Tagg: Kultur

Unge man – tag dig samman!

Ett återkommande tema här på GID är nödvändigheten att omvärdera synen på människan. Att vi åter får en känsla för värdighet och att meningen är att sträva mot det högre. Inte minst viktigt är att män tar ett steg framåt och odlar en positiv, manlig kultur. Pojkar och unga män behöver goda förebilder.

Ett annat tema är att de problem som finns i vårt samhälle är symptom på en bristsjukdom. Vi lider av bristen på ett gemensamt, sammanhållet system: historia, moral och berättelser. Ofta återkommer jag till att svaret finns i det barn som av politiska skäl kastades ut med den kulturella upprensningen. Detta hänger samman med synen på människan. Politikerna ville inte behöva förhålla sig till Gud eller Kristi Kyrka.

Catholic-advent-clipart-5Vi går nu in i Adventstiden. Den tid som har sin upprinnelse i väntan på barnets ankomst. Och barnet är ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. Advent är en kristen tradition alldeles oavsett vad människor runt dig låtsas.

Idag, på ledarplats i Svenska Dagbladet, skrivs att ”det finns inget farligare än en svag man”. Vad som följer är en intervju med den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson som gjort sig känd som en kämpe mot identitetspolitik och postmodernism. Nu är han ute och föreläser om Bibeln. Och det är unga män som väcks och får upp ögonen för en tradition som undanhållits dem. Ledarskribenten bekräftar det som här skrivits länge nu.

”Den 55-årige Jordan B Peterson har på sätt och vis blivit en fadersgestalt för många unga män. Hans budskap är inte att de duger som de är, utan att de har ett högre syfte. Att de ska plocka upp sin börda och bära den som en man. Till skillnad från den feministiska föreställning som dominerar offentligheten, om en destruktiv manlighet som måste fördrivas, menar Peterson att män måste möta sina mörka sidor och lära sig kontrollera dem. De kan inte förnekas, men de kan tyglas.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Det var aldrig någon som lovade att livet skulle vara enkelt. Vad det handlar om är att lära sig behärska sig och använda de strategier som faktiskt finns tillgängliga. Kanske är det hög tid att fler vuxna och unga män får tillgång till arenor där det är möjligt att växa andligt och moraliskt för att återvinna sin egen värdighet.[1] Här har Bibeln i den odelade Kyrkan en omistlig roll. Jag står till förfogande!

”Peterson tar fasta på att livet är ett lidande. Identitetspolitikens ideologier har gemensamt att de påstår att lidandet beror på att någon förtrycker dig.” (SvD Ledare, 2017-12-02)

Ett centralt budskap i Evangeliet (Nya Testamentet i Bibeln) är frigörelse. Inte minst från sådant jordiskt förtryck som förhindrar människan att växa i Ande.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet. Lyssna på Jordan B Peterson. Men kom ihåg att inte göra honom till föremål för tillbedjan. Peterson pekar på Bibeln och Bibeln pekar på Treenig Gud – på Fadern, Sonen Jesus Kristus och på Helig Ande.

Unge man! Börja det nya året med att ta dig samman. Börja redan första söndagen i Advent. Tag dig till kyrkan (det finns alternativ till den trasiga som nämns i ledarartikeln). Lär dig om din egen kulturs källa. Låt dig omfamnas av mysterierna som förvaltas av Kyrkan. Du har ett högre syfte.

En stilla och värdig Adventstid önskar jag dig.

Franciskus Urban


[1] Observera att svaret inte finns i hemliga klubbar och ordenssällskap!
https://gammal-katolsk.org/2017/11/18/frimureriet-en-uppfoljning/

Omöjligt för politiker vända utvecklingen på egen hand.

Lars Adaktusson skriver på ledarplats i dagens Svenska dagbladet och varnar för EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers vision ”om ett europeiskt samarbete präglat av ökad överstatlighet”.

”Det var klarspråk när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i veckan höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet. Tydlighet och klara besked är centralt i politiska sammanhang, ändå var Junckers tal i väsentliga delar problematiskt. Inte främst för att hans reformförslag kostar mycket pengar, utan för att de undergräver idén om att EU-samarbetet ska fokusera på stora gränsöverskridande utmaningar och låta medlemsstaterna sköta resten.”

Adaktusson citerar ”en av de mest initierade EU-granskarna, nyhetssajten Politico” som sammanfattade Junckers tal med orden: ”One speed. One currency. One president”. En fras som ger kalla kårar.

