Tagg: Ekumenik

”Ukraina, Ekumeniska Patriarkatet och »post-truth«”

”Men vi, som kristna, vet att det inte finns någon »post-truth«, bara helt enkel osanning. Vi vet också att osanningen inte skall bestå, den kommer att besegras.”

Detta är en kort, sammanfattande återgivning av en artikel i ”The Wheel” (2018-11-20) vilken ger en dimension till situationen i Ukraina samt det som kommit att kallas »schismen mellan Moskva och Konstantinopel« som inte ofta uppmärksammas i medier. Det är också bakgrunden till publiceringen här på GiD.
Fortsätt läsa ””Ukraina, Ekumeniska Patriarkatet och »post-truth«””

Kan det vara så, att de brännande frågorna är frälsningsavgörande?

Det finns ett antal frågor som rör kyrkan och den kristna tron och läran som kan röra upp mycket starka känslor. I synnerhet i den tid vi nu lever och i den del av världen där vi – i alla fall själva – anser oss ha kommit längre, är friare och lite bättre. Om det beror på begåvning lämnas därhän och i vissa avseenden är det ett faktum att utvecklingen (hur nu den skall bedömas) kommit långt relativt andra delar i världen. Men kanske är det nödvändigt att vi på nytt tar tag i dessa besvärliga frågor. Det handlar om brännande frågor som ”kvinnliga präster” och ”samkönade äktenskap”.

Upprinnelsen är den i lördags publicerade intervjun i länstidningen Sydöstran. I texten kan läsas att ”den nordisk-katolska kyrkan följer den ursprungliga läran innan kyrkan delade sig och har inte påven som överhuvud. De håller fast vid gamla traditioner såsom förbud mot kvinnliga präster och att två personer med samma kön inte får gifta sig. Någonting svenska kyrkan har gått ifrån.”

Hela artikeln i Sydöstran kan läsas här.

Det har blivit reaktioner på detta. Många väldigt positiva. Somliga kritiska. Samtidigt finns det säkert många som inte riktigt vet hur att förhålla sig och ytterligare de som inte vågar närma sig frågan, än mindre uttala en uppfattning. Det är ändå nödvändigt att vi tar i detta. Inte minst då ekumeniken tycks blomstra och många (med rätta) uttrycker stark önskan om kyrkans enande.

Men vad har frågor om ämbetets och äktenskapets sakrament med kyrkans återförenande att göra? Helt enkelt genom att det är dessa frågor de olika samfunden, exempelvis Svenska kyrkan och den del av kristenheten som hävdar traditionen (ortodoxa och katolska samfund) måste avhandla. Enhet uppnås inte genom att samtal rör sig på ytan. Man måste ner i de fundamentala teologiska frågorna.

Nödvändigt att börja från början

Är Kyrkan splittrad? Enligt ortodox uppfattning är Hon inte det. Helt enkelt för att Kyrkan inte kan delas. Hon är, vilket uttrycks i trosbekännelsen en, helig, katolsk och apostolisk. Och det ligger mycket i det. Om vi ändå rör oss med begreppet ”kyrkosplittring” och tillåter oss konstatera att den synliga kyrkan sedan år 1054 samt definitivt efter reformationen på 1500-talet har delats i en mängd olika samfund. Det finns idag inte mindre än (ca) 40 000 (fyrtiotusen) olika samfund i världen. Det skall ses i ljuset av att Herren grundade en.

Av världens ca 2,5 miljarder kristna tillhör 50% den romersk-katolska kyrkan; 11,5% den ortodoxa; 17,5% pentekostala/karismatiska och 21% protestantismen. (Jacobsen, 2011) Ytterligare siffror i sammanhanget, även om siffror endast har begränsat värde, är att det största samfundet i Sverige, som även är en av de största lutherska kyrkorna i världen; den som (bedömt) har ”kommit allra längst i utvecklingen” med sina 6,2 miljoner medlemmar utgör 0,002 procent av världens alla kristna (siffror som avser året 2015 från Svenska kyrkans hemsida).

Viljan är stark

Många, många kristna menar att strävan efter återförening av den synliga kyrkan är något vällovligt. Jag tillhör dem. Inte minst och med tanke på att vi i vår tid där sekularismen vinner terräng inte har råd att vara splittrade. Enighet är eftersträvansvärt för att kunna vittna om Evangeliet med trovärdighet.

Hur göra för att samla ihop flocken? Vi lär barn att om man kommer ifrån varandra och går vilse i skogen så bör man – om man hittar – återvända till den plats där man senast var samlade. I annat fall bör man stanna där man är (och kanske till och med krama ett träd), för att inte förirra sig ännu längre bort och därmed försvåra för hjälparen. Det sämsta man kan göra, alltså, är att springa iväg på egen hand.

Överfört, är den punkt där den splittrade kyrkan senast var samlad känd. Det var, i tid, före år 1054. Man talar om den odelade kyrkan. Om vi menar allvar med önskan om återförening finns inga alternativ annat än att återvända till den tro, lära och tradition som apostlar, kyrkofäder (och mödrar!) samt deras efterföljare biskoparna bar med sig från den tidiga Kyrkan.

Vägen till enhet

Ett steg på den vägen är det arbete som pågick under många år; där öst och väst möttes i överläggningar, ett arbete som mynnade ut i dokumentet ”Road to Unity”. Detta är ett av de mest vittgående teologiska konsensusdokument som producerats. I alla fall i modern tid. I arbetet deltog den gammalkatolska kyrkan och hela den ortodoxa kyrkan (slarvigt uttryckt: ”alla ortodoxa kyrkor”).

