Tagg: filosofi

Kulturen – en spegel av samtidens logiska mörker

I en rubrik på kultursidorna i Svenska dagbladet möts jag av budskapet att ”dagens unga vill se mörker”. För ”glättigt och glatt går inte”. I artikeln läser jag sedan hur ”ungdomsserien som genre har genomgått en rejäl förändring de senaste åren, och försetts med ett kraftigare mörker, ibland en total svärta utan en skimra hoppfullt ljus. Borta är den tid då ungdomsserie betydde vänskap för livet, 32-åringar som spelade tonåringar och åtminstone en sympatisk vuxen som lade en hand på axeln och sa precis det man behövde höra.” (SvD Kultur, 2017-10-13)

Jag brottas i min dagliga gärning mycket med statistik över och problematik kring psykisk ohälsa. I veckan var jag på en utbildning i regi av Karolinska institutet och kan nu titulera mig ’certifierad instruktör i AOSP’ (akut omhändertagande av självmordsbenägen person). Jag kan säga att verkligheten borde vara tillräcklig att studera avseende mörker. Det behövs ingen fiktion. Samtidigt är inte heller glättighet svaret utan nu behövs en god portion realism för att vi skall kunna ta oss an de problem vi som människor har skapat och som håller på att dra ner den västerländska civilisationen i mörkret.

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsFör att göra en mycket omfattande utläggning väldigt kort, kan mycket av den psykiska ohälsan tillskrivas postmodernismen. Den innebär nämligen, för människan, djup osäkerhet. Postmodernismen desorienterar och bryter ner; slår sönder väl fungerande strukturer och lämnar var och en av oss att definiera värden och världen. I ensamhet.

På vägen hem från kursdagarna i Stockholm läste jag ”Postmodernismens förklaring; skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av filosofen Stephen R C Hicks. Han förfäktar upplysningen och är inte mycket till vän av kristen lära (vilket kräver en egen senare genomgång), men i kritiken mot postmodernismen har han min fulla uppmärksamhet.

Hicks tar läsaren med på en resa i tid och visar på postmodernismens upphovsmän. Här finner vi filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Också Emanuel Kant får sig en känga som en postmodernismens möjliggörare.

Ett annat namn som dyker upp; som arvtagare är den tongivande 1900-talsfilosofen Martin Heidegger. Och läsningen av kulturkrönikan i Svenska dagbladet blir nästintill ironisk med Heideggers tankegångar ännu klinande i öronen:

”Denna ångestkänsla, som åtföljs av en känsla av alla människors upplösning, en själv inräknad, var ett kraftfullt metafysiskt tillstånd för Heidegger eftersom det skänker föraningar om den egna döden, en känsla av tillintetgörelse, en känsla av att uppgå i intet. Och följaktligen en känsla av att nå in i Varats metafysiska centrum.” (Hicks, sidan 78)

”När vi har övergivit förnuftet och logiken, upplevt verklig tråkighet och förskräcklig ångest, så kan vi avtäcka mysteriernas mysterium: Intet. I slutändan är allting intet och intet är allt. Med Heidegger kommer vi fram till den metafysiska nihilismen.” (Hicks, sidan 79)

Hicks vill ha det till att denna ”den oförvägnes ångest” är det känslomässiga tillstånd som förbereder en för den slutgiltiga uppenbarelsen, vilken, för Hicks, skulle vara likvärdig med ”den judisk-kristna kosmologins sanning”. För mig som teolog luktar det snarare buddhism än klassisk, ortodox kristen tro.

Till sina efterföljare, skriver Hicks, lämnade Heidegger följande slutsatser, som numera, med viss modifikation, har antagits av den postmoderna mittfåran: ”Konflikt, motsättningar och motsägelser utgör verklighetens djupaste sanningar; Förnuftet är subjektivt och oförmöget att nå fram till sanningar om verkligheten; Förnuftets beståndsdelar – ord och begrepp – är hinder som måste skalas bort, genomgå destruktion eller på annat sätt avslöjas; Logiska motsägelser är varken tecken på felaktigheter eller över huvud taget viktiga; Känslor, särskilt ängslan och ångest och andra dystra känslor, är bättre ledsagare än förnuftet; Den västerländska filosofitraditionen – platonsk, aristotelisk, lockeansk eller cartesiansk – som grundar sig på lagen om icke-motsägelser och distinktionen mellan subjekt och objekt är fienden som måste besegras.” (Hicks, sidan 79-80)

Läs även:Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism” (GID 2017-09-09)

För Hicks handlar det om att lära sig att det förnuft han håller högt och som är oss givet inte på något vis står i strid med Treenig Gud. För dagens kulturelit, arkitekter och universitetsledare är det på tiden att förstå varifrån mörker, svärta, antiestetik och sanningsfientlighet är sprungen ur.

