Tagg: Epifania

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

Barmhärtighet, sanning och toleransen

Denna text publiceras med en särskild hälsning till alla vänner – bekanta och obekanta – som vid Epifaniatidens början samlas på Gran i Norge för att, som det har sagts, dricka gravöl. Sjung Grundtvigs hymn ”Reis op dit Hoved, al Christenhed!/Opløft dit Øie, slaae ei det ned!” Och mins att Sanningen är evig.

 

I en tid då svart tenderar att bli vitt och vitt därför blir svart är det svårt att tala om och göra reda för sanning. Det är ingen slump men väl beklagligt att vi samtidigt upplever mer oreda och osäkerhet än på länge. Den eftertänksamme funderar med naturlighet över om här finns ett samband: När sammanhållningen behövs som bäst uppmanas var och en att skapa sin egen värld.

Detta gäller på såväl individnivå som i det stora. Människor sluter sig liksom nationer, med den egna rätten som motiv. Det blev så när allt gjordes till futtig politik; när den som är skäl till allt och allt förhöll sig till stoppades i glömskans påse. När sanningen relativiserades kom jag att bli rädd för din ’sanning’ och du för min. Rädsla kan förvisso förena i stunden men det är destruktivt att samlas kring. Rädda skapelser är farliga ting. Såväl stora som små.

Och som plåster på detta sår ordineras snällhet. Brottet skall spjälas med tolerans. Men slik läkedom, som inte bygger på sanning men på ängslighet, har inget med godhet eller med barmhärtighet att göra. Snällhet skyler likt ett plåster men den som till följd av såren drabbas av kallbrand hade hellre hört sanningen i tid.

Liksom vitt blev svart kom det sanna goda att bli det nya onda. Det som förr enade och höll ihop förklarades vara exkluderingens och intoleransens hemort. Toleransen blev det rationellas verktyg att ta till då problemen kom upp till ytan. Och det har de gjort med följden att ännu större doser förskrivs med sanningsresistens som följd.

Den i inledningen nämnde Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783-1872) var präst, teolog, författare och – inte minst – folkbildare. Han var verksam i Danmark och verkade för människans värdighet, demokratins uppbyggnad och bildningens skatter. Och han opponerade sig ivrigt mot rationalismens ideal till förmån för Guds skapelses ordning och det levande Ordet (Sanningen) som, enbart, kan ena och samla – i medgång och motgång; i hälsa och sjukdom.

”Man ser da lettelig, vi komme her som altid til at spørge: er godt og ondt, sandhed og løgn uforsonlige modsætninger? Thi er de det, da kan det dog i grunden ingen tvivl være underkastet, om godt skal hade ondt, om sandhed skal hade løgn, ligesom det er åbenbart, at det onde må hade det gode, at løgn må hade sandhed; forskellen er kun den, at det godes og sandhedens intolerance er god og lovlig, det ondes og løgnens derimod syndig og ond, ja synden og løgnen selv […] Hvad jeg vil vinde ved denne udvikling, er blot, at man ej, hildet i dunkle begreber, skal anse det for noget ondt at være intolerant, før man har undersøgt mod hvad, eller lovprise tolerance, som jo kan være det skændigste forræderi mod sandheden og menneskeslægten.” (N. F. S. Grundtvig: ’Om den rette tolerance’, 1814)

När det nu samlas till liturgi i uppenbarelsetid (Epifania), på Gran eller annorstädes, mins då att Sanning inte är av mänsklig hand. Den är uppenbarad för oss. Sanningen är inte rationell men given oss – för oss att lära känna; för oss att komma nära.

“Important is thus the transformative power which is found in the Christian faith. This power is the work of God, the living word of God, the Holy Spirit. It is found in human history from creation on, and it is found in the living word which can be heard in the sacraments. So, for Grundtvig, the Christian liturgy is a renewal of the divine acts of deliverance.” (”’In all its Splendour now the Sun shines’ – The Dynamics between Popular Culture and Christian Theology in four Hymns written by N.F.S. Grundtvig (1783-1872)”, Utrecht University, 2007)

Franciskus Urban