Tagg: kunskap

I gott sällskap!

Har du hört talas om ”anti-genusrörelsen”? Det är en kraft som, enligt sajten ”Feministiskt Perspektiv”, vuxit fram och ”nu är internationellt organiserade på ett sätt de inte varit tidigare” och att den ”förenar en mängd olika rörelser och grupperingar” vilket ”skapar nya utmaningar”. Som exempel på denna rörelse ges kristna medier. Särskilt nämns Gammalkatolsk idédebatt.
Fortsätt läsa ”I gott sällskap!”

Stå fast och be inte om ursäkt

Hur skall alla vi som inte är bekväma med postmodernismen, och vad den har fört med sig, bete oss? Hur kan vi vända utvecklingen till det bättre? Frågorna är, för den som börjar inse konsekvenserna, många. Svar finns men du måste ge dig tid att inhämta kunskap.

Artikeln här på GID i lördags (”Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism”, 9 september) tar fasta på betydelsen av att skaffa sig kunskap. Och att faktiskt ta sig tid till det. Artikeln handlar om skillnaden mellan information och kunskap; att enbart information inte är tillräcklig för att vända utvecklingen. Ironiskt nog verkar det som att många inte tog sig tid att inhämta ens den informationen.

Som exempel på kunskap bäddades in en video med Jordan B. Peterson. Han kommer från Kanada och är professor i psykologi. Filmavsnittet är 45 minuter. På engelska. Kanske kan det avskräcka. Antingen har man inte tålamod att sätta sig till rätta i en lektionstimme, eller så bedömer man att språket är ett hinder.

Postmodernismen hand i hand med avkristnandet

Professor Peterson talar om hur postmodernismen och dess olika yttringar har tagit över tänkandet; infiltrerat allt ifrån universitet till förskolor och idag genomsyrar mer eller mindre all offentlighet. Till och med de bastioner som borde stå emot – exempelvis det som sedan reformationen betecknats som ”statskyrkan” – har fallit. Inte ens konservativa politiker, säger Peterson, orkar vara konservativa idag, utan är också gripna av maktens begär.

För det handlar om makt. I den postmodernistiska tanken, som Peterson menar har adopterad marxismens idévärld, handlar allt om makt. Inte om den tidigare västerländska civilisationens förmåga att bygga på tradition och sakliga resonemang; på högre ideal och sanning.

I slutet på filmen levererar Peterson receptet på hur vi kan stå emot postmodernistisk retorik. Och det handlar om att faktiskt, rakryggat stå upp och inte be om ursäkt för att man är av annan åsikt. Detta bygger på att det bara är en (numerärt) liten klick som leder opinionen men att den större mängden människor som i ord håller med, bara är medlöpare. Medlöpare – eller ”ja-sägare” – saknar många gånger reell kunskap för att kunna argumentera för sådant de egentligen menar är rätt. Det blir därför enklare (och bekvämare) att hålla med.

generationerSamma förhållande gäller i frågor som islamisering av Europa, de negativa födelsetalen i Europa, rädsla för religion och den ibland hätska attityden mot kristna – om avkristningen av västvärlden. Om detta har vi skrivit mycket här på GID och länge hävdat precis det Peterson säger; att det som idag krävs för att vända utvecklingen och säkra kommande generationers tillgång till kulturarv är att inte jamsa med utan i stället våga stå upp. Rakryggat. Och inte be om ursäkt.

Se filmen. Ge dig själv den tiden. Om du inte förstår allt, så titta igen. Du kan också söka här på GID på begreppen ”sekularisering”, ”postmodernism” eller ”relativism”. Våra texter säger i princip samma sak som Peterson framför. Här görs det dock utifrån ett tydlig kristet (gammalkatolskt) perspektiv.

Ge dig själv tiden så ger du dina barn och barnbarn en bättre framtid.

Franciskus Urban

 

Sanningen gör ont. Men inte i längden

KOMMENTAR: ”Orsaken är det högmod och den självgodhet varmed svensk politik bedrivs”, skriver Patrik Engellau på Det Goda Samhället (2017-09-07). Detta som svar på samhällsutvecklingen och då inte minst i skolans värld.

Vidare under rubriken ”När det gör ont att undervisa” sätts fingret på en ytterst viktig och öm punkt:

”Veja menar att en viktig förklaring är att föräldrar slutat uppfostra sina barn och citerar en psykolog som hävdar att ’dagens föräldrar inte säger ’nej’ till sina barn av rädsla för att traumatisera dem; föräldrarnas oförmåga att visa fasthet när det behövs vänjer barnen vid att aldrig behöva tåla tillsägelser’. En annan intervjuad expert förklarar att brasilianare inte kan skilja på ’auktoritet och auktoritär’. Varje krav på disciplin betraktas av eleverna som en outhärdlig ’inskränkning av friheten’. Skolorna och lärarna står hjälplösa inför utvecklingen: ’De kan inte hantera barn och ungdomar som inte påverkas av regler och gränser’.”

