Tagg: Expressen

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

Ja, de moderna flosklerna står sannerligen i vägen

Varför skall man läsa Gammalkatolsk idédebatt? Jo, för att här hittar du inte bara den nödvändiga kritiken utan också lösningar; viktiga pusselbitar och nycklar för att komma vidare.

Tag som exempel Susanna Birgerssons krönika i Expressen (2017-06-11) med rubriken ”Kan samtiden sluta kladda på vår historia?” Det är en berättigad fråga som hon matar ytterligare med att ”de moderna flosklerna står i vägen för mötet med den medeltida människan”.

Birgersson åker till Gotland men undviker politikerveckan. Mingel och snabba analyser är inget för henne. I stället besöks ön under lågsäsong för att då kunna besöka kyrkor. Orkidéer och syrenhäckar i all ära men det är de medeltida kyrkbyggnaderna som toppar. Hon frågar sig dessutom vilka det var som lät bygga dem.

”Hur var livet för en gotländsk bonde, fiskare eller handelsman på 1100-talet? Hoten om missväxt och sjukdom, krig och plundring var naturligtvis ständigt överhängande.” Trots allt det som hotade tillvaron ”fanns energin och beslutsamheten att bygga magnifika kyrkor”.

rökelse
Interiör från S:t Nikolaus, Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona

Detta är en viktig iakttagelse. Trots dålig tillgång på mat, trots yttre hot så lades tid och resurser på att bygga kyrkor. Men Birgersson utelämnar det viktigaste, nämligen att det inte var kyrkorna i sig; byggnaderna, som var det primära utan det som försiggick inne i dem. Hon tar inte läsaren hela vägen utan utelämnar Treenig Gud till vars ära kyrkan byggs. Det var mässan och de sakramentala handlingar som firades inne i kyrkan som var anledningen. Det var det liturgiska livet inför altaret, bönerna och psalmerna som tillsammans med rökelsen förenades med änglarnas sång. Det var försmaken av himmelriket och mottagandet av det allra heligaste som var mödan värd.

På samma vis beskriver hon det anslag i kyrkan genom vilket samtiden gör sig påmind. På detta läser hon och andra besökare om hur ”kyrkan alltid har varit en ’mötesplats’. På 1200-talet liksom nu”. Hon tar del av att besökare, via anslaget, bjuds in att ”sitta ner, blunda och lyssna till tystnaden”. Samma anslag bedyrar även besökaren att ”upplevelsen och tankarna är dina egna” samt uppmuntrar till att låta ”dem komma!”

”Klotter” kallar Birgersson både anslaget och det uppklistrade moderna konstverk som försöker likna en medeltida målning. Kritiken mot det privatreligiösa anslaget är i allra högsta grad berättigad men även här fastnar hon i det putsade murverket. Varför, utöver det estetiska och att det stör bilden av autenticitet, är det fel? Vem är det som skall mötas? Varför – åter igen – skall det vara så svårt att nämna själva anledningen till att de gotiska stenportalerna och välbevarade glasmålningarna alls kom till?

Birgersson vill så gärna förstå den medeltida drivkraften, byggnadskonsten, poesin och filosofin; den som gör att ”världen kan vidgas en aning”. Men det låter sig bara göras om man tar steget vidare och söker det som drev, motiverade och höll människor uppe; det som fick dem att så, skörda, skydda, skriva och bygga: Den kristna tro som några århundraden tidigare hade kommit hit till världens ände. Allt annat förblir moderna floskler.

Franciskus Urban