Tagg: Katolicitet

Kyrkans enhet: såret läkes inifrån och ut

Det heter att Kyrkans splittring utgör ett sår. Detta är emellertid ett problematiskt påstående då meningarna är delade om huruvida den Kyrka vår Herre instiftade alls kan delas. Och faktum är att vi bekänner att Hon är en. Mer korrekt är då att tala om ett sår till följd av en splittrad kristenhet; ett sår som är möjligt att läka.

Många initiativ har genom historien tagits i akt och mening att försöka återförena världens kristna syskon till hushållet. Inte minst under 1900-talet har världsliga överbyggnader skapats i detta syfte och inte sällan är det organisationer som är barn eller barnbarn till den senaste större splittringen: reformationen, som arbetar idogt. Men, precis som med kroppsliga sår måste läkningsprocessen ske inifrån. Om enbart periferin tråcklas ihop, är risken stor att djupt liggande skador kapslas in eller får den ömtåliga huden att på nytt spricka.

Ett tydligt tecken på detta sår är synen på förhållandet mellan skrift och tradition. I tider då allt fler söker sig tillbaka till traditionella kristna uttryck och lokalkyrkor, har denna debatt blivit än mer aktuell. En typisk tolkning tillika argument från – för att använda en bekant term – frikyrkligt håll är att ”all enhet bygger på att troende håller fast vid det enda gemensamma, Guds Ord i Bibeln.”

Det är Anders Gerdmar, författare till den nyligen utkomna boken ”Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk (2016)” som i en gästkrönika i Världen Idag (9 september), under rubriken ”Andens enhet har fiender. En är falsk enhet. En är negativ splittring”, riktar in sig mot historisk kristen uttolkning där tradition alltid varit en bärande del. Inte minst som uttolkare av skriften.

Länk till gästkrönikan i Världen Idag

Generellt kan sägas om Gerdmars gästkrönika att den inte har mycket till övers för katolicitet. Om den inte är karismatisk, vill säga. Den missar, i sin kritik mot det ”gamla”, liksom debatten i allmänhet tenderar att göra, att över huvud taget närma sig det faktum att ett annat alternativ till det hemtama inte alltid är romersk-katolskt. Inte med ett ord nämns, exempelvis, ortodoxi. Vidare är avsaknaden av för kristenheten mycket centrala begrepp och funktioner, exempelvis biskopar och apostolicitet genomgående. Också själva ordet kyrka behandlas med viss misstänksamhet vilket visar sig i formuleringar som ”kyrkliga organisationer som bygger murar”, ”du måste bli som min kyrka för att vara riktig kristen”, ”företrädare för uråldriga eller nykläckta kyrkor” och ”kyrkliga system separerar”. Det är, som sagt, enbart ”Andens och Ordets gemenskap [som] förenar”.

Detta borde hos var en läsare väcka funderingar: Varför dessa svepande formuleringar? Vilka är de ”uråldriga” respektive ”nykläckta” kyrkorna? Vad avses med ”min kyrka”? Och vadan denna rädsla för det ortodoxa och katolska?

Gerdmars ärende är enhet. Bortsett från att han till synes medvetet skriver ut Herrens Kyrka ur ekvationen och riktar in sig på direkt enhet mellan kristna individer, förvånas man ändå då han hävdar att ”ibland är delningen ett måste.” Detta utvecklas med att ”det finns nödvändiga vägval, där en väckelse inte tas emot och måste gå vidare. Den delning som sker mellan biblisk tro och annan tro är nödvändig. Jesus talar om en ’god’ splittring: ’Nej, säger jag er, inte fred utan splittring’ (Luk 12:51). Faktum är att kristendomen frodas och människor i hundratusental blir frälsta just i nya rörelser, nya församlingar, som brutit med stelnade sammanhang. Man kan alltså inte säga att all delning är negativ: Sanningen kan tvinga oss att dra gränser och gå vidare.”

Är det här rätt tolkat av mig, att den tradition som kyrkan burit i två tusen år inte skulle vara i samklang med det skriften förmedlar? Om inte; vilken ”annan tro än den bibliska” är det som avses? Den traditionella synen är ju annars att skriften inte bara är en del av traditionen men dessutom det främsta vittnesbördet av den kristna tron.

