Tagg: Kultur

Det är kulturen som bär politiken

Rod Dreher, författaren till The Benedict Option, skriver att ”idag är kulturkriget, som vi kände det, över. De så kallade värdeväljarna – socialt och religiöst konservativa – är besegrade och fösta ut i den politiska marginalen.” Detta samtidigt som många här hemma sätter sin tillit till politiska krafter med just det programmet. USA brukar ju sägas ligga något årtionde före oss, så vad sker här då konservativa politiska krafter är förpassade till marginalerna?

Somliga kommer säkert att jubla. Samtidigt ger det oss några års försprång att kunna rätta upp den situation många idag menar utvecklar sig i fel riktning. Kärnan i det Dreher skriver är att vi som kristna inte får lura oss till att sätta vårt hopp till politiker.

”Likt människor i andra västerländska demokratier befinner sig amerikaner i ett politiskt jordskalv, skakandes grunderna för efterkrigstidens ordning. De gamla, välbekanta kategorierna som ramade in politiskt tänkande och dess diskurs är döda eller döende. Var passar ortodoxt kristna in i denna framväxande realitet? På vilken sida borde vi vara? Har vi någon sida över huvud taget?

Svaret kommer inte att uppskattas av konservativa kristna vars förståelse av kyrka är det republikanska partiet under bön, eller som tar sig till röstbåset med större övertygelse än vad de visar under söndagens gudstjänst. Även om det återstår ett fåtal möjligheter till framsteg för traditionell politik borde ökad fientlighet gentemot kristna, liksom den moraliska förvirringen bland värdeväljare, inspirera till att vi föreställer oss en bättre väg framåt.

The Benedict Option (Det Benedictinska vägvalet) manar till ett radikalt nytt sätt att göra politik; en handgriplig lokalism baserad på pionjärarbete av östblockets dissidenter som trotsade kommunismen under kalla kriget. En västlig variant av ’antipolitisk politik’, för att använda ett uttryck myntat av den tjeckiske politiska fången Václav Havel, är den bästa vägen framåt för ortodoxt kristna som söker konkret och effektivt engagemang i det offentliga utan att förlora vår integritet eller mänsklighet.” (Rod Dreher, The Benedict Option, 2017)

Vad det handlar om är inte att det är fel i sig att som kristen lekman engagera sig politiskt, men att det som har utvecklats tokigt i vår kultur inte kan lösas genom politik i första hand. Problemen ligger djupare än så.

Besök gärna Rod Drehers blogg: Head Not For The Hills, Brethren

Det handlar om kultur

Det har sagts många gånger tidigare men förtjänar upprepning: Politiska resultat bestäms i slutändan av kulturella influenser, inte tvärtom. Om du vill ändra politiken, måste du ändra kulturens riktning. Utan tvekan kan en regerings politik bidra till kulturella trender. Men i ett demokratiskt samhälle fattar offentliga tjänstemän, som väljs av en majoritet av väljarna, de politiska besluten.

Ingelhardt
Karta som visar skillnader i kulturella värderingar världen över, grundat på omfattande systematisk forskning. Källa: Wikipedia

Trots den medborgerliga plikten att rösta – vilken också gäller kristna – krävs mycket mer för att det offentliga skall kunna genomsyras av kristna värderingar. En kultur danas genom befolkningens vilja och beslut. Vi påverkas av de värderingar som våra föräldrar omfattas av. Vi formas av de utbildningsmiljöer vi befinner oss i. Varje form av underhållning, oavsett det är musik, film eller litteratur, har potential att påverka sinnet och själen hos publiken. Även lagar, som har en pedagogisk funktion, stiftas av våra folkvalda. Så åter igen springer varje fundamental förändring ur kulturen.

När grundläggande sociala institutioner som familjen sönderfaller på grund av destruktiva personliga val, blir följderna förödande. Fattigdomen växer och brottsligheten stiger. Hela stadsdelar och samhällen drabbas av konsekvenserna. Dessa problem kan förvärras av statliga ingripanden, men många goda avsikter har gått fel.

Om vi vill åtgärda vår tids problem måste vi börja odla människans själ. Våra val bestäms av vår moraliska och andliga daning. Gud gav oss fri vilja att välja hans nåd och hans gåva för frälsning. Ännu finns det goda ortodoxt kristna som vet hur man lever det goda livet, sprunget från den gudomliga uppenbarelsen. Sanningen är inom räckhåll. Men om vi gömmer evangeliets ljus under en skeppan, kan inget gott uppnås (Luk 8:16-18).

Därför är den traditionella kristna och andliga traditionens visdom desperat nödvändig idag. Inget politiskt val kommer att förändra landets vägval dramatiskt. Vad som kommer att göra skillnad är det långa och svåra arbetet med att odla ett kristet samhälle; en kristen kultur. Det börjar med oss själva och våra familjer och livet i församlingen. Det förs vidare över i skolor och arbetsplatser. Med tiden kommer evangeliet återigen att gå i bräschen för det offentliga medvetandet. Att arbeta mot detta mål borde vara varje kristens kall.

Ingen ny kunskap

Om man som politiker tar kontroll över de underliggande lagren; kulturen, kan man påverka befolkningen. Så kan man över tid behålla makten. Även om det heter att ”all makt utgår från folket”. Har man lärt människor vad de skall tycka, är slaget vunnet. Detta är ingen ny kunskap. Tvärt om, det är något som tillämpas fullt ut.

Vi har här tidigare skrivit om Värdegrundsdelegationen vars uttalade ambition var att ”främja förtroendet för staten”. Nu har Värdegrundsdelegationen flyttat in under Statskontoret och Finansdepartementet. Presentationen av verksamheten är dock fortsatt lös i kanten: ”Regeringen har tillsatt Värdegrundsdelegationen, en arbetsgrupp inom regeringskansliet, som genom aktiviteter, skrifter och andra utåtriktade insatser ska verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen”

Läs mer om synen på kulturarvet: Regeringen: kulturarv utan spar av kristet arv

Varför finns det ett nationellt sekretariat för genusforskning? Jo, för att medborgarna, du och jag, skall lära sig vad som är ”rätt och fel”. Och var bör man, förutom i familjen, sätta in en kraftig kil, om inte i universitetsvärlden där den uppväxande generationen kan impregneras med rätt värderingar.

Det nationella sekretariatet för genusforskning verkar sedan 1998 vid Göteborgs universitet på uppdrag av regeringen. I verksamhetens fokus står två kunskapsområden, nämligen genus och jämställdhet. Deras vision lyder: ”Genom kunskap och kritiska perspektiv utmanar vi maktordningar och flyttar gränser för vilket samhälle som är möjligt.”

Och vad är möjligt? Vi ställde frågan här tidigare i maj månad, hur det kan komma sig att så många på så relativt kort tid har anammat det här med ”Pridefestivaler”? Och hur så många, helt plötsligt, menar att ”flytande könstillhörighet” är något av det mest normala man kan tänka sig? Och att det är en ”mänsklig rättighet”. Svaret är enkelt: Man har målmedvetet arbetat för att det skulle ske. Pukt!

Vägen vidare

Om du, som jag, innerst inne håller med om att det finns ordningar som bör bevaras och traderas vidare till nästa generation, så är det nu hög tid att sätta ner fötterna. Men inte i det politiska träsket, för där finns bara mer av samma. Och just nu är det inte mer av samma som behövs för att vi skall kunna återskapa ett väl fungerande, moraliskt och mänskligt samhälle. Vad som behövs är lite gammal, hederlig, kristen kultur och tradition. Vad som behövs är att vi vänder oss till det glada budskapet om den slutliga segern. Evangelium, stavas det. Det enda som möjligen kan stå i vägen är du.

Franciskus Urban

Se det Guds lam som bærer verdens synd (Refleksjoner rundt et maleri)

Av: Magne V. Kristiansen

Se-det-Guds-lam_oljemaleri-65x90_Magne-V-Kristiansen_2017

Sakte vokser Times Square ut, eller skal jeg si opp, av lerretet. New York er overveldende, forretningsbygg som tårner seg mot himmelen. Vi siger i samme, mørke strøm som resten av verden. Vi sklir forbi hverandre som skygger og har mer enn nok underholdning i alle typer mennesker som trasker mellom de glaserte fasadene som speiler hverandre og blåner mot en høy og klar vårhimmel. Vi overdynges av lysreklamer, skjermer som blinker, videor som repeteres på gigantpaneler.