Att faktiskt diskutera högmodet är, som Engellau påpekar, en nyckelfråga. Högmod i sig är, som alla synders moder, ett gift. Och än farligare blir det i en postmodernistisk kultur som vi ger en lektion i här på Gammalkatolsk idédebatt idag. Föräldrar som är insnärjda i postmodernistiska föreställningar har varken förutsättningar, förmåga eller mod att sätta gränser. Varken för sig själva eller sina barn.

Läs ”Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism”.

Motsatsen till högmod är ödmjukhet. Ödmjukhet är nyckeln till en ljusare framtid. Ödmjukhet inför kunskap och sanning, ja inför livet som vi givits och den skapelse vi har ansvar för. Även om denna insikt kommer att göra ont för många så kommer den i längden att gagna oss. Som samhälle och som människor.

Red.

 

Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism.

För att förstå vad som händer behövs kunskap. Enbart information är inte tillräckligt. Det försåtliga med information är att den är lättillgänglig och, ofta, snabb. Men att vara informerad, eller ännu värre: ‘ha tillgång till information’, innebär inte att man har kunskap. Att tillägna sig kunskaper – så att man kan förstå – tar tid. Det måste få ta tid.

Som exempel på information har vi en artikel som publicerades i The Spectator Australia häromdagen. Den handlar om vad som har förändrats i Storbritannien sedan begreppet ’samkönade äktenskap’ togs i bruk. Detta mot bakgrund av att man nu diskuterar saken i Australien.

Hela artikeln finns här: ”What’s changed in Britain since same-sex marriage?

”För fyra år sedan röstade 400 brittiska parlamentsledamöter med stor osäkerhet om att omdefiniera äktenskapet i Storbritannien. Då meddelade premiärministern David Cameron att det trots att han inte hade nämnt frågan i sitt parti före valet, skulle vara parlamentsledamöter, som bestämde äktenskapets öde.

Nu är det Australiens tur att välja. Det finns en nyckelfaktor. Till skillnad från i Storbritannien kommer det att bli folket som bestämmer. Alla håller med, oavsett de erkänner det eller inte: Detta är ett beslut av enorm betydelse. Därför verkar det rimligt att analysera konsekvenserna av den potentiella förändringen, inom nationer där omdefiniering tidigare har utförts.

I Storbritannien har står det helt klart att omdefinitionen har påverkat många människor, på många områden. Vid första anblick uppträdde dessa sfärer skilt i förhållande till äktenskapsdefinitionen. Men efterföljande förändringar har visat att de är helt sammanflätade.

Kön: Den nuvarande konservativa premiärministern, Theresa May, har avslöjat ett förslag om att avskaffa behovet av medicinskt samråd före könsbyte. Att bara fylla i en officiell blankett skall vara tillräcklig. Ett pressmeddelande från ’Likabehandlingsdepartement’, meddelar uttryckligen att förslagen syftade till att ’bygga på framsteg’ av äktenskap med samma kön. Roz Kaveney, journalist på The Guardian, hävdade att ändra sitt kön nu är ’nästan lika enkelt som att ändra sitt namn’.

Manifestationer av den brittiska könsrevolutionen är inte svåra att hitta. ’Transport for London’ har förbjudit användningen av heteronormativa ord som damer och herrar. Samtidigt hotar universitet i hela landet att ’nedgradera’ studenter som fortsätter att använda orden ’han’ och ’hon’. I stället måste ’könsneutrala pronomen’ som ’ze’ (’hen’) tillämpas enhetligt.

Sådan könsteoriradikalism har glatt Stonewall, Storbritanniens största HBTQ-lobby. Deras Orwellska tagline: ’Acceptance without exception’ (’acceptans utan undantag’), kan ses på affischer och annonser. Politiker försöker att övertrumfa varandra i radikalitet, i tävlingen att vara förkämpar i fronten för ’trans-rättigheter’.

Religionsfrihet: Mycket gjordes i Storbritannien avseende att säkerställa att troende alltid skulle tillåtas att vara trogna sina övertygelser. Fyra år senare jobbar samma människor som gjort ’hjärtliga löften’, nu oförtröttligt för att undergräva dem. Jämställdhetsminister Justine Greening har insisterat på att kyrkor måste tvingas ’hålla jämna steg med moderna attityder’.”

Det var information från Australien. Du som har läst såhär långt har förmodligen gjort det utifrån vad du känner är rätt. Du håller förmodligen antingen med i kritiken eller så står du på andra sidan. Men varför?

Varför, menar du, är ’samkönade äktenskap’, ’normkritik avseende kön’ och ’acceptans utan undantag’ eftersträvansvärt? Nu vill jag inte ha svaret ’alla människors lika värde’. Det är inget argument. Utan på vilken kunskap och fakta bygger du ditt ställningstagande? Vilken filosofisk idétradition står du i?

