Tagg: Europa

”Pride-firande ersätts av Europeisk kampanj för ökad naturlig befolkningsökning”

Births_and_deaths,_EU-28,_1961-2016_(million)

År 2016 passerade antalet dödsfall i EU antalet födda för andra gången på kort tid. Kurvorna från Eurostat, som visar utvecklingen mellan 1961 och 2016, pekar tydligt på hur demografin förändras. Detta är, parallellt med bland annat sekulariseringen (kanske har vi ett svar på utvecklingen i den), en av Europas ödesfrågor. Varför talar inte det politiska ledarskapet om insatser för ökade födelsetal?

Statistiken har varit successivt tillgänglig sedan sextiotalet. Men kanske har man varit allt för upptagen med egna pensionsförmåner och den materiella utvecklingen efter andra världskriget för att tänka långsiktigt. Och med den har grundläggande och överlevnadsberoende frågor hamnat allt längre ner på agendan. Idag ägnas mer tankemöda åt ”Pride”, ”regnbågsfamiljer”, ”flytande kön” och ”sexuella minoriteter” än hur de bägge givna, biologiska könen på bästa sätt kan och bör tjäna mänskligheten.

eurostat-population-statisticsSamtidigt har Europa att hantera den stökigaste uppväxande generationen i modern historia. För trots allt ökar populationen i EU totalt sett. Ökningen består uteslutande av migranter. Eurostat rapporterar att allt sedan åttiotalet, men framför allt ”sedan 1992 har nettomigration och statistiska justeringar [i befolkningsstatistiken] varit huvudsakliga faktorer i befolkningstillväxten i EU”.

Frågan vi alla måste ställa oss är om morgondagens barn också skall kunna uppleva det italienska och franska gemytet; europeisk bildning, den hellenistiska kulturen och den en gång så djupt rotade katolskt kristna fromheten i Europa. Eller om du som nu är medelålders skall ha privilegiet att ta med dig minnet av civilisationen in i den sista vilan.

Så, antingen pratar vi verklighet och fakta med våra barn, eller så tar vi med dem på ”Pride-festivaler” (så länge den trenden varar). Valet är vårt. Och ansvaret. Frågan kvarstår: Var är den europeiska kampanjen för ökad naturlig befolkningstillväxt?

Franciskus Urban

Referens: befolkningsstatistik från Eurostat

 

Helige Olaf och Europas märkliga död

Det är idag den helige Olafs festdag. Han är Norges skyddshelgon och den kung som enligt flera källor spred den kristna tron i Skandinavien. Kung Olaf stred i Kristi namn och dödades 1030 i Stiklestad norr om Trondheim där han idag vilar i Nidaroskatedralen. Som den martyr han var blev han snabbt helgonförklarad och Olafskulten spreds sedan långt utanför Skandinavien. Nidaros blev på kort tid ett av de mest kända och viktigaste pilgrimsmålen. Ännu idag håller man hans minne levande på många håll.

Steuben_-_Bataille_de_Poitiers
Charles de Steubens Bataille de Poitiers en Octobre 732

En annan kung som stred för den kristna tron, men några århundraden tidigare, var Karl Martell (686-741). Han är mest känd för att i slaget vid Tours hålla stånd mot saracenerna. Slaget vid Tours (Slaget vid Poitiers) utkämpades i oktober 732 mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en saracensk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. Frankerna besegrade den saracenska armén som därmed hindrades från att tränga längre norrut i dåvarande Frankerriket.

En av skillnaderna mellan Helige Olaf och Karl Martell kan sägas ligga i hur deras respektive minne idag lever och vårdas. I en nyligen inspelad intervju med den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray framkommer att Martell ligger begravd i klosterkyrkan Sankt Denis, belägen i en av Paris förorter. Martells storhet bevittnas genom att flera av Frankrikes kungar har sin vila där. Men, säger Murray i intervjun, till följd av den genomgripande förändring som skett i Europa och då inte minst i Frankrike är miljön runt Sankt Denis inte alls lik Europa längre.