En skal passe seg! Passe seg for å dømme de mørke krypene som alle sammen nettopp kanskje forrakter dette overfaldiske renn, slik jeg selv har lett for å gjøre. Som på IKEA når jeg blåser i nesen av overlessede handlevogner og sleper selv på en med nesten like mye i.

”Jeg er ikke som de”  Å, jo, nettopp som de er jeg.

For her er sikkert mange troende, vantroende, nestentroende og vet-ikke-troende. Men jeg ser ingen alkiser, narkomane, tiggere eller mer ludderaktige fremtoninger. Alle er veloppdragne, pene i tøyet, helt straigthe. Lite som minner om umoral og korrupt kultur. Tvert om, mange er hyggelige og hjelpsomme, unntatt hun i infoluken på Central Station som snerret ut hvor jeg skulle finne billettautomaten. Stakkars dame, du var kanskje mer ulykkelig enn jeg i ditt trange bur med tusen dumme spørsmål fra sånne som meg.

Her går vi og sier: Se hvilke bygninger. Hvilke underverk. Hvilken glans.

Hva har vi ikke fått til, hvor dyktige vi er.

Og vi er det, virkelig. Ingen Jantelov skal slippe over min munn. Verden har ikke bare sju underverk, de har hundrevis som overgår både pyramider og hengende hager.

Jeg maler på og tankene leter etter sammenheng og mening. Det er liksom en tomhet her. Så slår ideen ned. Den kommer helt uanmeldt. Den korsfestede, midt i den mørke strømmen.

Jeg famler meg fram, plasserer han i komposisjonen slik magefølelsen forteller. Jeg tenker, det går ikke an? Men jeg merker med ett en annen vind i bildet, en annen ånd. Et merkelig håp. Håp? Hvilket paradoks. Hva kan vi håpe på, å ha en korsfestet i vår supervellykkede økonomi og ingenørkunst? Times Square, selve info-mekka?

Henger han, mellom de himmelstrebende konstruksjonene? Eller holder han dem oppe, som en Samson?

Begge deler kanskje. Slipper han?

Nei ikke ennå. Ennå er alt vel, for han er den innerste sammenheng som holder denne splittede verden sammen. For alt er skapt i Ham, ved Ham og til Ham.

Mens økonomer, ingenører og datanerder vil til himmelen, vil Han til jorden.

Han stiger ned som vi vet og blir kjøtt og blod. Kles av, krones med torner, men se, de er jo av gull. Det er en Konge som henger der.

Jeg lager en diskret blodstrime fra hans bryst og hender. Blod og vann.  Et purpurrødt panel ruger over hans nakke, ”an apple.” Da Apple en gang lanserte sin logo var ideen ganske utillslørt, den skulle symbolisere grådighet, begjær og opprør. Ingen Bibelleser er vel i tvil om hvilken fortelling den handler om?

Han bærer den forbudne frukt på sine skuldre. Apple og Windows, Trump og Putin det vet ikke, at når han slipper taket, rakner også alle verdens krefter og hegemonier.

Men du verden for en vakkert opprør. Sofistikert, sterilt, til mennekehetens beste. Purpur, syndens farge. Botens farge. Presten og kongers farge. Purpur, verdens dyreste pigment, og helt umulig å vaske ut om en først har fått det på skjorten. Vinen og blodets farge. Han står der som en gral, fyllt til randen av all verdens synd. Høyt der opp, det tomme vinglass som et tamt ekko av han, en lengsel som roper ut: For en ukjent Gud.

Jeg lar alle disse fragmenter av inkarnasjon og syndefall komme om hverandre. Deres program er nemlig identisk:

Både syndefall og inkarnasjon handler om å bli som Gud. Det er bare en avgjørende forskjell i retningen og hvem som er Frelseren.

Synden vil opp. Synden er den overtro som setter mennesket i stand til å bygge himmelskrapere. Og vi vet at i denne himmelblå glasur hvisker hovmodet som vil opp, opp, opp. Og vi vet at her produseres løgner, her tømmes sjelen. Her pønskes det ut smarte triks for å få folk til å kjenne seg misfornøyd med det de har, så de alltid må begjære mer. Her blir vi hypnotisert av vellykkeheten.

Det verdslige hovmot er farlig. Det religiøse enda farligere, for det er fromt.

Jeg går i denne strømmen av syndere som en synder. Jeg tenker, du er som dem. For jeg har fått øye på han som nettopp ble som oss. Han som ble gjort til synd uten å gjøre synd. Nok en gåte. Regnet som ugjerningsmann og gitt et navn over alle navn så hver munn som bekjenner at Kristus er Herren skal bli frelst.

For han synker ned og når han når bunnen er vår frelse fullbrakt. Det er det han sier når han fortvilet ånder ut, når det ikke er mer å håpe på og Gud defintivt har sagt nei, da gjenstår det siste – å overgi seg i Faderens hender. Når Gud har sagt nei, kan intet menneske frelse.  Da er det kun ett håp igjen, at han som har makt til å si nei, har makt til å si ja. Og sier han ja, kan intet menneske gjøre det om, det heller. Når det går opp for oss, da er han blitt vår Gud og vår Frelser.

For Han alene vil ha æren for vår frelse. Er Gud for oss, hvem er da i mot oss?

Men oppstandelsen da?

Hvorfor denne dveling ved korset?

Ja, så kom spørsmålet som tvinger seg fram på Golgata. Stopper alt her?

Ja, en liten stund, et par mørke døgn, før noen kvinner hamrer på døren i grålysningen og Peter ramler ut av sengen, søvnløs og ør.

Så kom det første ”ja” fra Gud gjennom kvinnenes hilsen påskemorgen. Et ”ja” som har forplantet seg helt til mitt hjerte og som har gjort det mulig for også meg å si ”ja” til Gud. Han er oppstått!

Men enn så lenge er det fastetid. Purpurfargens tid. På veien opp til Jerusalem nevner han det ofte. ”Jeg skal korsfestes og stå opp tredje dag.” Ord som har makt til å holde motet oppe i oss når alt håp er ute.

På tredje dag skal jeg stå opp!

Magne V. Kristiansen

Bild: ‘Se det Guds lam’ oljemaleri (65×90) Magne V. Kristiansen

 

Vem stillar stormen?

Det blåser. Alla tycks prata om hur stormigt det är; hur oron växer. Det blåser i och omkring människan. Och människor vänder sig till sina olika gudar med klagosång: Politiker av olika färg avkrävs lösningar. Ordningsmakten gör för lite. Världsledare också. Ideologier beskylls eller åkallas. Gemensamt har de alla att det är någon annans fel och i detta är avgudarna många.

Under rubriken ”Bibelns utmanande ord tröstar mer än mindfulnesskurser” frågar Josefin Holmström i fredagens kulturkrönika (SvD 20170203) ”vad människan ska göra med sin hopplöshet och osäkerhet?”

”Allt är öppet och oklart. Universitetet, till brädden fyllt av internationella studenter och akademiker från mängder av EU-länder, står och stampar. Man känner lukten av den, en metallisk lukt som när ett tåg hastigt bromsar in: osäkerheten.”

Utifrån ett besök i den akademiska världen, som hon menar vill ”pracka på studenterna mindfulnesskurser” gör hon något så ovanligt som att i svensk press berätta om att vända sig till den heliga Skrift:

”Själv vänder jag mig hellre till Bibeln, med böcker skrivna under tusentals år av människor som genomlevt ännu osäkrare tider än vi, skrivna för människor som lidit, människor på flykt. Här finns Predikarens lugn som kanske kan tyckas resignerat, men som mynnar ut i en tro på en allsmäktig Gud. Här finns Jesu ord till människan: ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Det är utmanande ord, men också ord som har stått sig genom århundraden av osäkerhet. Och det är något att luta sig mot.”

Läs hela kulturkrönikan i Svenska dagbladet här.

Säkert var det många med mig som förundrades över denna krönika och som med flera miljarder kristna i världen stämmer in i ett rungande Ja! – att Guds Ord är att luta sig mot.

