Tagg: islamisering

EXTRA: Vad är det som händer i Frankrike?

Stilla veckan till trots, måste det rapporteras om vad som nu sker i Frankrike. För, få, om ens någon i Sverige, förutsägs rapportera i saken då 100 franska intellektuella publicerar ett öppet brev mot islamistisk separatism. Regeringen Macron låter idag meddela att man starkt ifrågasätter uppropet men bekräftar samtidigt att salafismen tar makten i flera områden. Vad är det som händer i Frankrike?
Fortsätt läsa ”EXTRA: Vad är det som händer i Frankrike?”

Känn ditt arv och din tradition

Frågan om böneutrop från minareter i Sverige debatteras flitigt. Som bakgrund till det kan det vara intressant och upplysande att få en internationell utblick avseende förståelsen för hur och på vilka sätt islam (också) opererar. I ljuset av det Gammalkatolsk idédebatt tidigare rapporterat; att kristna är den mest utsatta och förföljda religiösa grupp i världen (Open Doors World Watch List) ges här två exempel från internationella media. Det handlar om etnisk rensning i Nigeria och infiltration av amerikanska universitet. Fortsätt läsa ”Känn ditt arv och din tradition”

Lösningen: Kyrkan som parallell storhet

Flera artiklar här på Gammalkatolsk idédebatt har det gemensamt att de tar upp samtidens problem. Inte minst de två senaste (”Svaret på krisen…” samt ”Otryggheten i en värld bortom sanning”) i vilka det till och med talar om kris. Vad som nu behövs är att på nytt tala om hoppfulla lösningar.

I de senare texterna har skolan, försvaret och polisen fått utgöra exempel på områden där det, utan att överdriva, råder oro och till och med kristillstånd. Ytterligare ett område där vi och hela västvärlden står inför mycket stora utmaningar är hotet om islamisering.

Jag skrev för något år sedan boken ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den förs ett resonemang om vad vi behöver för att kunna rusta oss inför, hantera och stå emot just islamisering. Det intressanta är att samma resonemang är applicerbart även på andra områden i samhället. För vad det handlar om är värderingar. Men värderingar kommer aldrig från ingenstans, utan de har alltid en källa som i vår kultursfär är den kristna tron. Och om källan sinar upphör flödet. Den enda instans som överhuvudtaget kan (eller borde kunna) upprätthålla detta är Kyrkan. Summan är att sekulariseringen är roten till dagens kris.

Tidigare idag fick jag en länk till en film med den anglikanske biskopen Michael Nazir-Ali. Det han, under dryga timmen, säger motsvarar i hög grad innehållet i min bok. Filmen är väl värd att se och för att ge en försmak vill jag citera honom i vad han, 36 minuter in i inslaget, säger om sekularisering (min översättning):

”Problemet, så klart, är den rådande sekularismen med sin tynande version; sin grunda version av judeo-kristna värderingar för vilka den inte kan redogöra […] Den rådande sekularismen är oförmögen att möta de utmaningar [vi står inför]. Den besitter inte modellen eller det spirituella ramverk som gör det möjligt för oss att möta denna utmaning.”

Vad som behövs är att Kyrkan intar en plats som parallell och jämbördig storhet till staten. Inte under eller avhängig staten. Inte beroende av staten. Inte styrd av det politiska. Hon är fri och obunden; som en spirituell och moralisk kompass i samhället. Bara så kan människor beredas tillgång till sanning och en fast grund för att kunna stå fast.

Samtidigt rapporterar Sveriges television idag om preliminär medlemsstatistik för majoritetskyrkan i Sverige. Den visar på rekordtapp för Svenska kyrkan för året 2016. Över 85 000 medlemmar lämnade och det förutsägs att år 2030 kommer endast 45 procent av befolkningen tillhöra samfundet. Vad som inte redovisas är vart alla dessa människor tar vägen i stället. Är utträdena konsekvenser av konversion? Är det resultatet av den ”lutherska sekularismen” eller bara rena protestyttringar?

Läs mer om känslostyrda utträden här

Frågan på det nya året borde därför vara: Vart tar du vägen för att kunna stå fast? Till vad?

Franciskus Urban

Vad är Kyrka? Vad har vi henne till?

Om du inte tidigare har ställt dig frågor kring vad Kyrka är och innebär, kan det vara hög tid nu då begrepp som bland annat religiositet, extremism och det sekulära samhället är frekventa i det offentliga samtalet. Sällan har väl dessa ting diskuterats som nu och det är i grunden bra. Men för att kunna delta i samtal och veta sin egen position, är det alldeles nödvändigt med reflektion och kunskap. Också bortom frågan om skolavslutningar i kyrkan.

Ärendet med denna text är att peka på det faktum att Kristi Kyrka är något som går utanför både statsskick, politik och det fullt ut begripliga, men också att beröra tragiken i att Hon, som ett resultat av modernism och upplysning, kommit att förminskas och avmystifieras.

Jag vill ta utgångspunkt i en aktuell debattartikel. På DN Debatt (2016-06-01) skriver kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke:

”Det finns all anledning att vara stolt över vårt lands aktiva civilsamhälle. Runt om i Sverige finns i dag 200 000 föreningar, stiftelser och trossamfund. Hundratusentals svenskar engagerar sig varje dag i civilsamhället, på idrottsplatser och i gympahallar, på scouthajker och i friluftslivet, i studiecirklar och i läxhjälpsprojekt. I civilsamhället uppstår möten mellan människor som lägger grunden för tillit mellan människor.”

Ministern inleder här med att i positiva ordalag påtala värdet av den del av samhället som inte är staten, det som kallas ”civilsamhället”, för att senare inskärpa rättning i ledet och, i demokratins namn, undergräva det hon säger sig vilja främja, nämligen livskraft.

”Vi påbörjar nu ett arbete inom regeringskansliet med syftet att utreda hur statliga bidrag till stöd för det civila samhällets organisationer kan bli mer långsiktigt, förutsebart och enhetligt. De medel som ges för organisering ska fördjupa demokratin, inte undergräva den.”

”Regeringen bereder nu ett uppdrag till utredningen med inriktningen att den ska föreslå att kraven på demokratiska värderingar bland samfunden skärps.”

http://www.dn.se/debatt/skattepengar-ska-inte-ga-till-hatretorik-och-polarisering/

Vad hon säger är att det (för att erhålla statligt stöd) krävs att varje organisation i civilsamhället omfattas av samma demokratiska värderingar och att de som inte gör det därmed undergräver demokratin. Vad hon inte redogör för är vilka värderingar som avses och som kan undergräva det system i vilket dessa är stöpta. Däremot är hon tydlig med att alla som inte motsvarar kraven och har de rätta värderingarna är emot det som stöps i formen.

Orsaken till att saken skall utredas är med all säkerhet uppvaknandet i fråga om bland annat ”våldsbejakande extremism” där det, framför allt, pekats på kopplingen mellan moskéer och islamism. Men vad man från regeringens sida verkar sträva efter är att genom ekonomisk styrning påverka alla att inta samma uppfattning om vilka värderingar som främjar det goda samhället. Även den Kyrka som är grunden till vår civilisation skall inrätta sig. Men i vad? Vilka är värderingarna som kommer att ge tillträde till pengapåsen?

Skall detta förstås som en indikation på den sekulära statens önskan om att alla trossamfund på sikt fusionerar för att i interreligiös, demokratisk anda organisera människor som har en tro? Det har hänt i organisationsvärlden förr: Broderskapsrörelsen som, då antalet bekännande kristna minskade, öppnade upp för ”alla med tro” (organisationen måste ju överleva!). Ett annat och mycket aktuellt exempel skulle kunna vara hur ”föreningen Svenska kyrkan” i en bok som lanseras i nästa vecka, vill skapa ett nytt teologisk synsätt för ”de tre abrahamitiska religionerna”.

Länk till pressmeddelande: http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nytt-teologiskt-synsaett-paa-sexuell-laeggning-1424555

Det är förvisso helt avgörande med kontroll över vad skattemedel används till. Men det är något helt annat att köpa sig till lojalitet. Och vi vet från historien hur lätt det är att med pengar styra organisationer och deras verksamhet i vad utbetalaren anser vara rätt ideologiska riktning.

Vad som är än mer alarmerande är hur Kyrkan, som i regelverket definieras som trossamfund, ses som och jämförs med vilken annan förening som helst. Ministern är inte den första men får det att låta som om Kyrkan bildades av, om inte staten så av människor. Detta leder i sin tur till föreställningen att en lokalkyrka inte kan existera utan att kulturdepartementet håller den under armarna ekonomiskt.

Oavsett hur regelverket definierar och var världsliga myndigheter menar att Kyrkan skall vara registrerad för att kunna fungera som juridisk person i den jordiska vardagen, är det Henne egalt. Även om varje instans i världen skulle förneka existensen kommer kristna söka sig dit. För inget barn klarar sig utan sin Moder. Men väl utan både ett och två statliga departement.

Vad är då Kyrkan?
Kyrkan som Moder är en vacker och passande liknelse; Moder och lärare. Men det finns fler vedertagna bilder av vad Kyrkan är och förklaras som. Och då bortses här helt från etymologiska aspekter.

Majoriteten av världens kristna beskriver Kyrkan som en, helig, apostolisk och katolsk. Slarvigt översatt betyder katolsk ”universell” vilket med S:t Vincent av Lérins ord förstås som: “Id teneamus, ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, hoc est etenim proprieque catholicum” – (Bara det som alla har trott alltid och överallt, anses som katolskt). Ordet är alltså i egentlig mening ingen organisatorisk term.

Vidare är Kyrkan, ”grundad av Herren på jorden, Kristi kropp, med Kristus som sitt överhuvud; en gudomlig-mänsklig organism, en gemenskap som kan beskrivas och gripas och, på samma gång, en inre och spirituell relation mellan dess medlemmar och gudomliga grundare samt mellan dem själva. Som Guds pilgrimsfolk lever Kyrkan på jorden i förväntan på Herrens återkomst vid fullbordan av Guds rike. Kyrkan existerar och lever såväl i himmelen – bland dem som redan heliggjorts och där firar segern – och på jorden bland de troende som för den goda kampen i tro. I en aspekt är Kyrkan osynlig och himmelsk, i en annan är Hon i världen och synlig; en gemenskap och organism med pastoralt och prästerligt ämbete som, strukturellt, är sammanlänkat med Apostlarna, med bindande dogmatiska och etiska principer och en evigt ordnad tillbedjan; en kropp i vilken ämbetsbärare (kleresi) och lekfolk tjänar.

I Kyrkan är det nya livet i Kristus verkligt genom Helig Ande. I detta är nåden och det gudomliga livet, genom dess överstepräst, givet alla (med)lemmar i Kroppen för deras heliggörelse och frälsning.

Den Kyrka som grundats av Herren på jorden, kan därför inte vara enbart något inre; en osynlig gemenskap, ett ideal eller en odefinierbar Kyrka av vilken lokalkyrkorna enbart är ofullständiga bilder. En sådan förståelse av Kyrkans natur står i motsats till Skriftens andemening och Traditionen och förvanskar det verkliga innehållet av uppenbarelsen samt Kyrkans historiska karaktär.” (‘The Nature and Marks of the Church’, 1979, i Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, s. 186)

Länk till dokumentet: http://nordisk-katolsk.se/onewebmedia/The-Road-to-Unity.pdf

Det är alltså inte möjligt, ens för en demokratiskt vald församling, att göra Kyrkan till något annat. Man kan med ideologier och världslig lag motarbeta och försvåra; med repression och hån göra sitt bästa för att leda människor bort. Man kan, också i demokratins namn, försöka få Kyrkan att anta värderingar som strider mot Hennes gudomliga natur. Men det kommer, likt all fåfänglighet, vara förgäves. ”Och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt 16:18)

Fr. Franciskus Urban

(Texten är tidigare publicerad, bland annat på Nordiskkatolsk blogg, och återges här)