Och omvänt: Du som är kritisk till utvecklingen och menar att ordet ’hen’ är trams, eller att ’flytande könsidentitet’ inte har med verkligheten att göra. Vad bygger du ditt ställningstagande på? Har du tillräckligt med fakta för att kunna bemöta och stå upp emot det som postmodernismen lett oss in i?

Det räcker inte med information. Det behövs kunskap. Och för den som vill ha kunskap är en första logisk fråga efter att ha läst artikeln i The Spectator: Hur kunde det bli såhär? Vilka krafter och idéer ledde till att människan på fullaste allvar har omröstningar i parlament om sådant som är oss givet naturligt.

Svaren döljer sig i begreppet postmodernism. Och nu skall vi, med hjälp av professor Jordan B Peterson få en lektion i vad postmodernism är och vad den har lett till. Peterson kommer från Kanada och är professor i psykologi. Han ger här en föreläsning på 45 minuter, så sätt dig till rätta; lyssna uppmärksamt och lägg särskilt märke till hur han på slutet även ger tips på hur postmodernismens frontlöpare och medlöpare kan bemötas. Och det handlar också om kunskap.

När du nu har läst informationen från Australien och lyssnat på professor Peterson kanske fler frågor har väckts. Kanske känner du igen det som beskrivs härifrån Skandinavien? Förhoppningsvis har du nu mer kunskap och lite mer på fötterna för att kunna stå emot.

Välkommen tillbaka.

Franciskus Urban

 

Vad önskar du för dina barnbarn?

-”Jag kan inte så mycket om det”. En kommentar jag möter ofta när ”det kristna” kommer på tal; historien, kulturen, arvet – ja grunden för vår civilisation. Ett urskuldande ”jag kan inte så mycket om det”. Och så rycker man på axlarna och går vidare.

RobGrindes-shrug-143pxSamtidigt står vi, som samhälle, inför ett av historiens allra farligaste lägen: att inte veta vilka vi är. Många civilisationer har gått under. Och alla har gjort det inifrån. För att kärnan imploderat. För att ”idén” inte vårdats och förts vidare. ”Jag kan inte så mycket om den, idén”.

I alla andra fall, när en person är intresserad av något, så lär hon sig om det. Och av det. Läsa och skriva, exempelvis. Eller matlagning. Hon lägger manken till för att lära sig ett yrke, om aktiemarknad eller hunddressyr. Inte bara det; när en människa är tillräckligt intresserad eller motiverad av något brukar det vara fullständigt omöjligt att få hejd på henne. Hon berättar ofta och gärna om sina nyvunna kunskaper om köksredskap, klickerträning, terminer och optioner. Av det hjärtat är fullt talar munnen gärna.

Att en majoritet rycker på axlarna åt klickerträning och zestjärn påverkar inte framtiden för nästa generation. Men när det stora flertalet ”inte vet så mycket om” var vi kommer ifrån; om vår grund eller om vilken ”idé” som skapade det samhälle vi idag tar för givet, då är läget ett annat.

Det som har danat och burit civilisationen – och som du nu åtnjuter frukterna av – är inte kunskaper om agility, aktieoptioner eller ballongvispar. Det är inte relativisering av sanning och kön. Vad som gjort allt ”ditt” möjligt, men som vi nu förkastar, bespottar och säljer ut, är det ”vi inte vet så mycket om”. Och det vi inte känner har ingen plats i våra hjärtan. Det vi inte har inbäddat där, pratar vi inte heller om.

Det är nu inte läge att fråga hur du vill ha det. Vi måste se längre; ta ett större tag: Vilken värld vill du se dina barn och barnbarn leva i? Önskar du dem en civiliserad tillvaro som bygger på det kristna arvet? Eller har du annat i tankarna för dem? Kanske skall du sluta att rycka på axlarna…

Franciskus Urban

P.S. En bra början är att (våga) dela denna text i sociala medier. Nästa steg är att läsa fler texter här på Gammalkatolsk idédebatt. Och att sluta rycka på axlarna åt dina efterlevande. D.S

#bildaeuropa. #formeurope.

”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart”. Så inleds Idas sommarvisa av Astrid Lindgren. I överförd bemärkelse kan det gälla också på andra områden, i synnerhet sådana där människan givits mandat och ansvar att agera.

Europa-Regina-Europa_Prima_Pars_Terrae_in_Forma_Virginis-1582I artikeln ”Utbildning i europeisk, kristen, klassisk tradition och kultur” (2017-08-18) pekades på behovet av tidernas största och bäst samordnade folkbildningskampanj för att stävja den utveckling vi nu ser i Europa. En utveckling där vi faktiskt tappat greppet om vilka vi är.

Gammalkatolsk idédebatt har av den anledningen skapat temasidan Bilda Europa med en fösta inbjudan till samverkan men också med en uppmaning att peka på problemen samt, framför allt, bidra med den mest självklara lösningen: Insikten att Europa bygger på kristen tro och tradition. Därav följer ett enormt behov av kunskap och bildning.

Här på GiD har vi skrivit en mängd artiklar om utvecklingen i Europa med förtecken av sekularisering, postmodernism och relativism. Använd gärna sökfunktionen och ta dig tid att läsa. Europa behöver hängivna, kristna människor. Europa behöver Kyrkan.

Vart detta leder eller hur det utvecklas ligger i Guds händer. Men om ingen sätter fart så lär det förbli vinter…

#bildaeuropa

#formeurope

Red.

Sankta Valborg och kunskapen om vårt arv – en skatt att ösa ur

Jag skrev igår ett par enkla rader om dagar och aftnar. Detta med anledning av den stundande Valborgsmäss. Eftersom firandet av 1 maj sedan 1890 har starka politiska (socialistiska) förtecken, görs idag stor skillnad mellan Valborgsmäss och 1 maj. Men vi glömmer ofta bort att ”Valborg” egentligen, precis som julafton, är kvällen före den egentliga festdagen. Det heter alltså Valborgsmässoafton och den 1 maj är en festdag till minne av Sankta Valborg.

Vi har ju en generell och märklig tendens att vilja fokusera på aftonen före de egentliga helgdagarna. Exempelvis julafton, påskafton, pingstafton, midsommarafton och så nu Valborgsmässoafton. Kanske beror det på en vilja att ha festen men helst slippa kristna förtecken. Hur som, frågan för dagen på Facebook tycks vara vem Valborg egentligen var. Och som den folkbildande roll Gammalkatolsk idédebatt har, så gör vi ett försök att reda ut begreppen. Inte minst viktigt i den tid som utropats till den post-sekulära.

Tidig medeltid i Europa

Heilige_WalburgaValborg (Walburga), jungfru, föddes ca 710 i Devonshire (England) och dog 25 februari 779 i Heidenheim (Tyskland). Hon var dotter till St. Richard pilgrimen och syster till St. Bonifacius, St. Willibald och St. Winibald. Sta. Valborg var nunna i England men flyttade sedan till kontinenten där hon evangeliserade bland hedningarna i dagens Tyskland. Valborg blev abbedissa för dubbelklostret Heidenheim am Hahnenkamm år 751 då hon efterträdde sin bror som grundade klostret. Anledningen till att vi firar Valborg den 1 maj är att hon kanoniserades (helgonförklarades) då samt att hennes reliker flyttades till Eichstätt den dagen år 870. Valborg har inget att göra med det hedniska firandet av vårens ankomst eller med förekomsten av häxor i folktron.

Att åter tala om vår rika kristna historia

Hur det än förhåller sig med begrepp som ”post-sekulär”, kan vi konstatera att vi i Europa har en rik skatt av skeenden och personer som alla är omistliga i att dana det vi idag kallar vår civilisation. Detta är oerhört viktigt att åter aktualisera med tanke på de slitningar och påfrestningar vi upplever. Vi förlitar oss gärna på politiker och karismatiska ledare i hopp om lösningar samtidigt som Kyrkan och den kristna tron, med alla sina heliga vittnen trängs allt längre ut i periferin. Vi tror i vår enfald att vi klarar oss utan denna gemensamma grund. Att såväl liberalism som vetenskap upphöjs till den upplysta tidens nya religion skvallrar om att vi som människor är i behov av det övergripande. Därför är det viktigt att våga tala om det Sankta Valborg vittnade om, nämligen den uppenbarade Sanningen. Varför inte hålla sig till den?

Kunskapen som media för det uppenbarade

Detta med kunskap är viktigt. Jag brukar tänka så att om inte människor på Jesu tid fick kännedom om Jesus och kunskap om det han förkunnade, hur skulle de då kunna komma till tro på honom? Ja, Guds nåd och Helig Ande icke att förglömma. Men utan kunskap om Helig Ande blir det som sker, som bäst, något ”magiskt”. Och så kan vi ju inte ha det. Då är vi tillbaka i en tid då man faktiskt brände de misshagliga och det annorlunda på bål. Glöm inte att man i Sverige efter reformationen var mycket ivriga att dra tändstickan mot plånet.

Samma resonemang kan föras rörande det gammalkatolska och Nordisk-katolska kyrkan som bärare av det arvet; i linje med den odelade Kyrkans tro och lära. Det ortodoxa och katolska som ännu bär minnet av alla de heliga som gått före. Låt oss på 1 maj öppna skattkistan och ägna Sankta Valborg en tanke. Kanske slår den rot.

Franciskus Urban