Tagg: det goda samhället

Det där med att vara ”kulturkristen” i en sekulariserad tid

Mohamed Omar redogör på Det goda samhället för flera planerade byggen av moskéer runt om i Sverige. Han skissar i samma text hur kopplingarna mellan dessa ser ut och deras kontakter med bland annat salafister. Avslutningsvis pekar han på att Sverige sedan tusen år har en annan bärande grund nämligen den kristna tron men att den kommit i skymundan i bygget av det nya samhället:

”Jag har varit muslim i många år, men tror idag inte på någon religion, vare sig islam eller kristendom. Men som svensk är jag i någon mån kulturkristen. Att inte ta hänsyn till ursprungsbefolkningens kultur och identitet utan bara hänvisa till principen om religionsfrihet är ett väldigt okänsligt förfarande och bidrar till att göra så att allt fler svenskar känner sig som främlingar i sitt eget land.”

Länk till krönikan på Det goda samhället

Mitt svar till Mohamad Omar och alla andra ”kulturkristna” är att tänka en gång extra innan nästa ord yppas eller nästa steg tas för att förminska, förlöjliga eller i historieförfalskande syfte dölja allt det Kyrkan gjort för Sverige, Europa och vår civilisation.

Att kalla sig ”kulturkristen” är något som slagit i det sekulariserade Sverige. Det har blivit ett alibi, dels för att kunna förhålla sig kritiskt till islamiseringen men också för att slippa ta ansvar för att föra det kristna arvet vidare. Den ”kulturkristne” vill gärna åtnjuta det kristna arvets frukter utan att engagera sig själv. Den ”kulturkristne” betalar i bästa fall kyrkoskatt för bevarande av kyrkobyggnader men avhåller sig helst från att delta i gudstjänster. Den ”kulturkristne” vurmar för skolavslutningar i kyrkan (”för så har det ’alltid’ varit”) men överlåter till de anställda prästerna att som någon form av ombud stå för tron (och det i en luthersk tradition!). Den ”kulturkristne” tror att det goda arvet lever vidare med automatik, utan att det finns troende, bekännande kristna med kunskap som kan föra traditionen vidare till nästa generation.

I boken ”Kyrkan – garanten mot islamisering” gör jag det upp med detta. Det är bitvis jobbig läsning. Men så är det jobbigare än man tror att hålla det goda vid liv. Det kräver hängivenhet och att man håller sig i ljuset.

Läs boken! Du hittar den bland annat här.

Jag vill verkligen uppmana till ökat engagemang för vårt kristna arv; det som bygger på uppenbarad sanning. Jag önskar uppriktigt att fler tog sig tid att sätta sig in i vad kristen tro och tradition innebär. Det finns en skatt att upptäcka i form av djup andlighet, mystik och kunskap. Ingen skall behöva sitta fast i det lutherska eller vara hänvisad till (exempelvis) nyandlighet och mindfulness för att hitta hem. Börja gärna här på Gammalkatolsk idédebatt. Och viktigast av allt: Kom till kyrkan!

Franciskus Urban

Gör några underverk!

På den opinionsbildande sidan Det goda samhället skrev Patrik Engellau om svårigheterna med att orientera sig i tillvaron. Han satte fingret på något viktigt och jag kände mig manad att, i ett svar, föra vidare det samtal han hade påbörjat. Därför skickade jag en text som resulterade i följande konversation:

Det goda samhället: ”Jag gillar vad du skriver, men jag tycker inte vi kan ta in vad som känns som kyrkoreklam hur värdig och angelägen tjänsten än är.”

Jag: ”Jag får, så klart, böja mig för din bedömning att inte publicera. En reflektion i sammanhanget: Du, liksom många andra, uttrycker kritik mot vad som föregår inom Svenska kyrkan; dess flathet, förslag om att ta bort kristna symboler etcetera. Det är kritik som jag vet många menar är befogad. Samtidigt är det oerhört svårt att få utrymme för att visa på att det finns något annat; att det faktiskt finns Kyrka som står fast vid ursprung och grundade värden – då ses det som reklam. Har du som arbetar professionellt med och i media några tankar om detta? Kanske några tips?”

Det goda samhället: ”Jesus gjorde mirakel för att folk skulle fatta att det var något speciellt med honom. Så problemet är väl etablerat. Gör några underverk.”

Gör några underverk! Två dagar senare sattes Gammalkatolsk idédebatt upp – inget underverk i sig, men det kanske, med Guds hjälp, kan bidra till det underverk det hade inneburit att den utveckling vi ser vänder.

Så, tack för ditt svar, Patrik. Här kommer det som var mitt svar till dig och din oro:

 

Patrik Engellau refererar, onsdagen den 12 oktober, i en krönika (Det goda samhället) till Den heliga Skrift, närmare bestämt Predikaren; en av vishetens böcker i gamla testamentet (GT). För det skall han ha tack. Liksom för det konstaterande han gör mot slutet av sin text, att ”självklara sanningar ständigt måste upprepas”.

Detta bjuder så klart till eftertanke för var och en men också till att vi tar vid där Patrik slutar och fortsätter tala om detta. I synnerhet i den tid han beskriver som osäker och svårnavigerad. Problemet vi har att hantera och som jag menar har tagit sådana proportioner att vi nått gränsen för vad som är sunt, är pluraländelsen i ordet sanning. Relativismen, bland annat uttryckt i att alla bär på ”sin sanning”, har tagit oss till randen för upplösning.

Vi måste förstå att det finns Sanning, att den är större än och ligger utanför oss själva. Det är där vi måste börja.

Men detta är inget nytt. Varken det eller att människan om och om igen blundar för sanningens ordning. Av fåfänga och i tron att vi själva kan göra allting nytt.

Uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9) Och den tomhet det refereras till kan översättas med förgänglighet och, helt riktigt, fåfänglighet.

I en av de texter som kommer att läsas i kyrkan kommande söndag [16 oktober] uppmanas vi passande till ”bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta [frihalsade!] och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:3-4)

Det jag läser in i Patriks text är ett behov av stadig grund i tider av oro och osäkerhet. Jag anar en försiktig fråga efter vilken väg man bör ta; om Kyrkan kan vara denna klippa för nuvarande och framtida släkte? Står den kvar, frågas med en hänvisning till flera tusen års tradition:

Tänk på kyrkan som läst Fader Vår i runt tvåtusen år. Inget nyhetsvärde, ingen innovationshöjd och ändå håller de på. Gör de? Jag har inte varit där och kollat på jättelänge. Kanske har de lagt av med Fader Vår ungefär som de vill gömma sina kors för att inte reta muslimer. Man vet inget och förstår inget. Man är bara skeptisk.” (Ref.)

Och trots det radikala budskapet är svaret lika självklart som det är utan nyhetsvärde: Ja! Vi finns kvar. Vi håller fast vid (bland annat) Herrens bön och den bekännelse som formulerades under de första århundradena. Vi blir kvar vid Korsets fot. Vi gör det inte för att reta någon, men skulle vi göra det viker vi ändå inte en tum från Sanningen.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige
 

För den som önskar läsa mer om att förhålla sig till och orientera i samtiden, rekommenderas en predikan där orienteringssporten tas som utgångspunkt för att hitta hem.