-”Fransmännen känner till platsen och att han [Martell] ligger där, men de går inte dit…”

Douglas Murray är aktuell med boken The Strange Death of Europe som kom ut på engelska i maj 2017 och det är med anledning av den boken som intervjun gjordes. Boken presenteras av förlaget på följande vis:

“The Strange Death of Europe is a highly personal account of a continent and culture caught in the act of suicide. Declining birth-rates, mass immigration and cultivated self-distrust and self-hatred have come together to make Europeans unable to argue for themselves and incapable of resisting their own comprehensive change as a society. This book is not only an analysis of demographic and political realities, but also an eyewitness account of a continent in self-destruct mode. It includes reporting from across the entire continent, from the places where migrants land to the places they end up, from the people who appear to welcome them in to the places which cannot accept them. Told from this first-hand perspective, and backed with impressive research and evidence, the book addresses the disappointing failure of multiculturalism, Angela Merkel’s U-turn on migration, the lack of repatriation and the Western fixation on guilt. Murray travels to Berlin, Paris, Scandinavia, Lampedusa and Greece to uncover the malaise at the very heart of the European culture, and to hear the stories of those who have arrived in Europe from far away. In each chapter he also takes a step back to look at the bigger issues which lie behind a continent’s death-wish, answering the question of why anyone, let alone an entire civilisation, would do this to themselves? He ends with two visions of Europe – one hopeful, one pessimistic – which paint a picture of Europe in crisis and offer a choice as to what, if anything, we can do next.” Länk till boken på Adlibris

I den timslånga intervjun (som kan ses här) tar författaren upp migration, identitet och islam (som också är bokens undertitel) och vad han verkar vilja komma åt är den europeiska identiteten och rätten till den. Han menar att få idag kan redogöra för vari den består och att anledningen till det är att den har tagits för given och inte varit föremål för omsorg, men också att vi lider av postkolonial skuld. Murray nämner i det sammanhanget Sverige och ställer frågan hur till och med ett så avlägset land i norr väljer att ta del i den skulden.

Steget till att prata värderingar ligger inte långt borta. Även här pekar han på det problematiska med vad som är typiska europeiska värderingar. Han tar England som exempel där man menar sig ha värderingar som ”tolerans, godhet, hederlighet och mångfald” (känns det igen?). Även om Murray själv inte är troende kristen framhåller han vikten av ”kristna värderingar” som essentiella och bärande; att det är tillbaka till dem vi måste söka oss. I detta hävdar han att människor inte behöver komma till personlig tro utan att det är tillfyllest med en så kallad grundläggande ”kulturkristendom”. Till och med ”kristna ateister” menar han är bärare av de så viktiga ”kristna värderingarna”.

Samtalet berör också det faktum att individer till slut vaknar upp ur det ytliga konsumtionssamhället och inser att de behöver fylla tomrummet med mening, mål och normer och då söker sig till islam. För att islam är ett tydligt alternativ till meningslösheten. Detta tenderar att gälla framför allt kvinnor, vilket vi tidigare har skrivit om här på GID:

”Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi.”

Läs hela artikeln ”Den förblindande godhetsivern” här

Även om vad Murray benämner som ”kristen ateism” eller ”kulturkristendom” som något omistligt inför framtiden måste följande påtalas: Det kan inte finnas en kulturkristendom utan att det finns en levande tro. Det kan inte, i längden eller med någon reda, finnas kristen tradition och praxis utan att det finns en Kyrka som visar vägen, fostrar och bär. Det räcker således inte att alla i Sverige eller Norge eller hela Europa som genom ett trollslag blir uttalat ”kulturkristna”. Det ger inte den levande grund som får den vilsne att söka sig till kyrkan (i stället för moskén) i jakt på mening med livet och stadga i det.

olafUtan människor som tror; utan män med kall till kyrkans ämbeten; utan kloster och levande församlingar; utan att vi faktiskt är kyrka – är kristna mer än till namnet, kan ingen ens berömma sig om att vara kulturkristen. Europa behöver kyrkan mer än hon inser och begriper. Men inte en korrekt, världsligt orienterad kyrka utan den Kyrkan som kan förse människor med (bland annat) det mod Karl ”hammaren” Martell besatt. Europa måste vårda sig om sitt arv, sin historia och sin kultur. Vi har faktiskt rätt till den! Europa måste ta en ordentlig titt i backspegeln för att framtida generationer också skall kunna blicka framåt med hopp och livslust.

