Tagg: eutanasi

Nytt inspel i debatten om dödshjälp: Certifierad samvetslöshet.

När en människa är suicidal (självmordsbenägen) sätts en stor apparat igång för att rädda liv. En mängd olika instanser; sjukvård och psykiatri, räddningstjänst, polis och – inte minst – den nära omgivningen agerar för att förhindra självmord. Samtidigt seglar nu debatten om möjligheten till laglig dödshjälp upp i Sverige. Men vad är egentligen skillnaden? Det handlar så klart om mänskligt liv. Samtalet borde i stället handla om vad som gör livet värt att leva. Och att faktiskt ägna det uppmärksamhet.

Timbro gav nu i april ut rapporten ’Låt mig gå’, om hur dödshjälp bör införas i Sverige. Fortsätt läsa ”Nytt inspel i debatten om dödshjälp: Certifierad samvetslöshet.”

Samvete inget nytt påfund

I den debatt som nu förs utifrån barnmorskors samvete ges ibland intrycket av att vi skall tro att samvetsfrihet är något nytt; ett begrepp som konstruerats i syfte att maskera abortmotstånd. Inget kunde vara mer fel! Samvetsfrihet är en djupt liggande förutsättning för ett samhälle och en rättsstat. Samvetsfriheten är dessutom inskriven i svensk lag.

Här på Gammalkatolsk idédebatt har det redan skrivits mycket om samvetsfrihet. Det har blivit ett hett ämne som många duckar för men här argumenteras för rätten till samvetsfrihet. Av den enkla anledningen att motsatsen: att inte ha rätt att följa sitt samvete vore omänskligt och följden blir att innebörden av att vara människa förminskas.

Lagen

Samvetsfriheten återfinns i regeringsformen (en av Sveriges grundlagar) från 1809: ”Konungen äger ingens samvete tvinga, eller tvinga låta.” Den var en självklarhet i förarbetena till den nu gällande abortlagen. Samvetsfriheten är dessutom en rättighet som garanteras i enlighet med Europakonventionen vilken är svensk lag sedan 1995. Samvetsfrihet är inget nytt påfund!

Konsekvenser

Abortfrågan har i sammanhanget blivit en symbol och barnmorskor har, som yrkesgrupp, blivit politiskt slagträ. Detta är på ett vis märkligt eftersom det inte är barnmorskor som utför aborter men tydligast hävdar sin rätt till samvetsfrihet. Denna samvetsfrihet är, utöver att vara lagstadgad, inskriven i deras yrkesetiska kod. Precis som den är för journalister.

Men det är inte bara i frågor som rör livets början vi måste föra ett etiskt samtal. Hela livet är fyllt av situationer där samvetet kommer att aktiveras. Ett exempel, som också rör hälso- och sjukvården, är livets slutskede och frågan om läkarassisterat självmord (”eutanasi”). Motsvarande debatt, där ”rättigheter” ställs mot samvetsfrihet, pågår i exempelvis Kanada där läkare som inte vill utföra eller medverka till att släcka liv hotas med uppsägning.

I Holland, där läkarassisterad död är lagligt sedan många år har lagen nu utökats att omfatta även ”socialt utsatta och isolerade personer” – alltså inte enbart ohjälpligt sjuka och lidande individer. Väl värt att tänka på är – även om tanken är outhärdlig – att vi också i Sverige har en stor grupp människor som i många fall är socialt isolerade, nämligen våra äldre. Vem kommer att våga eller orka förhindra att också de får hjälp att inte ligga till last…

Läs mer om de över 5000 lagligt dödade förra året i Holland här.

Christian Concern rapporterar i veckan om ”att en holländsk läkare som avlivade [!] en patient mot hennes vilja inte bröt mot lagen. Detta fastslogs av en kommitté som menade att läkaren hade ’handlat i god tro’ trots att patienten, som var dement, kämpade emot när läkaren satte det intravenösa droppet.”

Läs hela artikeln här.

Att vi aktivt diskuterar etiska aspekter av livet är en förutsättning för framtiden. Svaren på många av dagens heta frågor finns här. Men om detta må vi inte enbart tala – det krävs även handling. Det kommer att kräfvas mycket mod att orka stå emot.