Franciskus Urban

 

Det bekväma men försåtliga relativa

En kär boktitel är tillbaka i biblioteket, nämligen Filosofilexikonet i översättning av Jan Hartman som var en av mina lärare i teoretisk filosofi vid filosofiska fakulteten, Lunds universitet. Upplagan jag kom över är från 1988 och jag nämner det av den anledningen att somt håller över tid och kan till och med vara beständigt.

Samma vecka som boken anlände kom jag över en artikel av Helen Pluckrose, publicerad i Areo Magazine den 27 mars i år. Vad hon skriver om är effekterna av postmodernismen (”How French ’intellectuals’ ruined the west: Postmodernism and its impact, explained”). Och nu är tanken att diskutera postmodernismen i allmänhet och artikeln av Pluckrose i synnerhet. Hon är, liksom jag, starkt kritisk till det postmoderna (senmoderna) med relativism, identitetstänkande, intersektionalism, dekonstruktivism med mera och hur denna -ism har påverkat oss och samhället. (Citaten från artikeln är översatta till svenska).

Pluckrose argumenterar utifrån sin position som vänsterorienterad och forskare inom humaniora med fokus på senmedeltida/tidigmoderna religiösa texter för och om kvinnor. Jag håller med hennes grundläggande analys och menar också att diskussionen kring huruvida postmodernismen är ett ”nytt” fenomen; som reaktion på modernismen, eller en fortsättning på den, är viktig. Ett jag däremot vänder mig emot i hennes framställning – och samtidigt vill varna för – är flirtandet med det postmodernistiska i syfte att vinna ny luft för den kristna tron. Möjligen har Pluckrose, som så många andra, problem med förhållandet mellan tro och förnuft? Alternativt hyser även hon någon form av rädsla för det radikala i den ortodoxi som torde vara vad som kan bemöta vår samtids sönderfall. Eller kan det möjligen vara så att hon vill hålla sig fri från det absolut absoluta och ha en ventil till relativismen trots allt?

Länk till artikeln “How French ’intellectuals’ ruined the west: Postmodernism and its impact, explained” av Helen Pluckrose.

Låt oss finna inspiration på första sidan i min ny-gamla bok Filosofilexikonet. Det första uppslagsordet, på första sidan, är ’abduktion’. Sedan följer ’Abélard, Pierre’ och därefter finner vi begreppet ’absolut’. Och det intressanta är att såväl lexikonets två första begrepp som den medeltida personen Abélard kan ge oss ingångar till att diskutera ett av de mest skadliga fenomen människan har skapat.

Abduktion: ”(av latinets ab-ducere, leda bort.) 1. I traditionell logik bet. på en syllogism, där översatsen är sann men undersatsen och därmed slutsatsen endast sannolik.” (Filosofilexikonet, s. 11)

Abélard, Pierre: ”1079-1142, fransk filosof och teolog, elev till bl.a. Roscelinus och William av Champeaux [även Anselm av Canterbury]. Drev från 1104 egen skolverksamhet. Periodvis vistades han också i kloster [Saint-Gildas-de-Rhuys, Benedictinorden. Här blev han även biskop 1125]. Han var en självsäker och skarp debattör som gärna framkastade radikala teorier. Abélard hade starkt inflytande på samtidens intellektuella. Mestadels verksam inom etik, logik och semantik. Stort intresse för följdrelationer, villkorssatser och argument. Han skilde mellan de argument som är hållbara endast i kraft av sin form (syllogismer), och sådana vilkas hållbarhet berodde på de förekommande termernas betydelse. Med sin energiska forskar- och lärargärning var han med om att påverka skolastikens utveckling.” (Filosofilexikonet, s. 11)

(Några av de ”radikala” teorier Abélard hade var att ”arvsynden inte medför skuld hos den enskilda människan” och att ”förnuftet, såsom givet av Gud, inte kan stå i motsatsförhållande till tron”. Detta är i stort grundläggande ortodoxa tankar, men medförde att han var i konflikt med påven.)

Absolut ”(av latinets absolutus, av absolvere, lösgöra, lösa från). 1. Obetingad; oändlig; obegränsad (mots. relativ och ändlig). 2. I sig själv; oberoende; självständig (mots. relativ).” (Filosofilexikonet, s. 11)

Den förvirrade samtiden

Varför är postmodernismen så skadlig? För att den skapar osäkerhet och förvirring; den splittrar och bryter ner; separerar människor och håller dem borta från hållbara sammanhang. Pluckrose skriver:

“Resultatet [av postmodernismen] är en förvirring där liberaler som önskar bevara [konservera] den här typen av liberal status quo nu uppfattar sig själva som konservativa samtidigt som de som till varje pris önskar undvika konservatism finner sig själva försvara irrationalism och illiberalism. Medans de första postmodernisterna framför allt utmanade diskurser med diskurs, blir de aktivister som inspirerats av deras idéer mer auktoritära och följer dessa idéer till dess logiska slutsats. Yttrandefriheten är satt under hot därför att det nu är farligt att uttrycka sig. Så farligt att de som uppfattar sig som liberala nu kan rättfärdiga användande av våld för att bemöta det fria uttrycket. Behovet av att argumentera övertygande för en sak med hjälp av motiverade argument har nu ofta ersatts med referenser till identitet och ren ilska.”

Vi ser nu allt tydligare effekten av den relativistiska ådra som den post- eller senmoderna skolan hyser och som allt oftare visas i media och i det offentliga samtalet. Identitetspolitiken – som inte sällan uppvisar separatistiska och/eller etnonationalistiska drag – där människor på nytt stoppas in i och bedöms utifrån väl definierade och avgränsade former är ett exempel på skeenden som bryter mot de friska normer som sedan länge håller samman samhället.

“Avgjort vänsterorienterad postmodernism hade både ett nihilistiskt och ett revolutionärt ethos. Detta var i samklang med en post-krigs, post-kolonial zeitgeist i Väst. Då postmodernismen fortsatte att utvecklas och diversifieras, kom dess initiala, starkare nihilistiska dekonstruktivistiska fas att bli sekundär (dock ännu fundamental) till förmån för dess revolutionära ’identitetspolitiska’ fas.” (Pluckrose)

Ett annat exempel på hur förvirringen förstärks är hur texter (eller andra yttringar) tolkas. Det var Jacques Derrida som introducerade konceptet ”dekonstruktion” och även han argumenterade för kulturell konstuktivism samt kulturell och individuell relativism. Derrida fokuserade på språket och hans mest kända uttalande (”det finns ingen utanför-text”) relaterar till hans avståndstagande mot idén att ord skulle referera till något (på ett rättframt sätt). Istället menar han att ”det bara finns sammanhang utan något centrum med absolut förankring”.

Därför, skriver Pluckrose, ”är författaren till en text inte auktoriteten avseende dess betydelse [tolkning]. Det är läsaren eller lyssnaren som gör sin egen valida betydelse och varje text ’alstrar oändligt nya sammanhang på ett absolut icke mätbart sätt.’”

Detta innebär i klarspråk att vem som helst som läser en text äger tolkningsföreträde. Författaren själv har inget att säga till om och kommer, om och om igen, att tvingas förklara sig. Och inte ens förklaringar kommer, för den som aktivt vill misstolka, att godtas då tolkningsföreträdet ägs av läsaren… Risken här är att tidsandan föder tystnad och självcensur. Det är tyvärr något vi redan ser. Detta är farligt och det gör människor sjuka.

Kristendomen och flirten med det postmodernistiska

Postmodernism som begrepp myntades av Jean-François Lyotard i sin bok (Det postmoderna tillståndet) som kom ut 1979. Han definierade det postmoderna tillståndet som ”en skepsis gentemot metanarrativ”. Ett metanarrativ är en vidsträckt och sammanhängande förklaring av stora fenomen. Religion och andra totalitära ideologier är metanarrativ i sina försök att förklara meningen med livet eller alla missförhållanden i samhället. Lyotard förespråkade att ersätta dessa med ”mininarrativ” för att få mindre och mer individuella ”sanningar”. I detta adresserade han kristendomen och marxismen men även vetenskapen.

I den postmoderna diskursen skall också fenomenet ”alternativa fakta” och den så kallade ”alternativa högern” förstås. Även dessa grupperingar är produkter av identitetspolitiken och sanningsrelativismen. Media är inte undantagna men vad som sannolikt förvånar en och annan, vilket även Pluckrose tar upp är att ”delar av akademin […] har de senaste årtiondena hjälpt till att skapa en kultur i vilken relativiserade synsätt på fakta och kunskap ses som oproblematiskt”

Allt sammantaget, skriver Pluckrose vidare, “hotar att ta oss tillbaka till en tid före upplysningen [läs: medeltiden] då förnuft ansågs inte bara strida mot tron men också som en synd.”

AbélardMen hur är det med förhållandet mellan Kyrka och vetenskap; tro och förnuft? Vi läste tidigare om Pierre Abélard som menade att ”förnuftet, såsom givet av Gud, inte kan stå i motsatsförhållande till tron.” Här är det essentiellt att hålla isär påvekyrkan och den odelade Kyrkan. Och om vi konsulterar den ortodoxa uppfattningen (vilken ger den stackars Abélard rätt) ser vi att ”det inte finns några stridigheter mellan tro och förnuft, mellan hjärta och hjärna, mellan religion och vetenskap, mellan det personliga och gemenskapen. Allt är ett i Gud och denna enhet sträcker sig från mänskligheten till hela kosmos.” (Orthodoxy and the enlightenment)

Så närmar vi oss flirten med postmodernismen. Pluckrose citerar mot slutet av sin långa artikel den reformerta teologen James K. A. Smith som, skriver hon, ”varit snabb att se fördelarna för kristendomen och betraktar postmodernismen som ’en frisk vind, sänd av Anden för att revitalisera kyrkans torra ben’. I sin bok ’Vem är rädd för postmodernismen? Till kyrkan med Derrida, Lyotard och Foucault’ [min översättning av titeln] säger han att ’ett genomtänkt engagemang i postmodernismen kommer att uppmuntra oss att se tillbaka. Vi kommer då att se att mycket av den postmoderna filosofin har ett öga på antik och medeltida källor och utgör en signifikant återhämtning av förmoderna sätt att veta, vara och göra.’”

Det låter väl bra i tider av ekumenik och samförstånd; då allt fler får upp ögonen för att, på nytt, bege sig åter till källorna (Ad Fontes). Men här gäller det att se upp. Smith menar att ”Postmodernismen kan vara en katalysator för kyrkan att återta sin tro inte som ett system av sanning dikterad av en neutral orsak utan snarare som en berättelse som kräver ’ögon för att se och öron för att höra.’”

Vad Smith underförstått hävdar är att Kyrkan skulle ha tappat sin tro någonstans på vägen. Det är inte sant med mindre än att man redan låtit sig bedras av splittraren men ändå kallar sig kyrka. Det låter kanske lockande med en katalysator men då alla premisser i Smiths antagande inte håller luktar det abduktion – något som leder än längre bort från sanningen.

Den egentliga frågan

Finns det då något som inte är relativt? Ja och vi har ord för och som låter oss närmas det absoluta. Vi har förmågan att tänka i termer av icke-relativism. Men människan är, som man säger, av naturen lat och därför är det bekvämare att ha flyktvägar än att tvingas se sanningen i vitögat. Detta lämnar oss med två alternativ: att sträva mot sanningen (det absoluta) eller att leva bekvämt. Och mig veterligen var det aldrig någon som lovade Adam ett lätt och bekvämt liv. Särskilt inte i ljuset av sin likgiltighet och bortvändhet från Gud.

Låt oss avslutningsvis göra ett sista nedslag i Filosofilexikonet. Och det utan att vända blad:

Det absoluta: ”1. Det egentligt verkliga; det i sista hand verkliga. 2. Det obetingade, vilket som sådant är villkor för allt annat; det oändliga, som är villkor för det ändliga. 3. Den sista eller yttersta grunden för det som är. 4. Det som är i sig själv; det självtillräckliga. 5. Det i högsta grad varande; det högsta väsendet; Gud. 6. Det alltomfattande. Frågan om det absoluta är frågan om vad som är alltings grund. Detta kan förstås ontologiskt, kunskapsteoretiskt och etiskt.”

Franciskus Urban