Och kanske kan våra nordiska helgon med den helige Olaf i täten vara till välsignelse för oss alla. Frågan är: känner vi dem ännu i våra dagar?

Franciskus Urban

 

Je suis ”X” – hur länge orkar vi stå emot?

I januari 2017 är det två år sedan attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Frankrike. I attentatet, som utfördes av två bröder som en hämnd för att tidningen varit kritisk mot jihadism och islamism, dog fem av tidningens medarbetare. När de efter attacken sprang ut från redaktionen ropade de ”Vi har hämnats Muhammed. Vi har dödat Charlie Hebdo”!

En av tidningens tidigare redaktörer, Philippe Val, intervjuas den 5 december 2015 i tidningen Paris Match. Han får frågan om han kunde föreställa sig att Charlie Hebdo skulle försvinna? Det skulle, svarar han, ”innebära början på Michel Houllebecq’s ’Underkastelse’”

Prästen, Fr. Ottar Mikael Myrseth, skriver i en krönika i norska Dagen (1 oktober 2015) att den franske författaren Houllebecq var på omslaget till Charlie Hebdo den dagen terroristerna slog till i januari. I sin roman ”Underkastelse” beskriver Houllebecq hur Frankrike förvandlas till en islamisk stat efter valet 2022. Houllebecq’s tanke är att ingen kultur kan överleva med en värdegrund som saknar en himmelsk dimension i livet. Den europeiska kulturen, som i allt större omfattning präglas av resignation och pessimism, har tappat denna dimension genom att avskriva betydelsen av den kristna tron. Upplysningstiden med dess ideal om förnuft och självförverkligande har avskaffat Gud och människan håller på att gå under i ensamhet och förtvivlan i universum. Huvudpersonen i romanen lämnar kristendomen och går i stället över till politisk islam. Romanen utmanar Europa att ta nytt avstamp i kristendomen och åter väcka sin religiositet. Annars riskerar denna dystopiska berättelse att bli verklighet.

charliehebdoTidningen Charlie Hebdo har, enligt journalisten Giulio Meotti, sedan attacken upphört att vara en kritisk röst och i stället börjat ägna sig åt mer strömlinjeformad satir, exempelvis, häcklande av det judeo-kristna arvet. Bland annat hade man som förstasida året efter attacken en bild på Gud med texten ”mördaren är fortfarande där ute”.

Bild: Charlie Hebdo
Text: “The assassin is still out there” (”mördaren är fortfarande lös”)

Är det så att vi har skrämts till tystnad? Har vi nått dit hän att vi låter oss tystas för att undgå kritik, eller ännu värre: hot och våldsaktioner? Vad hände med de modiga uttalandena Je suis Charlie, Paris, Père Jaques Hamel, Bruxelles, Nice etcetera? Orkar vi inte längre stå emot? Var det bara en läpparnas bekännelse?

I Frankrike tystnar kyrkklockorna. Skolor och andra offentliga lokaler i flera traditionellt katolska länder tvingas ta ner kristna symboler. Vad händer här hemma i Sverige? Här har vi också i media hört om förslag att det kristna korset skall plockas bort från en kyrka för att visa välvilja. Här kritiseras kampanjen ”Mitt Kors” av företrädare för majoritetskyrkan. Här tar nyandlighet och yoga över med stöd av myndigheter och skolans rektorer.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi har kvar att ta spjärn mot för att över huvud taget kunna stå emot. För det är så, att i samma stund som vi kastar ut tron och den himmelska dimensionen så står vi där ensamma och förtvivlade i universum; utan fast grund, utan himmel och utan hopp.

Tack och lov är det Advent. Tack och lov har vi ännu ett arv som kan återväckas. Tack och lov har vi det löfte som ger kraft att stå emot. Men det fordrar att vi tar förnyat avstamp i kristendomen och ger nytt liv åt den religiositet vi en gång gavs och stod i. Detta är vårt hopp.

Franciskus Urban

Början och slutet, A och O

”This is the end of the West as we know it”, skriver Carl Bildt i Washington Post. “Detta är slutet på västvärlden som vi känner den” ekar medierna i Sverige, däribland SVT. Detta som svar på utgången av presidentvalet i USA.

