Tagg: etik

När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål

I december skrev jag om hur meningslöst det är att diskutera etik utan att ha en föreställning om meningen med livet. Samma förhållande gäller också för annat än etik. När människan är i avsaknad av ett eftersträvansvärt mål (grek. ‘telos’), kommer hon att gå vilse och i värsta fall bli sjuk. Därför kan man säga att det finns en koppling mellan sekularismen och ökande psykisk ohälsa. Fortsätt läsa ”När den egna känslan inte längre är tillräcklig som mål”

Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

Det har blivit ett mantra: ”moral och etik”. Liksom begreppet ”värdegrund”. Att det är så är ingen slump. Många av samtidens analyser pekar helt riktigt på brister i etisk reflektion och moral. Men värdegrunden har blivit svaret. Vi fick Värdegrundsdelegationen på myndighetsnivå. Och såväl skolor som andra verksamheter måste ha ett värdegrundsdokument. Men allt tal om etik blir meningslöst om det inte relaterar till det lilla grekiska ordet telos – målet; syftet; meningen.

Enligt filosofen Alasdair MacIntyre ledde modernismen till en för de flesta okänd etisk katastrof i västerlandet. Det klassiska språket för moralitet är bevarat som fragment, men har frikopplats från den ursprungliga teoretiska kontexten i vilken det blev meningsfullt. I stället har det flyttats till nya sammanhang och där fått ny innebörd. Människor fortsätter att använda ett moralspråk och tror att de är involverade i samma etiska samtal som tänkare från antikens Grekland men, menar MacIntyre, det är de inte. Vad det handlar om är en blek kopia; en pseudo-etisk diskurs, för även om de fortsätter att använda samma ord, har de urvattnats på sin mening.

MacIntyre skriver att etiken innan modernismen hade en trefald struktur:

“in which human-nature-as-it-happens-to-be (human nature in its untutored state) is initially discrepant and discordant with the precepts of ethics and needs to be transformed by the instruction of practical reason and experience into human-nature-as-it-could-be-if-it-realized-its-telos […] To say what someone ought to do is at one and the same time to say what course of action will in these circumstances as a matter of fact lead toward a man’s true end and to say what the law, ordained by God and comprehended by reason, enjoins.”[1]

Sanzio_01_Plato_Aristotle
Platon och Aristoteles utvecklade filosofiska argument om bl.a. teleologi (läran om den inneboende meningen; målet)

Det innebär, enkelt uttryckt, att etiken (C) syftade till att förflytta människan från A till B, där A representerar ett nuvarande tillstånd (mänsklig-natur-som-den-råkar-vara) och B ett tillstånd som motsvarar var hon skulle kunna vara om människan förverkligade syftet (målet) med att vara människa.

Problemet med dagens tal om etik och moralitet uppstår i samma stund som B avvisas, det vill säga tanken om ett högre syfte (telos). Kvar är bara A – det vill säga människan som hon råkar vara – och C; talet om etik.

Men vad händer då etiken, som alltid hade en koppling till människans telos får sväva fritt och i stället för att knyta samman nuläge med ett önskat läge, enbart relaterar till människan som hon råkar vara just nu? Då uppstår behovet av att skapa värdegrunder!

”From this inevitable failure to rescue ethics from the crippling wound inflicted by the loss of human telos – and the consequent sundering of fact and value – flows the modern moral culture, which MacIntyre describes as ‘emotivism’. By emotivism he means the theory that moral language cannot be rationally grounded so in the end the choice of which moral principles to live by simply boils down to personal preference.”[2]

Etiken blir, då den är frikopplad från livets mening och mål, enbart en fråga om personliga preferenser. Moralen kommer inte att hänga samman med något utanför den egna personen. Moral blir en fråga för den inre världen av känslor och valmöjligheter. Detta leder till en relativisering av moralen.

”Yet this widely shared moral relativism is inconsistent. Few people seem willing to say that Hitler’s extermination of six million Jews was not objectively wrong. The problem for postmodern people, of course, is that if ethics do not transcend individual options then on what basis can we say that Hitler’s actions were really evil? Instinctively we feel that something is objectively bad but we have removed the grounds on which we can make such a claim intelligible.”[3]

Ur detta individorienterade sätt att se på moral kommer, det vi idag känner som mänskliga rättigheter, att förvridas. Och då rättigheterna varken är kopplade till mänskligheten eller dess yttersta mening, kan i princip allt som en enskild person anser vara rätt (för henne) hävdas med att det är en mänsklig rättighet.

Franciskus Urban

 

[1] MacIntyre, After Virtue (1985), s. 53

[2] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117

[3] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117-118

Över 5000 lagligt dödade på ett år

Ikväll (15 december) kommer Sveriges television ägna programmet Opinion Live en hel rad intressanta och högaktuella teman, flera med den gemensamma nämnaren etik. Vad som skall avhandlas är situationen i Aleppo men också begreppet godhet i förhållande till tiggare samt den i mångas ögon anstötliga samvetsfriheten.

Ämnet samvetsfrihet är aktuellt i den offentliga debatten och väcker starka reaktioner. Bland annat för att det påstås att samvetsfrihet strider mot såväl förnuft som människans frihet, något som är djupt missvisande. Tvärt om så är samvetsfriheten nödvändig och en princip som är viktig att stå upp för. Inte minst för att behålla värdigheten och vårda principen om livets okränkbarhet i samhällets många sektorer och livets olika skeden.

Tidigare har det här på Gammalkatolsk idédebatt publicerats artiklar om samvetsfrihet (”Blott Sverige krusa för etik som inte bär” samt ”Mera samvetsfrihet”) och jag vill här fortsätta resonemanget och vidga horisonten genom att flytta fokus från barnmorskans domäner till bland annat läkarens. Förhoppningen är att lyckas peka på principerna i stället för den känslostyrda politiken.

Var står du?

Skulle du mena att det är varje enskild människas rätt att, utan medicinska skäl, kräva förskrivning av narkotiska preparat av en läkare? Eller skulle det anses mer korrekt att läkaren säger nej till en sådan begäran utifrån en bedömning att preparaten är skadliga och vanebildande? De flesta skulle nog hålla med om att det senare är en sundare hållning, såväl etiskt som medicinskt, trots att det går emot patientens vilja och önskan.

Beslutet att inte förskriva narkotiska preparat utan medicinska skäl bottnar högst sannolikt i den etiska kod varje läkare har att förhålla sig till och som säger att läkarens roll är att skydda sina patienter samt rädda och upprätthålla liv.

Vidare: Vad skulle du säga om en så grotesk tanke att någon kommer till en vårdinrättning och kräver av jourhavande kirurg att, helt utan annan anledning än personlig önskan, amputera dennes ben? Även om motivet skulle vara att den sökande inte har behov av sina ben, hade du sannolikt tyckt det vore acceptabelt att kirurgen, hänvisande till samvetsfrihet, vägrar utföra ingreppet utifrån etiska principer. Detta trots att de går emot en uttryckt vilja och önskan.

Tänk nu om läkaren och kirurgen skulle bli av med sina anställningar på grund av att de nekar de sökandes vilja och önskan. Trots att de upprätthåller medicinsk etik och hävdar samvetsfrihet med stöd i internationella konventioner och inhemsk lag. Trots att de utgår från att skydda sina patienter.

Det kan tyckas vara två överdrivna exempel, men det som här är viktigt är principen. Principen! En princip är något som alltid är giltigt trots enskilda önskemål, lokala eller andra omständigheter. Ungefär som begreppet demokrati – något som, i principens namn, sägs gälla alla i ett givet samhälle.

Var befinner sig samhället?

Begreppet samvetsfrihet diskuteras för närvarande flitigt. Inte minst i samband med barnmorskors yrkesutövning. Jag har tidigare, i detta sammanhang, tagit läkarassisterat självmord (aktiv dödshjälp) som exempel och jämfört det som framförs som krav, att alla barnmorskor skall tvingas medverka vid abort, med att tvinga alla läkare att medverka till utsläckande av liv. Den jämförelsen har av somliga avfärdats som osannolik och så långt från verkligheten att det problemet aldrig kommer att aktualiseras. Men nu skall du höra!

I Kanada pågår just nu, sedan landet tidigare i år legaliserade läkarassisterade självmord, just den debatten. Och faktum är att det inte bara är en debatt; det händer i själva verket på riktigt. Sedan juni månad har över 200 läkarassisterade självmord genomförts bara i Kanada och nu hotas läkare med uppsägning om de inte accepterar att utföra eller medverka till aktiv dödshjälp.

I Holland togs förra året över 5500 liv aktivt inom ramen för det i lag understödda programmet för eutanasi (läkarassisterade självmord) och i Daily Mail rapporteras om hur drogberoende och psykiskt sjuka ser detta som enda utväg. Tidningen rapporterar vidare att den holländska lagstiftningen numera även omfattar människor som är ”socialt isolerade och ensamma”.

Också i vårt land lever många i ensamhet. Fler och fler lider av social isolering. Det sluttande planet är enligt somliga ett tramsargument, men den outhärdliga tanken slår mig: när blir dödshjälp en accepterad form av äldrevård i vårt land?

(Holländska Patients Rights Council har en sammanställning av ytterligare fakta och länkar om effekterna av eutanasi och läkarassisterade självmord här.)

Hög tid att sätta ner fötterna!

Detta handlar om värderingar och kan inte avfärdas så enkelt som att hävda individens självbestämmande och vilja. Det är fråga om principer som rör hela samhället. Samvetsfriheten är inskriven i internationella konventioner. Den är också en princip. Om vi sedan grundar ett ställningstagande på ”bara” etiska principer eller hävdar en kristen dygdetik är mindre viktigt. Men säkert är att samvetsgranna läkare och barnmorskor, precis som journalister och poliser, är något fundamentalt för en värdig utveckling i samhället.

Det skall bli mycket intressant att se kvällens avsnitt av Opinion Live. Inte minst doktorn i etik, Ann Heberlein, som skall medverka, har gjort sig känd för att hävda principer och för att argumentera principiellt och sammanhängande. Frågan är hur det tas emot och om programledaren har förstånd att låta henne och förespråkaren för samvetsfrihet tala till punkt, eller om känslorna på nytt tillåts styra.

Franciskus Urban

 

Du som inte läser borde läsa detta

”Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare”. För inte så länge sedan var det många som uppmärksammade denna rubrik i Göteborgsposten och tog den till intäkt för att inte läsa. Många delade artikeln i sociala medier. Ironiskt nog handlade artikeln om något annat och bevisade i sig själv att det är många som faktiskt inte läser. En studie, får vi veta, ”visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas.”

Vill man inte ha svar?

Inte sällan möter jag i min tjänst människor som, i epost eller på Facebook, ställer frågor om kyrka, tro och kristen lära. Många gånger hänvisar jag i mina svar till texter genom att sända länkar till dessa, alltså till befintliga texter där frågorna besvaras. Hur många som läser vet jag inte, men av en del följdfrågor förstår jag att man inte har läst de texter som, de facto, är svar på ställda frågor.

Det finns säkerligen flera anledningar till att många inte läser: tidsbrist och ointresse, men också oförmåga. Men bara det faktum att man inte läser, är – på allvar! – djupt oroande. Det handlar så klart inte bara om dem jag möter; de frågor jag får. Detta är ett generellt problem som är långt viktigare att ta itu med än exempelvis genusförvirring, könsneutrala toaletter eller patriarkala strukturer. Frågan om läsning och läsförståelse är avgörande för om människor skall ha tillgång till samhället. Genom att inte läsa ställer man sig själv utanför kunskap. Att inte läsa får som konsekvens att man avhänder sig inflytande och den makt som demokratin bygger på, nämligen informerade och engagerade medborgare. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, som det heter i regeringsförklaringen, en av våra grundlagar.

Betydelsen av läsandet förstods och ledde på 1960-talet fram till bildandet av Centrum för lättläst (LL-stiftelsen) som hade i uppdrag att främja läsande och ge ut lättlästa böcker och nyheter till gagn för alla som har svårigheter att läsa. Man förstod vikten av att ha tillgång till kunskap och information för att kunna hävda sitt medborgarskap.

Tyvärr konstaterar jag att Centrum för lättläst är nedlagd. Verksamheten ingår idag i Myndigheten för tillgängliga medier (sic.) vars vision är ”ett samhälle där alla medier är tillgängliga”. En glidning sker här från läsande av text till att konsumera enklare budskap via olika medier.

Vi ser här en oerhört tydlig trend. Fler väljer bort läsandet till förmån för snabba enkla budskap och förklaringar, gärna förmedlade i form av bild och filmsekvenser. Ögonblicksbilder och korta fakta utan sammanhang, i avsaknad av såväl djup som analys. Och frågan vi alla; du och jag, måste ställa är hur den som inte läser skall kunna göra analysen själv?

Ett maktmedel

Med bilder blir det också lättare att tala till människors känslor. Genom bildbaserade medier stöps samhället om till att bestå av irrationella och känslostyrda mediekonsumenter. Sådana är mycket lättare att hantera än kritiskt tänkande, etiskt orienterade och i tradition rotade individer.

Litteraturprofessorn Marshall McLuhan hade säkert ingen aning om hur rätt han skulle få då han redan 1964 myntade begreppet ”mediet är budskapet”.

Om vi blickar tillbaka finns flera varningslampor i litteraturen. Karin Boye skrev 1940, med inspiration hämtad från samhällsutvecklingen i såväl Tyskland som Sovjetunionen innan andra världskriget, boken ”Kallocain: Roman från 2000-talet”. Det är en dystopisk bok i orwelliansk anda, väl värd att läsas. Faktum är att den absolut ingår bland de klassiker man bör ha läst.

Här kan du inhandla boken för en billig peng. Den finns (förhoppningsvis) även på ditt närmsta bibliotek.

Hur ser framtiden ut?

Av statistiken att döma ser det inte ljust ut avseende läsande och läsförståelse. Andelen elever i årskurs nio med grundläggande eller högre läsförståelse har, mellan åren 2000 och 2012, sjunkit dramatiskt. För flickor har antalet gått ner från 92 till 86 procent. För pojkar är andelen ännu lägre: Bara 77 procent kan tillgodogöra sig text. Hela tabellen finns här.

Den som till äventyrs tror att läsförståelsen kommer att öka genom att vi fortsätter motverka läsandet lurar sig själv å det grövsta. Alternativt har bristande förståelse för vikten och värdet av läsande och läsförmåga. Resultatet av denna trend är att människor, exempelvis, accepterar sådant som en kollega till mig i huvudstaden berättade, att Stockholms stad förklarar den undermåliga snöröjningen med att ”det tar tid att få bukt med snöpatriarkala strukturer.”

Franciskus Urban

 

Mera samvetsfrihet

Man kan fråga sig varför samvetsfrihet är så laddat. Artikeln ”Blott Sverige krusa för etik som inte bär” har lästs, delats och kommenterats. Tyvärr blandas begrepp ihop när samvetsfrihet diskuteras. Här lyfts ett svar på en kommentar för att, förhoppningsvis, sätta samvetsfriheten i ett lite större perspektiv.

På Wikipedia, som väl inte lämpar sig som akademisk källa, läser jag att ”förr kallades i Sverige den som bistod vid förlossningar oftast jordemor. På danska och norska är ordet för barnmorska fortfarande jordemoder respektive jordmor. På tyska är benämningen hebamme, vilket betyder ‘den som lyfter’ barnet från jorden.” Den som lyfter (barnet) – en ganska snygg definition kan jag tycka.

En vedertagen referens dock är Europakonventionen som nämns i artikeln ovan. Den ger var och en lagstadgad samvetsfrihet. Det gäller oaktat vilket yrke en person har.

”Europakonventionen är svensk lag (SFS 1994:1219) sedan 1995. Då infördes också i regeringsformen en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Lagar som tillkommit innan konventionen inkorporerades ska tolkas i enlighet med konventionen och den praxis som finns.” Ur ”Mänskliga rättigheter i Sverige (2007)

Centralt i det jag skriver är samvetsfriheten. Den måste gälla lika oavsett yrkesgrupp. Det kan inte vara så att exempelvis journalisters samvetsfrihet tillvaratas men inte barnmorskors. Då har vi ju lämnat fältet öppet för godtycke och etisk relativism. Vad händer då den dagen det anses lämpligt att läkare skall utföra aktiv dödshjälp? Eller att det ingår i ett vårdbiträdes arbetsuppgifter att tillfredsställa en vårdtagares sexuella behov? Om inte samvetsfriheten på allvar tillvaratas och tillgodoses skulle detta mycket väl kunna bli verklighet, med hänvisning till individens (patientens) vilja och rättigheter.

Intressant i sammanhanget är en läsning av de internationella etiska koderna för barnmorskor, vilka Svenska barnmorskeförbundet anslutit sig till. Dessa håller också som referens och jag läser under rubriken ”barnmorskors professionella ansvar”:

”Barnmorskor kan avböja att delta i aktiviteter för vilka de hyser djupt moraliskt motstånd; men avseende barnmorskans individuella samvetsbetänkligheter så skall inte dessa avgörande påverka kvinnans rätt till hälsovård.”
Ur ”Internationella etiska koden för barnmorskor”, Svenska barnmorskeförbundet

Avslutningsvis är det mig veterligen inte barnmorskor som utför aborter, utan assisterar. För ingreppet krävs en legitimerad läkare. Det är därför märkligt att vi inte hör talas om (fler?) läkare som hänvisar till samvetsfrihet. Eller är det så enkelt att de barnmorskor som gör det har sökt sig till skrået för att förlösa liv; för att vara den som lyfter barnet från golvet.

 

Blott Sverige krusa för etik som inte bär

Nyköpings tingsrätt slog i en dom som kom på fredagen fast att den barnmorska som, hänvisande till samvetsfriheten, inte vill utföra aborter förlorade mot sin arbetsgivare, Landstinget i Sörmland.

Det nu aktuella fallet är inte det första där svenska domstolar dömer i strid med Europakonventionen som är bindande svensk lag. Särskilt hårt drabbade är barnmorskor. Samtidigt har en annan yrkesgrupp, journalisterna, samvetsfrihet inskrivet i avtal och yrkesregler.

Vad är samvetsfrihet?
Samvetsfrihet är friheten att följa sin religiösa eller moraliska övertygelse, i handling, underlåtelse till handling eller med ord. Det räknas som en mänsklig rättighet liksom religionsfrihet samt åsikts- och tankefrihet.

Samvetsfriheten regleras (juridiskt) i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Konventionen förbjuder uttryckligen diskriminering till följd av hävdande av de rättigheter och friheter som försäkras där i.

Europakonventionens artikel 9
Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
  2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Länk till konventionen: http://www.echr.coe.int/Documents/Convention_SWE.pdf

I Europa är samvetsfriheten djupt rotad. Det har bland annat att göra med synen på den fria viljan som är tydlig i en kristen (katolsk) förståelse av människan. I ett försök från svensk sida att på Europeisk nivå göra inskränkningar i samvetsfriheten, antogs – tvärt emot det svenska initiativets ambition – en resolution (Europarådets resolution 1763) som garanterar all vårdpersonal rätten till samvetsfrihet.

Annars vill man från svenskt håll gärna framhålla vikten av mänskliga rättigheter. Så länge det inte går emot den inhemska uppfattningen om vad det innebär, vill säga. På Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter visar man gärna hög svansföring.

I Regeringsformen (grundlag) regleras kroppslig integritet och rörelsefrihet. Den nämns här parentetiskt och kopplad till en fundering huruvida också den kan vara applicerbar på ofödda individer.

4 § Dödsstraff får inte förekomma. Lag (2010:1408).

5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Lag (2010:1408).

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.

Yttranden, ja. Bör inte mänskligt liv förstås som en yttring?

Samvetet en samhällets grundpelare
Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor vid Lunds universitet, skriver den 2 maj 2015, en debattartikel i SvD som i sammanhanget är väl värd att läsas.

”Den svenska abortlagen står i överensstämmelse med artikel 9 i Europakonventionen (EKMR), bindande svensk lag sedan 1995. Denna ger envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. […] Bestämmelserna om samvetsfrihet som en mänsklig rättighet har en självklar grund. Utan medvetna och rena samveten faller hela samhällsbygget ihop. […] Människors samveten är samhällets grundpelare.”

Vad han hävdar i sin debattartikel är att vi har nödvändig lagstiftning på plats som stöd för samvetsfriheten. Men i Sverige tillämpas den inte.

Blott Sverige…
Hur var det då med journalisterna? Jo, journalistavtalets paragraf 3.3 lyder: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Dessutom beslutade Journalistförbundets kongress att uppdatera yrkesreglerna som, avseende samvetsfrihet, nu säger: ”Beakta journalistavtalens bestämmelse om att medarbetare inte får åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med medarbetarens övertygelse.”

Vad är det som säger att en journalists samvete och övertygelse är överordnat en barnmorskas? Det lär ju inte i första hand vara så att en journalist, så som vårdpersonal, har att hantera konkreta situationer som handlar om liv och död. Skall detta förstås så att politisk övertygelse väger tyngre än ett liv? Och varför går Sverige, gång på gång, på tvärs med såväl grundläggande kristna etiska värderingar som vad våra medmänniskor på kontinenten tar för självklart?

Franciskus Urban

Den trolösa anpassligheten

Vi står, som samhällskropp och som individer i den, inför en rad frågeställningar som är direkt hänförliga till vilken syn vi har på livet. Vissa av dem är redan på agendan, andra kommer sannolikt att kvala in. Det är dock allt för lätt, för att inte säga tafatt, att alltid förskjuta beslut och ansvar till offentliga institutioner i form av riksdag och regering. Det är vi människor som måste ställa oss frågan: Vill vi ha det så? Är vi beredda att ge upp vår värdighet? Är inte kroppen värd mer?

”Lagar är de medel vi har i dag att påverka människors syn och attityder.” Detta sades av en professor emeriti i straffrätt, i SVT:s Gomorron Sverige (2016-02-22) med slutklämmen: ”… i synnerhet som vi inte längre har Gud och djävulen att skrämma med.” Detta borde, även hos dem som (ännu) inte vunnit en gudstro, väcka oro och mana till eftertanke.

Vad som diskuterades i morgonsoffan var bland annat frågan om eutanasi (aktiv dödshjälp), en av flera etiska frågor som, inte minst efter Liberala ungdomsförbundets i Stockholm besked att de vill legalisera incest och nekrofili, kommer att ha avgörande påverkan på vår civilisation. Det är frågor som speglar vilken syn samhället har på människan och hennes värdighet.

Konsekvensen av detta förhållningssätt, att vi nu skulle vara hänvisade till att stifta lagar för att människor ska hålla sig på rätt väg, tyder på idel uppgivenhet och moralisk upplösning. Men än värre signalerar det att staten genom lagstiftning ser sig bemyndigad att styra över hur människor ska tänka och förhålla sig till, som det brukar heta: de stora frågorna. Hennes uttalande stödjer också trenden att i Sverige står lag över rätt.

Så vad händer den dagen då en majoritet av riksdagens ledamöter är för aktiv dödshjälp? Eller är för att syskon (efter samtycke, N.B.) ska få ha sex med varandra? Eller att så kallade antalsneutrala ”äktenskap” (månggifte) ska vara lagligt? Svaret måste bli att nya lagar stiftas, vilka per den nya definitionen gör saken rätt. Till detta har folket bara att anpassa sig och, med hot om straff, också lära sig tycka är korrekt.

Men inget annat var väl att vänta i en nation där staten ser sig hotad av Gud och helst vill göra sig av med den kristna tron och läran, alternativt [kanske genom lagstiftning] att all religionsutövning ska ske under samma tak och myndighet, i ordnade former.

Helt klart är, att då Gud kastas ut lämnas allt öppet för djävulen.

Franciskus Urban

(Texten är tidigare publicerad i Världen idag, den 23 mars 2016)