Tagg: kärlek

Sekularismen får vatten på sin kvarn genom islamismen

(Uppdaterad 2017-02-26)

Sekularismen har många ansikten. Gemensamt för dess olika schatteringar är att Gud eller föreställningar om honom inte skall ges inflytande i eller över det offentliga rummet; att en gudstro är något helt privat och helst inte skall ta sådan plats att den riskerar att påverka andra människor som inte redan (råkar) omfattas av den.

Sekularismens slagord och retorik bygger på att förminska och fördumma människor med gudstro. En tes är att denna tro inte går ihop med förnuft; att den strider mot vetenskaplig metod. Sekularismen menar att en gudstro begränsar människans möjligheter till ett gott liv och att värden som frihet, människovärdighet och jämlikhet enbart bygger på juridik och världsliga institutioner. Den rörelse som bland annat vill göra sig känd som sekulära humanister får nu, i takt med islamismens allt mer våldsamma härjningar, vatten på sin kvarn. De sekulära krafterna stärks i sin uppfattning genom den bild som, genom islamismen, förmedlas av vad det innebär att ha en gudstro. Men detta är försåtligt. Och det blir kortvarigt.

Detta har även en omvänd effekt på så vis att bland annat politiska grupperingar ”i många år har fungerat som sekulärt stöd åt islamisterna i MB:s [Muslimska brödraskapet, red. anm.] nätverk.” Genom ett okritiskt användande av exempelvis begreppet ”islamofobi” samt drivandet av tesen att ”islamofobi” är det ”avgörande problemet för muslimer och samtidigt förneka förekomsten av islamism är det många som ger sitt stöd till MB:s totalitära tankegångar.” (”Muslimska brödraskapet i Sverige”, förstudie av Dr. Magnus Norell m.fl, utgiven av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, februari 2017, s 20)

Den högt skattade friheten, den syn på människan vi har – med fri vilja och med ett absolut och okränkbart (intrinsikalt) värde – är varken sprungen ur slump eller något intet. De värderingar vi förlorat och nu vilset jagar med strålkastare i en allt mörkare samtid har en källa. Men den har vi i sekularismens namn lagt locket på. Många i hopp om att den för all tid skall hållas i glömska.

Samtidigt utgör sekularismen ett för islamismen minst lika stort ”problem” som kristendomen. Men med den skillnaden att sekularismen inte kan erbjuda det som krävs för att möta och bemöta en annan uppfattning om den gud som driver dem som vill störta den sekulära ordningen.

Det är på ett sätt ironiskt att många av de mest islamkritiska röster som hörs i olika medier inte är kritiska för att islam är en villolära (för att prata med Grundtvig). I stället handlar det om att islam över huvud taget inbegriper föreställningar om en gud. Det är alltså inte i första hand kristna som har invändningar utan människor som i första hand inte har någon gudstro alls.

Som kristna har vi att älska alla människor. Men också att vända oss emot och bekämpa irrläror. Det finns alltså inga motsättningar mellan att å ena sidan älska och å andra att vara kritisk. Inte ens om kritiken är högljudd. Precis lika lite som det finns motsättningar mellan tro och förnuft. Det är nämligen både kärleksfullt och förnuftigt att bekämpa det som leder bort från Treenig Gud.

Den som menar att islam kommer att påverka det samhälle vi befinner oss i och att den påverkan är negativ måste också, på allvar, ta kristendomen på allvar. Den som pekar ut islamismen som ett hot mot västvärldens värderingar måste också – med samma energi – omhulda grunden för civilisationen; den vi lärt oss uppskatta och i generationer levt i och vårdat. Ett sekulärt system kommer nämligen aldrig att vare sig klara eller orka stå emot trycket.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Den første kjærlighet

Text och bild: Magne V. Kristiansen.

Jesus sier ikke at menigheten Efesus tar feil i sitt oppgjør med falsk lære, men han leter forgjeves etter det som ikke må skyves nedover i prioritet: Den første kjærlighet.

Menigheten i Efesus var sterk. Rakrygget. Klar i toppen. Håndfast mot kjetteriet. Avslørte falske apostler. Når Johannes skriver til biskopen i Efesus setter han intet av dette i hermetegn som vi så fort gjør. Det er ingen ironi eller på liksom i dette. Efesus-menigheten kjempet en hard kamp mot nikolaittene.

Hvem nikolaittene var er vel litt uklart, men de hadde konstruert en slags mix av religiøs kult og uklare grenser for samlivet som menigheten kritiserte. Efesus får godt skussmål fordi de ikke hadde gitt etter for samlivstrenden i det romerske imperium.