Jag uppmanar dig att stå med mig!

Franciskus Urban
franciskus.urban@nordisk-katolsk.se

Visa ditt stöd och engagemang:

  • Dela denna artikeln i sociala medier
  • Besök och gilla Gammalkatolsk idédebattFacebook
  • Våga följa ditt samvete!

 

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

 

Över 5000 lagligt dödade på ett år

Ikväll (15 december) kommer Sveriges television ägna programmet Opinion Live en hel rad intressanta och högaktuella teman, flera med den gemensamma nämnaren etik. Vad som skall avhandlas är situationen i Aleppo men också begreppet godhet i förhållande till tiggare samt den i mångas ögon anstötliga samvetsfriheten.

Ämnet samvetsfrihet är aktuellt i den offentliga debatten och väcker starka reaktioner. Bland annat för att det påstås att samvetsfrihet strider mot såväl förnuft som människans frihet, något som är djupt missvisande. Tvärt om så är samvetsfriheten nödvändig och en princip som är viktig att stå upp för. Inte minst för att behålla värdigheten och vårda principen om livets okränkbarhet i samhällets många sektorer och livets olika skeden.

Tidigare har det här på Gammalkatolsk idédebatt publicerats artiklar om samvetsfrihet (”Blott Sverige krusa för etik som inte bär” samt ”Mera samvetsfrihet”) och jag vill här fortsätta resonemanget och vidga horisonten genom att flytta fokus från barnmorskans domäner till bland annat läkarens. Förhoppningen är att lyckas peka på principerna i stället för den känslostyrda politiken.

Var står du?

Skulle du mena att det är varje enskild människas rätt att, utan medicinska skäl, kräva förskrivning av narkotiska preparat av en läkare? Eller skulle det anses mer korrekt att läkaren säger nej till en sådan begäran utifrån en bedömning att preparaten är skadliga och vanebildande? De flesta skulle nog hålla med om att det senare är en sundare hållning, såväl etiskt som medicinskt, trots att det går emot patientens vilja och önskan.

Beslutet att inte förskriva narkotiska preparat utan medicinska skäl bottnar högst sannolikt i den etiska kod varje läkare har att förhålla sig till och som säger att läkarens roll är att skydda sina patienter samt rädda och upprätthålla liv.

Vidare: Vad skulle du säga om en så grotesk tanke att någon kommer till en vårdinrättning och kräver av jourhavande kirurg att, helt utan annan anledning än personlig önskan, amputera dennes ben? Även om motivet skulle vara att den sökande inte har behov av sina ben, hade du sannolikt tyckt det vore acceptabelt att kirurgen, hänvisande till samvetsfrihet, vägrar utföra ingreppet utifrån etiska principer. Detta trots att de går emot en uttryckt vilja och önskan.

Tänk nu om läkaren och kirurgen skulle bli av med sina anställningar på grund av att de nekar de sökandes vilja och önskan. Trots att de upprätthåller medicinsk etik och hävdar samvetsfrihet med stöd i internationella konventioner och inhemsk lag. Trots att de utgår från att skydda sina patienter.

Det kan tyckas vara två överdrivna exempel, men det som här är viktigt är principen. Principen! En princip är något som alltid är giltigt trots enskilda önskemål, lokala eller andra omständigheter. Ungefär som begreppet demokrati – något som, i principens namn, sägs gälla alla i ett givet samhälle.

Var befinner sig samhället?

Begreppet samvetsfrihet diskuteras för närvarande flitigt. Inte minst i samband med barnmorskors yrkesutövning. Jag har tidigare, i detta sammanhang, tagit läkarassisterat självmord (aktiv dödshjälp) som exempel och jämfört det som framförs som krav, att alla barnmorskor skall tvingas medverka vid abort, med att tvinga alla läkare att medverka till utsläckande av liv. Den jämförelsen har av somliga avfärdats som osannolik och så långt från verkligheten att det problemet aldrig kommer att aktualiseras. Men nu skall du höra!

