Tagg: individualism

Kristen tro och kristet liv. Inget individualistiskt projekt.

I en recension av Dan Korns ”Som om Gud fanns” (2019, Timbro) i Helsingborgs dagblad söndagen den 7 juli, skriver recensenten Jayne Svenungsson: ”Idén att religion är något som var och en utövar i sin enskildhet är och förblir en utpräglat protestantisk föreställning.”
Fortsätt läsa ”Kristen tro och kristet liv. Inget individualistiskt projekt.”

Det stora tågrånet

Samtiden liknas ibland vid ett tåg som dundrar fram på en undermåligt underhållen räls. Ett herrelöst tåg, skall tilläggas, där det saknas såväl uppgifter om slutdestination som vem det är som opererar på sträckan, egentligen. Men eldarna eldar och farten ökar. Maskinisterna skruvar och oljar. Maskineriet skenar. I passagerarvagnarna välkomnar konduktören glatt nya resenärer och säljer dyra biljetter medan serveringspersonalen sorglöst säljer go-fika och rödvin i plastmuggar.

I skärningspunkten mellan, å ena sidan, den sakta ökande medvetenheten om att ingen egentligen vet vem som har ansvar och att ingen har brytt sig om att sörja för så grundläggande ting som banvallar och räls och, å den andra, att skenet av lycka och framgång måste upprätthållas, skapas en olustkänsla av sällan skådat format. En osäkerhet och en ängslighet som går på djupet av mänskligheten.

train track solitaireUtan stabil botten och utan ens en idé om vart vi är på väg, förpassas människan ut i universum: ensam och utan känsla för mening. Detta föder ytlighet men också djupt otrevliga och tragiska beteenden. Det blir som en myriad av små världskrig där varje individ har att hävda just sitt territorium; sitt universum; sin ”sanning”.

Jag satt, för en kort tid sedan, hemma hos en av alla de erfarna jag dagligen besöker. Vi pratade om just detta; att det saknas värdighet, klangbotten och känsla för livet. Hon tittade på mig och sade sedan allvarligt: -”det är min generations fel”.

Och det är nog att önska: En vitbok om underlåtelsen att föra vidare det sedan århundradena medärvda; det som betyder så mycket mer än materiell bekvämlighet; sådant som kan beskrivas i termer av eftertänksamhet, tradition, helighet, rättesnören, ordning och respekt.

Men det lades ingen vikt vid detta. Man såg bara den moderna framgången. Såg äntligen sig som herre över alltet: frihet och oberoende. Men man var i själva verket både blind och tondöv. Man lämnade inte vidare erfarenheterna utan lade dem på avskrädet. Materialismen och individualismen tog över vilket ledde till såväl historieanalfabetism och gudsförnekelse som alienation och förtvivlan. Detta födde osäkerhet och ängslighet. Man berövade kort och gott kommande generationer på tradition, värdighet och hopp.

Alla de pengar i ära; alla de smycken och ägodelar som genom åren bestulits individer i stötar och kupper. Men detta är den moderna tidens stora tågrån där kommande generationer förlorade räls, riktning och resonans.

Är en sanningskommission för mycket begärt?

Franciskus Urban

Förlåtelse – ett ord på utdöende

Gammalkatolsk idédebatt vill ta sig an de många frågorna som berör samhället och människans värdighet. En sådan fråga, förlåtelse, var temat för en föreläsning på Litorina folkhögskola, torsdagen den 27 oktober.

Det är inte det lättaste att återge en föreläsning, men här följer bearbetade delar som återspeglar det huvudsakliga innehållet.

Det finns mycket att säga om förlåtelse; mycket mer än vi hinner med här idag. Men vi skall beröra såväl ordet i sig som betydelsen av det och, kanske särskilt, effekten av förlåtelse. Vad jag vill är att så något litet frö till att tänka vidare och kanske ännu djupare framöver om just förlåtelse. Vidare vill jag lyfta och sätta in förlåtelsen i ett större sammanhang. För visst är det så att vi många gånger kanske använder ordet förlåtelse lite slentrianmässigt; lite slarvigt – utan att tänka på vad det egentligen innebär. (du vet: ”ja, ja, förlåt då!”)

Och kanske är det så – i alla fall är det min upplevelse och erfarenhet – att ordet förlåtelse är ett av alla som är på utdöende, för det används allt mer sällan. Precis som ordet ”tack”. Men det får vi ta en annan gång.

Ingen tycker om att ha eller göra fel. Man vill ju gärna både ha och göra rätt. Hur har vi lagat för att låta så många som möjligt slippa erfara att de har fel? Jo, en tyst överenskommelse breder ut sig som på förhand ger alla rätt – sin egen rätt. Och då alla har rätt behöver ingen ha fel (sic.). Om ingen har fel, behöver ingen heller bemöda sig om att erkänna fel eller be om förlåtelse. Detta är konsekvensen av vår tids uppfattning om begrepp som sanning, dygd, ansvar och plikt. Detta är frukten av individualism och nedmonterad känsla för det gemensamma samhället.

Och det finns ett samband mellan att ha/göra fel och att be om förlåtelse.

Ordet förlåtelse
Av grunden ’förlåt’, eller, om vi uttalar det lite annorlunda: för-låt. Slår vi upp ordet finner vi: ’förhänge’, ’gardin’, ’täckelse’; något som döljer något annat.

En synonym till ordet förlåtelse är försoning. Ursprungsbetydelsen hos hebreiskans vanliga ord för ”sona” (kippér) antas vara att man ”täcker över”, eller, enligt en annan härledning, ”torkar bort” synd eller orenhet och följderna därav.

Att förlåta kan alltså ses som att man hänger för; döljer eller (vilket för-låt också kan indikera) låter något gå före. Men hur skall vi förstå detta? Vad är det som hängs upp och skall dölja den oförrätt eller det fel som förlåts? Och hänger man en gardin för en fläck, kan ju samma gardin tas ner och (på nytt) blotta fläcken. Är innebörden av förlåtelse att man skall kunna lätta på förlåten; lyfta på täckelsen och låta det som en gång förläts åter bli synligt?

Nej, men bilden av att hänga något för det som gjorts fel är så talande eftersom förlåtelse inte gör något ogjort. Det som är gjort är gjort. Men det försvinner inte. Det är alltså möjligt att dra undan förhänget och på nytt blotta såret. Samtidigt gäller att har man fått förlåtelse, så har man.

Så vad är det för något som hängs upp och täcker? Vad är det man låter gå före fortsatt upprördhet, ovänskap, misstänksamhet eller rent av hämndlystnad?

Ja någon form av känsla för att det som hänt bör läggas bakom; bör lämnas åt det förgångna och, kanske, med tiden blekna och glömmas. Det som händer när förlåtelse ges; när felet täcks över, är en hjärtats handling. Det är nåden och kärleken som går före.

Frågan är varför det är så svårt med förlåtelse. Både att ge och be om.

Jag tror, som sagt, att i en tid då var och en förväntas veta och kunna (allt) själv, och så (till och med) skapa – i bemärkelsen definiera – sig själv kommer alla att mena sig ha rätt. Därmed kommer heller inga att (behöva) ha fel. Behovet av att be om och få förlåtelse är därmed upphävt.

Betydelsen av ordet förlåtelse
Ett annat tänkbart svar är föreställningen om att man, då förlåtelse ges, också ger den andre rätt. Och idag, då det förväntas av oss att vi alltid har rätt själva, blir det omöjligt att ge bort den rätten. Samtidigt är det många gånger en massa känslor inblandade och att då ge den som gjort fel rätt, blir för känslomässigt kostbart.

Men att förlåta handlar inte om att rättfärdiga. Att förlåta handlar inte om att fel blir rätt. Att förlåta innebär inte, som vi nyss sade, att felet görs ogjort. Vad det handlar om är att skapa en situation som kan användas som språngbräda att gå vidare. En omstart. En vändpunkt.

Förlåtelse kräver (oftast) två parter: en som ångrar och en som ger förlåtelse. En som erkänner fel och en som kan tacka för att det visas uppriktighet.

Effekten av förlåtelse
I en situation där det skulle behövas förlåtelse finns (oftast) en part som har dåligt samvete och en annan som känner sig förorättad (eller ”kränkt” som man säger idag).

Att erkänna ett fel; att erkänna att jag har fel är befriande.

Att be om förlåtelse innebär att man går till den som kanske är sårad och erkänner sitt fel och föreslår att man gemensamt hänger ett draperi för det som skett. Den som ger förlåtelsen är också den som hänger upp draperiet och låter nåd och kärlek gå före vidare känsla av att vara sårad.

Den som ger förlåtelse kan också lämna det hela bakom sig.

Det är inte fråga om att sopa under mattan. Det handlar inte om att skyla över. Det är, för att man skall kunna tala om förlåtelse, en handling som bygger på ärlighet där två personer med gemensamma krafter tar sig ur en dålig situation för att var och en skall kunna gå vidare. Friare i tanke. Friare till sinnes.

Nu har vi uteslutande berört mellanmänskliga relationer. I den kristna världen finns motsvarande i förhållandet mellan människa och Gud. Vi vet, som kristna, att Gud förlåter allt. Men det fordrar att jag erkänner mina fel som jag begår i tankar, ord, gärningar och underlåtelser (alltså sådant jag inte gör). För detta har Kyrkan till och med en rituell handling som kallas bikt (botens sakrament) där den som biktar sig får förlåtelse från Gud. Det blir här mer genomgripande då det som förlåts med en gång försvinner i glömskans hav.

Effekten av förlåtelse är, var än den praktiseras, stor. Den är så stor att vi inte förstår hur stor den är. Och för att försöka måla en bild av hur betydelsefull förlåtelsen är för oss människor vänder vi oss till den samling böcker vi känner som Bibeln. Där berättas om Jesu under.

Ni har alldeles säkert hört talas om de mirakler som Jesus gjorde: hur han går på vattnet, förvandlar vatten till vin, botar sjuka människor, uppväcker döda, ger synen tillbaka till blinda etcetera. De är alla alldeles otroliga. Man kan knappt tro att de skulle vara sanna: de strider mot naturlagarna.

Men det är just och precis vad ett under är: det är otroligt; något som går utanför det vi är vana vid. Annars hade det inte varit något under. Men, det intressanta är att ställa sig frågan VARFÖR Jesus gör dessa under. Det är för att han vill visa att han är kapabel att göra det otroliga. Och bland det mest radikala – det mest otroliga – i hans lära; i det evangeliet berättar, är förlåtelse. Jesu under pekar på förlåtelsen.

I evangeliet, så som Lukas skriver, kan vi höra: ”Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå?” (Luk 5:23)

Detta tar sig, bland annat, uttryck i den kristna tron i en mycket känd bön: Vår Fader (”Fader vår”): ”…och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem oss skyldiga äro”. I bönen uttrycks en bön om förlåtelse för de skulder jag [som ber] är skyldig till och att jag [som ber] också skall förlåta dem som har gjort något tokigt mot mig.

Också i trosbekännelsen, den centrala text som sammanfattar den kristna tron, finner vi förlåtelsen: ”Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse”

Avslutning
Detta är något radikalt. I synnerhet idag, i den relativistiska och individualistiska epok vi lever. Och det intressanta är att ordet radikal inte betyder det man vanligen tänker på, alltså något som är totalt avvikande, annorlunda och lite upproriskt. Men visst, förlåtelse i en tid där alla har rätt [på sitt vis] och aldrig fel, blir det upprorisk. Det blir avvikande och annorlunda.

Men ordet radikal kommer från det latinska ordet radix. Rotsaken rädisa kommer därav (engelskans radish). Och så är det: radix betyder rot; det ursprungliga och grundläggande. Och om vi så ser förlåtelse som ett grundläggande behov vi har som människor blir bilden av ett annars slentrianmässigt uttryck helt annorlunda. Och visst är det lite upproriskt, att bryta den nya tidens egna normer…

Franciskus Urban

Observera att texten inte får återges utan tillstånd, men länka gärna hit.

På Litorina folkhögskolas hemsida kan du se bilder samt läsa deras eget referat