Men menigheten, i all sin rett-troenhet (uten hermetegn), glemte å elske. Alt fokus var nå rettet mot det som truet ekteskap og heim, men de var ikke årvåkne på den kjærlighet som sakte iset ned i deres eget hjerte: Kjærligheten til Kristus.

”Jeg har imot deg at du har forlatt din første kjærlighet”.

fylasso-akvarell-magne-v-kristiansenDet er intet nytt krav i dette. Tvert om, Efesusmenigheten var på full fart inn i nettopp krav-kristendom, for det er bare Den første kjærlighet som evner å gi vår kritikk av samtiden den rette valør. Forsvinner den, blir vi som denne verdens moralister som nok vil belære, men som likevel mister dens indre nerve.

Den store utfordring for Jesu disipler er å overbevise om at lovens innerste kjerne er barmhjertighet.

Den første kjærlighet springer ut av Kristi hjerte. Det var hans nåde og godhet som en gang gjorde dem i stand til å åpne seg for Guds gode vilje. Og denne Guds gode vilje skulle de formidle videre til mennesker som hadde lukket seg til, bygd opp sitt enorme selvforsvar mot enhver himmelsk vekkelse og etablert seg i sekulære mønster. Så glapp det.

”For Kristus kom til verden for å frelse syndere, og blant dem er jeg den største” sa Paulus. Kanskje det var dette Efesus-menigheten hadde glemt, at de også var blant de største syndere? De satte seg liksom litt over folket og hadde egentlig ikke lenger så mye bruk for Guds nåde. Så ville de reformere Kirken med sin tapte kjærlighet.

Profetene i den gamle pakt hadde samme innstilling som Paulus når de kallte til omvendelse:

”Jeg bor blant et folk med urene lepper og er selv en med urene lepper.”
”Omvend meg du, så blir jeg omvendt. Frels meg du så blir jeg frelst.” roper de over seg selv. Og Kirken ber sitt Kyrie gjennom alle generasjoner:  ”Herre, forbarm deg over meg en synder.”

Da var de klare til å profetere både over sin samtid og seg selv.

Det er Guds vilje at ekteskapet er mellom èn mann og én kvinne. At vår tids nikolaitter vil tvinge en annen vilje gjennom kan vi bare beklage og kan hende er mye ideologisk kamp funksjonshemmet av mangel på Den første kjærlighet. Enhver får prøve seg selv om det er det ene (den første kjærlighet) eller det annet (bibelsk samlivtenkning) som halter. Hvordan Kirken skal kommunisere nettopp nåde og sannhet vet jeg ikke, men kjærligheten er ikke føleri og sannheten er ikke ubarmhjertig.

Efesus glemte hvordan de selv en gang kom til tro, ikke ved at Gud hamret på dem med lov og dom, men lokket dem med sin kjærlighet. Så tentes kjærligheten til Gud ved Guds nåde og han kom stille og rolig til i de dypeste hjertelag der han forsiktig sa dem sannheten og viste vei. Dette var kan hende det de hadde glemt i sitt strev mot heresien.

Nåde uten sannhet er sentimentalitet. Sannhet uten nåde er ubarmhjertighet.

Men Nåden og Sannheten kom med Jesus Kristus, han som ikke slukker ei rykande veke, ikke knuser et knekket rør. Han fører retten ut til folkene med saktmodighet, ikke med skrik og rop på torget.

Han kommuniserte uten reklamekonsulenter og retoriske rådgivere – han talte nåde og han talte sannhet. Da kommuniserer en så det gnistrer som Børre Knudsen en gang sa.

Folk er ikke dumme, de forstår utmerket godt hva som er sannhet, men frykten dominerer og sperrer for å la den komme til. Og sannheten kommer aldri til så lenge Den første kjærlighet har frosset til.

Hvor ofte må vi ikke rope det: Herre, forbarm deg!

Og hvem er det som holder mest av Ham?
Han som fikk ettergitt noe småtterier, eller han som satt i bunnløs gjeld?
Og hvorfor viste hun så mye kjærlighet, kvinnen som tørker tårene hun feller på Jesus føtter med sitt hår?
Jesus svarer selv: Hennes mange synder er tilgitt, derfor viser hun så stor kjærlighet.

Vik ei fra mitt hjerte,
dyrebare smerte,
åndens fattigdom.
Vis meg mine brister,
så jeg aldri mister
nådens legedom.

Text: Magne V. Kristiansen
Illustration: ”Fylasso”, akvarell av Magne V. Kristiansen

 

Förlåtelse – ett ord på utdöende

Gammalkatolsk idédebatt vill ta sig an de många frågorna som berör samhället och människans värdighet. En sådan fråga, förlåtelse, var temat för en föreläsning på Litorina folkhögskola, torsdagen den 27 oktober.

Det är inte det lättaste att återge en föreläsning, men här följer bearbetade delar som återspeglar det huvudsakliga innehållet.

Det finns mycket att säga om förlåtelse; mycket mer än vi hinner med här idag. Men vi skall beröra såväl ordet i sig som betydelsen av det och, kanske särskilt, effekten av förlåtelse. Vad jag vill är att så något litet frö till att tänka vidare och kanske ännu djupare framöver om just förlåtelse. Vidare vill jag lyfta och sätta in förlåtelsen i ett större sammanhang. För visst är det så att vi många gånger kanske använder ordet förlåtelse lite slentrianmässigt; lite slarvigt – utan att tänka på vad det egentligen innebär. (du vet: ”ja, ja, förlåt då!”)

Och kanske är det så – i alla fall är det min upplevelse och erfarenhet – att ordet förlåtelse är ett av alla som är på utdöende, för det används allt mer sällan. Precis som ordet ”tack”. Men det får vi ta en annan gång.

Ingen tycker om att ha eller göra fel. Man vill ju gärna både ha och göra rätt. Hur har vi lagat för att låta så många som möjligt slippa erfara att de har fel? Jo, en tyst överenskommelse breder ut sig som på förhand ger alla rätt – sin egen rätt. Och då alla har rätt behöver ingen ha fel (sic.). Om ingen har fel, behöver ingen heller bemöda sig om att erkänna fel eller be om förlåtelse. Detta är konsekvensen av vår tids uppfattning om begrepp som sanning, dygd, ansvar och plikt. Detta är frukten av individualism och nedmonterad känsla för det gemensamma samhället.

Och det finns ett samband mellan att ha/göra fel och att be om förlåtelse.

Ordet förlåtelse
Av grunden ’förlåt’, eller, om vi uttalar det lite annorlunda: för-låt. Slår vi upp ordet finner vi: ’förhänge’, ’gardin’, ’täckelse’; något som döljer något annat.

En synonym till ordet förlåtelse är försoning. Ursprungsbetydelsen hos hebreiskans vanliga ord för ”sona” (kippér) antas vara att man ”täcker över”, eller, enligt en annan härledning, ”torkar bort” synd eller orenhet och följderna därav.

Att förlåta kan alltså ses som att man hänger för; döljer eller (vilket för-låt också kan indikera) låter något gå före. Men hur skall vi förstå detta? Vad är det som hängs upp och skall dölja den oförrätt eller det fel som förlåts? Och hänger man en gardin för en fläck, kan ju samma gardin tas ner och (på nytt) blotta fläcken. Är innebörden av förlåtelse att man skall kunna lätta på förlåten; lyfta på täckelsen och låta det som en gång förläts åter bli synligt?

Nej, men bilden av att hänga något för det som gjorts fel är så talande eftersom förlåtelse inte gör något ogjort. Det som är gjort är gjort. Men det försvinner inte. Det är alltså möjligt att dra undan förhänget och på nytt blotta såret. Samtidigt gäller att har man fått förlåtelse, så har man.

Så vad är det för något som hängs upp och täcker? Vad är det man låter gå före fortsatt upprördhet, ovänskap, misstänksamhet eller rent av hämndlystnad?

Ja någon form av känsla för att det som hänt bör läggas bakom; bör lämnas åt det förgångna och, kanske, med tiden blekna och glömmas. Det som händer när förlåtelse ges; när felet täcks över, är en hjärtats handling. Det är nåden och kärleken som går före.

Frågan är varför det är så svårt med förlåtelse. Både att ge och be om.

Jag tror, som sagt, att i en tid då var och en förväntas veta och kunna (allt) själv, och så (till och med) skapa – i bemärkelsen definiera – sig själv kommer alla att mena sig ha rätt. Därmed kommer heller inga att (behöva) ha fel. Behovet av att be om och få förlåtelse är därmed upphävt.

Betydelsen av ordet förlåtelse
Ett annat tänkbart svar är föreställningen om att man, då förlåtelse ges, också ger den andre rätt. Och idag, då det förväntas av oss att vi alltid har rätt själva, blir det omöjligt att ge bort den rätten. Samtidigt är det många gånger en massa känslor inblandade och att då ge den som gjort fel rätt, blir för känslomässigt kostbart.