I Kanada pågår just nu, sedan landet tidigare i år legaliserade läkarassisterade självmord, just den debatten. Och faktum är att det inte bara är en debatt; det händer i själva verket på riktigt. Sedan juni månad har över 200 läkarassisterade självmord genomförts bara i Kanada och nu hotas läkare med uppsägning om de inte accepterar att utföra eller medverka till aktiv dödshjälp.

I Holland togs förra året över 5500 liv aktivt inom ramen för det i lag understödda programmet för eutanasi (läkarassisterade självmord) och i Daily Mail rapporteras om hur drogberoende och psykiskt sjuka ser detta som enda utväg. Tidningen rapporterar vidare att den holländska lagstiftningen numera även omfattar människor som är ”socialt isolerade och ensamma”.

Också i vårt land lever många i ensamhet. Fler och fler lider av social isolering. Det sluttande planet är enligt somliga ett tramsargument, men den outhärdliga tanken slår mig: när blir dödshjälp en accepterad form av äldrevård i vårt land?

(Holländska Patients Rights Council har en sammanställning av ytterligare fakta och länkar om effekterna av eutanasi och läkarassisterade självmord här.)

Hög tid att sätta ner fötterna!

Detta handlar om värderingar och kan inte avfärdas så enkelt som att hävda individens självbestämmande och vilja. Det är fråga om principer som rör hela samhället. Samvetsfriheten är inskriven i internationella konventioner. Den är också en princip. Om vi sedan grundar ett ställningstagande på ”bara” etiska principer eller hävdar en kristen dygdetik är mindre viktigt. Men säkert är att samvetsgranna läkare och barnmorskor, precis som journalister och poliser, är något fundamentalt för en värdig utveckling i samhället.

Det skall bli mycket intressant att se kvällens avsnitt av Opinion Live. Inte minst doktorn i etik, Ann Heberlein, som skall medverka, har gjort sig känd för att hävda principer och för att argumentera principiellt och sammanhängande. Frågan är hur det tas emot och om programledaren har förstånd att låta henne och förespråkaren för samvetsfrihet tala till punkt, eller om känslorna på nytt tillåts styra.

Franciskus Urban

 

”Dödshjälp”. Ser du inte det tokiga?!

Det har åter igen bildats ett nätverk i Sveriges riksdag i syfte att verka för aktiv dödshjälp (eutanasi). Initiativtagare är riksdagsledamoten Staffan Danielsson. Han skriver på sin egen blogg, tisdagen den 22 oktober, att ”i Finland visar en doktorsavhandling att 85% är för dödshjälp, och 24 finska parlamentsledamöter frågar regeringen om den vill göra dödshjälp lagligt. Stenen är i rullning!”

Det har tidigare skrivits här på Gammalkatolsk idédebatt om detta, men även andra stora frågor som rör människans liv och värdighet. Bland annat har pekats på det djupt problematiska i att via lagstiftning påverka värderingar. En professor emeriti i straffrätt konstaterade tidigare i år att ”lagar är de medel vi har i dag att påverka människors syn och attityder”. Är det ingen som ser hur tokigt detta är?

(Se gärna artikeln Den trolösa anpassligheten som tidigare även publicerats i Världen idag)

Ja, stenen är i rullning sedan länge!

Frågan om dödshjälp – aktiv eller inte, i livets början eller slutskede – är så genomgripande. Den är ett yttersta vittne om vilken människosyn man omfattar. Antingen är livet okränkbart och heligt, eller något individen själv råder över och som kan väljas bort i likhet med annat i ett valfrihetssamhälle.

Samtidigt som eutanasi diskuteras men tyvärr också görs laglig i olika länder i Europa, har Europarådet antagit en resolution som vittnar om en bred förståelse för det orimliga i att släcka mänskligt liv:

”Eutanasi, i betydelsen att avsiktligt döda, genom handling eller underlåten handling, en avhängig människa till hans eller hennes påstådda nytta, måste alltid vara förbjudet”. Det är ordalydelsen i den resolution (1859, 2012) som antogs av Europarådets parlament (PACE), som består av parlamentariker från alla 47 medlemsländer.