Även om Adaktusson och Juncker har olika syn på överstatlighet så har de en gemensam strävan, nämligen ett sammanhållet EU. Men de har också ett gemensamt handikapp i den strävan; de är bägge politiker.

EU är en politisk inrättning med problem. Men vad som är än större är att Europa har problem. Möjligen kan unionen vara till hjälp, men för att Europa skall återfå sitt självförtroende som civilisation; för att vända den negativa trenden med allt ifrån negativa födelsetal till sargad sammanhållning krävs helt andra svar än politiska. Det är med andra ord fel frågor som idag ställs och därför blir också svaren, upprepat fel.

Europe_Patron_saints_Mosaic
Europas skyddshelgon

En första fråga som måste ställas är ”vad är Europa?” Svaret är, i grund, inte byråkrati. Om det då inte är byråkrati som håller samman människor i Europa, vad är det då? Vad var det som formade och danade den europeiska civilisationen? Trots olikheter människor och länder emellan var grunden den kristna tron. Och därmed kyrkan. Det var vad de nordiska länderna togs in i samband med kristnandet.

”Efter hand vann europeiska ideal insteg i Skandinavien, och Sverige kom långsamt och senare än Danmark och Norge att införlivas i den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.” (Tegborg Lennart (Red.), ’Sveriges kyrkohistoria: Missionstid och tidig medeltid’, Verbum, 1998, Andra tryckningen 2001, s. 35)

Det är fundamentet där svaren också i vår tid måste sökas. Frågorna måste sålunda formuleras så att människor på nytt börjar använda samma kompass för att orientera sig i samtiden. Det kommer också att krävas att politikerna – inte minst i unionens olika beslutande organ – fattar, inte bara goda beslut i den riktningen men också att de behöver hjälp. Svårigheten ligger dock i att det bara är politikerna själva som har makten att fatta beslut om egen mindre makt.

Franciskus Urban

 

Utan Gud finns inte det ultimata sättet att definiera gott och ont

”Vad kommer det att innebära, att Gud är död?” Den frågan ställer sig Greg Sheridan, utrikesredaktör för den största dagstidningen i Australien The Australian, i en nyligen publicerad artikel.

Artikeln, som finns här, ligger tyvärr bakom en betalvägg. Men Rod Dreher, författaren till boken The Benedict Option, återger delar av artikeln på sin blogg. Eftersom innehållet är av allmänt intresse – och speglar mycket av Gammalkatolsk idédebatts ärende – återges ett utdrag översatt till svenska. Observera att översättningen är automatgenererad och endast övergripande språkligt bearbetad.

Titian,_Christ_Carrying_the_Cross._Oil_on_canvas,_67_x_77_cm,_c._1565._Madrid,_Museo_Nacional_del_Prado

”Australien är på väg att bli en ateistisk nation. Folkräkningen visar oss att knappt hälften av befolkningen identifierar sig som kristen medan nästan en tredjedel uppger ingen religion. Antalet troende kommer att stärkas av invandring, men trenden är otvetydig. De gamla troende dör ut.

Vår resa på väg mot radikal otro följer i mycket utvecklingen i Västeuropa. Samma trender är uppenbara i USA. Trots att religiös tro är starkare där, har den förlorat eliterna och över tiden leder elituppfattningen den allmänna opinionen.

Kristendomens förmörkelse kommer att vara som solens förmörkelse. Mörkt blir resultatet. Kommer det att vara ett tillfälligt mörker eller en lång natt av den västerländska själen?

När vi lämnar Gud, påbörjas ett av de mest radikala sociala experimenten i västerländsk historia. Det är inget annat än att omorganisera den mänskliga naturen. Näst efter krig är inget så genomgripande.

Människor formas inom en kultur. En kultur utan Gud kommer att skapa andra människor. Det här är ett mycket större skifte än allt som impliceras av uppkomsten av digital teknik, även om detta är inblandat i revolutionen för den person vi nu går in på. När vår kultur har förbannat Gud kommer det att bli en radikal förändring av den mänskliga personligheten och alla våra sociala institutioner och relationer.

Ännu en tid kommer vi att fortsätta att leva av den avtagande etiska och kulturella huvudstaden i vårt arv av 2000 års kristendomen och mer än 3000 år av den judeo-kristna traditionen. Men som brittiska författaren Arnold Lunn en gång påpekade lever vi av doften av en tom vas. När vi skär av oss allt mer omfattande från vår civilisations rötter kommer vår civilisation att skadas.”