Gerdmar söker stöd i Skriften. Också för att splittringen av kristenheten har en god sida samt att Kristus Jesus talar om denna goda splittring. Men detta Jesusord handlar föga om splittring inom kristenheten. Inte heller om att det skall finnas flera kyrkor. Men väl om att evangeliets budskap är så radikalt att det kommer att separera människor, ja till och med familjer, där somliga väljer att följa Jesus, men andra inte. Detta blir tydligt om man tar sig tid att läsa hela stycket:

”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och vad jag önskar att den redan var tänd. Men jag har ett dop att genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat! Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Från och med nu ska fem i samma familj vara splittrade: tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.” (Luk 12:49-53)

I traditionen finner vi bland annat kyrkofäderna. Av dessa kan vi lära mycket. Redan i Clemens brev till korinthierna, författat år 96, tas frågan om splittring upp. I brevets inledning görs ärendet klart:

Olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss. Därför har vi dröjt alltför länge, som vi tycker, med att ägna vår uppmärksamhet åt de ting som upptar er, kära vänner. Det är fråga om den avskyvärda och oheliga söndringen, som är så ovärdig och främmande för Guds utvalda. Den har några få överilade och självrådiga personer inlett, och den har lett till ett sådant vanvett att ert goda namn, som är välkänt och med rätta älskat av alla, har kommit i svårt vanrykte.” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Längre fram i samma brev, som innehåller en rad förmaningar och pastorala råd, står – på tal om för kyrkan centrala begrepp – att läsa om sådant som en modern och fri kyrkosyn av idag ofta blundar för:

Apostlarna förkunnade för oss det evangelium som de mottagit av Herren Jesus Kristus, och Jesus var sänd av Gud: Kristus är alltså sänd från Gud och apostlarna från Kristus. Bådadera skedde således i god ordning efter Guds vilja. När apostlarna nu hade tagit emot uppdraget och fyllts av visshet genom Herren Jesu Kristi uppståndelse och styrkts i tron genom Guds ord gick de ut, fyllda av den heliga Anden, och förkunnade det glada budskapet att Guds rike var på väg. I land efter land och i stad efter stad predikade de och insatte, efter Andens prövning, de först vunna till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro. Och detta var inte något nytt. Sedan långa tider stod det skrivet om biskopar och diakoner. Skriften säger nämligen på ett ställe: ’Jag skall insätta deras biskopar i rättfärdighet och deras diakoner i tro.’
(Jes 60:17, LXX)
” (De Apostoliska fäderna, 2:a upplagan, 2006, Artos bokförlag)

Läkning är möjlig
Den rörelse vi nu kan skönja har riktning Ad Fontes; tillbaka till källan. Fler och fler upptäcker – i olika sammanhang – att så som den kristna tron presenteras och gestaltas idag lämnar den mer tomrum och fler frågor än svar. Saknaden efter det genuina, det odelade, uttrycks nu i trevande former. Språket för det heliga håller på att återerövras. Människor börjar vakna av törsten efter Sanningen – Jesus Kristus.

Men läkningsprocessen måste börja längst in; i sårets innersta. Läkningen kan inte börja på annat vis än att de traditionella kyrkorna på nytt enas om att Kyrkan är ortodox och katolsk. Därefter kan periferin dras in och växa ihop med altarets centrum. Och kanske, kanske, skall vi bedja för en synlig ärrbildning som tecken på och påminnelse om mänsklig skörhet men samtidigt som vittnesbörd om helig Andes läkande kraft.

Franciskus Urban

Katolicitet som utmaning

I tidskriften Signum skrev Per Beskow (2013:4) under rubriken ”Hur många katolska kyrkor finns det”. I artikeln nämndes bland annat Nordisk-katolska kyrkan. Här nedan publiceras det svar, av kyrkans biskop Roald Nikolai Flemestad, som aldrig publicerades i tidningen (Signum).

Katolisitet som utfordring

En kommentar til Per Beskow

Av Roald N. Flemestad

Sett fra Den nordisk-katolske kirkes side var det oppmuntrende å lese Per Beskows artikkel i Signum nr 4/2013 under overskriften «Hur många katolska kyrkor finns det?»  Beskows anerkjennelse av vårt embede og sakramentsforvaltning er en ansporing til forpliktende dialog. Selv om Beskow rimeligvis argumenterer ut fra et romersk-katolsk ståsted, er ikke desto mindre hans fremstilling av «det katolske» problematisk. Spørsmålet er hvorvidt han gjør rett i å forstå «romersk» og «katolsk» som sammenfallende begreper.  Jeg vil derfor gjerne få knytte noen kritiske kommentarer til hans artikkel.

