Tagg: gammalkatolsk

Kristenhetens bäst bevarade hemlighet

”Gammalkatolikerna (The Old Catholics) har en betydelse som inte står i proportion till sin storlek. De är en sann ’brokyrka’ (i än högre grad än den anglikanska gemenskapen som tillskrivits begreppet). De bär vittne om att det är möjligt att vara latinska eller västliga katoliker utan att vara ultramontana; de påminner om den romerska gemenskapen i sin liturgi [och] den ortodoxa i sin bekännelse” (The Old Catholic Movement av C. B. Moss, s. 318-319)

Det är i samma bok, vilken gavs ut första gången 1948, som påståendet om kristenhetens bäst bevarade hemlighet återfinns:

present-inslagen”The Old Catholic movement is the best kept secret in Christendom. The fact that there is a valid form of catholicism that is independent of Rome and that values local control seems scandalous to some and a cause for delight or even relief to others. (Den gammalkatolska rörelsen är den bäst bevarade hemligheten i kristenheten. Det faktum att att det finns en valid form av katolicism som är oberoende av Rom och som värdesätter lokal kontroll tycks för en del vara skandalöst och samtidigt en förtjusning och befrielse för andra.)”

Läs mer om det gammalkatolska och om församlingar i Europa och Skandinavien. Anmäl dig också för att få löpande uppdateringar om artiklar och annat innehåll på Gammalkatolsk idédebatt.

Red.

 

Om tvivel och frikyrkans nattvardssyn

Ett möjligheternas fönster har öppnats att tala teologi och förståelsen av nattvarden. Detta sedan sakramentet debatteras i en frikyrklig kontext. Det är dessutom intressant att ha detta samtal i anslutning till Påskens firande (som ju är källan till den heliga Eukaristin) och det faktum att den andra söndagen i Påsktiden, som också kallas Thomassöndagen och handlar om tvivlet, tangerar det vi är uppmanade till – att pröva andan bakom det som sägs.

”Vi firar idag Thomas, han som kallades tvillingen, men som har gått till historien som ’tvivlaren’. Det är inte tvivlet i sig vi firar, utan vad Thomas sätter fingret på, nämligen att Jesus verkligen är Kristus Victor. Det Thomas lär oss är inte att tvivla på uppståndelsen, utan att vara vaksamma och uppmärksamma på bedragare. [Varningarna för falska profeter] var levande bland dem och evangelisten Markus skriver, hur ’falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.’ (Mark. 13:22) Detta är vad Thomas lär oss att vara uppmärksamma på. Detta är innebörden i hans tvivel. Det är inte tvivlet på en levande Gud. Inte tvivlet på Guds löften. Inte tvivlet på det Jesus förkunnade.” (ur: I Sanningens tjänst)[1]

Debatten om nattvarden

I tidningen Dagen (2017-04-21) skriver Roger Hammarsten i en debattartikel om att frikyrkorna måste förändra sin syn på nattvarden:

”För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.”

”Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret ”äta” Kristi kropp och blod.”

Frågan som nu bör ställas – det som måste prövas – är: Vad skulle en sådan förändring innebära? Hur skulle det påverka människor som deltar i, exempelvis, en pingstförsamlings gudstjänst? Mer konkret: Kan man tala om pingstförsamlingens förvaltande av det allra heligaste sakramentet? Får en deltagare i nattvardsfirandet i det sammanhanget verkligen del av det Hammarsten skriver om; syndernas förlåtelse? Är det verkligen Kristi kropp och blod?

Vad är det vi har att göra med?

Eukaristin (nattvarden) är inte ett element; en klots som kan lyftas ut ur eller in i liturgin (gudstjänsten) efter behag. Den heliga måltiden; detta allra heligaste sakrament är själva epicentrum för allt det andra som sker i liturgin.

Låt oss konsultera det teologiska dokumentet Road to Unity som ger en god uppfattning om sakramentet och synen på nattvarden sedan Kyrkans äldsta tid. (Road to Unity är den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens slutdokuement). Och för att ytterligare understryka att detta sakrament inte lyfts in i ett sammanhang hur som helst, börjar vi med att läsa i dokumentets innehållsförteckning. Där finns rubriker som “The Nature and Marks of the Church”, ”The Unity of the Church and the Local Churches”, ”The Boundaries of the Church”, ”The Authority of the Church and in the Church”, ”The Infallibility (Unerring) of the Church”, ”The Synods of the Church”, ”The Necessity of Apostolic Succession” och ”The Head of the Church”. Dessa rubriker pekar alla på att Eukaristin förvaltas i ett större sammanhållet sammanhang.

