Tagg: Gud

Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet!

”Var är kyrkans högst uppsatta män och kvinnor när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Detta frågade sig Susanna Birgersson i en krönika (Expressen, 2017-12-24) och menade att om inte kyrkan talar med sin egen röst är det ointressant att lyssna.

Läs också: Öppna upp för kyrkans röst (Gammalkatolsk idédebatt, 2017-12-26)

Samtidigt borde det vara så att då enskilda eller samhället i stort stöter på frågor som kan få långtgående konsekvenser; frågor som exempelvis handlar om livets djup, så är kyrkan den naturliga instansen att rådfråga. Som nu när frågan om aktiv dödshjälp (assisterat självmord) åter aktualiseras.

I nyhetsprogrammet Aktuellt (SVT, 2018-01-02) togs frågan om dödshjälp upp, detta utifrån en opinionsundersökning som genomfördes i december 2017. Resultatet av undersökningen är att 61 procent av Sveriges befolkning säger sig vara för att dödshjälp skall bli lagligt. Bara 14 procent sade sig vara emot.

wvs-cultural-values-map
I länder där självförverkligande värderas högt är synen på livet som heligt hotad. Bild: Pew Research forum

Enligt Kjell Asplund, ordförande för Statens medicin-etiska råd, kan det nyväckta intresset dels ha att göra med att frågan om att få bestämma själv över hela sitt liv, även slutskedet, fått allt större tyngd, rapporterar SVT.

– ”Dessutom har kyrkan som alltid varit en stark motståndare till dödshjälp fått en svagare ställning i många länder, vilket kanske också kan ha bidragit, tror han.” (SVT Nyheter, 2018-01-03)

Synen på livet avgörande

Det finns ett samband mellan det Susanna Birgersson och Kjell Asplund säger. Kyrkan har inte på många decennier varit tydlig och därför har hennes ställning försvagats. Den politiserade majoritetskyrkan har ägnat sin tid åt att vara ”relevant” på bekostnad av att vårda sin egen röst. Att samhället skulle vända sig till Kyrkan för att fråga om råd upplevs säkert som meningslöst. I synnerhet som svaret på många frågor har kommit att bli ”vad tycker du själv”. Något som hjälper och vägleder föga.

Hands_of_God_and_AdamMen den röst och tydlighet som efterfrågas finns ännu. Om än inte i den forna statskyrkan. Och för den som frågar någon av oss som är satta att förvalta denna röst, vilken Kyrkans syn på dödshjälp är, så är svaret ännu i denna dag att det inte är förenligt med vår tradition. Det handlar om synen på livet som heligt och av Gud givet.

Inte sällan tar vi i vår del av världen fel när vi tänker på frihet. Det förväxlas med begrepp som ’valfrihet’. Ibland tenderar även denna ”frihet” att inbilla människan att hon är helt frikopplad från livet och dess betingelser. Många gånger kopplas det också samman med ’mänskliga rättigheter’, något som kommit att ersätta den kristna förståelsen av vad, bland annat, sann frihet egentligen betyder. Med en syn på livet som något jag äger själv, är steget därför inte långt till att också själv vilja ha kontroll över när det skall ta slut.

Det är ingen ”mänsklig rättighet” att få dö. Inte heller att kräva hjälp med det. Lika lite som det är en ”rättighet” att få födas. Vi kämpar för att förhindra suicid (självmord). Varför skall vi då acceptera en annan syn bara för att tiden som är kvar kan tyckas kort; för att vi är sjuka eller oförmögna att klara vardagen? Liv är något som ges och skall vårdas. In till sista andetag.

Franciskus Urban

Läs också: Över 5000 lagligt dödade på ett år (Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-15)

[EDIT 2018-01-06]: Svar på läsarkommentarer

 

Inte meningsfullt tala om etik utan en föreställning om livets yttersta mening

Det har blivit ett mantra: ”moral och etik”. Liksom begreppet ”värdegrund”. Att det är så är ingen slump. Många av samtidens analyser pekar helt riktigt på brister i etisk reflektion och moral. Men värdegrunden har blivit svaret. Vi fick Värdegrundsdelegationen på myndighetsnivå. Och såväl skolor som andra verksamheter måste ha ett värdegrundsdokument. Men allt tal om etik blir meningslöst om det inte relaterar till det lilla grekiska ordet telos – målet; syftet; meningen.

Enligt filosofen Alasdair MacIntyre ledde modernismen till en för de flesta okänd etisk katastrof i västerlandet. Det klassiska språket för moralitet är bevarat som fragment, men har frikopplats från den ursprungliga teoretiska kontexten i vilken det blev meningsfullt. I stället har det flyttats till nya sammanhang och där fått ny innebörd. Människor fortsätter att använda ett moralspråk och tror att de är involverade i samma etiska samtal som tänkare från antikens Grekland men, menar MacIntyre, det är de inte. Vad det handlar om är en blek kopia; en pseudo-etisk diskurs, för även om de fortsätter att använda samma ord, har de urvattnats på sin mening.

MacIntyre skriver att etiken innan modernismen hade en trefald struktur:

“in which human-nature-as-it-happens-to-be (human nature in its untutored state) is initially discrepant and discordant with the precepts of ethics and needs to be transformed by the instruction of practical reason and experience into human-nature-as-it-could-be-if-it-realized-its-telos […] To say what someone ought to do is at one and the same time to say what course of action will in these circumstances as a matter of fact lead toward a man’s true end and to say what the law, ordained by God and comprehended by reason, enjoins.”[1]

Sanzio_01_Plato_Aristotle
Platon och Aristoteles utvecklade filosofiska argument om bl.a. teleologi (läran om den inneboende meningen; målet)

Det innebär, enkelt uttryckt, att etiken (C) syftade till att förflytta människan från A till B, där A representerar ett nuvarande tillstånd (mänsklig-natur-som-den-råkar-vara) och B ett tillstånd som motsvarar var hon skulle kunna vara om människan förverkligade syftet (målet) med att vara människa.

Problemet med dagens tal om etik och moralitet uppstår i samma stund som B avvisas, det vill säga tanken om ett högre syfte (telos). Kvar är bara A – det vill säga människan som hon råkar vara – och C; talet om etik.

Men vad händer då etiken, som alltid hade en koppling till människans telos får sväva fritt och i stället för att knyta samman nuläge med ett önskat läge, enbart relaterar till människan som hon råkar vara just nu? Då uppstår behovet av att skapa värdegrunder!

”From this inevitable failure to rescue ethics from the crippling wound inflicted by the loss of human telos – and the consequent sundering of fact and value – flows the modern moral culture, which MacIntyre describes as ‘emotivism’. By emotivism he means the theory that moral language cannot be rationally grounded so in the end the choice of which moral principles to live by simply boils down to personal preference.”[2]

Etiken blir, då den är frikopplad från livets mening och mål, enbart en fråga om personliga preferenser. Moralen kommer inte att hänga samman med något utanför den egna personen. Moral blir en fråga för den inre världen av känslor och valmöjligheter. Detta leder till en relativisering av moralen.

”Yet this widely shared moral relativism is inconsistent. Few people seem willing to say that Hitler’s extermination of six million Jews was not objectively wrong. The problem for postmodern people, of course, is that if ethics do not transcend individual options then on what basis can we say that Hitler’s actions were really evil? Instinctively we feel that something is objectively bad but we have removed the grounds on which we can make such a claim intelligible.”[3]

Ur detta individorienterade sätt att se på moral kommer, det vi idag känner som mänskliga rättigheter, att förvridas. Och då rättigheterna varken är kopplade till mänskligheten eller dess yttersta mening, kan i princip allt som en enskild person anser vara rätt (för henne) hävdas med att det är en mänsklig rättighet.

Franciskus Urban

 

[1] MacIntyre, After Virtue (1985), s. 53

[2] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117

[3] Andrew G. Walker, Deep Church Rising, s. 117-118

Utan Gud finns inte det ultimata sättet att definiera gott och ont

”Vad kommer det att innebära, att Gud är död?” Den frågan ställer sig Greg Sheridan, utrikesredaktör för den största dagstidningen i Australien The Australian, i en nyligen publicerad artikel.

Artikeln, som finns här, ligger tyvärr bakom en betalvägg. Men Rod Dreher, författaren till boken The Benedict Option, återger delar av artikeln på sin blogg. Eftersom innehållet är av allmänt intresse – och speglar mycket av Gammalkatolsk idédebatts ärende – återges ett utdrag översatt till svenska. Observera att översättningen är automatgenererad och endast övergripande språkligt bearbetad.

Titian,_Christ_Carrying_the_Cross._Oil_on_canvas,_67_x_77_cm,_c._1565._Madrid,_Museo_Nacional_del_Prado

”Australien är på väg att bli en ateistisk nation. Folkräkningen visar oss att knappt hälften av befolkningen identifierar sig som kristen medan nästan en tredjedel uppger ingen religion. Antalet troende kommer att stärkas av invandring, men trenden är otvetydig. De gamla troende dör ut.

Vår resa på väg mot radikal otro följer i mycket utvecklingen i Västeuropa. Samma trender är uppenbara i USA. Trots att religiös tro är starkare där, har den förlorat eliterna och över tiden leder elituppfattningen den allmänna opinionen.

Kristendomens förmörkelse kommer att vara som solens förmörkelse. Mörkt blir resultatet. Kommer det att vara ett tillfälligt mörker eller en lång natt av den västerländska själen?

När vi lämnar Gud, påbörjas ett av de mest radikala sociala experimenten i västerländsk historia. Det är inget annat än att omorganisera den mänskliga naturen. Näst efter krig är inget så genomgripande.

Människor formas inom en kultur. En kultur utan Gud kommer att skapa andra människor. Det här är ett mycket större skifte än allt som impliceras av uppkomsten av digital teknik, även om detta är inblandat i revolutionen för den person vi nu går in på. När vår kultur har förbannat Gud kommer det att bli en radikal förändring av den mänskliga personligheten och alla våra sociala institutioner och relationer.

Ännu en tid kommer vi att fortsätta att leva av den avtagande etiska och kulturella huvudstaden i vårt arv av 2000 års kristendomen och mer än 3000 år av den judeo-kristna traditionen. Men som brittiska författaren Arnold Lunn en gång påpekade lever vi av doften av en tom vas. När vi skär av oss allt mer omfattande från vår civilisations rötter kommer vår civilisation att skadas.”

Mer:

”Vi ska åtminstone pausa för en sekund för att överväga hur mycket vi förlorar som samhälle genom att avvisa den här kristna traditionen. Nästan allt vi gillar i vårt nuvarande samhälle, och i vår politiska kultur, härleder från kristendomen, och före det från gammaltestamentlig tradition.

Genesis, den första boken i Bibeln, kan ha skrivits för 2500 eller flera år sedan. Det börjar med vad som var det mest radikala uttalandet för mänskliga rättigheter för att komma in i den antika världen. Det var att Gud, en Gud, skapade människor till sin egen avbild. Det är början på historien om mänsklig värdighet i den västra traditionen.

Ett fall kan naturligtvis göras för antika Aten och andra antika civilisationer. Men i Aten var mänsklig värdighet endast tillämpad på män i den härskande eliten. Franchisen gick aldrig över 10 procent av folket. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inga rättigheter. Och människor var inte tänkt som individer utan som medlemmar av familjer.

Den uppenbara uppenbarelsen av Guds karaktär och den utvecklande uppfattningen om mänsklighetens karaktär, som Gamla testamentet fortskrider, är ett av de centrala delarna av kulturell och faktiskt politisk utveckling i västerländsk civilisation.

Men det var i Nya testamentet som grunden för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet uttryckligen utvecklades.”

Ännu mer:

”Men liberalismen idag är i upplösning. Förlusten av tro på Gud har åtföljts i väst genom att tron på institutioner kollapsar och i själva verket i mänskligheten. Är det helt tillfälligt att nedgången av religiös tro åtföljs av en minskning av tro på demokrati, vilket framgår av Australien i successiva Lowy undersökningar? Den minst religiösa kohorten är faktiskt också kohorten med minst tro på demokratin.

I sin slutliga studie, Coming Apart, kartlägger Charles Murray tillväxten av den vita underklassen i Amerika. Den sista kraften som rymmer ett sönderdelande samhälle är kyrkorna, rapporterar han. När de kollapsar sammanfaller samhället också.”

Ytterligare mer:

”Naturligtvis kan människor vara goda och välmenande utan religiös motivation. Men även Dawkins medger att utan Gud finns det inget ultimat sätt att definiera gott och ont.

Detta leder så säkert som natt följer dag (även om Dawkins förnekar det), i slutändan till den perversa dyrkan av makt för egen skull.

Detta handikapp är uppenbart vid upplösningen av modern liberalism. Den drivs till galenskap av motsägelsefulla impulser, den kan inte längre styra eller balansera. Den är en antisocial självabsorption. Den metafysiska utvecklingen av identitet genom århundradena har slutat i en torr ravin. Slavar blev själar under kristendomen.

Men själen – utförandet av vår djupaste känsla av integritet och öde – gav vägen till självet eftersom den terapeutiska tiden ersatte åldern av tro.

Nu, i våra postmoderna tider, har även jaget blivit ersatt av varumärke. Devalveringen till varumärke är en brant nedgång i vad det innebär att vara en människa.

Liberalismen förblir i ett rasande uppror mot kristendomen, långt efter kristendomen makt att begränsa den på något sätt har försvunnit. En viss moralisk panik vid ateismens existentiella tomhet medför liberalism till en ny auktoritarism. Alla måste knäböja av samma sekulära fromhet.

Det finns också en regression eftersom liberalismen verkar bort från kristendomens universalism för att skapa en ny serie stamidentiteter. Ingenting i politiken i västvärlden är mer kraftfullt nu, och i längden mer destruktivt, än identitetspolitiken.”

Till slut:

”Vår kultur, vårt folk, för att inte tala om våra fattiga och våra sjuka, kommer att sakna kristendomen mer än vi är medvetna om.”

Red.