Hva er katolsk?
Innledningsvis definerer Beskow begrepet «katolsk» som ensbetydende med «kyrkans universella utsträckning i rummet». Denne geografiske definisjon, som vel er hentet fra Tridentiner-konsilets definisjon av katolsk, samstemmer ikke med Oldkirkens kvalitative bruk av ordet for å betegne forpliktelsen på kirkens felles åndelige overlevering, slik Vincent av Lérins forklarer epitetet «katolsk» i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

En slik oppfatning av det katolske  gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være». At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig utbredt, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Den katolske kontinuitet   
I et slikt perspektiv kan «det katolske» som målestokk anvendes kritisk også overfor den romersk-katolske tradisjon. Beskow skriver: «I den katolska kyrkan finns inget avbrott och ingen nygrundning utan enbart en kontinuitet». Et passende belegg på det motsatte kan være Det annet vatikankonsils tilslutning til religionsfriheten og demokratiet som samfunnsordning, hvilket jo var et prinsipielt brudd med tidligere pavers teokratiske avvisning av den sekulære statsmakt.

Denne kloke helomvending reiser imidlertid nye, interessante problemstillinger. Hvis læreutsagn hevdet av en serie paver viser seg å være «korrigible», får det til følge at dogmatiske utsagn ikke er forpliktende alene i kraft av å være hevdet av kirkens magisterium. Kort sagt, det kan i etterpåklokskapens lys vise seg at noe ikke er sant bare fordi en serie paver har ment så. Også pavens læreutsagn kan prøves mot andre saklige kriterier enn hans krav på petrinsk autoritet – enn si «Kristi stedfortreder».

Denne innrømmelse fører oss straks til vanskelighetene vedrørende  ufeilbarlighetsdogmet fra 1870. Tanken om at paven personifiserer kirkens læreoverlevering – ex sese non ex consensus ecclesiae – opphever i virkelighet Oldkirkens forståelse av katolisitet, idet pavestolen gjør krav på enerett til å fortolke hva som er kirkens trosoverlevering. Til alt hell har romersk-katolsk teologi siden Det annet vatikankonsil søkt å moderere denne papalisme ved å karakterisere formuleringen som «misforståelig». Den indre splittelse i Den romersk-katolske kirke efter konsilet vidner om at «misforståelsen» ennu ikke er avklart.

Papalismen som ekumenisk metode 
Samtidig må det konstateres at papalismen fikk store konsekvenser også for romersk ekumenikk. «Det katolske», gjorde Pius IX gjeldende mot anglo-katolikkene i 1864, har «paven som rotkilde og prinsipp».  Derfor er «ingen annen kirke katolsk enn den som er bygget på Peter alene». Denne eksklusivitet møtte ikke bare protester fra anglikansk hold. Den ekumeniske patriarken Anthimos IV’s encyklika fra 1895 tok opp de pavelige krav og anførte at pavestolen med dette bryter med den apostoliske tradisjon som sådan: «Roms biskop ble (i de første ni århundre) aldri ansett som Kirkens øverste myndighet og ufeilbarlige hode», «men pavekirken har siden det tolvte århundre oppfunnet og sammenrasket i pavens person… en mengde nydannelser om skjærsilden, helgenenes overflod av dyder …» (avsnitt XII). Med henvisning det ovennevnte sitat av Vincent av Lérins konkluderer patriarken at disse «alvorlige og vilkårlige nydannelser» må avvises, og pavekirken må «vende tilbake til Kristi ene, hellige katolske og apostoliske kirkes gamle tilstand, som den utgjorde en del av på den tid», dvs. i det første årtusen (XXI, XXII).

Katolisitet som en forpliktende tilstand
Det er påfallende at den ekumeniske patriark forstår katolisitet som en forpliktende tilstand. I dette perspektiv er «romersk» og «katolsk» ikke sammenfallende begreper, men står tvertom i saklig spenning i samme grad som det gjøres gjeldende at noe er «katolsk» ene og alene fordi det hevdes av pavestolen. Dogmatisering av ulike syd-europeiske fromhetstradisjoner, som for eksempel avlat eller Maria Immaculata, fremstår i et historisk perspektiv som vilkårlige nydannelser og derfor i strid med det katolske prinsipp slik vi kjenner det fra Oldkirken: «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

Beskow tar simpelthen feil når han mener at «begreppet ‘katolicitet’» er et nytt ord som «lanserades» av Nathan Söderblom. Idéen om «katolsk, men inte romersk» er heller ikke et «anglokatolsk» påfunn. Som påpekt ovenfor er den saklige distinksjon mellom «det romerske» og «det katolske» kjernepunktet i ortodoksiens kritikk av pavedømmet.

Katolisismens  «paveliggjøring»
Denne kritikk betyr ikke at særstillingen til Roms biskop avvises, men den får ikke til følge at han hyldes som Peters efterfølger på bekostning av de øvrige apostler. Den historiske anerkjennelse av Roms samlende autoritet er heller ikke eksklusivt forbundet med Peters navn, da byens kristne opprinnelse er knyttet til både Peter og Paulus. I kirkens første årtusen var pavestolen en domstol som biskoper og fyrster kunne appellere til, men for den store majoritet var pavedømmet – om det fantes i de troendes bevissthet –  noe ute i periferien. Således er pavedømmet ikke nevnt i de første trykte katekismer. Først på midten av 1500-tallet begynte katekismene å få et tillegg om at kirken står «under ledelse av Peter og hans efterfølgere, Kristi stedfortredere». Sant nok gjorde de gregorianske pavene, understøttet av dokumenter med heller tvilsom sannhetsverdi, krav på kunne avsette keisere, men dette var storpolitikk. Pavene «ledet» ikke kirken, de fastslo ingen dogmer og innkalte ingen ekumeniske konsiler. Den historiske fremvekst av et monarkisk pavedømme knyttes til Tridentiner-konsilets administrative reformer, slik kong Filip II ironisk lot konstatere at de spanske biskoper kom hjem fra konsilet som sogneprester.

Det skismatiske Utrecht
Dette fører oss til gammelkatolismens oppkomst. Som ordet utsier, betegner «gammelkatolsk» et ønske om å fastholde en eldre form for katolisisme.
Beskows formulering «den jansenistiska kyrkan i Utrectht som låg i schism med påven sedan 1703» er i denne sammenheng misvisende polemisk. Riktig nok hadde den franske bevegelse «jansenismen» og erkestiftet Utrecht en felles motstander i jesuittene, og jansenistene kom efterhvert til å søke tilflukt i Utrechts hollandske tankefrihet. Ikke desto mindre hadde konfliktene forskjellig årsak og opprinnelse.

De franske jansenistene kritiserte jesuittene av teologiske og moralske grunner, mens Utrechts konflikt som begynner allerede i 1660-årene, gjaldt kirkeretten. I arbeidet for å omforme pavedømmet til et monarkisk episkopat, hadde Rom på jesuittenes initiativ opphevet domkapitelets kanoniske rettigheter. Erkestiftet blir så ekskommunisert for å ha appellert avgjørelsen til et konsil. For å finne en passende begrunnelse anklaget jesuittene erkestiftet for å være «jansenistisk» preget. Påstanden ble dokumentert blant annet med at de troende ble oppfordret til å lese i Bibelen og at de viste liten respekt for relikviene; dernest ble prestene utdannet ved universitet i Louvain og deres skriftemålspraksis var for streng.

I hele tatt er «jansenisme» et kjetteri som det er vanskelig å definere, det desto mer som de fem standpunktene hos augustinianeren Cornelius Jansen som i 1653 ble fordømt av pavestolen, ikke lar seg gjenfinne i hans forfatterskap. Til helhetsbildet hører at parallelt med den nyskolastiske teologis irrelevans i dagens intellektuelle klima, har Augustins teologi funnet ny aktualitet slik teologer som Josef Ratzinger og Jean-Luc Marion bevidner. I dette fremstår også «jansenismens» fremste talsmann, Blaise Pascal, som en viktig teologisk tenker i kristentroens møte med postmodernismens utfordringer.

The Polish National Catholic Church   
Noe nedlatende kan det virke, når Beskow omtaler PNCC som en kirke bestående av «polska katoliker i Scranton, Pennsylvania, som ansåg sig förbisedda av kyrkan». At de polske gruvearbeiderne som siden stiftet kirken, ble «förbisedda» synes udiskutabelt. Konflikten med det irske episkopat oppstod under den såkalte «amerikanismen» da episkopatet ønsket å innordne de etniske menighetene i en engelsk-språklig katolsk kultur. Assimilasjonsprosessen var særlig byrdefull for de polske immigrantene som oftest ikke forstod engelsk. Dertil kom at de to millioner polske innvandrere som utgjorde underklassen i immigrasjonen, ble betjent av få polske prester og ingen biskop. I gruvearbeidermiljøet i Scranton ble prosessen ytterligere tilspisset på grunn av prestenes selektive bruk av menighetenes ressurser, noe som førte til at legfolket forlangte rett til å delta i disponeringen av midlene. I denne situasjon tilkalte den irske biskopen først politiet for jage uromakerne ut av kirkerommene. Senere ble det brysomme legfolket og prestene som støttet dem, truet med ekskommunikasjon. Uroen ble likevel ikke mindre, for i perioden 1898 til 1900 ble ti frimenigheter organisert under ledelse av den ekskommuniserte presten Francis Hodur. I løpet få år hadde mere enn 40 000 sluttet seg til den nye kirken, og PNCCs medlemstall nådde sitt høydepunkt på 1960-tallet med mer enn 250 000 medlemmer. –  Det er vanskelig å unngå den konklusjon at misnøyen uttrykte et reelt problem som episkopatet over år hadde lukket øynene for.

En polsk pave
Ikke desto mindre skulle utviklingen ta en ny vending efter valget av en polsk pave i 1978. Med henvisning til pave Johannes Pauls eksplisitte ønske inviterte Enhetssekretariatet i 1980 PNCC til en dialog om forholdet mellom de to kirker. Samtalene som begynte i 1984, førte til at PNCC i 1994 i praksis fikk samme kanoniske status som de orientalske kirkene (jfr. Unitatis redintegratio §§§ 13, 14,15). Siden den gang har samtalene ledet til avklaring av alle hovedspørsmål, bortsett fra pavens ufeilbarlighet og universaljurisdiksjon. Disse «misforståelige» juridiske termer fra 1870 fordrer fortsatt en avklarende «oversettelse» av autoritetsproblematikken fra kirkeretten til en teologisk/bibelsk begrepsbruk. Denne terminologiske utfordring er langt fra liten.

Den nordisk-katolske kirke
Avslutningsvis gjester så Beskow Den nordisk-katolske kirke (NKK) med å anføre at «den står nära den katolske kyrkan i tro og gudstjänstliv men har inte velat ansluta sig till den». Denne observasjon er rett og gal på samme tid. Den er uriktig all den stund representanter fra Samråd på Kirkens Grunn, dvs. Den frie synoden i Norge, allerede i 1995 formelt henvendte seg til Enhetssekretaritet for å drøfte en fremtid for de marginaliserte «høykirkelige» i Den norske kirke. Denne henvendelse ble aldri besvart og man kan gjøre seg mange refleksjoner om beveggrunnene. Den neste dør vi banket på, var PNCC’s, som straks viste oss omsorg. – Noen dører lukkes, og andre åpnes.

Efter stiftelsen av kirkesamfunnet i 1999/2000 har det likevel fra vår side vært tatt en rekke initiativ overfor Den romersk-katolske kirke, også på høyt nivå. Siktemålet har ikke bare vært basert på ekumenisk høflighet. I en formell henvendelse, datert Høytiden for St. Olav 2006, viser vi til Pave Johannes Paul II’s Encyklika Ut unum sint fra 1995. Paven understreker her at fullt fellesskap er mulig på basis av at den enhet som forelå i det første årtusen (§§§ 55, 61, 95). Videre heter det at den ekumeniske samtale er noe mer enn blot en meningutveksling; den er en kjærlighetens dialog og en delaktighet i felles åndelige gaver (§§§ 8, 36, 60).

– På slike premisser vil vi fremdeles mer enn gjerne samtale om vår fremtid. Det desto mer som det kristne vidnesbyrd fra paver som Johannes Paul II og Benedikt XVI gjør pavestolen til et fyrtårn i samtidskulturens åndelige krise.

Biskop Roald Nikolai Flemestad