Det räcker alltså inte, vilket görs i debattartikeln, hävda att en pingstledare verkar med “apostolisk auktoritet”. Den auktoriteten ges i Kyrkans succession genom bland annat handpåläggning i ordinationsriten till prästämbetet. Av en biskop som står i den apostoliska successionen.

Den gammalkatolska och ortodoxa synen på Eukaristin

Vad säger då Road to Unity om eukaristin? I den text, som här återges i översättning till svenska, får man bättre förståelse för hur nattvarden skall förstås. Och för den som orkar läsa (den är lång och innehåller kanske en del främmande ord) kanske den egna ”bilden” av detta sakrament förändras och fördjupas. För att kunna pröva andan behövs kunskap.

God läsning!

1. Eukaristins sakrament (”Nattvarden”) är fokuspunkten i Kyrkans hela liv. I detta sakrament är Kristus närvarande reellt och essentiellt. Han offrar sig själv på ett oblodigt vis och delar med sig av sig själv till de troende i en ständigt ny och reell representation av sitt blodiga offer på korset som gjordes en gång för alla. Så är eukaristin på samma gång sakrament (helig handling, mysterium) och reellt offer. I detta sakrament mottar de troende Kristi kropp och blod och är genom det förenade med honom samt genom honom även med varandra och tar del i hans mäktiga frälsningsverk som har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse.

2. Herren själv instiftade den heliga Eukaristin. Före påskhögtiden under måltiden [på Skärtorsdagen], tog Herren bröd, tackade, delade det, gav åt lärjungarna och sade: ”Detta är min kropp”. Och han tog bägaren, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av denna ni alla; för detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som är utgjutet för många för syndernas förlåtelse. Gör detta i åminnelse av mig”. (Matt. 26:26-29, Mark. 14:22-25, Luk. 22:14-23, 1. Kor. 11:23-25).

3. I bröd och vin, som är konsekrerat och förvandlat i Eukaristin är Herren själv reellt och sant närvarande på ett övernaturligt vis och ger av sig själv till de troende. Bröd och vin är, efter konsekrationen, Kristi kropp och blod och inte enbart symboler för hans kropp och blod. ”Brödet och vinet är inte bilder av Kristi kropp och blod – verkligen inte! – utan den upphöjda kroppen av Herren själv; Herren själv sade: ”’Detta är’ inte bilden av min kropp utan ’min kropp’ och inte bilden av mitt blod utan ’mitt blod’” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94. 1148 f). I enlighet med deklarationen från den sjunde ekumeniska synoden [konciliet] ”varken Herren eller apostlarna ej heller fäderna har benämnt det oblodiga offret som offrades av prästen som en bild, men som kroppen och blodet i sig […] inför konsekrationen kallades de för bilder, efter konsekrationen kallas de, i verklig bemärkelse, Kristi kropp och blod; det är vad de är och tros vara” (Mansi 13.265).

4. Eukaristin representerar hela den Gudomliga frälsningsekonomin i Kristus vilken har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse. Det eukaristiska offret står i direkt relation med offret på korset. Offret på Golgata är verkligen inte upprepningsbart. Det skedde en gång för alla (Heb. 7:27). Men Eukaristin är så mycket mer än en symbol eller bild som skall påminna oss om det offret. Det är samma offer som celebreras sakramentalt. Det celebreras som en åminnelse av Herren (”Gör detta till min åminnelse”) och är inte enbart, men en sann och verklig åminnelse och representation av Kristi offer. Kristi kropp och blod är verkligen inför och framför oss. ”Detta (offer) som vi nu också offrar, nämligen det som en gång offrades, det outtömliga. Detta händer i åminnelse vad som en gång skedde; ty han säger ’gör detta i åminnelse av mig’. Inte ett ständigt nytt offer som för de (judiska) prästerna på den tiden, utan vi utför alltid det samma [offret]; eller, snarare, vi utför ett minne [effect a memorial] av offret” (Johannes Chrysostomos, hom. 17.3 i Heb. – PG 63.131). ”Och då vi minns hans lidande i alla våra (nattvards-)firanden – ty det är Herrens lidande som är det offer vi utför – bör vi inte göra något annat än det han har gjort” (Cyprianus av Kartago, ep. 63.17 – PL 4.387/398f).

5. Prästen som officierar vid varje Eukaristi är Herren själv. ”Du är den som offrar och som offras, som tar emot och är förmedlad, Kristus, vår Gud” (Prayer of the Cherubic Hymn). ”Han är prästen; det är han själv som offrar, och han själv är offergåvan” (Augustinus, civ. 10.20 – PL 41.298; cf. Ambrosius av Milano, enarr. 25 i Ps. 38-PL 14.1051/1102; the same, pair. 9/38 -PL 14.686/720). Hela den Eukaristiska gemenskaen, kleresi och folket, har organisk del i genomförandet av det Eukaristiska firandet. Liturg avseende sakramentet är biskop och präst. Kyrkans praxis samt kanones (kyrkorätten) förbjuder diakonen ”att genomföra offret” (cf. Första ekumeniska synoden, canon 18 – Mansi 2.676).

6. I enlighet med den apostoliska traditionen och praxis, används jäst bröd i Eukaristin. Användandet av ojäst bröd i Väst är en senare sedvänja. I tillägg används också vin – ”vinstockens frukt” (Mark. 14:25) – som sedan gamla tider blandas med vatten (cf Irenaeus av Lyons, haer. 5.2.3 – PG 7.1125; Cyprianus av Kartago, ep. 63 – PL 4.372-389/383-401).

7. Konsekrationen av bröd och vin i Eukaristin sker under hela den Eukaristiska bönen. Herrens ord ”Tag, ät […] drick ni alla av den” i den Eukaristiska bönen, som i sin helhet har en konsekrerande karaktär, påverkar inte i sig själva förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Förvandlingen sker genom den Helige Ande vars nedstigande det beds för i epiklesen.

8. Efter lämpliga förberedelser kan alla troende ta del i Eukaristin; för de som inte deltar vid Herrens bord tar inte del i livet i Kristus: ”om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). I enlighet med den Kyrkans praxis som gäller sedan gamla tider hålls inte ens spädbarn och andra barn borta från Eukaristin. Enbart de odöpta, heretikerna, dem som är separerade från Kyrkan samt dem som på grund av kyrklig disciplin är exkluderade från att ta del av sakramentet (cf. Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). De troende kommunicerar (tar del av sakramentet) i dess båda gestalter (kropp och blod) så som det var vid den sista måltiden.

9. I Eukaristin förenas de troende med sin Herre och med varandra genom kommunionen i hans kropp och blod och utgör tillsammans en enda kropp. ”För det finns ett bröd, vi som är många är en enda kropp, för vi tar alla del i ett och samma bröd” (1. Kor. 10:17). ”Då vi tar del i det enda brödet, blir vi alla en Kristi kropp och ett blod och delar bland varandra och är så enade med Kristus i en kropp” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). I gemenskap med Kristus, fylls de troende med nåd och med alla de andens gåvor och välsignelser som gemenskapen med Kristus omfattar. Den gör framsteg i sitt andliga liv, växer i fulländning som har hoppet om uppståndelse till det eviga livet och det fullkomliga deltagandet i det härliga och välsignade Kristi rike.

Enligt den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens syn, representerar ovanstående text om den heliga Eukaristin de Ortodoxa och Gammalkatolska kyrkornas lära.

Originaltextens engelska lydelse äger företräde och den finns att ladda ner här från Gammalkatolsk idédebatt.

Franciskus Urban

[1] Franciskus Urban Sylvan, I Sanningens tjänst (2016), s. 96-97

Engelska kyrkan dör, varnar drottningens tidigare kaplan

Den engelska drottningens tidigare kaplan tvingades avgå efter att ha kritiserat att koranen reciterats i Sankta Marias katedral i Glasgow under festdagen för Epifania tidigare i år. Texterna som reciterades förnekade uttryckligen Kristi gudomlighet. Detta rapporterar tidskriften The Conservative Woman på torsdagen (2017-01-26). Nu varnar den före detta kaplanen, Dr. Gavin Ashenden, att den engelska kyrkan (Church of England) håller på att dö.

