Tagg: Kyrka

Konservatism, integritet och karaktär. Gör inte större förändringar än att de går att återkalla

När jag som teologistudent i Lund läste extrakurser i teoretisk filosofi och vetenskapsteori vid Filosofen kom jag över ett citat som jag här vill återge ur minnet. Det handlar om utveckling och försiktighet: ”Ta inte större steg än att de med enkelhet går att reversera”, det vill säga att man inte skall göra större förändringar och ingrepp än att de går att återställa. På ett vis fångar detta någon form av kärna i vad jag menar är konservatism. I det vilar också insikten om att om inget behöver förändras så bör man helt enkelt låta bli att göra det. Förändring i sig innefattar nämligen inte med nödvändighet förbättring. Förändringsiver är många gånger bara ett symptom på leda. Men den är personlig och bör inte drabba en hel värld genom förhastad och oåterkallelig förändringsiver. Fortsätt läsa ”Konservatism, integritet och karaktär. Gör inte större förändringar än att de går att återkalla”

Öppna upp för kyrkans röst

Den 24 december kunde man i Expressen läsa Susanna Birgersson som menar att ”kyrkan gärna får höras mer i samhällsdebatten men om den inte hittar en egen röst orkar jag inte lyssna”. (‘Varför låter ärkebiskopen som en personalchef?’, Expressen, 2017-12-24)

”Jag hör till dem som anser att kyrkan faktiskt bör engagera sig i samhällsdebatten”, skriver hon samtidigt som hon förundras över ”den ensidighet, ytlighet och förutsägbarhet som präglar inspelen från ledargarnityret.” Birgersson syftar så klart på samfundet Svenska kyrkan. Men frågan som måste ställas av Susanna och andra är vad kyrka är? Det är ren slentrian att vilja höra mer från kyrkan och samtidigt tänka på Svenska kyrkan. I synnerhet som Birgersson själv skriver att Svenska kyrkan är politisk. Analysen är klar men när kan människor förvänta sig konsekvenserna av den? När får folket höra talas om den kyrka som faktiskt finns och som har sin egen röst?

Birgersson frågar sig vidare var kyrkans högst uppsatta män och kvinnor är ”när samhällsdebatten handlar om så kallad samvetsfrihet? Var fanns biskoparna när diskussionen om sena aborter återigen flammade upp tidigare i höstas? Frågor om människovärde, om livets början, om livslångt lidande, om tyngden av eget ansvar för sina val – är inte det sådant som intresserar teologer?”

Mathieu_Elias_Saint_Nicolas
S:t Nikolaus (270-343), biskop av Myra. Känd bl.a. för att strida mot arianismen.

Jo, det är sådant som intresserar teologer! Men åter igen: det är kanske dags att lyssna på teologer, biskopar och präster som inte (längre) finns i den forna statskyrkan. Men de finns och man måste leta efter, lyssna på och släppa fram dem. Eller vill man, när det kommer till kritan, inte ha en kyrkas ibland kärva röst? Är det så att det är alldeles lagom att ha en politiserad organisation som kallar sig kyrka att klaga på?

Här på Gammalkatolsk idédebatt, som är en kyrklig röst, skriver teologer, biskopar, präster och lekfolk om bland annat det Birgersson efterfrågar. Samvetsfrihet, läkarassisterade självmord, människovärdighet, livets början och slut är ständigt aktuella ämnen tillsammans med frågor som vad kyrka är, Europas födelsetal och vikten av traditioner och kunskap om vårt kulturella arv. Allt med en gammalkatolsk klangbotten.

Birgersson refererar i sin krönika till biskopar som hon menar låter mer som personalchefer. Biskopar skall vara auktoriteter. Men det låter på Birgersson som att det saknas hos dem hon nämner. Och då är det kanske läge att finna sig en biskop som vet vad han talar om och som är en röst i samklang med kyrkan. Detta kan för övrigt sägas gälla i allmänhet, också för präster och diakoner. Det håller inte i längden att bara kritisera. Det måste bli verkstad också. Det finns biskopar som är auktoriteter och som talar med kyrkans tvåtusenåriga röst.

Franciskus Urban

Frimureriets illusoriska dragningskraft

Läs även del 2: Frimureriet – en uppföljning (Publicerad 2017-11-18)

”Frimureriet har i över 275 år varit en vital del av det svenska samhället. Med syfte att verka för mänsklighetens förbättring och förädling, fortplantas orden från generation till generation.” Detta kan man läsa på den svenska frimurarordens hemsida, där det också hävdas att ”här finns allt som en modern ung människa behöver – vishet, vänskap och historisk förankring”. ”En verklig stomme i livet”.