Mer:

”Vi ska åtminstone pausa för en sekund för att överväga hur mycket vi förlorar som samhälle genom att avvisa den här kristna traditionen. Nästan allt vi gillar i vårt nuvarande samhälle, och i vår politiska kultur, härleder från kristendomen, och före det från gammaltestamentlig tradition.

Genesis, den första boken i Bibeln, kan ha skrivits för 2500 eller flera år sedan. Det börjar med vad som var det mest radikala uttalandet för mänskliga rättigheter för att komma in i den antika världen. Det var att Gud, en Gud, skapade människor till sin egen avbild. Det är början på historien om mänsklig värdighet i den västra traditionen.

Ett fall kan naturligtvis göras för antika Aten och andra antika civilisationer. Men i Aten var mänsklig värdighet endast tillämpad på män i den härskande eliten. Franchisen gick aldrig över 10 procent av folket. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inga rättigheter. Och människor var inte tänkt som individer utan som medlemmar av familjer.

Den uppenbara uppenbarelsen av Guds karaktär och den utvecklande uppfattningen om mänsklighetens karaktär, som Gamla testamentet fortskrider, är ett av de centrala delarna av kulturell och faktiskt politisk utveckling i västerländsk civilisation.

Men det var i Nya testamentet som grunden för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet uttryckligen utvecklades.”

Ännu mer:

”Men liberalismen idag är i upplösning. Förlusten av tro på Gud har åtföljts i väst genom att tron på institutioner kollapsar och i själva verket i mänskligheten. Är det helt tillfälligt att nedgången av religiös tro åtföljs av en minskning av tro på demokrati, vilket framgår av Australien i successiva Lowy undersökningar? Den minst religiösa kohorten är faktiskt också kohorten med minst tro på demokratin.

I sin slutliga studie, Coming Apart, kartlägger Charles Murray tillväxten av den vita underklassen i Amerika. Den sista kraften som rymmer ett sönderdelande samhälle är kyrkorna, rapporterar han. När de kollapsar sammanfaller samhället också.”

Ytterligare mer:

”Naturligtvis kan människor vara goda och välmenande utan religiös motivation. Men även Dawkins medger att utan Gud finns det inget ultimat sätt att definiera gott och ont.

Detta leder så säkert som natt följer dag (även om Dawkins förnekar det), i slutändan till den perversa dyrkan av makt för egen skull.

Detta handikapp är uppenbart vid upplösningen av modern liberalism. Den drivs till galenskap av motsägelsefulla impulser, den kan inte längre styra eller balansera. Den är en antisocial självabsorption. Den metafysiska utvecklingen av identitet genom århundradena har slutat i en torr ravin. Slavar blev själar under kristendomen.

Men själen – utförandet av vår djupaste känsla av integritet och öde – gav vägen till självet eftersom den terapeutiska tiden ersatte åldern av tro.

Nu, i våra postmoderna tider, har även jaget blivit ersatt av varumärke. Devalveringen till varumärke är en brant nedgång i vad det innebär att vara en människa.

Liberalismen förblir i ett rasande uppror mot kristendomen, långt efter kristendomen makt att begränsa den på något sätt har försvunnit. En viss moralisk panik vid ateismens existentiella tomhet medför liberalism till en ny auktoritarism. Alla måste knäböja av samma sekulära fromhet.

Det finns också en regression eftersom liberalismen verkar bort från kristendomens universalism för att skapa en ny serie stamidentiteter. Ingenting i politiken i västvärlden är mer kraftfullt nu, och i längden mer destruktivt, än identitetspolitiken.”

Till slut:

”Vår kultur, vårt folk, för att inte tala om våra fattiga och våra sjuka, kommer att sakna kristendomen mer än vi är medvetna om.”

Red.

 

Det är kulturen som bär politiken

Rod Dreher, författaren till The Benedict Option, skriver att ”idag är kulturkriget, som vi kände det, över. De så kallade värdeväljarna – socialt och religiöst konservativa – är besegrade och fösta ut i den politiska marginalen.” Detta samtidigt som många här hemma sätter sin tillit till politiska krafter med just det programmet. USA brukar ju sägas ligga något årtionde före oss, så vad sker här då konservativa politiska krafter är förpassade till marginalerna?

