Tagg: Katolsk

Bildning för Europa: Om det ortodoxa och det katolska

Kristus Jesus är Kyrkans överste präst; kroppens huvud. Det är inget kontroversiellt påstående, utan något som delas av världens kristna. Vad som kan vara mer uppseendeväckande för många och som behöver upprepas om och om igen är vad som egentligen döljer sig bakom begreppen ”ortodox” och ”katolsk”.

Věnceslav_Černý_-_Příchod_věrozvěstů_Cyrila_a_Metoděje_na_Moravu
De heliga Cyril och Methodius spred den kristna tron på 800-talet.

Det finns en rad missuppfattningar där den grövsta kanske är att ”ortodoxa” och ”katoliker” inte skulle vara kristna; att människor som (exempelvis) konverterar från ett evangelikalt eller lutherskt sammanhang därmed lämnar den kristna tron. Som om kristendomen uppstod på 1500-talet i och med reformationen – i alla fall i en mer sann version.

Åter till Kristus och Kyrkans födelse, som man brukar härleda till den första Pingsten då Hjälparen; den Helige Ande kom över lärjungarna. Det grundades då inte en ortodox kyrka och en katolsk kyrka och en (fastän det blir anakronistiskt) en luthersk kyrka och en evangelikal kyrka och en karismatisk kyrka och så vidare. Den Kyrka som Herren grundade var en. Den Kyrkan bär ett antal olika kvalitativa egenskaper, exempelvis ortodox och katolsk.

Att människor därefter, genom historien, har agerat så att Kyrkan på ett jordiskt plan har splittrats förändrar inte det faktum att Kyrkan fortfarande är en, helig, katolsk och apostolisk. Helt i enlighet med den trosbekännelse som slutligen fastslogs vid ett kyrkomöte i Konstantinopel år 381.

En av de mest kända händelserna i kyrkohistorien är ’den stora schismen’ som brukar dateras till år 1054 (även om det var en mer utdragen process). Den resulterade i att kyrkan kom att delas i en östlig och en västlig del. Stor del i orsaken var, föga förvånande, jordiska maktanspråk men också kultur. Detta ledde så småningom till det vi idag kallar den Ortodoxa kyrkan respektive den Romersk-katolska kyrkan. Begreppens organisatoriska användning är i och för sig yngre än så och, menar somliga, började inte användas förrän efter reformationen på 1500-talet – vilken var nästa stora skeendena i kyrkohistorien där kyrkans splittring tog ny fart. Sedan 1500-talet har splittringen fortsatt i västvärlden och idag räknar man med att det finns över 40 000 olika ’denominationer’ (kyrkosamfund) i världen.

Detta innebär, så klart, en stor tragik och säger mer om människan än något annat. Denna splittrade bild av kyrkan på jorden har inget med Guds uppenbarelse, Guds frälsningsplan eller med Kyrkans överste präst att göra. Det speglar enbart människans tillkortakommanden.

Vad betyder då begreppen ortodox och katolsk?

Enkelt uttryckt betyder ortodox ”renlärighet”. Man pratar om ”av rätt lära och tillbedjan”. Ordet katolsk betyder, med Vincent av Lérins definition från år 432, ”så som har trotts av alla, överallt och i alla tider”. Slarvigt brukar man säga ’universell’. Men lägg här märke till att inget av begreppen är organisatoriska eller geografiska benämningar. Det är kvalitativa markörer. Det innebär att också ortodoxa troende menar sig vara katolska.

Läs mer: Katolsk, hva betyr det?

Denna genomgång är gjord i enkla ordalag i syfte att skapa medvetenhet om två begrepp som betytt och alltjämt betyder mycket för väldigt många i Europa. Och med tanke på att texten publiceras på Gammalkatolsk idédebatt kan man möjligen fråga sig hur det gammalkatolska kommer in i bilden? Även den förklaringen hålls här kort och enkel och går ut på att det gammalkatolska arvet, som idag bärs av Scranton-unionen där bland annat Nordisk-katolska kyrkan ingår, är en strävan att återvända till den odelade Kyrkans tro och lära; återvända till källan – Ad Fontes. Detta tar sig bland annat uttryck i det historiska lärodokument som är resultatet av många års arbete i den gemensamma teologiska kommissionen mellan alla de ortodoxa kyrkorna och den gammalkatolska. Det dokumentet går under benämningen ”Road to Unity” och beskriver samsyn i en rad teologiska frågor.

Och mitt i vår mänskliga brustenhet borde det för alla kristna vara prioriterat att faktiskt vända åter till den Kyrka som en gång kom till vår del av världen; tillbaka till källan. Inte minst Europa behöver det idag när tillvaron gungar.

Franciskus Urban
#bildaeuropa
#formeurope

Det katolska etablerat i Karlskrona

Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, som sedan 2013 är etablerad i Karlskrona, uppmärksammar i veckan både sin patronatsdag och det gammalkatolska arvet.

Människor i det sekulariserade Sverige är över lag dåligt informerade om kyrkan och de olika traditioner som finns inom kristenheten. Det gör att då begrepp som exempelvis katolsk används så tolkas de som ensidigt ägda benämningar på specifika samfund. Ett annat sådant begrepp är ortodox. Inget av dem är egentligen varken organisatoriska eller geografiska bestämningar utan kvalitativa termer.

Att kunskapsnivån generellt sett är låg, gör det ibland komplicerat att förklara att Nordisk-katolska kyrkan är bärare av det gammalkatolska arvet, står i den odelade kyrkans tro och lära och därmed är både ortodox och katolsk.

Detta hoppas man kunna bidra till att råda bot på genom en föreläsning om katolicism med en ortodox teologisk syn på bland annat påveämbetet. Föreläsningen har tidigare i höst hållits i Stockholm och nu är det karlskronabornas tur att ta del av kunskapen under kyrkans biskop, teologie doktorn Roald Nikolai Flemestads besök.

Föreläsningen, som hålls klockan 13:00 lördagen den 10 december på Scandic hotell, har titeln ”Icke-papal katolicism” och är mycket aktuell. Inte minst i ljuset av 500-årsminnet av reformationen och höstens besök av påve Franciskus i Lund och Malmö.

Biskopens besök som infaller samma vecka som Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona firar sin patronats dag (S:t Nikolaus, 6 december) avslutas med firande av den heliga Mässan på tredje söndagen i Adventstid.

Mer om föreläsningen samt praktiska upplysningar finns här.

Red.

 

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban

Katolsk – vad betyder det?

Av Roald Nikolai Flemestad:

Slik ordet «katolsk» ofte brukes i dagens kirkelige debatt, kan man ledes til å tro at uttrykket betegner Den romersk-katolske kirke i motsetning til luthersk eller ortodoks kirkeliv. Bruken av «katolsk» som konfesjonsbetegnelse er imidlertid noe nytt. De ortodokse og gammelkatolske kirkene har aldri oppgitt retten til å kalle seg katolsk. Og på luthersk hold begynte man først i det 17. århundre da pietismen og opplysningsteologien gav reformasjonskirkene en ny selvforståelse, å tale om «det lutherske» i motsetning til «det katolske». Inntil da hadde man nokså konsekvent omtalt seg selv som tilhørende den egentlig katolske kirke i motsetning til papistene. Både Luther og Melanchton bekjente seg til den katolske kirke og dette forpliktet også deres tilhengere.

Forpliktelsen på kirkens store tradisjon
Når man ikke brukte ordet «luthersk» om seg selv, avspeilte dette at man ikke ville fremstå som forsvarer av et slags særstandpunkt som «Luther-tilhenger».  Det samme anliggende kommer tydelig til uttrykk i Den augsburgske bekjennelse fra 1530, hvor reformatorene gjør krav på å forsvare den opprinnelige vesterlandske katolisisme mot datidens villfarelser. Således ble det understreket at den reformatoriske lære «ikke avviker fra den alminnelige kirke (ecclesia catholica) i noen trosartikkel, men bare gir opp noen få misbruk, som er nye, og som er blitt opptatt ved et mistak gjennom tidene mot kirkelovenes mening …». I forhold til pavens mange nydannelser gjør man altså gjeldende at ens eget lærestandpunkt «ikke avviker fra Skriften eller fra den alminnelige kirke eller fra romerkirken (ecclesia catholica vel ab ecclesia Romana), slik som vi kjenner den fra kirkefedrene» (Augustana XXI:1).

Troens fylde
Denne forståelse av katolisitet som forpliktelsen til å holde i hevd kirkens historiske overlevering, griper tilbake til kirkefaderen Vincent av Lérins’ definisjon i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider». Definisjonen videreførte Oldkirkens forestilling om at det gis en felles trosoverlevering er forpliktende for kirkens åndelige liv overalt og til alle tider.  En slik oppfatning av det katolske gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være».
At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig forekommende, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende.
Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Selvbestemt religiøsitet og katolsk tro
Alternativet til denne katolisitet er heresiet – vranglæren, som vil skape seg sin egen sannhet. Det greske ordet for vranglære «heresi» er avledet av verbet «hairéomai» («jeg velger meg») i betydningen: Jeg gjør meg selv til høyeste autoritet i mitt religiøse liv. Private erfaringer, tilfeldige kirkelige beslutninger eller politisk press kan ikke styre det åndelige liv. Mot enhver form for vilkårlig religiøsitet fastholder katolsk kristendom at det aldri kan gis en kristendom som bare er min eller samtidskulturens trosforestillinger. Troen bryter jeg’ets trange grenser ved å føye den enkelte inn i alle troendes «vi», idet hver og en bekjenner troen på Treenigheten sammen med den katolske kirke overalt og til alle tider.

Katolsk som nedsettende slagord
I det protestantiske Norge er det å være «katholsk udi Hovedet» helt siden dansketiden blitt brukt som ensbetydende med det å leve i fordummet mørke. Denne talemåte henger nøye sammen med at reformasjonen ble innført i Norge 1537 i kjølvannet av den danske okkupasjon. Kong Christian III ønsket fullt brudd med den katolske kirke som hadde vært den fremste forsvarer av Norges uavhengighet. Lutherdommen som Kongens religion ble følgelig fremstilt, ikke som en reform av det forgangne, men som kristendommens egentlige komme til Norge. 200 år senere erstattet pietismen denne statsreligiøsitet med  opplevelsesbasert fromhet. Fratatt en forpliktende læreoverlevering førte utviklingen til en almen protestantisme hvor persondyrkelsen av «høvdinger i Guds Rike» låner autoritet i trosspørsmål. Det er vanskelig å unngå det inntrykk at vivaret i dagens kirkeliv kaller på katolisitet som norm.

Romersk selvhevdelse
Etter mitt syn betyr det ikke at Den romersk-katolske kirke skulle være et entydig alternativ. Både formelt og i praksis kommer Rom selv til kort i katolisitetskravet. Bruken av epitetet «katolsk» som eksklusiv konfesjonsbetegnelse på egen virksomhet er en historisk tilsnikelse. Det er videre mer enn frimodig å gjøre krav på at man for å være katolsk også må være underlagt pavestolen (Katekismen, § 2089).
Ikke mindre utfordrende er selvforståelsen om å være societas perfecta – et fullkomment og selvtilstrekkelig samfunn som andre troende ydmykt må slutte seg til for å være sanne kristne. Den empiriske virkelighet gjør denne selvforståelse til platonske realiteter. Den senere pave Benedikt erkjente da også under korsvandringen i Roma i 2004 at finnes ondskap i kirken. Siden den gang har utallige avisoverskrifter dessverre bekreftet dette. Den romersk-katolske kirke har således en stor utfordring foran seg for igjen å kunne fremstå som attraktiv i katolsk forstand.

Kjærlighetens dialog
Samtidig inngir pavestolen også nytt håp. I encyklikaen «Ut unum sint» innbyr Pave Johannes Paulus II kristenheten til en ny ekumenisk dialog basert på hva han kaller «den udelte kirkes tro i det første årtusen» (§§ 55, 61). Denne dialog, skriver han med henvisning til Romerbrevet 5:5, fordrer at vi renser sinnet fra fortidens stridigheter og møtes i kjærlighet, idet vi ikke bare gjensidig utveksler teologiske standpunkter, men også vår åndelige gaver (§§ 28, 60). – La oss alle forplikte oss på en slik kjærlighetens dialog.
Roald Nikolai Flemestad

(Artikeln är tidigare publicerad i Dagen, 12 oktober 2012)

Katolicitet som utmaning

I tidskriften Signum skrev Per Beskow (2013:4) under rubriken ”Hur många katolska kyrkor finns det”. I artikeln nämndes bland annat Nordisk-katolska kyrkan. Här nedan publiceras det svar, av kyrkans biskop Roald Nikolai Flemestad, som aldrig publicerades i tidningen (Signum).

Katolisitet som utfordring

En kommentar til Per Beskow

Av Roald N. Flemestad

Sett fra Den nordisk-katolske kirkes side var det oppmuntrende å lese Per Beskows artikkel i Signum nr 4/2013 under overskriften «Hur många katolska kyrkor finns det?»  Beskows anerkjennelse av vårt embede og sakramentsforvaltning er en ansporing til forpliktende dialog. Selv om Beskow rimeligvis argumenterer ut fra et romersk-katolsk ståsted, er ikke desto mindre hans fremstilling av «det katolske» problematisk. Spørsmålet er hvorvidt han gjør rett i å forstå «romersk» og «katolsk» som sammenfallende begreper.  Jeg vil derfor gjerne få knytte noen kritiske kommentarer til hans artikkel.

Hva er katolsk?
Innledningsvis definerer Beskow begrepet «katolsk» som ensbetydende med «kyrkans universella utsträckning i rummet». Denne geografiske definisjon, som vel er hentet fra Tridentiner-konsilets definisjon av katolsk, samstemmer ikke med Oldkirkens kvalitative bruk av ordet for å betegne forpliktelsen på kirkens felles åndelige overlevering, slik Vincent av Lérins forklarer epitetet «katolsk» i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

En slik oppfatning av det katolske  gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være». At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig utbredt, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Den katolske kontinuitet   
I et slikt perspektiv kan «det katolske» som målestokk anvendes kritisk også overfor den romersk-katolske tradisjon. Beskow skriver: «I den katolska kyrkan finns inget avbrott och ingen nygrundning utan enbart en kontinuitet». Et passende belegg på det motsatte kan være Det annet vatikankonsils tilslutning til religionsfriheten og demokratiet som samfunnsordning, hvilket jo var et prinsipielt brudd med tidligere pavers teokratiske avvisning av den sekulære statsmakt.

Denne kloke helomvending reiser imidlertid nye, interessante problemstillinger. Hvis læreutsagn hevdet av en serie paver viser seg å være «korrigible», får det til følge at dogmatiske utsagn ikke er forpliktende alene i kraft av å være hevdet av kirkens magisterium. Kort sagt, det kan i etterpåklokskapens lys vise seg at noe ikke er sant bare fordi en serie paver har ment så. Også pavens læreutsagn kan prøves mot andre saklige kriterier enn hans krav på petrinsk autoritet – enn si «Kristi stedfortreder».

Denne innrømmelse fører oss straks til vanskelighetene vedrørende  ufeilbarlighetsdogmet fra 1870. Tanken om at paven personifiserer kirkens læreoverlevering – ex sese non ex consensus ecclesiae – opphever i virkelighet Oldkirkens forståelse av katolisitet, idet pavestolen gjør krav på enerett til å fortolke hva som er kirkens trosoverlevering. Til alt hell har romersk-katolsk teologi siden Det annet vatikankonsil søkt å moderere denne papalisme ved å karakterisere formuleringen som «misforståelig». Den indre splittelse i Den romersk-katolske kirke efter konsilet vidner om at «misforståelsen» ennu ikke er avklart.

Papalismen som ekumenisk metode 
Samtidig må det konstateres at papalismen fikk store konsekvenser også for romersk ekumenikk. «Det katolske», gjorde Pius IX gjeldende mot anglo-katolikkene i 1864, har «paven som rotkilde og prinsipp».  Derfor er «ingen annen kirke katolsk enn den som er bygget på Peter alene». Denne eksklusivitet møtte ikke bare protester fra anglikansk hold. Den ekumeniske patriarken Anthimos IV’s encyklika fra 1895 tok opp de pavelige krav og anførte at pavestolen med dette bryter med den apostoliske tradisjon som sådan: «Roms biskop ble (i de første ni århundre) aldri ansett som Kirkens øverste myndighet og ufeilbarlige hode», «men pavekirken har siden det tolvte århundre oppfunnet og sammenrasket i pavens person… en mengde nydannelser om skjærsilden, helgenenes overflod av dyder …» (avsnitt XII). Med henvisning det ovennevnte sitat av Vincent av Lérins konkluderer patriarken at disse «alvorlige og vilkårlige nydannelser» må avvises, og pavekirken må «vende tilbake til Kristi ene, hellige katolske og apostoliske kirkes gamle tilstand, som den utgjorde en del av på den tid», dvs. i det første årtusen (XXI, XXII).