Du har med stor sannolikhet redan konsumerat denna nyhet. Men – och med handen på hjärtat: vad var din spontana reaktion? Tänkte du att Bildt är en del av etablissemanget? Att han ger röst åt de krafter som föraktar folkets mening? Eller var din första reflex att avfärda honom som högerman eller att omfamna honom som en person med ett ovanligt öppet sinne för demokratiskt patos? För det är ofta så vi värderar nyheter: håller jag med eller inte? Rätt eller fel sida?

Gick du alltså i fällan att inte fundera djupare?

Europa (och västvärlden) står inför en rad svårigheter. Flyktingströmmar och migration skapar oro och osäkerhet. Demokratitröttheten breder ut sig. Brexit får konsekvenser. Vapenskrammel, hot och övertramp. Islamistisk extremism. Brottslighet. Hopplöshet. Ja, listan kan göras lång och den varierar beroende på vem man frågar. Vi kommer dock inte ifrån att det finns frågor att ta tag i men att lösningarna kräver mer än bara kosmetiska och populistiska metoder.

Splittring och söndring uppstår då man inte är överens om grunden. Ligger bara den fast, kan människor ha överseende med olikheter. När grunden inte är på plats kan också den minsta meningsskiljaktighet leda till katastrof.

Bildt skrev vidare i sin artikel att det ”bara var med svårighet som ledarna i Europa kunde samla sig efter valet i USA, slitna mellan chocken över resultatet och nödvändigheten att bevara det som kan bevaras av västvärlden…” (Washington Post)

Vad är det som kan och skall bevaras? På vad är Europa byggt? Vari består grunden som en gång höll samman och som skapar fred?

Jag skrev själv i en essä 2015 (Kyrkan – garanten mot islamisering) som kom ut i bokform i år, att den grund vi nu inser att vi behöver kastades ut med precision i takt med att välstånd samt politiskt och mänskligt högmod växte. Och nu står vi där i sorg över det barn som kastades ut.

Frågan vi måste ställa oss är om vi är villiga att vinna åter vår fasta klippa?

Det kan här vara på sin plats att citera biskopen i Nordisk-katolska kyrkan, teologie doktorn Roald Nikolai Flemestad, som i augusti 2015 skrev om kristendomen och europeisk kultur:

“What then are the main biblical notions which Christianity fused into European civilization?

First and foremost the notion that God, our Creator, can be addressed as a person to whom the individual stands responsible for his or her life. This responsibility presupposes that man enjoys moral freedom. Therefore we must ask forgiveness from those we have wronged. To this idea of justice it follows that we must strive to be a better person. The distinction of a before over against a now presupposes that time is not an endless cycle of predetermined repetitions but open to repentance and change. In short, living in God’s creation mankind is invited to enter the history of salvation.

It was this idea of a transcendental reality as the purpose of human life that the philosophers of the Enlightenment rejected. “Man needs no foreign help” to find happiness, say the philosophers, reason can on its own provide progress by integrating the natural and the moral in a higher harmony. The task was therefore to liberate society from the grip of Christianity. The success has been self-destructive. When “God is dead”, as Nietzsche told us, man dies too. European society can not survive if it consciously continues to ignore its own inheritance.”
(Ur Christianity and European culture)

Samma år skrev han, kanske profetiskt, om den turbulens vi befinner oss i:

“In these turbulent times of ours, we may ask if not the time has come now to read again the Book of Revelation.”

“Despite the mythological language used in the Apocalypse and the references to events at that time, the description which is given in Chapter thirteen of the loss of freedom to think and act, seems strangely relevant to the our experience of living in a society becoming more and more corrupted by the ideology of political correctness. Moreover, the brainwashing power of the modern media deceitfully buries serious moral issues ‘beneath the avalanche of morbid kitsch and populistic trivia’, to borrow the words of Michael Burleigh’s cultural criticism”

“The message of Book of Revelation for all times is that Christians should not give in even if the situation around them may seem hopeless. The life of a Christian is never easy. In this world we must exercise patience and faith but our endurance is not in vain, for our deeds will follow us to the triumph in heaven (14:1ff, 12f).”
(Ur Apocalyptic reflections for the new year)

Carl Bildt menade sig inte vara alarmistisk. Det är inte heller jag. Däremot är det dags att se bortom rubriker och allmänt tyckande. Det är hög tid att restaurera grunden. Detta är A och O, nu och för framtiden.

