Tagg: hopp

Psykologin tog över. Om det förlorade hoppet och modernismens pågående försök att förklara.

Vetenskap hålls högt. Felet många gör är att förstå vetenskapliga rön som sanning vilket de naturligtvis kan vara, men inte självklart och inte på basis av att man med vetenskaplig metod påvisade sanningen. Sanningen är sann i sig själv. Vad händer då metoden i sig blir likvärdig med sanning? Vad sker med människan i en värld där sökandet efter sanning upphört och hoppet sätts till metod?
Continue reading ”Psykologin tog över. Om det förlorade hoppet och modernismens pågående försök att förklara.”

Den förblindande likhetsivern

Hur vill du ha samhället i framtiden? Hur vill du att det skall fungera, för dig och dina efterlevande? Vill du att samhället skall grunda sig på islams tolkning av exempelvis rättsmedvetande och religionsutövning? Om inte så är det du som måste handla så att det inte blir verklighet.

Jag vill redan nu bekräfta att detta låter hårt och ”förenklat”. Verkligheten är mer komplex (vilket i sig är ett problem eftersom det är svårt att överblicka vad som sker). Därför behövs ibland en karg och förtätad bild. Jag vill samtidigt föregripa eventuell kritik och understryka att denna text inte har till syfte att hetsa eller uppmana till handgriplig aktivism, men väl förändringar i tanke och handling. Det jag vill belysa och i den mån jag kan även bidra till är vad vi som människor och samhälle kan (bör) göra för att räta upp situationen. Eller rädda den, om du vill.

Fiktion eller verklighet?

Michel Houellebecq skriver i sin idéroman Underkastelse (2015) om en nära framtid i Frankrike där Muslimska broderskapet får makten i allmänna val med stöd från såväl socialisterna som de borgerliga partierna. Det som sägs vara en myt besannas och den nya regimen inför sharialagar i landet. Boken är väl värd att läsas. Mycket av innehållet är igenkännbart från utvecklingen här hemma i Sverige. En av Houellebecqs förtjänster är att faktiskt diskutera skeendena utifrån trosuppfattningar, något som knappt låter sig göras här hemma men som är ett måste. I boken talas om jihadister och militanta islamister som amatörer. I stället är det den politiska grenen av islam (ofta relaterad till som ”moderata krafter”) som vinner terräng och tar sig hela vägen till det högsta ämbetet; presidentposten.

Hur ser det ut här hos oss, i verkligheten? Skriv ”islam infiltrerar politiska partier” i valfri sökmotor och du finner en lång rad länkar till tidningarartiklar som rapporterar om just detta. Ett annat klassiskt exempel, som till och med nämns vid svenska lärosäten, är omvandlingen av socialdemokratins (tidigare) kristna rörelse som nu, sedan stadgeändringar och namnbyte, är öppen för människor av vilken tro som helst, men där just islam fått en plattform. Vidare har det gjorts politiska överenskommelser med islamska organisationer som garanterar politiskt inflytande. Läs dokumentet ”An Explanatory Memorandum on the General Strategic Goal for the Group in North America” från 1991 som i detalj beskriver hur Muslimska brödraskapet skall arbeta för att infiltrera den amerikanska samhällsstrukturen, både inifrån befintliga strukturer och genom nybildning av en rad ideella organisationer. Även om dokumentet skulle vara ett falsarium är det intressant och den lista med organisationer som nämns i brödraskapets plan överensstämmer till stor del med islamska organisationer som inrättats och bildats i Sverige.

[Edit (2017-02-26): Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade på fredagen (2017-02-24) en förstudie om Muslimska brödraskapet som beskriver etableringen av MB i Sverige och Europa och styrker den bild som ges ovan.]

Bilden i media

Men i Sverige sitter det hårt inne att det är trosföreställningar (eller avsaknad av dem) som ligger i botten av utvecklingen. Ett exempel på hur det resoneras kan läsas på debattsidan i Göteborgsposten där Devin Rexvid (socionom och forskare om hedersrelaterat förtryck och våld) i augusti i år, hedervärt, beskriver situationen i Sverige men helt – som så många andra – utelämnar den Kristna Kyrkan som motpol och resurs.

Möjligen kan man ibland se förslag om införande av ämnet ”livskunskap” i skolan som svar på behovet av fördjupning. Doktoranden i sociologi, Evin Ismail, menar i dagens SvD att ett sådant skolämne skulle motverka ”de subkulturella lockelserna i de extrema ideologierna”. Hon syftar visserligen på rekryteringen till IS bland unga och vilsna män. Men även för dessa vore det gott att det samhälle de nu finns i, i första hand, bärs upp av robusta strukturer och värderingar där kyrkan är given även när det gäller integration.

Idag skriver Ledarsidorna.se (Islam – oviljan och oförmågan att underordna sig) om hur svensk domstol i ett diskrimineringsmål böjer sig för en islamsk argumentation i strid mot hygienföreskrifter. Problemet med denna text är dock, liksom med den också dagsaktuella krönikan på Det goda samhället som även den behandlar islamism, är att islam tillsammans med ”PK-ismen” och kristendom (äldre än den som utvecklades från 1500-talet) utgör ett ekvivalent hot (sic.).