Som av en händelse (!) var temat i kyrkan denna femte och sista söndag i Epifania (uppenbarelsetid) ”Jesus stillar stormen”. Och det är ofta så att kyrkoårets söndagliga teman äger relevans i vår tid. Man behöver inte bli politisk eller lägga ting till rätta; man behöver inte anstränga sig för att ”vara relevant”. Bibelns texter bjuder ännu i våra dagar insikt och tröst. Och detta talar för att det är klokt att inte stanna vid att läsa sin Bibel hemma på kammaren, utan att faktiskt ta sig till kyrkan för att också få texterna förklarade och samtidigt tillgång till Ordet.

Första läsningen denna söndag var hämtad ur Jona och i den boken upptakten till den välkända berättelsen om hur Jona hamnar i valens buk. Han befinner sig tillsammans med flera andra på en båt då det blåser upp till storm. Alla är skräckslagna och Jona avkrävs att falla in i veropen och att anropa sin gud liksom de andra männen i båten åkallade sina olika gudar. Men Jona visste att det var hans bortvändhet från Herren Gud som var orsaken till stormen; att aldrig så många rop till mänskliga gudar skulle hjälpa. Jona visste att hans bortvändhet medförde konsekvenser.

Det blåser. Och så frågar många varför inte Gud styr upp eländet? Varför Han tillåter allt ont vi ser, ske? Men frågan studsar omedelbart tillbaka till oss. Vi fick i skapelsen uppdraget att förvalta våra egna liv och det gemensamma. Skillnaden mellan oss och Jona är att han hade vett att inse sin skuld och att vår räddning är garanterad genom Jesus Kristus, bara vi vaknar och vänder åter till ordningen.

Klarar vi då att stilla stormen själva? Nej, vi behöver hjälp i vår nöd; i vårt förvaltarskap. Vi behöver den hjälp Gud av kärlek och i sin stora nåd har försett oss med. Och då förstår vi det meningslösa i att människan vänder sig till politiker och avgudar. Bara Jesus Kristus; han som är vårt fasta hopp, kan rädda oss. Bara i Hans namn kan stormar stillas i oss och runt oss.

Har vi inte länge nog försökt på egen hand?

Intressant i det som berättas i Jonas bok, är att han hade fått ett uppdrag från Gud att bege sig till Nineve för att predika Herren Guds ord att ”om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt.”[1] Så när han, via valens mage, anländer till Nineve gör han just det.

Människorna i Nineve vaknade och ångrade hur de hade levt. Också kungen i Nineve lyssnade till Jonas profetia och befallde: ”Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.”[2] När Gud såg denna omvändelse kom inte Hans vrede över staden.

gud-ordEn profetisk röst i vår tid skulle säga att det är hög tid att lämna högmodet; lämna hatet och kärlekslösheten och lämna avgudarna för i dem finns inget hopp och istället ropa till Treenig Gud. En profetisk röst av idag hade citerat den helige evangelisten Markus: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”[3] Jesus Kristus är vårt hopp, han skall rädda oss. Bara genom Honom kan det ske.

Som Josefin Holmström skriver i sin krönika har känslan av hopplöshet en påtaglig lukt. Men varken oro eller stormar stillas av avgudar och politiker. Lösningen ges inte i mindfulness eller andra bedövningskurer. Hoppet finns i det vakna – i Guds Ord; i den kristna tron och traditionen.

Franciskus Urban

[1] Jon 3:4

[2] Jon 3:8

[3] Mark 1:15

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Svaret på krisen är: Du och jag

Varför kan inte krisen i, exempelvis, skolan lösas med pengar och lagstiftning? Svaret är enkelt: för att varken pengar eller lagstiftning håller samman en kultur.

Den 25 november intervjuas Lorentz Lyttkens på DGS-TV. Han är filosofie doktor, författare och samhällsdebattör och det som avhandlas i inslaget är bland annat vad politiker vill, skolan och andra aktuella frågor i det politiska landskapet. Lyttkens poängterar att politiker (riksdagen) har två instrument att jobba med. Det är pengar och lagstiftning. Men, säger han: ”skolans problem handlar inte om pengar.” Vad det handlar om är att skolan ”omges och präglas av en kultur som är djupt destruktiv” och att ”vi betalar ett högt pris för detta”:
– ”Eleverna går ur skolan med väldigt konstiga attityder.”

Det är något annat än bristande finansiering som är grunden till problemet i skolan. Inte heller lagstiftningen står egentligen i vägen. Då står inte heller lösningarna att finna i detta. I stället handlar det om kulturella betingelser och om värderingar. Och det handlar om att var och en känner och tar ansvar för helheten genom att finna sitt kall. Svaret på krisen är, i grund och botten, du och jag.

Se tidigare artikel om det lilla jobbiga ordet kall

Detta rör inte bara skolan. Vi ser idag liknande mönster i sjukvården, äldreomsorgen och försvaret för att ta några exempel. Det handlar bland annat om svårigheter att rekrytera och behålla personal. Och detta grundar sig, bland annat, på den tidstypiska uppfattningen att mer pengar och högre lön är svaret. I dagarna genomförs den årliga konferensen Folk och Försvar och jag vågar gissa att inte heller där, när landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.

Lorentz Lyttkens är inte den första att likt katten tassa runt den heta gröten. I hans fall tror jag inte det handlar om feghet, men väl ovilja att inse vari svaret ligger. Frågan som nu måste ställas är varför den kristna tron som, genom Kyrkan, utgjorde det mycel som är förutsättningen för ett samhälle att hålla ihop, avfärdades. Det är bara Kyrkan som kan vara den stabila botten som får dig och mig, men också Sverige, Norden och Europa, att hålla ihop.

Franciskus Urban

Je suis ”X” – hur länge orkar vi stå emot?

I januari 2017 är det två år sedan attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Frankrike. I attentatet, som utfördes av två bröder som en hämnd för att tidningen varit kritisk mot jihadism och islamism, dog fem av tidningens medarbetare. När de efter attacken sprang ut från redaktionen ropade de ”Vi har hämnats Muhammed. Vi har dödat Charlie Hebdo”!

En av tidningens tidigare redaktörer, Philippe Val, intervjuas den 5 december 2015 i tidningen Paris Match. Han får frågan om han kunde föreställa sig att Charlie Hebdo skulle försvinna? Det skulle, svarar han, ”innebära början på Michel Houllebecq’s ’Underkastelse’”

Prästen, Fr. Ottar Mikael Myrseth, skriver i en krönika i norska Dagen (1 oktober 2015) att den franske författaren Houllebecq var på omslaget till Charlie Hebdo den dagen terroristerna slog till i januari. I sin roman ”Underkastelse” beskriver Houllebecq hur Frankrike förvandlas till en islamisk stat efter valet 2022. Houllebecq’s tanke är att ingen kultur kan överleva med en värdegrund som saknar en himmelsk dimension i livet. Den europeiska kulturen, som i allt större omfattning präglas av resignation och pessimism, har tappat denna dimension genom att avskriva betydelsen av den kristna tron. Upplysningstiden med dess ideal om förnuft och självförverkligande har avskaffat Gud och människan håller på att gå under i ensamhet och förtvivlan i universum. Huvudpersonen i romanen lämnar kristendomen och går i stället över till politisk islam. Romanen utmanar Europa att ta nytt avstamp i kristendomen och åter väcka sin religiositet. Annars riskerar denna dystopiska berättelse att bli verklighet.

charliehebdoTidningen Charlie Hebdo har, enligt journalisten Giulio Meotti, sedan attacken upphört att vara en kritisk röst och i stället börjat ägna sig åt mer strömlinjeformad satir, exempelvis, häcklande av det judeo-kristna arvet. Bland annat hade man som förstasida året efter attacken en bild på Gud med texten ”mördaren är fortfarande där ute”.

Bild: Charlie Hebdo
Text: “The assassin is still out there” (”mördaren är fortfarande lös”)

Är det så att vi har skrämts till tystnad? Har vi nått dit hän att vi låter oss tystas för att undgå kritik, eller ännu värre: hot och våldsaktioner? Vad hände med de modiga uttalandena Je suis Charlie, Paris, Père Jaques Hamel, Bruxelles, Nice etcetera? Orkar vi inte längre stå emot? Var det bara en läpparnas bekännelse?