FreeMasonry
‘Freemasonry’. Paul Lacroix (1806-1884), ‘XVIIIme siècle lettres, sciences et arts, France’

Frimureriet, som introducerades i Sverige på 1700-talet, ”kom att präglas av den religionssyn som var förhärskande i dåtidens samhälle”. På 1700-talet hade den protestantiska reformationen fått fullt fäste. Humanismen och upplysningens ideal hade vunnit sitt intåg och såväl statsmakt som människor kom allt längre bort från moderkyrkans tradition. Dessutom kom kungahuset att tidigt engagera sig i frimureriet vilket kanske gjorde att den starka kritik som finns inom ortodoxa och katolska kyrkan mot frimureriet uteblev.

Problemet med frimureriet är inte att det bara välkomnar män. Det finns motsvarande sällskap för enbart kvinnor och separata arenor för kvinnor och män kan rättfärdigas. Problemet som tas upp i denna text är inte heller mytbildningen kring frimureriet och dess historia. Syftet här är att lyfta det djupt allvarliga i föreställningen att det finns dold kunskap som sätts i relation till den kristna tron; att denna kunskap mystifieras och görs tillgänglig genom gradgivning och initiationsritualer. Huvudpoängen är att visa på hur frimureriet vilseför män och avleder dem från kyrkan genom att i egen regi tillfredsställa ett behov av kunskap om det högre, riter, högtidlighet och etisk reflektion. Detta under förevändningen att stå på kristen grund.

”Den dolda kunskapen” – Gnosticismen

”Det är i sökandet efter fäste och ledstjärnor som det svenska frimureriet har så mycket att ge. Orden vill helt enkelt inspirera sina medlemmar till att ta de stora livsfrågorna på allvar. Vem är jag? Hur borde jag egentligen vara och leva? Orden ger genom sina ritualer och symboler hjälp till reflektion. Inte i form av färdiga svar och lösningar utan just som hjälpmedel i det individuella sökandet och för den personliga trosutvecklingen.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Att hålla lärande och växande dolt bakom hemliga ritualer implicerar att det finns hemlig kunskap. Eller att någon annan som redan har denna kunskap skall avgöra när du skall ha tillgång till den. Den som är bevandrad i den kristna tron vet att Gud har uppenbarat allt vi behöver och att ingen människa är i besittning av dold kunskap. En sådan föreställning kallas med historiska termer för gnosticism – något som bland annat Irenaeus av Lyon (c. 130-200 e.Kr.) kritiserade och som senare förklarades heretiskt vid flera tillfällen (under sina många varianter).

”Till den gnostiska grundmodellen hör en stark motsättning mellan den himmelska världen och det jordiska och kroppsliga. Människans själ kommer från den himmelska världen men är fången i det materiella. Hon plågas av detta och strävar efter att få komma tillbaka till sitt himmelska hem. Detta blir möjligt för henne om hon får del av en hemlig kunskap, gnosis, som förmedlas av de gnostiska lärarna.” (ur förordet till: Irenaeus, Mot heresierna, Artos, 2016, sid 15)

Kan frimureri sägas vara kristet?

”I Sverige infördes och utvecklades frimureriet under 1700-talet. Det kom att präglas av den religionssyn som var förhärskande i dåtidens samhälle. Mycket av Ordens symbolik hämtar därför sina förebilder från Bibeln. Ritualerna använder sig av bibliska bilder och skeenden. Ordens uppfattning om etik, moral och rättsmedvetande överensstämmer på samma naturliga sätt med den traditionellt kristna synen att reglerna för ett rätt liv följer ur en kristen tro. Den kristna etiken står i förgrunden.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

”Men Orden har även sina rötter i renässansens humanism, som satte individen i högsätet, och i upplysningstidens filosofi med dess betonande av både förnuftstro och på erfarenhet grundad kunskap. Gud, dygd och odödlighet blev kärnord. Grundläggande tankar inom 1700-talets frimureri var dessutom ’gemenskap i broderlig kärlek med gemensam strävan till allt det som är varaktigt, vackert och gott.’” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Det är enkelt att säga, att någonting står på kristen grund. Men för att kunna avgöra relevansen i ett sådant påstående må man ha en uppfattning om vad ’kyrka’ är. I ett samhälle som vårt; präglat av privatreligiositet och diversifiering, har det blivit svårt att ha en ensad bild. Var och en har kommit att äga rätten att göra sina egna definitioner och sanningar. Men ett bra sätt att börja göra sig en bild av vad som menas med ’kyrka’ kan läsas i dokumentet Road to Unity:

”Kyrkans natur och kännetecken: Genom sin natur är kyrkan intimt relaterad till mysteriet Treenig Gud som uppenbarar sig själv genom Kristus och Helig Ande (Ef 5:32). Det är ’skattkammaren i Guds outsägliga mysterier” (Johannes Chrysostomos). Ingen explicit och komplett definition av termen ”Kyrka” finns i Skriften eller Traditionen. Vad vi finner är många bilder och symboler genom vilka vi indirekt kan lära känna Kyrkan. I enlighet med Skriften, är Kyrkan ”Kristi kropp (Rom 12:4f, 1 Kor 12:13f), ’Guds folk’ (1 Pet 2:10), Guds ’hushåll’ eller ’tempel’ (1 Tim 3:15, Ef 2:19, 1 Kor 2:16f), ’det kungliga prästerskapet’ (1 Pet 2:9), ’Kristi brud’ (Mark 2:20, Matt 25:1ff, Upp 21:2), ’Guds vingård’ (Jes 5:7). Traditionen ger oss även beskrivningar i vilka en eller annan aspekt av Kyrka är uttalad: hon är episkopal i sin struktur, har en prästerlig och karismatisk karaktär, är en gemenskap av troende, sammansatt av alla sanna troende i alla tider samt mänskligheten förenad i Gudamänniskan.” (‘The Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission,’ III. Ecclesiology, sid 186)

Det som är värt att påpeka är att det är denna Kyrka som fått uppdraget, samt äger, att uttolka vad som kan sägas vara kristet i den mening att det följer det som överlämnats genom apostlarna.

När så något som är danat på 1700-talet och som präglats av den tidens tendenser, vilka alla (reformation, upplysningsfilosofi, individcentrering etcetera) är problematiska i traditionell kristen förståelse, bör talet om ”att stå på kristen grund” ifrågasättas. För den perioden efter reformationen, med upplysningstidens ideal där Gud trängs allt längre ut i periferin och bli en privatangelägenhet, har kommit att prägla människor och samhälle in till våra egna dagar.

”Konfrontert med det pågående kulturskifte blir utfordringen etter mitt skjønn å gjenvinne en bibelsk forståelse av hva det vil si å være kirke. For at dette skal kunne skje, må vi ta et oppgjør med vår tids privatreligiøsitet. I vår sammenheng dreier det seg først og fremst om den religiøse individualisme som særlig har preget reformatorisk kristendom. Lutherdommens budskap om “nåden alene” adresseres til den enkelte og vidnesbyrdet om frelsen krever ingen annen sosial formidling enn det som sies fra prekestolen. Denne adskillelse av det åndelige fra det sosiale usynliggjør nødvendigvis trosfellesskapet som institusjonell ramme om evangeliet. Som åndelig realitet tar “kirken” form når og hvor evangeliet forkynnes slik at det vekkes til tro. Forståelsen av at troslivet ikke er avhengig av bestemte ytre former, skulle så i statskirkesystemet føre til at ’kirkevesenet’ ble redusert til kerygmatiske og kultiske funksjoner i borgersamfunnet. I fraværet av reelle menighetsfellesskap søkte vekkelsesbevegelsene i det attende århundre å forankre troen i det borgerlige samfunns foreningskultur. Men denne religiøse samfunnsmodell utviskes idag i takt med oppløsningen av den borgerlige livsform.” (Biskop Roald Nikolai, Hva vil det si å vaere kirke, Gammalkatolsk idédebatt, 2016-12-09)

Vari ligger problemet med frimureriets illusoriska dragningskraft?

”Vår tid pressar oss allt hårdare. Osäkerheten i tillvaron, uppvärderingen av det materiella och förlusten av traditionella värden är grogrunden för ett tilltagande främlingskap människor emellan, en farlig isolering mitt i kollektivet. I denna situation har frimureriet idag något väsentligt att ge: Att bibehålla människan och människans värde i vårt samhälle.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Om nu frimurarorganisationer presenterar en analys som säkert delas av många, att individen blir allt mer isolerad och pressad i tid och av materialism. Om nu förlusten av traditionella värderingar har negativ effekt. Varför väljer man då att fortsätta på den inslagna vägen; den upplösning av värden och tradition som inleddes med renässansen, förstärktes i upplysningstiden och i stort möjliggjordes av reformationen? Dessutom i en egen organisation som står utanför Kyrkan och håller sig med hemliga ritualer som bara vissa invalda får tillgång till.

”Men Orden är inte profillös. Den står för något genom sina ritualer, ceremonier och symboler.”