Franciskus Urban

 

Blott Sverige krusa för etik som inte bär

Nyköpings tingsrätt slog i en dom som kom på fredagen fast att den barnmorska som, hänvisande till samvetsfriheten, inte vill utföra aborter förlorade mot sin arbetsgivare, Landstinget i Sörmland.

Det nu aktuella fallet är inte det första där svenska domstolar dömer i strid med Europakonventionen som är bindande svensk lag. Särskilt hårt drabbade är barnmorskor. Samtidigt har en annan yrkesgrupp, journalisterna, samvetsfrihet inskrivet i avtal och yrkesregler.

Vad är samvetsfrihet?
Samvetsfrihet är friheten att följa sin religiösa eller moraliska övertygelse, i handling, underlåtelse till handling eller med ord. Det räknas som en mänsklig rättighet liksom religionsfrihet samt åsikts- och tankefrihet.

Samvetsfriheten regleras (juridiskt) i Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Konventionen förbjuder uttryckligen diskriminering till följd av hävdande av de rättigheter och friheter som försäkras där i.

Europakonventionens artikel 9
Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet

  1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
  2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Länk till konventionen: http://www.echr.coe.int/Documents/Convention_SWE.pdf

I Europa är samvetsfriheten djupt rotad. Det har bland annat att göra med synen på den fria viljan som är tydlig i en kristen (katolsk) förståelse av människan. I ett försök från svensk sida att på Europeisk nivå göra inskränkningar i samvetsfriheten, antogs – tvärt emot det svenska initiativets ambition – en resolution (Europarådets resolution 1763) som garanterar all vårdpersonal rätten till samvetsfrihet.

Annars vill man från svenskt håll gärna framhålla vikten av mänskliga rättigheter. Så länge det inte går emot den inhemska uppfattningen om vad det innebär, vill säga. På Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter visar man gärna hög svansföring.

I Regeringsformen (grundlag) regleras kroppslig integritet och rörelsefrihet. Den nämns här parentetiskt och kopplad till en fundering huruvida också den kan vara applicerbar på ofödda individer.

4 § Dödsstraff får inte förekomma. Lag (2010:1408).

5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Lag (2010:1408).

6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.

Yttranden, ja. Bör inte mänskligt liv förstås som en yttring?

Samvetet en samhällets grundpelare
Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor vid Lunds universitet, skriver den 2 maj 2015, en debattartikel i SvD som i sammanhanget är väl värd att läsas.

”Den svenska abortlagen står i överensstämmelse med artikel 9 i Europakonventionen (EKMR), bindande svensk lag sedan 1995. Denna ger envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. […] Bestämmelserna om samvetsfrihet som en mänsklig rättighet har en självklar grund. Utan medvetna och rena samveten faller hela samhällsbygget ihop. […] Människors samveten är samhällets grundpelare.”

Vad han hävdar i sin debattartikel är att vi har nödvändig lagstiftning på plats som stöd för samvetsfriheten. Men i Sverige tillämpas den inte.

Blott Sverige…
Hur var det då med journalisterna? Jo, journalistavtalets paragraf 3.3 lyder: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Dessutom beslutade Journalistförbundets kongress att uppdatera yrkesreglerna som, avseende samvetsfrihet, nu säger: ”Beakta journalistavtalens bestämmelse om att medarbetare inte får åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med medarbetarens övertygelse.”

Vad är det som säger att en journalists samvete och övertygelse är överordnat en barnmorskas? Det lär ju inte i första hand vara så att en journalist, så som vårdpersonal, har att hantera konkreta situationer som handlar om liv och död. Skall detta förstås så att politisk övertygelse väger tyngre än ett liv? Och varför går Sverige, gång på gång, på tvärs med såväl grundläggande kristna etiska värderingar som vad våra medmänniskor på kontinenten tar för självklart?

Franciskus Urban