I Frankrike tystnar kyrkklockorna. Skolor och andra offentliga lokaler i flera traditionellt katolska länder tvingas ta ner kristna symboler. Vad händer här hemma i Sverige? Här har vi också i media hört om förslag att det kristna korset skall plockas bort från en kyrka för att visa välvilja. Här kritiseras kampanjen ”Mitt Kors” av företrädare för majoritetskyrkan. Här tar nyandlighet och yoga över med stöd av myndigheter och skolans rektorer.

Frågan vi måste ställa oss är vad vi har kvar att ta spjärn mot för att över huvud taget kunna stå emot. För det är så, att i samma stund som vi kastar ut tron och den himmelska dimensionen så står vi där ensamma och förtvivlade i universum; utan fast grund, utan himmel och utan hopp.

Tack och lov är det Advent. Tack och lov har vi ännu ett arv som kan återväckas. Tack och lov har vi det löfte som ger kraft att stå emot. Men det fordrar att vi tar förnyat avstamp i kristendomen och ger nytt liv åt den religiositet vi en gång gavs och stod i. Detta är vårt hopp.

Franciskus Urban

Hva er kultur og hva er kirkens kulturoppgave?

Av Roald N. Flemestad

Siden 1870-tallet har kristendommen vært et stridsemne i norsk kulturdebatt. Etter første verdenskrig flammet Georg Brandes’ radikale kristendomskritikk opp igjen, da ledende kulturpersonligheter angrep kirke og kristendom som fiender av fremskritt og frisinn.[1] Fra toneangivende kretser i norsk kristenliv ble kritikken møtt med en rungende avvisning av kulturlivet som «giftplanter med prangende farver og berusende duft».[2]

Idag er situasjonen en annen, idet selve begrepet «kultur» er blitt mangetydig. Ikke desto mindre gjenstår for troens folk den mer prinsipielle spørsmålsstilling: Hvordan skal vi som kristne forholde oss til de sekulære samfunns tenkesett og livsformer? Ifølge Mesteren er hans disippelskare «ikke … av verden, likesom jeg ikke er av verden» (Joh 17:16). Dermed reiser spørsmålet seg om ikke kristen deltagelse i kulturlivet ville være en avsporing. Skulle vi likevel mene at vi som kristne burde gjøre en innsats for denne verdens kultur, blir det neste spørsmål hva dette bidrag i så fall skulle være. Svarene vil selvfølgelig avhenge av hva som måtte menes med «kultur».

I det følgende vil vi ta opp disse problemstillingene i tre hovedpunkter. Innledningsvis vil vi søke å avklare begrepet «kultur». Dernest vil vi kommentere dagens kulturkrise i et mer idéhistorisk perspektiv. Avslutningsvis tegner vi en skisse av kirkefaderen Augustins forståelse av de kristnes samfunnsansvar. Det er vår påstand at Augustins forestilling om de «to byer» har aktuell relevans, ettersom hans sosiale modell ivaretar kristentroens annerledeshet samtidig som de troende anspores til å se og ta sitt medansvar for samfunnet.

Ønsket om nye sosiale forestillinger
Begrepet «kultur» kan synes avsporende i forhold til denne tematikk, da ordet idag oftest assosieres med kunst og estetikk. Ordet har imidlertid sin opprinnelse i spørsmålet om hvordan vi skal omgåes i det menneskelige fellesskap. Problemstillingen reises som følge av Opplysningstidens nye tankegods vedrørende forholdet mellom individ og samfunn. I det 18. og 19. århundres Europa mistet førmoderne institusjoner som kirke og familie sin innflytelse over livsførselen, og man søkte en ny terminologi som begrunnelse for sosialt samkvem. I denne frigjøringsprosess skulle ordet «kultur» betegne de nye sivilisatoriske former som ikke søkte livets mening i fortidens religiøse tenkesett.[3] Således tok Jean-Jacques Rousseau ordet «kultur» i bruk for å betegne menneskets egenart som sosialt åndsvesen. Immanuel Kant videreførte og radikaliserte Rousseaus kulturtenkning til å omfatte drømmen om et verdenssamfunn basert på mennesket som fornuftsvesen.

Hva er kultur?
I tiden som fulgte skulle imidlertid kulturbegrepet tilføres nytt innhold. To hovedretninger kan kjennetegnes ved to store navn:

Johann Gottfried von Herder brukte ordet for å beskrive hvordan et folk finner sin identitet gjennom felles språk, historie og religiøse overleveringer. Alle folk er bærere av en sammenhengskraft som former dem og holder dem sammen. Begrepet kultur betegner således det som gir et samfunn «vi-følelsen». Alexander von Humboldt forstod derimot ordet som et kvalitativt begrep. Kulturen tydeliggjør et dannelsesideal som holdes i hevd av kulturmenneskets kunnskap og forfinede livsfølelse. I neste omgang kan også et bredere publikum få del i kulturen gjennom smaksmessig veiledning fra kunstkritikere og lærde skjønnånder. Denne form for kunst og kultur kommer offentlig til uttrykk i kunstmuséer og teatre som «templer» for opphøyde følelsesinntrykk.[4]

Det utvidede kulturbegrep
Spenningen mellom en folkelig og en mer elitær kulturforståelse skulle komme til å få en annerledes dynamikk i vår egen tid, da den såkalte sekstiåtter-generasjonen avviste det gitte kulturlivet som en legitimering av det borgerlige samfunn.[5] For å fremprovosere et brudd med fortiden og skape en ny basis beskrev man kulturlivet som et politisk prosjekt: «Kulturpolitikken bør være et virkemiddel og kulturaktivitetene et ledd i en sosialistisk samfunnsforming», heter det i Bratteli-regjeringens kulturmelding fra 1974.[6] Men samtidig ble kulturpolitikken også utvidet til å omfatte et mer prosaisk ønske om å skape trivsel i «fritids- og privatsfæren». Statlige overføringer av «kulturmidler» skulle finansiere «tilbud som sikrer alles rett til å bruke kultur i fritiden».

Dette dobbelte siktepunkt skulle imidlertid føre til at den samfunnsomformende målsetning gradvis ble svekket til beste for privatsfæren. Det utvidede kulturbegrep endte opp med å redusere «kultur» til en forbruksvare – også for salg. Så sent som i 2010 ble Stoltenberg-regjeringens kulturpolitikk begrunnet som følger: «Aldri har det vært så mange som bruker kultur, aldri har det vært et så godt fundament for kultur slik at folk kan tjene penger på det, og det er de rødgrønne som står bak».[7]

Kultur som estetisk opplevelse
Utviklingen av kulturforståelsen fra å gjelde en radikal samfunnsomforming til å betegne «egenaktivitet» som man kan tjene penger på, avspeiler en endret livsfølelse i samtiden. Bit for bit er drømmen om å skape et fremtidig lykkesamfunn blitt nedskalert til individets håp om å lykkes i sitt private livsprosjekt. Derved flyttes kulturbegrepets fokus fra samfunnsomforming til selvrealisering. Kulturen defineres som «cultural experience» – en flyktig erfaring av hva individet her og nå opplever som verdifullt for seg. Inntrykket som slik vinnes, viser ikke ut over seg selv, men skapes i menneskets indre som «egenaktivitet». I og med at opplevelsen er begrunnet i seg selv, er det ikke noe ”der ute” som kan korrigere erfaringene. En samtale om kunst og kultur er begrenset til det å sammenligne respektive opplevelsesinntrykk.