Somliga kommer säkert att jubla. Samtidigt ger det oss några års försprång att kunna rätta upp den situation många idag menar utvecklar sig i fel riktning. Kärnan i det Dreher skriver är att vi som kristna inte får lura oss till att sätta vårt hopp till politiker.

”Likt människor i andra västerländska demokratier befinner sig amerikaner i ett politiskt jordskalv, skakandes grunderna för efterkrigstidens ordning. De gamla, välbekanta kategorierna som ramade in politiskt tänkande och dess diskurs är döda eller döende. Var passar ortodoxt kristna in i denna framväxande realitet? På vilken sida borde vi vara? Har vi någon sida över huvud taget?

Svaret kommer inte att uppskattas av konservativa kristna vars förståelse av kyrka är det republikanska partiet under bön, eller som tar sig till röstbåset med större övertygelse än vad de visar under söndagens gudstjänst. Även om det återstår ett fåtal möjligheter till framsteg för traditionell politik borde ökad fientlighet gentemot kristna, liksom den moraliska förvirringen bland värdeväljare, inspirera till att vi föreställer oss en bättre väg framåt.

The Benedict Option (Det Benedictinska vägvalet) manar till ett radikalt nytt sätt att göra politik; en handgriplig lokalism baserad på pionjärarbete av östblockets dissidenter som trotsade kommunismen under kalla kriget. En västlig variant av ’antipolitisk politik’, för att använda ett uttryck myntat av den tjeckiske politiska fången Václav Havel, är den bästa vägen framåt för ortodoxt kristna som söker konkret och effektivt engagemang i det offentliga utan att förlora vår integritet eller mänsklighet.” (Rod Dreher, The Benedict Option, 2017)

Vad det handlar om är inte att det är fel i sig att som kristen lekman engagera sig politiskt, men att det som har utvecklats tokigt i vår kultur inte kan lösas genom politik i första hand. Problemen ligger djupare än så.

Besök gärna Rod Drehers blogg: Head Not For The Hills, Brethren

Det handlar om kultur

Det har sagts många gånger tidigare men förtjänar upprepning: Politiska resultat bestäms i slutändan av kulturella influenser, inte tvärtom. Om du vill ändra politiken, måste du ändra kulturens riktning. Utan tvekan kan en regerings politik bidra till kulturella trender. Men i ett demokratiskt samhälle fattar offentliga tjänstemän, som väljs av en majoritet av väljarna, de politiska besluten.

Ingelhardt
Karta som visar skillnader i kulturella värderingar världen över, grundat på omfattande systematisk forskning. Källa: Wikipedia

Trots den medborgerliga plikten att rösta – vilken också gäller kristna – krävs mycket mer för att det offentliga skall kunna genomsyras av kristna värderingar. En kultur danas genom befolkningens vilja och beslut. Vi påverkas av de värderingar som våra föräldrar omfattas av. Vi formas av de utbildningsmiljöer vi befinner oss i. Varje form av underhållning, oavsett det är musik, film eller litteratur, har potential att påverka sinnet och själen hos publiken. Även lagar, som har en pedagogisk funktion, stiftas av våra folkvalda. Så åter igen springer varje fundamental förändring ur kulturen.

När grundläggande sociala institutioner som familjen sönderfaller på grund av destruktiva personliga val, blir följderna förödande. Fattigdomen växer och brottsligheten stiger. Hela stadsdelar och samhällen drabbas av konsekvenserna. Dessa problem kan förvärras av statliga ingripanden, men många goda avsikter har gått fel.

Om vi vill åtgärda vår tids problem måste vi börja odla människans själ. Våra val bestäms av vår moraliska och andliga daning. Gud gav oss fri vilja att välja hans nåd och hans gåva för frälsning. Ännu finns det goda ortodoxt kristna som vet hur man lever det goda livet, sprunget från den gudomliga uppenbarelsen. Sanningen är inom räckhåll. Men om vi gömmer evangeliets ljus under en skeppan, kan inget gott uppnås (Luk 8:16-18).

Därför är den traditionella kristna och andliga traditionens visdom desperat nödvändig idag. Inget politiskt val kommer att förändra landets vägval dramatiskt. Vad som kommer att göra skillnad är det långa och svåra arbetet med att odla ett kristet samhälle; en kristen kultur. Det börjar med oss själva och våra familjer och livet i församlingen. Det förs vidare över i skolor och arbetsplatser. Med tiden kommer evangeliet återigen att gå i bräschen för det offentliga medvetandet. Att arbeta mot detta mål borde vara varje kristens kall.

Ingen ny kunskap

Om man som politiker tar kontroll över de underliggande lagren; kulturen, kan man påverka befolkningen. Så kan man över tid behålla makten. Även om det heter att ”all makt utgår från folket”. Har man lärt människor vad de skall tycka, är slaget vunnet. Detta är ingen ny kunskap. Tvärt om, det är något som tillämpas fullt ut.

Vi har här tidigare skrivit om Värdegrundsdelegationen vars uttalade ambition var att ”främja förtroendet för staten”. Nu har Värdegrundsdelegationen flyttat in under Statskontoret och Finansdepartementet. Presentationen av verksamheten är dock fortsatt lös i kanten: ”Regeringen har tillsatt Värdegrundsdelegationen, en arbetsgrupp inom regeringskansliet, som genom aktiviteter, skrifter och andra utåtriktade insatser ska verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen”

Läs mer om synen på kulturarvet: Regeringen: kulturarv utan spar av kristet arv

Varför finns det ett nationellt sekretariat för genusforskning? Jo, för att medborgarna, du och jag, skall lära sig vad som är ”rätt och fel”. Och var bör man, förutom i familjen, sätta in en kraftig kil, om inte i universitetsvärlden där den uppväxande generationen kan impregneras med rätt värderingar.

Det nationella sekretariatet för genusforskning verkar sedan 1998 vid Göteborgs universitet på uppdrag av regeringen. I verksamhetens fokus står två kunskapsområden, nämligen genus och jämställdhet. Deras vision lyder: ”Genom kunskap och kritiska perspektiv utmanar vi maktordningar och flyttar gränser för vilket samhälle som är möjligt.”

Och vad är möjligt? Vi ställde frågan här tidigare i maj månad, hur det kan komma sig att så många på så relativt kort tid har anammat det här med ”Pridefestivaler”? Och hur så många, helt plötsligt, menar att ”flytande könstillhörighet” är något av det mest normala man kan tänka sig? Och att det är en ”mänsklig rättighet”. Svaret är enkelt: Man har målmedvetet arbetat för att det skulle ske. Pukt!

Vägen vidare

Om du, som jag, innerst inne håller med om att det finns ordningar som bör bevaras och traderas vidare till nästa generation, så är det nu hög tid att sätta ner fötterna. Men inte i det politiska träsket, för där finns bara mer av samma. Och just nu är det inte mer av samma som behövs för att vi skall kunna återskapa ett väl fungerande, moraliskt och mänskligt samhälle. Vad som behövs är lite gammal, hederlig, kristen kultur och tradition. Vad som behövs är att vi vänder oss till det glada budskapet om den slutliga segern. Evangelium, stavas det. Det enda som möjligen kan stå i vägen är du.

Franciskus Urban

Se det Guds lam som bærer verdens synd (Refleksjoner rundt et maleri)

Av: Magne V. Kristiansen

Se-det-Guds-lam_oljemaleri-65x90_Magne-V-Kristiansen_2017

Sakte vokser Times Square ut, eller skal jeg si opp, av lerretet. New York er overveldende, forretningsbygg som tårner seg mot himmelen. Vi siger i samme, mørke strøm som resten av verden. Vi sklir forbi hverandre som skygger og har mer enn nok underholdning i alle typer mennesker som trasker mellom de glaserte fasadene som speiler hverandre og blåner mot en høy og klar vårhimmel. Vi overdynges av lysreklamer, skjermer som blinker, videor som repeteres på gigantpaneler.

En skal passe seg! Passe seg for å dømme de mørke krypene som alle sammen nettopp kanskje forrakter dette overfaldiske renn, slik jeg selv har lett for å gjøre. Som på IKEA når jeg blåser i nesen av overlessede handlevogner og sleper selv på en med nesten like mye i.

”Jeg er ikke som de”  Å, jo, nettopp som de er jeg.

For her er sikkert mange troende, vantroende, nestentroende og vet-ikke-troende. Men jeg ser ingen alkiser, narkomane, tiggere eller mer ludderaktige fremtoninger. Alle er veloppdragne, pene i tøyet, helt straigthe. Lite som minner om umoral og korrupt kultur. Tvert om, mange er hyggelige og hjelpsomme, unntatt hun i infoluken på Central Station som snerret ut hvor jeg skulle finne billettautomaten. Stakkars dame, du var kanskje mer ulykkelig enn jeg i ditt trange bur med tusen dumme spørsmål fra sånne som meg.