Engelska kyrkan tillhör, tillsammans med de nordiska lutherska kyrkorna (däribland Svenska kyrkan), Borgå-gemenskapen – ett samarbete mellan samfund som står varandra nära teologiskt, pastoralt och praktiskt. Borgåöverenskommelsen undertecknades 1992 och tar sig bland annat uttryck genom att en medlem i exempelvis Svenska kyrkan tas emot i Engelska kyrkan och att deras respektive präster kan tjänstgöra hos varandra. Också Svenska kyrkan har på senare tid närmat sig och erbjudit utrymme för islamsk religionstolkning i sin verksamhet. Dock utan lika vittgående konsekvenser som den nu rapporterade.

Bakgrunden till det inträffade i England är, bland annat, att monarkin – som nu förbereder sig för tronskifte – möter svårigheter. Monarkin har länge setts som kristendomens främste försvarare. Inför att prins Charles, efter drottningens död, kommer att krönas till kung, försöker sekulära krafter att tvätta bort det djupa kristna innehållet i en kröningsceremoni. Och islam väntas troligt kräva ett motsvarande erkännande, skriver The Conservative Woman.

I intervjun i tidskriften får Dr. Gavin Ashenden en fråga om hur vanliga kristna människor som strävar efter att vara trogna Evangeliet bör agera gentemot det liberala prästerskapet som förkunnar heresier?

  • ”Lämna ditt nuvarande sammanhang för att i stället söka ett som bevarat historiska, apostoliska och bibliska värden”, svarar Dr. Ashenden och säger vidare att:
  • ”Demografiskt och finansiellt är kyrkan [Church of England] döende. Samma väg verkar även det spirituella vara på väg. Jag ser inte riktigt meningen med en kyrka som bara vill bli accepterad som ’inte fullt så irriterande’ i den sekulariserade och hedonistiska kulturen. Jag önskar stanna som trogen anglikan, men med ökande insikt verkar det bara vara möjligt utanför Church of England som har tagit ställning för ett slags spiritualiserad socialism och feminism som står i opposition till det Evangelium som gavs genom vår Herre Jesus Kristus. Nytt liv ges i omvändelsen men inget tyder på att Engelska kyrkan är beredd att ta den vägen.”

Det finns många paralleller och likheter mellan Borgå-gemenskapens medlemskyrkor. Men ännu har väl ingen utanför England pratat så öppet om den förestående döden även om demografisk statistik talar sitt tydliga språk. Glädjande är dock att det här, precis som i England, finns just det artikeln tipsar om: en historisk och apostolisk tradition att komma hem till.

Läs mer om det gammalkatolska här.

Red.

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Det katolska etablerat i Karlskrona

Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, som sedan 2013 är etablerad i Karlskrona, uppmärksammar i veckan både sin patronatsdag och det gammalkatolska arvet.

Människor i det sekulariserade Sverige är över lag dåligt informerade om kyrkan och de olika traditioner som finns inom kristenheten. Det gör att då begrepp som exempelvis katolsk används så tolkas de som ensidigt ägda benämningar på specifika samfund. Ett annat sådant begrepp är ortodox. Inget av dem är egentligen varken organisatoriska eller geografiska bestämningar utan kvalitativa termer.

Att kunskapsnivån generellt sett är låg, gör det ibland komplicerat att förklara att Nordisk-katolska kyrkan är bärare av det gammalkatolska arvet, står i den odelade kyrkans tro och lära och därmed är både ortodox och katolsk.

Detta hoppas man kunna bidra till att råda bot på genom en föreläsning om katolicism med en ortodox teologisk syn på bland annat påveämbetet. Föreläsningen har tidigare i höst hållits i Stockholm och nu är det karlskronabornas tur att ta del av kunskapen under kyrkans biskop, teologie doktorn Roald Nikolai Flemestads besök.

Föreläsningen, som hålls klockan 13:00 lördagen den 10 december på Scandic hotell, har titeln ”Icke-papal katolicism” och är mycket aktuell. Inte minst i ljuset av 500-årsminnet av reformationen och höstens besök av påve Franciskus i Lund och Malmö.

Biskopens besök som infaller samma vecka som Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona firar sin patronats dag (S:t Nikolaus, 6 december) avslutas med firande av den heliga Mässan på tredje söndagen i Adventstid.

Mer om föreläsningen samt praktiska upplysningar finns här.

Red.

