Tagg: franciskus

Myterna om Luther

Starten för firandet av 500-årsminnet av reformationen gick av stapeln härom helgen i Lund. Detta markerades genom ett möte mellan Lutherska världsförbundet och Vatikanen. Påve Franciskus deltog vilket gavs stor uppmärksamhet i media. Värd för mötet i Lund var bland andra Svenska kyrkan, som inför ”Reformationsåret 2017” skriver i ett pressmeddelande att:

”Ett mål med Svenska kyrkans satsningar är att allmänheten ska få mer kunskap om och förståelse för luthersk teologi och vad den har bidragit till i den svenska samhällsutvecklingen – hur den exempelvis har främjat läskunnighet och folkbildning, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare i Svenska kyrkan.”

I samma pressmeddelande säger man sig också vilja visa vem Luther egentligen var samt att man inte kommer att ”blunda för Luthers problematiska sidor”. Sannolikt kommer också vi här i Norden att vara tämligen mätta på Luther efter den 31 oktober 2017.

Även i ett gammalkatolskt perspektiv är detta av intresse. Inte minst för att peka på och upplysa om det faktum att alternativet idag till protestantism och det lutherska inte stavas ”Rom”. För Kyrkan, som är katolsk, är vidare än så. Hon är också ortodox.

Låt oss därför blicka ut över och bortom våra egna gränser. Hur ser man exempelvis i Tyskland på reformationen? Ja, även där omgärdas såväl personen Luther som firandet av reformationsjubiléet av vanföreställningar. Den tyske historikern och författaren till en Luther-biografi intervjuas i Vårt Land måndagen den 8 november (Historiker vill slå hål på myter om Luther).

Han menar bland annat att ”kristna soldater fick av Martin Luther ett frälsningslöfte som påminner om de fundamentalistiska paradisvisionerna som ges muslimska jihadister: ’Skulle du dö där borta, frukta inte, saligare död kan du aldrig finna’”.

Historikern, Heinz Schilling, är professor emeritus i historia vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Han är en av Europas ledande på den tidiga nya tiden med ett omfattande författarskap om politisk, kulturell och religiös historia på 1500- och 1600-talen. Schilling vill i sin nya biografi, Rebell i en brytningstid, ta sig an Luther-myterna:

”I Tyskland gillar vi tanken på att den moderna tiden och upplysningen startade med Luther – det är ett skämt. Det finns ingen direkt linje från Luther till tolerans, mångfald, demokrati eller upplysning.” Schilling menar att Europa hade att ta sig igenom en konfliktfylld tid: ”Det som å ena sidan blev en motor till förändring, gav också en tid med fundamentalistiska konflikter som liknar dem vi ser i islam i dag”.

Reportern från VL ställer frågan om det inte alls finns några moderniserande element i reformationen? ”Nej, inte direkt”, svarar Schilling. ”Men det finns en dynamik i de konfliktskapande idéerna. Den ligger inte i Luther själv eller i hans teologi, men är en konsekvens av den konkurrens mellan olika tankekonstruktioner som kom ut av den. Den kristna världen hade att ta sig igenom krig, konflikt och fiendskap innan man förstod att det inte kunde fortsätta så. När man efterhand sökte lösningar, öppnade det för en ny tid.”

Artikeln är i allra högsta grad läsvärd och bidrar till en förmodat annan bild av Luther och reformationen än den vi oftast möter här hemma. Hela artikeln finns nu översatt till svenska och beroende på upphovsrättsliga beslut kan den komma att återges här. Till dess hänvisas till originaltexten. Och norska är faktiskt inte så svårt. Det, liksom att ta till sig andra bilder i sakfrågor, är en fråga om vilja och intresse.

Red.

Påven kommer. Alla tycks vilja ha en inteckning.

Vatikanen och Lutherska världsförbundet står värdar för det stundande mötet i Lund som skall markera inledningen på ett jubileumsår till minne av reformationen. Till mötet kommer såväl ledare för världens lutheraner som ledaren för Vatikanen och den romersk-katolska kyrkan, påve Franciskus.

Media har med stegrande intresse, allt sedan arrangemanget blev känt, rapporterat om detta historiska möte. Mest uppmärksamhet har riktats och riktas mot biskopen av Rom. Det heter bland annat att inget större har hänt sedan medeltiden, åtminstone inte i lärdomsstaden och det forna ärkebiskopssätet, Lund.

Bortom huvudgästen och dennes stjärnglans kan det läsas om såväl närmanden och samförstånd mellan Rom och Svenska kyrkan, som illvillighet och tjuvnyp. Bland annat har media rapporterat om hur Svenska kyrkan varit rädd för att påven skall få för mycket uppmärksamhet på bekostnad av den egentliga tilldragelsen – att den romersk-katolska kyrkans egna och separata mässfirande i Malmö därför förpassades till en utomhusarena.

Det må vara rykten. Allt kan, som det heter, vara utrett. Men faktum är att det finns djupt liggande skillnader mellan katolsk och protestantisk/luthersk lära. Och med tanke på att det samförstånd som sägs föreligga koncentrerar sig på saker som miljöfrågor och mänskliga rättigheter, kan man undra vad det egentligen är som skall firas under ett helt år? Om det är vägar till enande borde man istället ägna sig åt sådant som på riktigt kan samla kristna, nämligen synen på sakramenten, ämbetssyn och ecklesiologi (läran om kyrkan, särskilt kyrkosyn, d v s tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet).

Tyvärr har såväl kunskap som erfarenhet av slikt effektivt raderats, eller stulits, från oss. Detta som följd av reformationen och följande tid av modernistisk politik med sekularisering som följd vilken har gått på djupet och effektivt nått familjen, ja ända in i hushållens sovrum. Kvar är ytlighet vilket nu avspeglas i att det främst är en ”världskändis” som kommer på besök; en som till och med omhuldas av Svenska kyrkan. Alla tycks vilja ha en inteckning i det som skall ske. Och i påven.

Ett tragiskt faktum är att den som är lite mer än genomsnittligt påläst – och alltså förstår att det finns något bortom Svenska kyrkan – lever i tron att Vatikanen representerar det ursprungliga och att allt katolskt har prefixet ”romersk”.

Vi har en stor folkbildaruppgift framför oss och ett första faktum som måste förstås är att ordet ”katolsk” inte är en organisatorisk term. Det är inte heller en geografisk definition vilket man lätt kan tro i förhållande till att ortodoxa kyrkan skulle vara geografiskt östlig och den katolska västlig. Begreppet ”katolsk” bör i stället förstås som en kvalitetsbestämning. Vincent av Lérins förklarar på 400-talet epitetet ”katolsk” som ”det som tros överallt och har trotts av alla i alla tider”.

Kyrkan – som är en, helig och apostolisk – är samtidigt ortodox och katolsk. De ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna har sålunda aldrig gett upp rätten att kalla sig katolsk.

Detta kan tyckas vara hårklyveri. Det kan också uppfattas som svårforcerad terräng. Men för var och en som säger sig vara för Kyrkans enhet bör det vara av intresse att börja bena i begreppen och inse att mycket i vår egen historia har dolts för oss. Det är en besk medicin att svälja för undersåtar i en ”humanitär stormakt”. Men det är nödvändigt för att kunna göra verkliga framsteg på försoningens väg.

Franciskus Urban

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/19/katolsk-vad-betyder-det/

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/15/katolicitet-som-utmaning/

Mera läsning: Tillbaka i försoning

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.” (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en essä, ”Kyrkan – garanten mot islamisering” [som 2016 även gavs ut som bok. Red.], som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell kristen tro erbjuder svar utan kan lika gärna handla om, exempelvis, konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan; områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” (“Vem vill se förändring?”)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Franciskus Urban