Men att förlåta handlar inte om att rättfärdiga. Att förlåta handlar inte om att fel blir rätt. Att förlåta innebär inte, som vi nyss sade, att felet görs ogjort. Vad det handlar om är att skapa en situation som kan användas som språngbräda att gå vidare. En omstart. En vändpunkt.

Förlåtelse kräver (oftast) två parter: en som ångrar och en som ger förlåtelse. En som erkänner fel och en som kan tacka för att det visas uppriktighet.

Effekten av förlåtelse
I en situation där det skulle behövas förlåtelse finns (oftast) en part som har dåligt samvete och en annan som känner sig förorättad (eller ”kränkt” som man säger idag).

Att erkänna ett fel; att erkänna att jag har fel är befriande.

Att be om förlåtelse innebär att man går till den som kanske är sårad och erkänner sitt fel och föreslår att man gemensamt hänger ett draperi för det som skett. Den som ger förlåtelsen är också den som hänger upp draperiet och låter nåd och kärlek gå före vidare känsla av att vara sårad.

Den som ger förlåtelse kan också lämna det hela bakom sig.

Det är inte fråga om att sopa under mattan. Det handlar inte om att skyla över. Det är, för att man skall kunna tala om förlåtelse, en handling som bygger på ärlighet där två personer med gemensamma krafter tar sig ur en dålig situation för att var och en skall kunna gå vidare. Friare i tanke. Friare till sinnes.

Nu har vi uteslutande berört mellanmänskliga relationer. I den kristna världen finns motsvarande i förhållandet mellan människa och Gud. Vi vet, som kristna, att Gud förlåter allt. Men det fordrar att jag erkänner mina fel som jag begår i tankar, ord, gärningar och underlåtelser (alltså sådant jag inte gör). För detta har Kyrkan till och med en rituell handling som kallas bikt (botens sakrament) där den som biktar sig får förlåtelse från Gud. Det blir här mer genomgripande då det som förlåts med en gång försvinner i glömskans hav.

Effekten av förlåtelse är, var än den praktiseras, stor. Den är så stor att vi inte förstår hur stor den är. Och för att försöka måla en bild av hur betydelsefull förlåtelsen är för oss människor vänder vi oss till den samling böcker vi känner som Bibeln. Där berättas om Jesu under.

Ni har alldeles säkert hört talas om de mirakler som Jesus gjorde: hur han går på vattnet, förvandlar vatten till vin, botar sjuka människor, uppväcker döda, ger synen tillbaka till blinda etcetera. De är alla alldeles otroliga. Man kan knappt tro att de skulle vara sanna: de strider mot naturlagarna.

Men det är just och precis vad ett under är: det är otroligt; något som går utanför det vi är vana vid. Annars hade det inte varit något under. Men, det intressanta är att ställa sig frågan VARFÖR Jesus gör dessa under. Det är för att han vill visa att han är kapabel att göra det otroliga. Och bland det mest radikala – det mest otroliga – i hans lära; i det evangeliet berättar, är förlåtelse. Jesu under pekar på förlåtelsen.

I evangeliet, så som Lukas skriver, kan vi höra: ”Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå?” (Luk 5:23)

Detta tar sig, bland annat, uttryck i den kristna tron i en mycket känd bön: Vår Fader (”Fader vår”): ”…och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem oss skyldiga äro”. I bönen uttrycks en bön om förlåtelse för de skulder jag [som ber] är skyldig till och att jag [som ber] också skall förlåta dem som har gjort något tokigt mot mig.

Också i trosbekännelsen, den centrala text som sammanfattar den kristna tron, finner vi förlåtelsen: ”Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse”

Avslutning
Detta är något radikalt. I synnerhet idag, i den relativistiska och individualistiska epok vi lever. Och det intressanta är att ordet radikal inte betyder det man vanligen tänker på, alltså något som är totalt avvikande, annorlunda och lite upproriskt. Men visst, förlåtelse i en tid där alla har rätt [på sitt vis] och aldrig fel, blir det upprorisk. Det blir avvikande och annorlunda.

Men ordet radikal kommer från det latinska ordet radix. Rotsaken rädisa kommer därav (engelskans radish). Och så är det: radix betyder rot; det ursprungliga och grundläggande. Och om vi så ser förlåtelse som ett grundläggande behov vi har som människor blir bilden av ett annars slentrianmässigt uttryck helt annorlunda. Och visst är det lite upproriskt, att bryta den nya tidens egna normer…

Franciskus Urban

Observera att texten inte får återges utan tillstånd, men länka gärna hit.

På Litorina folkhögskolas hemsida kan du se bilder samt läsa deras eget referat