 

Föreläsningar om icke-papal katolicism

Vid två tillfällen i Adventstid kommer öppna föreläsningar om icke-papal katolicism att hållas. Dels i Stockholm, dels i Karlskrona. Det är biskopen i Nordisk-katolska kyrkan, teologie doktor Roald Nikolai Flemestad, som ger en fördjupad bild av det gammalkatolska arvet; om ortodox kristendom i väst och hur vi kan förstå Petrusämbetet (”påvemakten”) ur den odelade Kyrkans perspektiv.

Stockholm, lördagen den 26 november, klockan 16:00.
Plats: Västerlånggatan 45 (Länk till ytterligare upplysningar)

Karlskrona, lördagen den 10 december, klockan 13:00
Plats: Scandic hotell, entréplanet. (Länk till ytterligare upplysningar)

Red.

 

Myterna om Luther

Starten för firandet av 500-årsminnet av reformationen gick av stapeln härom helgen i Lund. Detta markerades genom ett möte mellan Lutherska världsförbundet och Vatikanen. Påve Franciskus deltog vilket gavs stor uppmärksamhet i media. Värd för mötet i Lund var bland andra Svenska kyrkan, som inför ”Reformationsåret 2017” skriver i ett pressmeddelande att:

”Ett mål med Svenska kyrkans satsningar är att allmänheten ska få mer kunskap om och förståelse för luthersk teologi och vad den har bidragit till i den svenska samhällsutvecklingen – hur den exempelvis har främjat läskunnighet och folkbildning, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare i Svenska kyrkan.”

I samma pressmeddelande säger man sig också vilja visa vem Luther egentligen var samt att man inte kommer att ”blunda för Luthers problematiska sidor”. Sannolikt kommer också vi här i Norden att vara tämligen mätta på Luther efter den 31 oktober 2017.

Även i ett gammalkatolskt perspektiv är detta av intresse. Inte minst för att peka på och upplysa om det faktum att alternativet idag till protestantism och det lutherska inte stavas ”Rom”. För Kyrkan, som är katolsk, är vidare än så. Hon är också ortodox.

Låt oss därför blicka ut över och bortom våra egna gränser. Hur ser man exempelvis i Tyskland på reformationen? Ja, även där omgärdas såväl personen Luther som firandet av reformationsjubiléet av vanföreställningar. Den tyske historikern och författaren till en Luther-biografi intervjuas i Vårt Land måndagen den 8 november (Historiker vill slå hål på myter om Luther).

Han menar bland annat att ”kristna soldater fick av Martin Luther ett frälsningslöfte som påminner om de fundamentalistiska paradisvisionerna som ges muslimska jihadister: ’Skulle du dö där borta, frukta inte, saligare död kan du aldrig finna’”.

Historikern, Heinz Schilling, är professor emeritus i historia vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Han är en av Europas ledande på den tidiga nya tiden med ett omfattande författarskap om politisk, kulturell och religiös historia på 1500- och 1600-talen. Schilling vill i sin nya biografi, Rebell i en brytningstid, ta sig an Luther-myterna:

”I Tyskland gillar vi tanken på att den moderna tiden och upplysningen startade med Luther – det är ett skämt. Det finns ingen direkt linje från Luther till tolerans, mångfald, demokrati eller upplysning.” Schilling menar att Europa hade att ta sig igenom en konfliktfylld tid: ”Det som å ena sidan blev en motor till förändring, gav också en tid med fundamentalistiska konflikter som liknar dem vi ser i islam i dag”.

Reportern från VL ställer frågan om det inte alls finns några moderniserande element i reformationen? ”Nej, inte direkt”, svarar Schilling. ”Men det finns en dynamik i de konfliktskapande idéerna. Den ligger inte i Luther själv eller i hans teologi, men är en konsekvens av den konkurrens mellan olika tankekonstruktioner som kom ut av den. Den kristna världen hade att ta sig igenom krig, konflikt och fiendskap innan man förstod att det inte kunde fortsätta så. När man efterhand sökte lösningar, öppnade det för en ny tid.”

Artikeln är i allra högsta grad läsvärd och bidrar till en förmodat annan bild av Luther och reformationen än den vi oftast möter här hemma. Hela artikeln finns nu översatt till svenska och beroende på upphovsrättsliga beslut kan den komma att återges här. Till dess hänvisas till originaltexten. Och norska är faktiskt inte så svårt. Det, liksom att ta till sig andra bilder i sakfrågor, är en fråga om vilja och intresse.

Red.

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban