Tagg: Kultur

Att vårda det sällsynta

Vår devis – Det väl beprövade är ännu möjligt – tar utgångspunkt i tankar, idéer och praktiker som är traditionella, det vill säga väl beprövade, värda att vårda och föra vidare. Att de ännu är möjliga innebär att dessa tankar, idéer och praktiker har varit och är av godo och har gynnat oss. Att det ännu är möjligt visar samtidigt på ett hopp, men att det finns en gräns för när de inte längre är möjligt.
Fortsätt läsa ”Att vårda det sällsynta”

Våga stå emot när det pratas om Halloween!

Om någon berättade för dig att det fanns en tid då människor bokstavligt talat och på allvar satt hemma i stugorna, livrädda för att de avlidna familjemedlemmarna skulle komma tillbaka och störa friden; att de över huvud taget inte vågade sig ut utan tände lyktor för att hålla döden på avstånd. Då hade du säkert skakat på huvudet och tyckt det var lite knasigt. Men om man idag, på bred front, inför en ”tradition” som bygger på just den föreställningen, då är det inte många som höjer på ögonbrynen. Det kallas Halloween.
Fortsätt läsa ”Våga stå emot när det pratas om Halloween!”

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Omöjligt för politiker vända utvecklingen på egen hand.

Lars Adaktusson skriver på ledarplats i dagens Svenska dagbladet och varnar för EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers vision ”om ett europeiskt samarbete präglat av ökad överstatlighet”.

”Det var klarspråk när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i veckan höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet. Tydlighet och klara besked är centralt i politiska sammanhang, ändå var Junckers tal i väsentliga delar problematiskt. Inte främst för att hans reformförslag kostar mycket pengar, utan för att de undergräver idén om att EU-samarbetet ska fokusera på stora gränsöverskridande utmaningar och låta medlemsstaterna sköta resten.”

Adaktusson citerar ”en av de mest initierade EU-granskarna, nyhetssajten Politico” som sammanfattade Junckers tal med orden: ”One speed. One currency. One president”. En fras som ger kalla kårar.

Även om Adaktusson och Juncker har olika syn på överstatlighet så har de en gemensam strävan, nämligen ett sammanhållet EU. Men de har också ett gemensamt handikapp i den strävan; de är bägge politiker.

EU är en politisk inrättning med problem. Men vad som är än större är att Europa har problem. Möjligen kan unionen vara till hjälp, men för att Europa skall återfå sitt självförtroende som civilisation; för att vända den negativa trenden med allt ifrån negativa födelsetal till sargad sammanhållning krävs helt andra svar än politiska. Det är med andra ord fel frågor som idag ställs och därför blir också svaren, upprepat fel.

Europe_Patron_saints_Mosaic
Europas skyddshelgon

En första fråga som måste ställas är ”vad är Europa?” Svaret är, i grund, inte byråkrati. Om det då inte är byråkrati som håller samman människor i Europa, vad är det då? Vad var det som formade och danade den europeiska civilisationen? Trots olikheter människor och länder emellan var grunden den kristna tron. Och därmed kyrkan. Det var vad de nordiska länderna togs in i samband med kristnandet.

”Efter hand vann europeiska ideal insteg i Skandinavien, och Sverige kom långsamt och senare än Danmark och Norge att införlivas i den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.” (Tegborg Lennart (Red.), ’Sveriges kyrkohistoria: Missionstid och tidig medeltid’, Verbum, 1998, Andra tryckningen 2001, s. 35)

Det är fundamentet där svaren också i vår tid måste sökas. Frågorna måste sålunda formuleras så att människor på nytt börjar använda samma kompass för att orientera sig i samtiden. Det kommer också att krävas att politikerna – inte minst i unionens olika beslutande organ – fattar, inte bara goda beslut i den riktningen men också att de behöver hjälp. Svårigheten ligger dock i att det bara är politikerna själva som har makten att fatta beslut om egen mindre makt.

Franciskus Urban

 

Utan Gud finns inte det ultimata sättet att definiera gott och ont

”Vad kommer det att innebära, att Gud är död?” Den frågan ställer sig Greg Sheridan, utrikesredaktör för den största dagstidningen i Australien The Australian, i en nyligen publicerad artikel.

Artikeln, som finns här, ligger tyvärr bakom en betalvägg. Men Rod Dreher, författaren till boken The Benedict Option, återger delar av artikeln på sin blogg. Eftersom innehållet är av allmänt intresse – och speglar mycket av Gammalkatolsk idédebatts ärende – återges ett utdrag översatt till svenska. Observera att översättningen är automatgenererad och endast övergripande språkligt bearbetad.

Titian,_Christ_Carrying_the_Cross._Oil_on_canvas,_67_x_77_cm,_c._1565._Madrid,_Museo_Nacional_del_Prado

”Australien är på väg att bli en ateistisk nation. Folkräkningen visar oss att knappt hälften av befolkningen identifierar sig som kristen medan nästan en tredjedel uppger ingen religion. Antalet troende kommer att stärkas av invandring, men trenden är otvetydig. De gamla troende dör ut.

Vår resa på väg mot radikal otro följer i mycket utvecklingen i Västeuropa. Samma trender är uppenbara i USA. Trots att religiös tro är starkare där, har den förlorat eliterna och över tiden leder elituppfattningen den allmänna opinionen.

Kristendomens förmörkelse kommer att vara som solens förmörkelse. Mörkt blir resultatet. Kommer det att vara ett tillfälligt mörker eller en lång natt av den västerländska själen?

När vi lämnar Gud, påbörjas ett av de mest radikala sociala experimenten i västerländsk historia. Det är inget annat än att omorganisera den mänskliga naturen. Näst efter krig är inget så genomgripande.

Människor formas inom en kultur. En kultur utan Gud kommer att skapa andra människor. Det här är ett mycket större skifte än allt som impliceras av uppkomsten av digital teknik, även om detta är inblandat i revolutionen för den person vi nu går in på. När vår kultur har förbannat Gud kommer det att bli en radikal förändring av den mänskliga personligheten och alla våra sociala institutioner och relationer.

Ännu en tid kommer vi att fortsätta att leva av den avtagande etiska och kulturella huvudstaden i vårt arv av 2000 års kristendomen och mer än 3000 år av den judeo-kristna traditionen. Men som brittiska författaren Arnold Lunn en gång påpekade lever vi av doften av en tom vas. När vi skär av oss allt mer omfattande från vår civilisations rötter kommer vår civilisation att skadas.”

Mer:

”Vi ska åtminstone pausa för en sekund för att överväga hur mycket vi förlorar som samhälle genom att avvisa den här kristna traditionen. Nästan allt vi gillar i vårt nuvarande samhälle, och i vår politiska kultur, härleder från kristendomen, och före det från gammaltestamentlig tradition.

Genesis, den första boken i Bibeln, kan ha skrivits för 2500 eller flera år sedan. Det börjar med vad som var det mest radikala uttalandet för mänskliga rättigheter för att komma in i den antika världen. Det var att Gud, en Gud, skapade människor till sin egen avbild. Det är början på historien om mänsklig värdighet i den västra traditionen.

Ett fall kan naturligtvis göras för antika Aten och andra antika civilisationer. Men i Aten var mänsklig värdighet endast tillämpad på män i den härskande eliten. Franchisen gick aldrig över 10 procent av folket. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inga rättigheter. Och människor var inte tänkt som individer utan som medlemmar av familjer.

Den uppenbara uppenbarelsen av Guds karaktär och den utvecklande uppfattningen om mänsklighetens karaktär, som Gamla testamentet fortskrider, är ett av de centrala delarna av kulturell och faktiskt politisk utveckling i västerländsk civilisation.

Men det var i Nya testamentet som grunden för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet uttryckligen utvecklades.”

Ännu mer:

”Men liberalismen idag är i upplösning. Förlusten av tro på Gud har åtföljts i väst genom att tron på institutioner kollapsar och i själva verket i mänskligheten. Är det helt tillfälligt att nedgången av religiös tro åtföljs av en minskning av tro på demokrati, vilket framgår av Australien i successiva Lowy undersökningar? Den minst religiösa kohorten är faktiskt också kohorten med minst tro på demokratin.

I sin slutliga studie, Coming Apart, kartlägger Charles Murray tillväxten av den vita underklassen i Amerika. Den sista kraften som rymmer ett sönderdelande samhälle är kyrkorna, rapporterar han. När de kollapsar sammanfaller samhället också.”

Ytterligare mer:

”Naturligtvis kan människor vara goda och välmenande utan religiös motivation. Men även Dawkins medger att utan Gud finns det inget ultimat sätt att definiera gott och ont.

Detta leder så säkert som natt följer dag (även om Dawkins förnekar det), i slutändan till den perversa dyrkan av makt för egen skull.

Detta handikapp är uppenbart vid upplösningen av modern liberalism. Den drivs till galenskap av motsägelsefulla impulser, den kan inte längre styra eller balansera. Den är en antisocial självabsorption. Den metafysiska utvecklingen av identitet genom århundradena har slutat i en torr ravin. Slavar blev själar under kristendomen.

Men själen – utförandet av vår djupaste känsla av integritet och öde – gav vägen till självet eftersom den terapeutiska tiden ersatte åldern av tro.

Nu, i våra postmoderna tider, har även jaget blivit ersatt av varumärke. Devalveringen till varumärke är en brant nedgång i vad det innebär att vara en människa.

Liberalismen förblir i ett rasande uppror mot kristendomen, långt efter kristendomen makt att begränsa den på något sätt har försvunnit. En viss moralisk panik vid ateismens existentiella tomhet medför liberalism till en ny auktoritarism. Alla måste knäböja av samma sekulära fromhet.

Det finns också en regression eftersom liberalismen verkar bort från kristendomens universalism för att skapa en ny serie stamidentiteter. Ingenting i politiken i västvärlden är mer kraftfullt nu, och i längden mer destruktivt, än identitetspolitiken.”

Till slut:

”Vår kultur, vårt folk, för att inte tala om våra fattiga och våra sjuka, kommer att sakna kristendomen mer än vi är medvetna om.”

Red.