Tag gärna del av dokumentet här: ”A collection of agreed statements of The joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission” [Road to Unity]

Tänk om det är så

En fråga som kan ställas mot denna bakgrund är om den tro; den lära och tradition som fördes vidare från den tidiga kyrkan; den som i alla tider varit nödvändig för alla människors frälsning, var behäftad med fel som nu (plötsligt) måste förändras eller rättas till? Är det av teologiska skäl? Eller orkar man inte stå emot trycket från den sekulära omgivningen? Eller kan det rent av vara så att de frågor som nu bränner faktiskt är avgörande för vår frälsning? Det skulle i så fall drabba kvinnor och män lika.

Frågorna är många och svaren står att finna i den egna traditionen.

Franciskus Urban

 

Fremtidens kirkeliv og det økumeniske imperativ

Av Roald N. Flemestad

Den nordisk-katolske kirke er fra ulikt hold blitt karakterisert som «sekterisk» på grunn av manglende størrelse. Dette er ellers en skjebne som også ble urkirken til del som i sin samtid ble omtalt som «nasaréer-sekten» (Ap gj 24:5). I kirkelig sammenheng blir imidlertid ordet ”sekterisk” vanligligvis ikke brukt kvantitativt, men som en kvalitativ kategori. Det sekteriske består i den selvbestaltede vilje til å ri egne kjepphester på bekostning av den apostoliske læreoverlevering. På slike premisser kan også «store» kirkesamfunn bli sekteriske.

Avkristningen
Etter krigen ble sekularinseringen av samfunnet tatt opp til bred drøftelse. Blant de mange røster er særlig tre bidrag fra katolsk hold blitt stående. I en analyse fra 1950 med den talende tittel, Den nyere tids undergang, tegnet Romano Guardini det postmoderne samfunns særtrekk og konkluderte med at den kirkelige kultur vil gå tapt. I denne nye situasjon må de kristne søke sammen i en eskjatologisk livsform som han kalte “kjærlighetens samhørighet”. I 1970 offentliggjorde den da ukjente Josef Ratzinger en “profeti” om en kommende troskrise som vil rive ned det bestående kirkeliv som en storm. De som kommer ut av krisen, mente han, vil bli tvunget til å begynne på nytt og søke sammen i små marginaliserte grupper med store krav til samhold. Med en lignende krisebevissthet gjorde Alasdair MacIntyre i 1990-årene gjeldende at kulturutviklingen i Vesten er kommet til et vendepunkt. For å møte det åndelige mørke som han så konturene av, tenkte han seg dannelsen av små fellesskap med motstandkraft til å videreføre den moralske og åndelige arv inn i fremtiden. Benedikt av Nursias innsats på 500-tallet, skrev han, kan tjene som vårt forbilde i så måte (After Virtue, 1993:263).

En ny situasjon
Uansett hvor vi hører hjemme i kirkebildet, kan det være klokt å innstille seg på at fremtiden ikke vil bli en forlengelse av hva som er nå. Vi er den siste generasjon som er vokst opp i et samfunn basert på et kristent verdigrunnlag. Overalt i den vestlige verden merkes en dramatisk nedgang i kirkesøkningen. Da dette ikke minst gjelder de store institusjonelle kirkene, tvinges man også på det hold å tenke nytt om fremtiden. Istedenfor den nåværende modell basert på sognekirken som geografisk avgrenset størrelse, ser jeg at man i de fordums kristne kjerneområder som Frankrike og Tyskland, på ledende hold idag drøfter om ikke fremtidens kirkelige struktur til forveksling vil ligne på de kinesiske husmenighetene, idet de troende på nytt må samles til gudstjeneste i private hjem.

Denne nytenkning fremstår som et ekko av hva Ratzinger skrev sin bok Glaube und Zukunft fra 1970 (2/2007). Den fremtidige pave uttrykte den gang håpet om at troskrisen også ville utkrystallisere en ny form for menighetsliv, “den lille flokk”, som gjennom broderlig samhold og grunnfestet tro fant åndelig styrke til å stå igjennom vanskelighetene og således videreføre troen inn i en ny tid.

Den nordisk-katolske kirke
Opprettelsen av Den nordisk-katolske kirke ved årtusenskiftet, inngikk i et oppbrudd skapt av åndelig nød. Den kirkelige modell som fremtvang seg skulle vise seg å være ikke ulik Ratzingers visjon. Rundt gudstjenester som først ble feiret i private hjem, ble det skapt eukaristiske fellesskap som etterhvert førte til opprettelse av misjoner og menigheter i Norge og Sverige. Siden er det kommet til fellesskap i Tyskland, Frankrike og arbeide er påbegynt i andre land. Det siste initiativ er tatt i England. Fellesskapene er betjent av teltmaker-prester og holdes sammen gjennom en “flat” såkalt communio-ekklesiologi.

Det økumeniske imperativ
Med sin basis i “den udelte kirkes tro i det første årtusen” kan de gammelkatolske kort beskrives som kirker med vestlig liturgi og østkirkelig teologi. Dette gir oss på samme tid en priviligert og en utsatt posisjon økumenisk sett. Til den økumeniske dialog vil de store konfesjonene nødvendigvis bringe med seg sin identitetsskapende forhistorie som også reflekterer det gitte kirkesamfunnets indre motsetninger og ytre konflikter. Forhåpentligvis vil den kommende diaspora-situasjon kunne frigjøre oss fra fortidens unødige byrder slik at vi kan gjøre oss en begrunnet mening hvorvidt forskjellene er så viktige at vi fremdeles bør gå hver vår vei. For i dagens situasjon er splittelsen mellom kristne ikke bare et anstøt i lys av Jesu bønn om de troendes enhet, men virker også lammende i forhold til samtidens store utfordringer så som sekulariseringen og ikke minst den tiltagende kristendomsforfølgelse verden over.

Roald Nikolai Flemestad