Her går vi og sier: Se hvilke bygninger. Hvilke underverk. Hvilken glans.

Hva har vi ikke fått til, hvor dyktige vi er.

Og vi er det, virkelig. Ingen Jantelov skal slippe over min munn. Verden har ikke bare sju underverk, de har hundrevis som overgår både pyramider og hengende hager.

Jeg maler på og tankene leter etter sammenheng og mening. Det er liksom en tomhet her. Så slår ideen ned. Den kommer helt uanmeldt. Den korsfestede, midt i den mørke strømmen.

Jeg famler meg fram, plasserer han i komposisjonen slik magefølelsen forteller. Jeg tenker, det går ikke an? Men jeg merker med ett en annen vind i bildet, en annen ånd. Et merkelig håp. Håp? Hvilket paradoks. Hva kan vi håpe på, å ha en korsfestet i vår supervellykkede økonomi og ingenørkunst? Times Square, selve info-mekka?

Henger han, mellom de himmelstrebende konstruksjonene? Eller holder han dem oppe, som en Samson?

Begge deler kanskje. Slipper han?

Nei ikke ennå. Ennå er alt vel, for han er den innerste sammenheng som holder denne splittede verden sammen. For alt er skapt i Ham, ved Ham og til Ham.

Mens økonomer, ingenører og datanerder vil til himmelen, vil Han til jorden.

Han stiger ned som vi vet og blir kjøtt og blod. Kles av, krones med torner, men se, de er jo av gull. Det er en Konge som henger der.

Jeg lager en diskret blodstrime fra hans bryst og hender. Blod og vann.  Et purpurrødt panel ruger over hans nakke, ”an apple.” Da Apple en gang lanserte sin logo var ideen ganske utillslørt, den skulle symbolisere grådighet, begjær og opprør. Ingen Bibelleser er vel i tvil om hvilken fortelling den handler om?

Han bærer den forbudne frukt på sine skuldre. Apple og Windows, Trump og Putin det vet ikke, at når han slipper taket, rakner også alle verdens krefter og hegemonier.

Men du verden for en vakkert opprør. Sofistikert, sterilt, til mennekehetens beste. Purpur, syndens farge. Botens farge. Presten og kongers farge. Purpur, verdens dyreste pigment, og helt umulig å vaske ut om en først har fått det på skjorten. Vinen og blodets farge. Han står der som en gral, fyllt til randen av all verdens synd. Høyt der opp, det tomme vinglass som et tamt ekko av han, en lengsel som roper ut: For en ukjent Gud.

Jeg lar alle disse fragmenter av inkarnasjon og syndefall komme om hverandre. Deres program er nemlig identisk:

Både syndefall og inkarnasjon handler om å bli som Gud. Det er bare en avgjørende forskjell i retningen og hvem som er Frelseren.

Synden vil opp. Synden er den overtro som setter mennesket i stand til å bygge himmelskrapere. Og vi vet at i denne himmelblå glasur hvisker hovmodet som vil opp, opp, opp. Og vi vet at her produseres løgner, her tømmes sjelen. Her pønskes det ut smarte triks for å få folk til å kjenne seg misfornøyd med det de har, så de alltid må begjære mer. Her blir vi hypnotisert av vellykkeheten.

Det verdslige hovmot er farlig. Det religiøse enda farligere, for det er fromt.

Jeg går i denne strømmen av syndere som en synder. Jeg tenker, du er som dem. For jeg har fått øye på han som nettopp ble som oss. Han som ble gjort til synd uten å gjøre synd. Nok en gåte. Regnet som ugjerningsmann og gitt et navn over alle navn så hver munn som bekjenner at Kristus er Herren skal bli frelst.

For han synker ned og når han når bunnen er vår frelse fullbrakt. Det er det han sier når han fortvilet ånder ut, når det ikke er mer å håpe på og Gud defintivt har sagt nei, da gjenstår det siste – å overgi seg i Faderens hender. Når Gud har sagt nei, kan intet menneske frelse.  Da er det kun ett håp igjen, at han som har makt til å si nei, har makt til å si ja. Og sier han ja, kan intet menneske gjøre det om, det heller. Når det går opp for oss, da er han blitt vår Gud og vår Frelser.