Katolisitet som en forpliktende tilstand
Det er påfallende at den ekumeniske patriark forstår katolisitet som en forpliktende tilstand. I dette perspektiv er «romersk» og «katolsk» ikke sammenfallende begreper, men står tvertom i saklig spenning i samme grad som det gjøres gjeldende at noe er «katolsk» ene og alene fordi det hevdes av pavestolen. Dogmatisering av ulike syd-europeiske fromhetstradisjoner, som for eksempel avlat eller Maria Immaculata, fremstår i et historisk perspektiv som vilkårlige nydannelser og derfor i strid med det katolske prinsipp slik vi kjenner det fra Oldkirken: «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

Beskow tar simpelthen feil når han mener at «begreppet ‘katolicitet’» er et nytt ord som «lanserades» av Nathan Söderblom. Idéen om «katolsk, men inte romersk» er heller ikke et «anglokatolsk» påfunn. Som påpekt ovenfor er den saklige distinksjon mellom «det romerske» og «det katolske» kjernepunktet i ortodoksiens kritikk av pavedømmet.

Katolisismens  «paveliggjøring»
Denne kritikk betyr ikke at særstillingen til Roms biskop avvises, men den får ikke til følge at han hyldes som Peters efterfølger på bekostning av de øvrige apostler. Den historiske anerkjennelse av Roms samlende autoritet er heller ikke eksklusivt forbundet med Peters navn, da byens kristne opprinnelse er knyttet til både Peter og Paulus. I kirkens første årtusen var pavestolen en domstol som biskoper og fyrster kunne appellere til, men for den store majoritet var pavedømmet – om det fantes i de troendes bevissthet –  noe ute i periferien. Således er pavedømmet ikke nevnt i de første trykte katekismer. Først på midten av 1500-tallet begynte katekismene å få et tillegg om at kirken står «under ledelse av Peter og hans efterfølgere, Kristi stedfortredere». Sant nok gjorde de gregorianske pavene, understøttet av dokumenter med heller tvilsom sannhetsverdi, krav på kunne avsette keisere, men dette var storpolitikk. Pavene «ledet» ikke kirken, de fastslo ingen dogmer og innkalte ingen ekumeniske konsiler. Den historiske fremvekst av et monarkisk pavedømme knyttes til Tridentiner-konsilets administrative reformer, slik kong Filip II ironisk lot konstatere at de spanske biskoper kom hjem fra konsilet som sogneprester.

Det skismatiske Utrecht
Dette fører oss til gammelkatolismens oppkomst. Som ordet utsier, betegner «gammelkatolsk» et ønske om å fastholde en eldre form for katolisisme.
Beskows formulering «den jansenistiska kyrkan i Utrectht som låg i schism med påven sedan 1703» er i denne sammenheng misvisende polemisk. Riktig nok hadde den franske bevegelse «jansenismen» og erkestiftet Utrecht en felles motstander i jesuittene, og jansenistene kom efterhvert til å søke tilflukt i Utrechts hollandske tankefrihet. Ikke desto mindre hadde konfliktene forskjellig årsak og opprinnelse.

De franske jansenistene kritiserte jesuittene av teologiske og moralske grunner, mens Utrechts konflikt som begynner allerede i 1660-årene, gjaldt kirkeretten. I arbeidet for å omforme pavedømmet til et monarkisk episkopat, hadde Rom på jesuittenes initiativ opphevet domkapitelets kanoniske rettigheter. Erkestiftet blir så ekskommunisert for å ha appellert avgjørelsen til et konsil. For å finne en passende begrunnelse anklaget jesuittene erkestiftet for å være «jansenistisk» preget. Påstanden ble dokumentert blant annet med at de troende ble oppfordret til å lese i Bibelen og at de viste liten respekt for relikviene; dernest ble prestene utdannet ved universitet i Louvain og deres skriftemålspraksis var for streng.

I hele tatt er «jansenisme» et kjetteri som det er vanskelig å definere, det desto mer som de fem standpunktene hos augustinianeren Cornelius Jansen som i 1653 ble fordømt av pavestolen, ikke lar seg gjenfinne i hans forfatterskap. Til helhetsbildet hører at parallelt med den nyskolastiske teologis irrelevans i dagens intellektuelle klima, har Augustins teologi funnet ny aktualitet slik teologer som Josef Ratzinger og Jean-Luc Marion bevidner. I dette fremstår også «jansenismens» fremste talsmann, Blaise Pascal, som en viktig teologisk tenker i kristentroens møte med postmodernismens utfordringer.