Vektlegningen av individuelle følelser som begrunnelse for kulturen, betyr at enkeltmennesket forholder seg til kunst og kultur som en slags omflakkende opplevelsesturist. Kulturopplevelsen fremstår som et uforpliktende spørsmål om smak og behag. Dermed rammes man av kulturrelativismens nådeløse dom: Hvis alt er like gyldig, blir alt likegyldig. Den mer seriøse del av «kulturlivet» tvinges følgelig til å føre en oppholdende strid mot sentimentalitet og klisjéer.[8] Samtidig går den avantgardistiske kunst på tomgang og virker meningsløs for godtfolks forståelse av hva som er kunst.[9]

En individbasert kultur kan ikke legitimere «kulturpolitikk»
Dersom kultur først og fremst oppfattes som stimuli som kan utløse selvbegrunnede opplevelsestilstander hos et visst antall mottagende individer, mister kulturen sin sammenhengskraft. Med individet som basiskategori bortfaller overgripende forestillinger som kan sette tingene inn i en større sammenheng. Forstått som estetisk egenaktivitet er kulturens sammenbindende bånd det emansipatoriske; viljen til forandring legitimerer ethvert nytt uttrykk. Fragmenteringen av overindividuelle og sosiale funksjoner får til følge at myndighetene ikke lenger kan legitimere en almen kulturpolitikk.[10] Sarkastiske røster omtalte allerede på syttitallet Bratteli-regjeringens kulturmelding med ordene: «Enhver blir salig med sin hobby.»[11]

Ønsket om et fornuftsbasert samfunn
Bratteli-regjeringens forståelse av «kultur» som et politisk virkemiddel og ledd i en sosialistisk samfunnsomforming, er en etterklang av Opplysningstidens forståelse. Kulturbegrepet ble – som nevnt – tatt i bruk i arbeidet med å erstatte det gitte tradisjonsbundne samfunnsliv med en ny rasjonell samfunnsordning som kunne legge grunnlaget for fremskritt og lykke.

Nøkkelpersonen bak denne visjon var Rousseau, som i verket «Om opprinnelsen til ulikheten blant mennesker» fra 1754 anvendte begrepet «kultur» for å forklare hva det vil si å leve i et velordnet samfunn. Kulturlivet er menneskets privilegium i forhold til dyrelivet, anførte han, idet kulturen manifesterer menneskets frihet og fornuft. Et oppbrudd fra menneskelivets naturgitte begrensninger er mulig, ettersom mennesket ikke er tynget av en gitt naturtilstand. Det er simpelthen menneskets natur ikke å ha en natur; mennesket har kun fornuften som medfødt ballast. Av fornuften følger vår frihet, idet fornuften viser oss hvordan virkeligheten skal kunne ordnes i pakt med våre ønsker. Løsrevet fra biologi og historie kan mennesket altså fritt forme sin egen identitet. Men fremskrittet kommer ikke av seg selv. For å gjennomføre fremtidsvisjonene må enkeltmennesket perfeksjonere seg gjennom utdannelse, mens menneskeheten må perfeksjonere seg ved at samfunnslivet styres på fornuftens premisser. Utdannelse og politikk fremstår følgelig som de egentlige kulturbyggende instrumenter, idet de frigjør individ og samfunn fra fortidens grep og derved rydder vei for en lysende fremtid.[12]

Verdenssamfunnet
Med begrepet «kultivering» viderefører Kant, nærmest i sitats form, Rousseaus drøm om menneskehetens perfeksjonering. Oppdragelsen av enkeltmennesket og menneskeslekten utfoldes ved at menneskeheten skritt for skritt legger sine historiske begrensninger til side.[13] I boken om sedelæren fra 1785 forklarer Kant at denne selvforbedringsprosess skjer ved at menneskeheten søker sammen i et fellesskap som fornuftsvesener. Dette «Prinzip der Menschheit» beror hverken på følelser eller naturlige tilbøyeligheter, men på moralitet, dvs. hvordan fornuftsvesener betrakter hverandre og omgås uten hensyn til private interesser. Politikk blir derved et moralsk prosjekt, idet samfunnslivet underlegges almennyttige lover som bringer frihet til alle.[14]

Ved å lansere forestillingen om «verdensborgeren» i boken om den evige fred fra 1795 videreførte Kant tanken om menneskeheten som et fellesskap av fornuftsvesener. Verdensborgeren er kosmopolitten som ved fornuftens hjelp frigjør seg fra hjemstedet som sin naturlige tilhørlighet. Frigjøringsprosessen mot verdenssamfunnet skjer ved at fornuften gradvis former et universalt lovverk uten sideblikk til de gitte kulturforskjeller.[15] Formålet for enkeltmenneskets moralske liv er følgelig å bidra til en rasjonell verdensordning som omfatter hele menneskeheten.[16]

Kulturprosjektets sammenbrudd
Opplysningstidens ønske om å erstatte det førmoderne levevis med samværsformer utledet av fornuften selv har – etter to hundre års politisk eksperimentering – vist seg å være en illusjon. Dagens vesterlandske samfunnsordning makter ikke å forene det naturlige og det fornuftige i en etisk harmoni hvorigjennom individet kan finne sin plass i fellesskapet. Det er ingen fellesskapsbånd som kan holde «det hele» sammen. I det offentlige rom er retten til selvrealisering opphøyd til høyeste verdi.[17] Dagens vesterlandske samfunn bygger hverken på naturlige eller fornuftsbaserte fellesskap, men består av kombinatoriske interessesammenslutninger, hvor individer ut fra nyttehensyn søker sammen i ulike relasjonsnettverk.[18]

Spranget herfra til nihilisme er ikke langt. Hvis «kultur er å gi tilværelsen form»,[19] makter ikke dagens kultur å tydeliggjøre noen «helhet av kunnskap, tro, kunst, moral, skikker og vurderinger som vi tilegner oss som medlemmer av et samfunn.»[20] Verdirelativismen fratar oss «mulighet til å se en helhet ved den livsverden som vi befinner oss i.»[21] Man har intet almengyldig å fortelle om menneskelivet. Spørsmålet om «mening» eller «sannhet» reises ikke.[22] Kulturen fremstår som en underholdningsindustri i et «samfunn som tross (påstanden om) full rasjonalitet forblir irrasjonalt.»[23]

Menneskeslektens vilkår ifølge Augustin
Da Augustin i årene 413–426 skrev sine 22 bøker som er samlet under tittelen «Om Guds by», var forfatterskapet nettopp foranlediget av datidens åndelige og politiske kaos.[24] Verket har fanget interesse i sosial og politisk tenkning frem til vår tid.[25] Faktisk tjente kirkefaderens refleksjoner omkring fred og forsoning som bakgrunn også for de ovennevnte skriftene av Rousseau og Kant. Rousseaus forestilling om menneskeslekten som et kollektivindivid i en oppdragelsesprosess mot fullkommenhet og Kants anvendelse av uttrykket «evig fred», er begge temaer hentet fra Augustin.[26]

Forskjellen er imidlertid at der hvor Augustin tolket menneskeslektens liv i frelseshistoriske kategorier, satte opplysningsfilosofene sin lit til fornuften som historiens handlende aktør. Det moralske liv som fornuften skaper, kommer altså i Guds sted som ordnende prinsipp.[27] Selv om Augustins fortolkning baserte seg på metafysiske forestillinger, var hans perspektiv likevel mer «jordnært» enn filosofiske spekulasjoner omkring fornuftens verden som den egentlige virkelighet. For mens Rousseau og Kant ville skape enhet mellom mennesker ved å abstrahere bort de kulturelle forskjellene i fornuftens navn, ville Augustin nettopp fastholde menneskets bundethet til gitte naturlige og historiske vilkår. Sosialt samkvem kan derfor ikke reduseres til et spørsmål om en rasjonal samfunnsordning. De ulike samfunnsdannelsene som menneskehetens historie bevidner, er alle verdibaserte fellesskap (XIX: 21, 24).

De «to byer»
I verket drøfter Augustin egenarten i ulike antikke kulturer, og konkluderer med at menneskeheten til syvende og sist er inndelt i to forskjellige samfunn som er hverandres gjensidige fornektelse, idet de bygger på alternative verdiprioriteringer i menneskets søken etter livets mening (XIV:4).

Forskjellen kan illustreres med de bynavn Augustin bruker for å symbolisere to ulike typer kjærlighet. I «Babylon», som fellesbetegnelse på menneskelig samkvem etter syndefallet, er samfunnsdannelsen basert på selvoppholdelse og egenkjærlighet – amor sui. «Guds by», som fellesbetegnelse på livet under nåden, bygger derimot på kjærlighet til Gud – amor Dei (XIV:28). Distinksjonen mellom de to samfunnsdannelsene kan også betegnes som ”pilegrimsfolket” og ”det jordiske samfunn» – civitas peregrina og civitas terrena. Pilegrimsfolket – den kristne kirke – er en «skygge» av det himmelske Jerusalem, som er vandringens mål (XV:2).

Den fundamentale forskjellen i levesett mellom samfunnsdannelsene begrunner Augustin i byenes faktiske historie, som han tegner tilbake til syndefallet. Stamfaren til den jordiske by er Kain, brodermorderen, mens den rettferdige Abel var den første pilegrim (XV:7).

Fred og forsoning
Samtidig understreker Augustin at de to byene søker det samme mål, nemlig fred og fordragelighet, men de gjør det på forskjellig vis. I den jordiske byen streber man etter jordiske mål som om disse skulle være de eneste. Ønsket om gode livsvilkår er i seg selv legitimt, men man vil aldri oppnå rettferdighet all den stund fornuften ikke er i stand til å styre lastene. Romerrikets historie som vidtfavnende imperium bekrefter i Augustins øyne at heller ikke romerretten kan skape varig samhold og fred (XIX:7, IV:4).[28]

I Guds by, derimot, søker man ikke å redde seg av egen kraft, men livsførselen preges av bot og bønn om tilgivelse for synder man har begått. Under Guds veiledning vil den botferdige be om nåde til å gjøre gode gjerninger. Nestekjærligheten er derved nøye forbundet med takknemligheten for den syndstilgivelse som skjenkes i Kristi forsoning (V:17, XIX:27). Kristi forsoningsgjerning har en formildende virkning på menneskelivet i sin alminnelighet, anfører Augustin (V:17).[29] Når et menneske i tro og lydighet underordner seg Guds bud, kan Gud fornye dette mennesket innenfra (XV:6). Nåden er på denne måte det nye fellesskapsbåndet som binder menneskene sammen i harmonisk samkvem (XIX:14).

Fornuftens og samfunnets naturlige orden
Selv om Augustin er overbevist om at «den evige fred» ikke kan oppnåes i dette livet (XIX:27), betyr ikke denne mistillit til menneskets fredsvilje at Augustin underkjenner enhver samfunnsnyttig moral i den jordiske by. Om hovmod og egenkjærlighet aldri er langt unna, finnes det likevel «en viss orden» også der. Det falne menneske er et fornuftsvesen som formår å tenke og handle rasjonelt i dette livets anliggender, slik at «ting og forhold får sin rette plass». Denne samordning tjener til å sikre «den fred som har med menneskets rasjonelle sjel å gjøre» (XIX:14).

Samtidig understreker Augustin at ønsket om sunnhet og et ordnet liv ikke står i motsetning til naturens orden. For å finne en jordisk fred skal mennesket «ikke flykte fra livet i legemet» (XIV:5), men leve i pakt med «den lov som gir orden til tilværelsen» (XIX:13). Synden har sitt ikke sitt opphav i Guds gode skaperverk (III:17, XIX:3,5), men i en forvrengt vilje (XIV:6, 12).

Tilsvarende gjelder for samkvemmet med andre. En jordisk fred kan etterstrebes, i og med at almenmenneskelige dyder bidrar til å gi samfunnslivet dets form. Selv om klokskap, mot, selvbeherskelse og rettferdighet er ikke medfødte egenskaper, kan slike dyder læres gjennom sosialt samkvem. Den grunnleggende skole i så måte er erfaringene fra hjemmet, hvor den enkelte formes ved å inngå i et gjensidig myndighets- og lydighetsforhold (XIX:13, 14). På samme måte konstitueres freden i en by av et gjensidig ordnet forhold mellom borgerne (XIX:7). Dermed kan det man har lært i hjemmet om samhold og fred med andre mennesker, i neste omgang overføres til livet i byen, og deretter til verden (XIX:7,16).[30] Slik gis ikke bare en tankens og handlingens samordning i menneskets livsførsel, men også en naturens og samfunnets orden som alle mennesker i fellesskap må søke å opprettholde (XIX:13, 14).[31]

Verdenssamfunnet
Ikke desto mindre er Augustin tilbakeholdende med å utvikle den jordiske by til en verdensomspennende ordning, idet han viser til de store forskjellene i tenkesett og talemåter som ikke bare gjør det vanskelig å kommunisere, men som genererer løpende konflikter mennesker imellom. De ulike samfunnene bygger på avvikende verdiforestillinger som setter dyptgående skiller mellom dem (XVIII:29). En verdensvid tilstand av varig harmoni kan følgelig ikke realiseres i den jordiske samfunnsdannelsen (XIX:27). Drømmen om et harmonisk fellesskap mellom alle folkeslag og tungemål vil først kun kunne virkeliggjøres når pilegrimsfolket er kommet frem til sitt himmelske mål (XIX:17, 20). Selv om den himmelske by er til stede i den nåværende verden kun som en skygge, kan fremtiden foregripes i den kristne kirke, som allerede idag er «samlet fra alle folk» og «spredt over hele verden» (I:35, II:21, XV:2,26, XIX:22).

Fornuften og den evige fred
På denne måte blir motsetningen mellom Augustin og opplysningsfilosofene tydelig. Når Augustin tilrettelegger problemstillingene omkring de menneskelige samlivsformer, historiens mening og den evige fred, understreker han menneskets stilling som fornuftsvesen, men fornuften har kun en instrumental funksjon, ingen frelsende. Ved fornuftens hjelp kan mennesket sikre sin timelige velferd innenfor naturens orden og samfunnets ordninger. Samkvemmet mellom mennesker bygger på dyder som læres i hjemmet og av livserfaringen fra omgangen med andre mennesker. Dydene former samfunnslivet slik at mennesket kan mestre sin livssituasjon i tillit til Guds omsorg og i forventning om den evige fred.

Rousseau og Kant, derimot, tillegger fornuften en større oppgave. I fornuftens navn kan mennesket løsrive seg fra bindingen til den gitte livsverden. Fornuften har til oppgave å legge grunnlaget for en fremtidig rasjonal samfunnsordning som kan gi mennesket frihet og skape lykke. Fornuftens oppgave er altså ikke primært instrumental, men visjonær, og moralen har til oppgave å tilrettelegge de handlingsmønstre som vil fremskynde den kommende harmoni og føre historien frem til den evige fred.

Den felles humanitet
Både Augustins forestilling om «de to byer» og opplysningsfilosofiens fremskrittstanke leder til en todeling av menneskeheten. Augustin skjelner mellom Kain og Abels etterfølgere i menneskeslektens historie, mens opplysningsfilosofene setter et skille mellom bakstreverske egoister og fremtidsorienterte rettferdige som søker å virkeliggjøre fornuftens moralske prosjekt.[32] Opplysningsfilosofiens politiske distinksjon, som er holdt i hevd i tradisjonen fra den franske revolusjon, må idag sies å være bortfalt i og med det moderne prosjektets sammenbrudd. I postmodernismens avpolitiserte tidsalder gjenstår enhver som sin egen lykkes smed. Derimot er Augustins forestilling om «de to byer» etter mitt syn stadig aktuell i dagens kultursituasjon – og desto mer ettersom hans todeling er mer nyansert enn hva man først kan få inntrykk av.

Før Augustin setter et skille i menneskehetens historie, fremholder han at troende og ikke-troende alle er skapt i Guds bilde og derved bærere av en felles humanitet. Alle mennesker har Adam som felles stamfar før syndefallet (III:28, XV:17). Videre understreker han at Gud fortsatt styrer en verden med gode og onde mennesker i lys av sitt formål (XII:28). Forskjellen mellom samfunnsdannelsene er at «i den jordiske byen brukes alt timelig for at man skal kunne glede seg over en jordisk fred, mens det i den himmelske byen brukes for at man skal kunne glede seg over evig fred» (XIX:14). Denne spenningen mellom de to samfunn vil først opphøre i det nye Jerusalem (XXII:30).

Guds by trenger freden i den jordiske by
Frem til dommens dag er de to byene likevel filtret tett sammen, anfører Augustin (I:35).

Det faktiske samliv i timelige ting innebærer at Guds by har nytte av Babylons fred (XIX:26). Som pilegrimsfolk underveis til det himmelske mål er de kristne avhengige av ordnede forhold, ikke bare i privatlivet, men også i samfunnslivet. De kristne og de ikke-kristne trenger det samme for å opprettholde livet her i verden, idet «Gud har villet at både godt og ondt skal være felles for alle», slik at «gode og onde utsettes for de samme plagene» (I:8, XXII:22). Nabofellesskapet i dette livets kår betyr at de kristne retter seg etter den jordiske bys lover. De bryr seg ikke om forskjeller i levemåter, lover og ordninger som har til hensikt å skape og bevare jordisk fred. Den eneste reservasjonen er at ordningene ikke hindrer trosutøvelsen. Med dette forbehold gjør den himmelske by på sin pilegrimsferd seg bruk av den jordiske fred (XIX:17).

Ikke overraskende begrunner Augustin sin argumentasjon med å sitere profeten Jeremias’ budskap til det fordrevne Israel: «Så sier Herren Allhærs Gud, Israels Gud, til alle dem jeg har ført bort fra Jerusalem til Babylonia: Ta dere koner og få sønner og døtre! Finn koner til sønnene og gift bort døtrene, så de kan få sønner og døtre. Der skal dere øke i tall og ikke minske. Se til at den byen som jeg har ført dere bort til, må ha fred og fremgang, og be til Herren for den! For når det går den vel, går det også dere vel» (Jer 29:4–7; jf. XIX:26).

De kristnes liv i det verdslige samfunn
De kristnes deltagelse i og omsorg for dagliglivet i den falne verden knytter bånd mellom de to byene. De kristnes forpliktelse til å fremme velferden – de timelige goder – i det verdslige samfunn, opphever likevel ikke forskjellen mellom de to samfunnsdannelsene. Spørsmålet blir da på hvilken måte samkvemmet skal kunne finne sted. Tanken om at de kristne skal kunne omforme det verdslige samfunn til å bli kristent, avviser Augustin uten videre. Dette vil først kunne skje i det himmelske Jerusalem. Under sin jordiske vandring innordner pilegrimsfolket seg ikke desto mindre under den jordiske bys lover (XIX:17).

Augustin anskueliggjør de kristnes samfunnsdeltagelse på en tilspisset måte ved å holde den kristne fyrstes ydmykhet frem som et ideal i forhold til de romerske keiseres hovmod. Den vilkårlige maktutøvelsen i det romerske imperium gav spillerom for forbrytere, anfører han, og hvis rettferdigheten mangler, hva er da statsmakten annet enn en organisert røverbande (IV:4).[33]  Slik gjør Augustin gjeldende at den romerske stat egentlig aldri eksisterte, fordi det ikke ble gitt rom for sann rettferdighet (II:21).

Den kristne fyrste har rettferdigheten som ledestjerne for sitt styre, fortsetter Augustin: Når noen kristne keisere kalles lykkelige, er det ikke fordi deres regjering har vart lenge, eller fordi de har beseiret statens ytre fiender. Nei, vi kaller dem gode, hvis de styrer rettferdig – si juste imperant. Forutsetningen for dette er at de først har lært seg å beherske sine egne lyster, slik at de kan tjene folket i ydmykhet og gudsfrykt (V:24).

Kravene til den kristne fyrste gjelder også de kristnes livsførsel i borgersamfunnet. I stedet for å utvise hovmod plikter en kristen å søke fred med alle ved å bruke sine ressurser i tjeneste for det gode (XIX:10). Samtidig understreker Augustin at ikke-troende står under den samme forpliktelse. I dagliglivet møter alle mennesker de samme utfordringene og søker de samme goder (XIX:17). Således har troende og ikke-troende de samme redskaper til disposisjon for å fremme fred og fordragelighet i timelige ting. Grunnskolen for å lære sosialt samkvem er oppveksten i hjemmet. Den videre livserfaring viser oss til naturens orden og fornuftens ordninger. Både troende og ikke-troende plikter å samholde tanke og handling på en måte som lar forhold og ting finne deres rette plass i livsførselen (XIX:13,14). Likesom det gis en felles humanitet, gis det også felles etiske forpliktelser.

De kristnes annerledeshet består i at de under pilegrimsvandringen kan livnære seg av korstreets frukter. Ropet til Gud: «Tilgi oss vår skyld, som vi òg forlater våre skyldnere», er en bønn om nåde som utvirker fred og forsoning blant dem som har Jesus Kristus til Herre (II:21,V:17,XV:6, XIX:27).

Hva kan vi lære av Augustin?
Augustin skrev bøkene «Om Guds by» i en tid preget av krigshandlinger både fjernt og nært. Hans møysommelige arbeide er blitt sammenlignet med strevet til en maur som iherdig fortsetter å bygge mens tuen ødelegges. Hans målsetning var imidlertid mer enn bare å kommentere samtidens kaos. Drøftelsen av historiens mening og avklaringen av et kristent menneskesyn hadde til hensikt å påpeke visse grunnmønstre i den kristnes liv i verden. Uten at han fikk se resultatet av sitt forfatterskap, skulle boken komme til å legge fundamentet for middelalderens kristne enhetskultur.

Som kristne i dagens vesterlandske kultur lever også vi i en uavklart kulturell situasjon. Samtidig som drømmen om et kristent Norge har vist seg fåfengt, er modernismens drøm om fremtidens lykkesamfunn kommet til veis ende. Spørsmålet blir da hvordan fremtidens samfunn vil se ut og hva vi som kristne kan bidra med for å fremme fred og fordragelighet. I så måte har Augustin etter min forståelse etterlatt seg viktige premisser også for et kristent samfunnsansvar i dagens kulturbrytning.

Augustins forestilling om «de to byer» anskueliggjør at de troende forblir fremmede her i verden. Guds by vil aldri kunne gå opp i den jordiske by. Vi kan derfor ikke løse våre vanskeligheter i møtet med en sekulær tidsånd ved å ville kristeliggjøre statsmakten. Staten skal tjene samfunnet som helhet og er ikke et redskap forbeholdt de kristne. Heller ikke den middelalderske enhetskultur var basert på en kristen lovgivning, men den forholdt seg til sivilsamfunnet med full respekt for øvrighetens verdslige egenart.[34] Også distinksjonen mellom det åndelige og det verdslige hører paradoksalt med til kristendommens sivilisatoriske innsats, idet skillet gav rom for den verdslige kulturarv og rasjonalitet.[35]

Augustin har imidlertid ikke bare etterlatt seg en idéverden. Han understreker også de institusjonelle strukturers betydning for troslivet. Hjemmet, menigheten og kirken er ikke bare bærere av det kristne fellesskap på ulike nivåer, men institusjoner som definerer de kristnes forhold til sivilsamfunnet. I den kristne familie lærer vi de grunnleggende sosiale verdier samtidig som vi oppdras i den kristne tro. I menigheten integreres vi i et ordnet fellesskap som gjør det mulig for den enkelte å virkeliggjøre sitt trosliv. Storkirken er en Noahs ark som samler pilegrimene på vei til det himmelske Jerusalem. Arbeidet med å utvikle «en kristen kultur» skjer derfor først og fremst gjennom videreføringen av kristne verdier og normer i det kristne fellesskapet. Slik er også den kristne forestilling om nestekjærlighet noe mer enn almen altruisme, men uttrykker nettopp at Jesu forsoningsgjerning har skapt og skaper et nytt livsmønster i vår falne verden.[36]

Kirkens «kulturoppdrag»
Kirken utfører følgelig sitt kulturoppdrag ved å vidne om Guds vilje med menneskelivet. Dette må imidlertid ikke forstås som en religiøs flukt fra hverdagen. Det kristne budskap vidner om at det gis noe mer enn «tilværelsens uutholdelige letthet». Hverdagslivet er ikke en irrgang i vår søken etter mening og sannhet, men kan leves i visshet om at vi er innesluttet i en frelseshistorie som fører enkeltmennesket og menneskeslekten frem til Guds mål – den evige fred.

Bestrebelsene etter fred og fordragelighet blir derved noe ganske annet enn drømmen om en løsrivelse fra den gitte virkelighet i fornuftens navn. Utopier om mennesket som en «verdensborger» i en «verdensstat» forblir abstraksjoner som løpende oppløses under begivenhetenes dumpe trykk. Menneskehetens enhet er en Guds gave som skjenkes oss i Kristi forsoningsverk og som allerede idag foregripes i den kristne kirkes pilegrimsgang.

Roald Nikolai Flemestad

Fotnoter

[1]                     Den radikale kristendomskritikken er tegnet av Hallvard Rieber-Mohn i essayet «Mellomkrigstid», i Kristen i et tidsskifte, Oslo 1979, s. 129 ff.

[2]                            Se min drøftelse av Ole Hallesbys kultursyn i «Giftplanter med prangende farver og berusende duft», i Tro og norm, Festskrift for John Nome, Oslo 1974, s. 33 ff.

[3]                            Edmund Burkes bok, Reflections on the Revolution in France (1790) kontrasterer forskjellen mellom det gamle og nye tenkesett og konkluderer med at bortfallet av den kristne religion vil lede til et åndelig tomrom og politisk kaos.

[4]                            Se Hermann Brochs kritiske drøftelse i Hofmannsthal og hans tid (1955), Oslo 1987.

[5]                           Symposiet «Hvordan fremmes en sosialistisk kulturell aktivitet?», Nordisk sommeruniversitet 1974, trykket i Poetik, København 3/1975.

[6]                           Stortingsmelding (nr. 52), 1973–74, s. 22.

[7]                           Sitat fra Adresseavisen 14.12.2010.

[8]                           Se Roger Scrutons drøftelse av modernismen i kunsten som en kamp mot sentimentalitet, i Modern Culture (1998), London 2010, s. 64 ff.

[9]                     “Moderne kunst har mistet sin kritiske evne og går på tomgang” anfører Daniels Bell i The Cultural Contradictions of Capitalism; New York 2/1996, xxvii, 20.

[10]                          Se Sigurd Skirbekk, «Kultur og funksjonalitet», Nytt Norsk Tidsskrift, Oslo 3/1990, s. 285 ff.

[11]                          Even Ebbe Johnsruds formulering, «Ny kulturpolitikk – nytt kunstsyn», Aftenposten, 11.01.1975.

[12]                          J.-J. Rousseau, «Discours sur l’Origine et les Fondements de l’Inégalité parmi les hommes» (1754), Rousseau, Écrits politiques, Paris 1992, s. 8–91, 106, 108 ff. Til Rousseaus forestilling om menneskets naturlige godhet hører som motstykke hans forståelse av det gitte samfunn som ondt. Fornuften må derfor perfeksjonere samfunnslivet for at mennesket skal kunne utfolde sin godhet, se drøftelsen hos, Pierre Manent, Naissances de la politique moderne, (1977), Paris 2007, s. 204–207.

[13]                   «Kultur ist die Verschaffung der Geschichtlichkeit». Se drøftelsen hos Rudolf Eisler, Kant-Lexikon 1930. Oppslagsord: Erziehung.

[14]                          Immanuel Kant, Grundlegung der Metaphysik der Sitten, 1785, Kapittel 1, annet avsnitt: «Ich verstehe aber unter einem Reiche die systematische Verbindung verschiedener vernünftiger Wesen durch gemeinschaftliche Gesetze. Weil nun Gesetze die Zwecke ihrer allgemeinen Gültigkeit nach bestimmen, so wird, wenn man von dem persönlichen Unterschiede vernünftiger Wesen, imgleichen allem Inhalte ihrer Privatzwecke abstrahiert, ein Ganzes aller Zwecke (sowohl der vernünftigen Wesen als Zwecke an sich, als auch der eigenen Zwecke, die ein jedes sich selbst setzen mag) in systematischer Verknüpfung, d. i. ein Reich der Zwecke, gedacht werden können, welches nach obigen Prinzipien möglich ist.»

[15]                          Til kritikk av Kants forståelse av en fornuftsbasert moral som menneskehetens enhetspunkt, se Pierre Manent, Les métamorphoses de la cité, Paris 2010, s. 381 ff.

[16]                   Se drøftelsen av linjen Rousseau – Kant – Sartre hos Luc Ferry, «Des animaux et des hommes. Les enjeux éthiques d’une distinction», i La Regle du Jeu, Paris, 1990, s. 188–201. Ernst Jüngers bok, Verdensstaten (1960), Oslo 1969, viderefører Rousseau og Kants tankegods ved å anta at oppbruddet fra det naturlig gitte vil legge grunnen for en universell verdensordning basert på fornuften.

[17]                          Se analysen hos Terry Eagleton, The Illusions of Postmodernism, Oxford 1996, s. 82.

[18]                   Se Daniels Bells drøftelse av Hobbes og Rousseau som vår tids profeter, The Cultural Contradictions of Capitalism; New York 2/1996, vii, 13 ff

[19]                          Dag Østerberg tegner kulturbegrepets historikk i Det moderne, Et essay om Vestens kultur 1740–2000, Oslo 1999, s. 393–401. Østerberg oppsummerer sin drøftelse med at moderniteten fortoner seg som en kultur i utsatt stilling, mer høytidelig og selvsikker enn berettiget.

[20]                   Se Sigurd Skirbekks sivilisatoriske definisjon av kulturbegrepet i «Kultur og funksjonalitet», Nytt norsk tidsskrift, 1990, s. 285 ff.

[21]                          Se Sigurd Skirbekks definisjon av en nasjonal kulturtradisjon i Den samfunnsvitenskaplige tenkemåte, Oslo 1968, s. 184.

[22]                           Se drøftelsen hos George Steiner, Real Presences, Chicago 1991, s.23 ff.

[23]                          Se drøftelsen hos Max Horkheimer & Theodor Adorno, Kulturindustri – Opplysning som massebedrag, (1947) Oslo 1991.

[24]                          Augustins boksamling De Civitate Dei – Gudsstaten eller Guds by – er i utdrag oversatt til norsk av Reidar Aasgaard, Oslo 2002. I det følgende er de fleste sitatene fra Augustins verk hentet fra Aasgaards oversettelse.

[25]                          Pierre Manents bok Les métamorphoses de la cité, Paris 2010, er en aktualisering av Augustin inn i debatten omkring nasjonalstaten og overnasjonale myndighetsorganer.

[26]                          I De Civ. Dei X:14 anfører Augustin at menneskeheten, likesom det enkelte menneske, oppdras gjennom en trinnvis utvikling. Tittelen «den evige fred» oppgis undertiden å være en spøk fra Kants side, idet han skal ha hentet den fra skiltet på en kro ved en gravlund. Uttrykket er imidlertid hentet fra Augustin, jf. De Civ. Dei XIX:20.

[27]                          Se den parallelle kontrasteringen av Augustins og Rousseaus synspunkter hos Pierre Manent, Les métamorphoses de la cité, Paris 2010, s. 364, 372 ff, 382ff.

[28]                          Se drøftelsen av Augustins forståelse av rettferdighet i det verdslige samfunn hos Christopher Dawson, Inquiries into Religion and Culture (1933), Washington DC 2009, s. 200 ff.

[29]                          Vi låner her terminologi fra René Girard, La Violence et le Sacré, Paris 1972 og Les Origines de la Culture, Paris 2004. Girard legger til grunn en sosiobiologisk forståelse av kulturens opprinnelse og anfører at kulturens oppgave er å tjene som mekanisme for voldsmestring og slik sikre samfunnets indre balanse og stabilitet. Dette perspektiv samsvarer med Augustins drøftelse av Kristi forsoningsgjerning som fredens basis og derved samfunnets egenlige midtpunkt.

[30]                          De Civ. Dei XIX:7: «Post ciuitatem uel urbem sequitur orbis terrae, in quo tertium gradum ponunt societatis humanae, incipientes a domo atque inde ad urbem, deinde ad orbem progrediendo uenientes».

[31]                          De Civ Dei XIX:13: «oridinata cognitionis actionisque consensio». XIX:14 – «uel naturae ordine uel ipsius societatis humanae».

[32]                          Se drøftelsen hos Pierre Manent, Les métamorphoses de la cité, Paris 2010, s. 381 ff.

[33]                   «Remota ita iustitia quid sunt regna nisi mega latrocinia», De Civi Dei IV:4.

[34]                          Thomas Aquinas, Summa Theologiae, IA IIA, 100.2. Denne spenning mellom kirkeretten og en sekulær rettsforståelse drøftes av Alasdair MacIntyre i boken Whose Justice? – Which Rationality, London 1998, s. 147 ff, i kapitlet «The Augustinian Alternative».

[35]                          Se drøftelsen hos Rémi Brague, Eccentric Culture, South Bend, Indiana 2002, s. 157–160.

[36]                          Se drøftelsen av Kristi korsdød på kulturantropologiske premisser hos René Girard, Les origines de la culture, Paris 2004, s. 120 ff, 145 ff, 158 ff.