Sekulariseringen lämnar oss med saffransbullar och blaskigt kaffe

Det tycks råda en uppfattning om att det är ”religionerna” som utgör hotet mot det upplysta och moderna; mot en humanistisk utveckling i sekulär tappning. Det är här vi finner ett av de grundläggande problemen som måste adresseras: den sammansmältning av religiositet man från politiskt håll tenderar att verka för i syfte att kunna kontrollera åsikter som kan stå i strid med den världsliga makten. Det är inget nytt: kung Gösta (Gustav Vasa) var tidigt ute!

De flesta som engagerat sig mot islamismen, terrorismen, förföljelsen av kristna i mellanöstern och mot islams utbredning i största allmänhet tycks inte argumentera med ett kristet förhållningssätt eller för den kristna kyrkan som motvikt. De tycks inte vara för något alls. De är mest emot. Kanske är det därför de får bära etiketter som ”islamofober” och ”rasister”? för att de har en negativ angreppsvinkel.

Den kanske viktigaste orsaken till att framför allt vi, men även Frankrike och Europa i övrigt, står dåligt rustade inför det som nu sker är sekulariseringen. Enkelt uttryckt: Då vi efter reformationen och i upplysningens namn kastade ut tron på Treenig Gud och därmed successivt förpassade den kristna kyrkan allt längre ut i periferin med motiveringen att tro är något privat, rycktes samtidigt mattan undan för oss; den matta – den väv av gemensamma värden, moral, rättesnören och traditioner – som är grundläggande för ett samhälle att i längden kunna hålla ihop. Det behövs djupare och mer grundade traditioner än att, som just denna dag, samlas i ottan för att äta saffransbullar och njuta av ett luciatåg med rötterna i det sena 1800-talets Sverige.

Vi tillber alla samma gud?

En annan intressant dimension i detta är begreppet ”de tre abrahamitiska religionerna”. Detta har mer och mer kommit att förstås i termer av att vi alla (egentligen) har samma gud och att det (egentligen) inte spelar någon roll [för frälsningen] om man kallar sig muslim eller kristen. Detta är ett mantra i den politiska rörelse som verkar för religionernas sammansmältande, bland annat genom statsbidragsfördelning. Men detta har också givit att det är religiositeten (den ”fundamentalistiska”!) som skall bekämpas. Hotet mot vår civilisation består alltså inte bara i islam (det vore ju diskriminerande) utan mot all radikal religionsutövning. Inte minst i form av ”kristendom före 1500-talet”.

Men varifrån kommer idén om de tre abrahamitiska religionerna som varande ekvivalenta? Den går att spåra till den tyske filosofen och dramatikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) som 1779 skrev och satte upp verket Nathan den vise. I pjäsen symboliseras judendomen, kristendomen och islam av tre ringar. Minst två av ringarna är kopior av det original som sägs ha särskilda egenskaper. Det är fadern och ägaren till den ursprungliga ringen, som gått i arv i generationer, som på sin dödsbädd låter göra identiska ringar för att ingen av hans tre söner skall behandlas orättvist. Frågan uppstår dock om vilken av ringarna som egentligen är den sanna. Osämja uppstår men dramat får en lycklig samförståndslösning där alla ringarna förklaras bära bilden av de ursprungliga egenskaperna. Man resonerade sig alltså fram till en lösning som idag inte ses som anmärkningsvärd. Tvärt om; tillrådlig och rättvis! Men den innebar att människan satte sig själv över sanningen. Helt i enlighet med tidsandan! Men så var Lessing ingen mindre än upplysningens främste representant i Tyskland.

Tryggare kan ingen vara

Föreställningen om de abrahamitiska religionernas ekvivalens är alltså en frukt av upplysningstiden. Precis som sekularismen. De är samma andas barn och den anda som vi nu måste förstå har gjort oss fattiga. När hoppet om frälsningen bara lever kvar i form av bilder och julspel har vi som civilisation inte längre någon motståndskraft när samhällets strukturer bryts samman och vi riskerar att ätas upp inifrån av en kraft som har en helt annan tolkning av mänsklig värdighet och sanning.

Vad kommer människor i ett avkristnat samhälle göra när trycket från islam ökar och det samtidiga budskapet från de styrande är att det inte spelar någon roll om man bekänner sig till Muhammed eller Kristus Konungen? Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi. I årets novembernummer av tidskriften Kvartal finns en sammanfattning av avhandlingen (”Vi valde islam”).

Min analys är att risken för att allt fler skall konvertera till islam – somliga, likt kvinnorna ovan, i jakt på ett stabilt uttryck för fromhetsliv, andra av rädsla för att komma på kant med utvecklingen och utsättas för obehag – ökar i takt med att kunskapen om kristen tro, lära och tradition dör med den generation som skulle kunna föra spåren av den vidare. Majoritetskyrkan i Sverige är inte en kraft att räkna med i detta som den är styrd av den världsliga makten och förfäktar många av upplysningens ideal.

Kvar att bära ansvaret är den lilla traditionella kristenhet med ortodox teologi som bland annat återfinns i den ursprungliga gammalkatolska rörelsen och som vi idag ser växer. Inte bara till följd av inflyttning utan för att fler upptäcker att det verkligen finns mat för hungrande; stabilitet för vilsegångna och torr, fast mark att rädda sig på under flodvågen.

Inte som att välja fotbollslag

Men vi kan inte tillåta oss att detta sker! Vi kan inte lämna vidare till kommande generationer ett samhälle i upplösning eller att stabiliteten skulle skänkas oss genom islam. Men sekularismen är inte svaret eftersom den i sig är tom och bär på en törst efter det heliga. Människan behöver den himmelska dimensionen – det ingår i att vara människa. Och eftersom inte både islam och kristen lära kan vara sann (Se: ”Striden står om sanningen”), kommer vi, var och en, att tvingas välja. Alternativet och garanten för den samhällsordning vi säger oss vilja ha är den Kristna Kyrkan. Men det räcker inte att tycka det. Det är inte tillräckligt att säga det. Vi måste leva det.

Franciskus Urban

Je suis ”X” – hur länge orkar vi stå emot?

I januari 2017 är det två år sedan attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Frankrike. I attentatet, som utfördes av två bröder som en hämnd för att tidningen varit kritisk mot jihadism och islamism, dog fem av tidningens medarbetare. När de efter attacken sprang ut från redaktionen ropade de ”Vi har hämnats Muhammed. Vi har dödat Charlie Hebdo”!

En av tidningens tidigare redaktörer, Philippe Val, intervjuas den 5 december 2015 i tidningen Paris Match. Han får frågan om han kunde föreställa sig att Charlie Hebdo skulle försvinna? Det skulle, svarar han, ”innebära början på Michel Houllebecq’s ’Underkastelse’”

Prästen, Fr. Ottar Mikael Myrseth, skriver i en krönika i norska Dagen (1 oktober 2015) att den franske författaren Houllebecq var på omslaget till Charlie Hebdo den dagen terroristerna slog till i januari. I sin roman ”Underkastelse” beskriver Houllebecq hur Frankrike förvandlas till en islamisk stat efter valet 2022. Houllebecq’s tanke är att ingen kultur kan överleva med en värdegrund som saknar en himmelsk dimension i livet. Den europeiska kulturen, som i allt större omfattning präglas av resignation och pessimism, har tappat denna dimension genom att avskriva betydelsen av den kristna tron. Upplysningstiden med dess ideal om förnuft och självförverkligande har avskaffat Gud och människan håller på att gå under i ensamhet och förtvivlan i universum. Huvudpersonen i romanen lämnar kristendomen och går i stället över till politisk islam. Romanen utmanar Europa att ta nytt avstamp i kristendomen och åter väcka sin religiositet. Annars riskerar denna dystopiska berättelse att bli verklighet.

charliehebdoTidningen Charlie Hebdo har, enligt journalisten Giulio Meotti, sedan attacken upphört att vara en kritisk röst och i stället börjat ägna sig åt mer strömlinjeformad satir, exempelvis, häcklande av det judeo-kristna arvet. Bland annat hade man som förstasida året efter attacken en bild på Gud med texten ”mördaren är fortfarande där ute”.

Bild: Charlie Hebdo
Text: “The assassin is still out there” (”mördaren är fortfarande lös”)

Är det så att vi har skrämts till tystnad? Har vi nått dit hän att vi låter oss tystas för att undgå kritik, eller ännu värre: hot och våldsaktioner? Vad hände med de modiga uttalandena Je suis Charlie, Paris, Père Jaques Hamel, Bruxelles, Nice etcetera? Orkar vi inte längre stå emot? Var det bara en läpparnas bekännelse?

I Frankrike tystnar kyrkklockorna. Skolor och andra offentliga lokaler i flera traditionellt katolska länder tvingas ta ner kristna symboler. Vad händer här hemma i Sverige? Här har vi också i media hört om förslag att det kristna korset skall plockas bort från en kyrka för att visa välvilja. Här kritiseras kampanjen ”Mitt Kors” av företrädare för majoritetskyrkan. Här tar nyandlighet och yoga över med stöd av myndigheter och skolans rektorer.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi har kvar att ta spjärn mot för att över huvud taget kunna stå emot. För det är så, att i samma stund som vi kastar ut tron och den himmelska dimensionen så står vi där ensamma och förtvivlade i universum; utan fast grund, utan himmel och utan hopp.

Tack och lov är det Advent. Tack och lov har vi ännu ett arv som kan återväckas. Tack och lov har vi det löfte som ger kraft att stå emot. Men det fordrar att vi tar förnyat avstamp i kristendomen och ger nytt liv åt den religiositet vi en gång gavs och stod i. Detta är vårt hopp.

Franciskus Urban