The Polish National Catholic Church   
Noe nedlatende kan det virke, når Beskow omtaler PNCC som en kirke bestående av «polska katoliker i Scranton, Pennsylvania, som ansåg sig förbisedda av kyrkan». At de polske gruvearbeiderne som siden stiftet kirken, ble «förbisedda» synes udiskutabelt. Konflikten med det irske episkopat oppstod under den såkalte «amerikanismen» da episkopatet ønsket å innordne de etniske menighetene i en engelsk-språklig katolsk kultur. Assimilasjonsprosessen var særlig byrdefull for de polske immigrantene som oftest ikke forstod engelsk. Dertil kom at de to millioner polske innvandrere som utgjorde underklassen i immigrasjonen, ble betjent av få polske prester og ingen biskop. I gruvearbeidermiljøet i Scranton ble prosessen ytterligere tilspisset på grunn av prestenes selektive bruk av menighetenes ressurser, noe som førte til at legfolket forlangte rett til å delta i disponeringen av midlene. I denne situasjon tilkalte den irske biskopen først politiet for jage uromakerne ut av kirkerommene. Senere ble det brysomme legfolket og prestene som støttet dem, truet med ekskommunikasjon. Uroen ble likevel ikke mindre, for i perioden 1898 til 1900 ble ti frimenigheter organisert under ledelse av den ekskommuniserte presten Francis Hodur. I løpet få år hadde mere enn 40 000 sluttet seg til den nye kirken, og PNCCs medlemstall nådde sitt høydepunkt på 1960-tallet med mer enn 250 000 medlemmer. –  Det er vanskelig å unngå den konklusjon at misnøyen uttrykte et reelt problem som episkopatet over år hadde lukket øynene for.

En polsk pave
Ikke desto mindre skulle utviklingen ta en ny vending efter valget av en polsk pave i 1978. Med henvisning til pave Johannes Pauls eksplisitte ønske inviterte Enhetssekretariatet i 1980 PNCC til en dialog om forholdet mellom de to kirker. Samtalene som begynte i 1984, førte til at PNCC i 1994 i praksis fikk samme kanoniske status som de orientalske kirkene (jfr. Unitatis redintegratio §§§ 13, 14,15). Siden den gang har samtalene ledet til avklaring av alle hovedspørsmål, bortsett fra pavens ufeilbarlighet og universaljurisdiksjon. Disse «misforståelige» juridiske termer fra 1870 fordrer fortsatt en avklarende «oversettelse» av autoritetsproblematikken fra kirkeretten til en teologisk/bibelsk begrepsbruk. Denne terminologiske utfordring er langt fra liten.

Den nordisk-katolske kirke
Avslutningsvis gjester så Beskow Den nordisk-katolske kirke (NKK) med å anføre at «den står nära den katolske kyrkan i tro og gudstjänstliv men har inte velat ansluta sig till den». Denne observasjon er rett og gal på samme tid. Den er uriktig all den stund representanter fra Samråd på Kirkens Grunn, dvs. Den frie synoden i Norge, allerede i 1995 formelt henvendte seg til Enhetssekretaritet for å drøfte en fremtid for de marginaliserte «høykirkelige» i Den norske kirke. Denne henvendelse ble aldri besvart og man kan gjøre seg mange refleksjoner om beveggrunnene. Den neste dør vi banket på, var PNCC’s, som straks viste oss omsorg. – Noen dører lukkes, og andre åpnes.

Efter stiftelsen av kirkesamfunnet i 1999/2000 har det likevel fra vår side vært tatt en rekke initiativ overfor Den romersk-katolske kirke, også på høyt nivå. Siktemålet har ikke bare vært basert på ekumenisk høflighet. I en formell henvendelse, datert Høytiden for St. Olav 2006, viser vi til Pave Johannes Paul II’s Encyklika Ut unum sint fra 1995. Paven understreker her at fullt fellesskap er mulig på basis av at den enhet som forelå i det første årtusen (§§§ 55, 61, 95). Videre heter det at den ekumeniske samtale er noe mer enn blot en meningutveksling; den er en kjærlighetens dialog og en delaktighet i felles åndelige gaver (§§§ 8, 36, 60).

– På slike premisser vil vi fremdeles mer enn gjerne samtale om vår fremtid. Det desto mer som det kristne vidnesbyrd fra paver som Johannes Paul II og Benedikt XVI gjør pavestolen til et fyrtårn i samtidskulturens åndelige krise.

Biskop Roald Nikolai Flemestad