Resolutionen är inte bindande för medlemsländerna men utgör en god grund att stå på, i ett världsligt perspektiv, i det motstånd som nu måste till för att hålla ondskan stången. Stenen får inte rulla vidare och ödelägga mer av de goda värden som ligger till grund för Europas civilisation.

Inre motståndskraft

När jag ställer mig frågan hur det är möjligt att värja sig mot det som nu utspelar sig och vad jag kan göra för att vara del i motståndet, är Europarådets resolution en god början i det yttre motståndet. Samtidigt är det nödvändigt att bygga upp inre motståndskraft. Det för att inte själv falla den dag det eventuellt öppnas upp för medicinsk ättestupa i fler länder.

Ett delsvar på frågan, hur vi i vår civiliserade kultur ens kan tänka tanken att inom ramen för vården släcka liv, levererar Staffan Danielsson själv i en intervju i tidningen Världen idag:

– ”Jag är själv kristen, men rätten till en värdig död bryter inte på något vis mot min kristna tro.”

Min kristna tro. Min! Det enda som kan rädda detta och bygga upp en inre motståndskraft är att lämna min och i stället vända om till vår. Ty vår Kristna tro lämnar inga öppningar för att med berått mod släcka mänskligt liv. Inte ens om det, vilket hävdas, sker av barmhärtighet.

Franciskus Urban

 

Den trolösa anpassligheten

Vi står, som samhällskropp och som individer i den, inför en rad frågeställningar som är direkt hänförliga till vilken syn vi har på livet. Vissa av dem är redan på agendan, andra kommer sannolikt att kvala in. Det är dock allt för lätt, för att inte säga tafatt, att alltid förskjuta beslut och ansvar till offentliga institutioner i form av riksdag och regering. Det är vi människor som måste ställa oss frågan: Vill vi ha det så? Är vi beredda att ge upp vår värdighet? Är inte kroppen värd mer?

”Lagar är de medel vi har i dag att påverka människors syn och attityder.” Detta sades av en professor emeriti i straffrätt, i SVT:s Gomorron Sverige (2016-02-22) med slutklämmen: ”… i synnerhet som vi inte längre har Gud och djävulen att skrämma med.” Detta borde, även hos dem som (ännu) inte vunnit en gudstro, väcka oro och mana till eftertanke.

Vad som diskuterades i morgonsoffan var bland annat frågan om eutanasi (aktiv dödshjälp), en av flera etiska frågor som, inte minst efter Liberala ungdomsförbundets i Stockholm besked att de vill legalisera incest och nekrofili, kommer att ha avgörande påverkan på vår civilisation. Det är frågor som speglar vilken syn samhället har på människan och hennes värdighet.

Konsekvensen av detta förhållningssätt, att vi nu skulle vara hänvisade till att stifta lagar för att människor ska hålla sig på rätt väg, tyder på idel uppgivenhet och moralisk upplösning. Men än värre signalerar det att staten genom lagstiftning ser sig bemyndigad att styra över hur människor ska tänka och förhålla sig till, som det brukar heta: de stora frågorna. Hennes uttalande stödjer också trenden att i Sverige står lag över rätt.

Så vad händer den dagen då en majoritet av riksdagens ledamöter är för aktiv dödshjälp? Eller är för att syskon (efter samtycke, N.B.) ska få ha sex med varandra? Eller att så kallade antalsneutrala ”äktenskap” (månggifte) ska vara lagligt? Svaret måste bli att nya lagar stiftas, vilka per den nya definitionen gör saken rätt. Till detta har folket bara att anpassa sig och, med hot om straff, också lära sig tycka är korrekt.

Men inget annat var väl att vänta i en nation där staten ser sig hotad av Gud och helst vill göra sig av med den kristna tron och läran, alternativt [kanske genom lagstiftning] att all religionsutövning ska ske under samma tak och myndighet, i ordnade former.

Helt klart är, att då Gud kastas ut lämnas allt öppet för djävulen.

Franciskus Urban

(Texten är tidigare publicerad i Världen idag, den 23 mars 2016)