For Han alene vil ha æren for vår frelse. Er Gud for oss, hvem er da i mot oss?

Men oppstandelsen da?

Hvorfor denne dveling ved korset?

Ja, så kom spørsmålet som tvinger seg fram på Golgata. Stopper alt her?

Ja, en liten stund, et par mørke døgn, før noen kvinner hamrer på døren i grålysningen og Peter ramler ut av sengen, søvnløs og ør.

Så kom det første ”ja” fra Gud gjennom kvinnenes hilsen påskemorgen. Et ”ja” som har forplantet seg helt til mitt hjerte og som har gjort det mulig for også meg å si ”ja” til Gud. Han er oppstått!

Men enn så lenge er det fastetid. Purpurfargens tid. På veien opp til Jerusalem nevner han det ofte. ”Jeg skal korsfestes og stå opp tredje dag.” Ord som har makt til å holde motet oppe i oss når alt håp er ute.

På tredje dag skal jeg stå opp!

Magne V. Kristiansen

Bild: ‘Se det Guds lam’ oljemaleri (65×90) Magne V. Kristiansen

 

Vem stillar stormen?

Det blåser. Alla tycks prata om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång: Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. Gemensamt har de alla att det är någon annans fel och i detta är avgudarna många.

Under rubriken ”Bibelns utmanande ord tröstar mer än mindfulnesskurser” frågar Josefin Holmström i fredagens kulturkrönika (SvD 20170203) ”vad människan ska göra med sin hopplöshet och osäkerhet?”

”Allt är öppet och oklart. Universitetet, till brädden fyllt av internationella studenter och akademiker från mängder av EU-länder, står och stampar. Man känner lukten av den, en metallisk lukt som när ett tåg hastigt bromsar in: osäkerheten.”

Utifrån ett besök i den akademiska världen, som hon menar vill ”pracka på studenterna mindfulnesskurser” gör hon något så ovanligt som att i svensk press berätta om att vända sig till den heliga Skrift:

”Själv vänder jag mig hellre till Bibeln, med böcker skrivna under tusentals år av människor som genomlevt ännu osäkrare tider än vi, skrivna för människor som lidit, människor på flykt. Här finns Predikarens lugn som kanske kan tyckas resignerat, men som mynnar ut i en tro på en allsmäktig Gud. Här finns Jesu ord till människan: ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Det är utmanande ord, men också ord som har stått sig genom århundraden av osäkerhet. Och det är något att luta sig mot.”

Läs hela kulturkrönikan i Svenska dagbladet här.

Säkert var det många med mig som förundrades över denna krönika och som med flera miljarder kristna i världen stämmer in i ett rungande Ja! – att Guds Ord är att luta sig mot.

Som av en händelse (!) var temat i kyrkan denna femte och sista söndag i Epifania (uppenbarelsetid) ”Jesus stillar stormen”. Och det är ofta så att kyrkoårets söndagliga teman äger relevans i vår tid. Man behöver inte bli politisk eller lägga ting till rätta; man behöver inte anstränga sig för att ”vara relevant”. Bibelns texter bjuder ännu i våra dagar insikt och tröst. Och detta talar för att det är klokt att inte stanna vid att läsa sin Bibel hemma på kammaren, utan att faktiskt ta sig till kyrkan för att också få texterna förklarade och samtidigt tillgång till Ordet.

Första läsningen denna söndag var hämtad ur Jona och i den boken upptakten till den välkända berättelsen om hur Jona hamnar i valens buk. Han befinner sig tillsammans med flera andra på en båt då det blåser upp till storm. Alla är skräckslagna och Jona avkrävs att falla in i veropen och att anropa sin gud liksom de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser, ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd; i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1] Så när han, via valens mage, anländer till Nineve gör han just det.

Människorna i Nineve vaknade och ångrade hur de hade levt. Också kungen i Nineve lyssnade till Jonas profetia och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

gud-ordEn profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna hatet och kärlekslösheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Som Josefin Holmström skriver i sin krönika har känslan av hopplöshet en påtaglig lukt. Men varken oro eller stormar stillas av avgudar och politiker. Lösningen ges inte i mindfulness eller andra bedövningskurer. Hoppet finns i det vakna – i Guds Ord; i den kristna tron och traditionen.

Franciskus Urban

[1] Jon 3:4

[2] Jon 3:8

[3] Mark 1:15

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk