadde lukket øynene for.

En polsk pave
Ikke desto mindre skulle utviklingen ta en ny vending efter valget av en polsk pave i 1978. Med henvisning til pave Johannes Pauls eksplisitte ønske inviterte Enhetssekretariatet i 1980 PNCC til en dialog om forholdet mellom de to kirker. Samtalene som begynte i 1984, førte til at PNCC i 1994 i praksis fikk samme kanoniske status som de orientalske kirkene (jfr. Unitatis redintegratio §§§ 13, 14,15). Siden den gang har samtalene ledet til avklaring av alle hovedspørsmål, bortsett fra pavens ufeilbarlighet og universaljurisdiksjon. Disse «misforståelige» juridiske termer fra 1870 fordrer fortsatt en avklarende «oversettelse» av autoritetsproblematikken fra kirkeretten til en teologisk/bibelsk begrepsbruk. Denne terminologiske utfordring er langt fra liten.

Den nordisk-katolske kirke
Avslutningsvis gjester så Beskow Den nordisk-katolske kirke (NKK) med å anføre at «den står nära den katolske kyrkan i tro og gudstjänstliv men har inte velat ansluta sig till den». Denne observasjon er rett og gal på samme tid. Den er uriktig all den stund representanter fra Samråd på Kirkens Grunn, dvs. Den frie synoden i Norge, allerede i 1995 formelt henvendte seg til Enhetssekretaritet for å drøfte en fremtid for de marginaliserte «høykirkelige» i Den norske kirke. Denne henvendelse ble aldri besvart og man kan gjøre seg mange refleksjoner om beveggrunnene. Den neste dør vi banket på, var PNCC’s, som straks viste oss omsorg. – Noen dører lukkes, og andre åpnes.

Efter stiftelsen av kirkesamfunnet i 1999/2000 har det likevel fra vår side vært tatt en rekke initiativ overfor Den romersk-katolske kirke, også på høyt nivå. Siktemålet har ikke bare vært basert på ekumenisk høflighet. I en formell henvendelse, datert Høytiden for St. Olav 2006, viser vi til Pave Johannes Paul II’s Encyklika Ut unum sint fra 1995. Paven understreker her at fullt fellesskap er mulig på basis av at den enhet som forelå i det første årtusen (§§§ 55, 61, 95). Videre heter det at den ekumeniske samtale er noe mer enn blot en meningutveksling; den er en kjærlighetens dialog og en delaktighet i felles åndelige gaver (§§§ 8, 36, 60).

– På slike premisser vil vi fremdeles mer enn gjerne samtale om vår fremtid. Det desto mer som det kristne vidnesbyrd fra paver som Johannes Paul II og Benedikt XVI gjør pavestolen til et fyrtårn i samtidskulturens åndelige krise.

Biskop Roald Nikolai Flemestad

Den kirkelige kultur

Ordet «kultur» ble i sin tid meislet ut av den franske filosof Rousseau for å betegne hvordan vi som fornuftsvesener skal omgåes hverandre i fremtidens lykkesamfunn. Siden den gang er bruken av ordet utvidet til å betegne hvordan individer, grupper og nasjoner finner sin identitet gjennom felles språk, skikker og forestillinger. I et slikt perspektiv kan vi også etterspørre hva som preger vår samtids kirkelige kultur.

Svaret vil selvfølgelig variere fra fellesskap til fellesskap, men det nye i situasjonen er at mange kristne miljøer på ulike måter synes å ville forankre ikke bare deres virksomhet, men også deres selvforståelse i lys av storsamfunnets kultur. Prisen for denne åpenhet har vært høy. Den åndelige krise som har rammet også norsk kristenliv avspeiler at man har utvisket skillet mellom kirken og verden. Jeg vil anføre tre belegg på dette med stikkordene – kirkelivets byråkratisering, politisering og avsakralisering. At jeg henter eksemplene fra statskirkeligheten, betyr ikke at frikirkene går fri!

Byråkratiseringen tydeliggjøres ikke minst ved at presten er blitt en funksjonær i den kirkelige organisasjon. Ikke bare er «presterollen» fratatt åndelig autoritet i forhold til øvrige ansatte, men rådsstrukturen synes å ha mistet bevisstheten om at finnes høyere autoriteter enn det selv. To fremtredende geistlige i Den norske kirke fastslo sist sommer, at for å gi rom for mangfold og uenighet «tegnes kirkens profil av ansatte, råd og medlemmer i fellesskap» (VL 24/6 2013). I klartekst fremstår Den norske kirke som en ideologiproduserende institusjon der avgjør hva som er teologisk forpliktende, på basis av skiftende flertallsvedtak i egne organer.

Politiseringen følger blant annet av den såkalte kontekstuelle teologis forståelse av kirkens budskap. Målsetningen er å «oversette og tilpasse troen til det som gir mening på et bestemt sted og på et bestemt tidspunkt». I praksis betyr dette at teologien skal begrunne oppgjøret med «rasisme, mannsdominans og den rike vestlige verden» (VL 9/ 1 2006). Disse prioriteter har ført til et kirkelig handlingsprogram som til forveksling er lik dagsordenen hos visse politiske partier. Slik er Den norske kirke sarkastisk blitt karakterisert som «SV med sakramenter».

Avsakraliseringen gir seg av tanken om «kulturkirken». Tenkesettet er nylig anskueliggjort i en svensk avis under overskriften – «När Gud blir sambo med kulturen». Ettersom få kommer til kirke for å møte Gud, forklarer skribenten som er ‘kulturarvssamordnaren i Svenska Kyrkan’, må «kyrkan bli en resurs för alla som bor där, oberoende av religion, härkomst eller inkomst». Denne «utvidgade användning» avspeiler «ett skifte från religion till kultur med en ny sorts helighet i byggnader och plätser.. Kulten har helt enkelt bytt föremål» (SvD 23/2 2014). – Det er ikke vanskelig på finne norske eksempler på hvordan kirkebygningen anvendes til kulturformål istedenfor gudstjenestefeiring.

Idéhistorisk sett utspringer de tre ovennevnte prosesser fra Rousseaus forestilling om «sosialreligionen». Som bindemiddelet i det nye samfunnslegemet kan religiøse sannheter kun begrunnes utfra deres sosiale nytte. Det er derfor fornuftens oppgave å avgjøre hva som er Guds vilje; tanken om en guddommelig åpenbaring er utelukket. En selvutslettende teologi som mer eller mindre innordner seg i dette tenkesett, må nødvendigvis miste sin åndelige kraft. Kirkesamfunnenes oppgave er gi det verdslige samfunn noe nytt og anderledes. Kristentroens budskap hviler ikke i samtidens tenkesett og levevis, men utspringer av misjonsbefalingens budskap om Den oppstandne frelser og Herre. Det gies faktisk et kulturelt skille mellom kirken og verden.

Biskop Roald Nikolai Flemestad

Under ett antal år var biskop Roald Nikolai Flemestad kolumnist i tidningen Dagen (Norge). Texten ovan är biskopens sista bidrag till spalten ”Kulturnotat”, vilken tidningen valde att lägga ner. Den är tidigare publicerad (20140313) och återges här med tillstånd.