”Det inre arbetet med ritualbundna gradgivningar är som vi tidigare uppgav inte offentligt. Den som upptas i Orden eller recipierar i högre grad får under receptionen upplevelser, som ger honom värdefulla och berikande minnen för livet. Kännedom i förväg om vad som sker skulle till stor del försvaga pedagogiken och förta verkan av intrycken. För medlemmen upplevs den ålagda tystnadsplikten om ritual- och gradgivning som naturlig. Orden har ett gradsystem med tio grader där medlemmen stegvis genomgår en utvecklingsprocess. Den gradindelade framställda uppbyggnaden med dess pedagogik har som syfte att berika medlemmen vad gäller personlig utveckling, brödragemenskap och barmhärtighet.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

I den kristna Kyrkan växer människan gradvis. För var söndag, genom varje bön och varje gång jag läser Skriften eller kyrkofäderna ökar min förståelse och kunskap. Evangeliet – budskapet om Guds seger över döden – innehåller allt och döljer inget för den som söker med öppet hjärta. Kyrkans riter och mysterier – som står som modell för alla ordenssällskap – är (om man vill prata historia som är längre än 275 år) i linje med hur de första kristna firade gudstjänst. Kyrkan är, enkelt uttryckt, den Ordning som allt annat är beroende av.

”Några åsidosätter sanningen. De kommer med lögnaktiga läror och ägnar sig åt ändlösa legender om förfäderna som snarare för till diskussioner än till att bygga Guds hus genom tron (1. Tim 1:4), som aposteln säger. Genom listigt uttänkta likheter förvrider de sinnet på de oerfarna och tar dem till fånga. De förvränger Herrens ord, de är usla uttolkare av det klart utsagda, och de förvillar många under anspråk på att äga kunskap från honom som har grundat och ordnat allt detta, som om de hade något högre och större att visa upp än den Gud som har skapat jorden och allt som finns på den.” (Irenaeus, Mot heresierna, sidan 23)

Behoven finns men människor behöver Kyrkan.

”Balansgången mellan att bevara det positiva från en gången tid, att inte glömma kulturarvet och att bejaka en sund förändring och utveckling är inte alltid lätt. Kanske är det mot denna bakgrund det i dag finns ett ökat behov av att diskutera de existentiella och etiska frågorna såväl i litteraturen och medierna som man och man emellan. Många gånger är emellertid detta präglat av vår tids individualism och krav på upplevelser. Resultatet blir ofta en diffus mångfald, avsaknad av stabilitet och hållbar andlig vägledning.” (www.frimurarorden.se, hämtat 2017-11-06)

Kanske är det så att frimurarorganisationen är snubblande nära sanningen. Som en produkt av 1700-talet är den också frukten av det de själva kritiserar: ”vår tids individualism och krav på upplevelser”. ”En diffus mångfald [i] avsaknad av stabilitet och hållbar andlig vägledning” är inget annat än en adekvat diagnos för vår tid. Men varken svar eller lösningar finns i något som försöker kopiera äkta vara.

Religion Eucharist Mass Church Body Of Christ”När vi nu har sanningens regel och ett tydligt vittnesbörd om Gud bör vi inte avvisa den fasta och sanna kunskapen om Gud genom frågor som leder till än det ena, än det andra svaret. I stället skall vi söka svaret på frågorna i den och öva oss i att söka den verklige Gudens hemligheter och planer. Vi skall växa till i kärlek till honom som har gjort och gör så mycket för oss, och aldrig överge den tro i vilken det förkunnas att han ensam är sann Gud och Fader, som skapade denna värld, som danade människan och kallar de sina från det mindre till det större.” (Irenaeus, Mot heresierna, sidan 121)

Släpp dem loss ur frimureriet. Låt dem komma hem till Fadershuset.
Såväl Kyrkan som världen behöver er dugliga, lojala män.

Franciskus Urban

Här exempel på inomkyrklig ordensverksamhet: www.port-royal.se

Läs del 2: Frimureriet – en uppföljning (Publicerad 2017-11-18)

 

Om tyranni – att lära om, från och ur det som passerat

NY LITTERATUR: ”Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder (Albert Bonniers förlag, 2017).

Mottot här på Gammalkatolsk idédebatt är ”det väl beprövade är ännu möjligt”. Det väl beprövade är alltid kopplat till tid som passerat. Ingenting som testas idag eller kommer att testas kan kallas beprövat. Även begreppet tradition har en koppling till förfluten tid. Men såväl ’beprövad erfarenhet’ och ’tradition’ syftar framåt. Det väl beprövade är något väl fungerande; något som är värt att lämna vidare. Trots kopplingen till förgången tid äger erfarenhet giltighet i det kommande. Faktum är att det är först idag och i framtiden som erfarenhet kommer till sin rätt. Likaså handlar tradition till stor del av att vidareföra det goda till kommande generationen.

Tro på sanningen

Problemet i en tid då allt som är beprövat och andas tradition ses på med oblida ögon; som, i värsta fall, något ont, är att mycket gott raderas och faller i glömska. Så är det, exempelvis, med begreppet sanning.

Snyder-Tyranni-Albert-Bonniers-FörlagTimothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad amerikanska priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-talshistoria. I sin senaste bok ”Om tyranni” drar han tjugo lärdomar från 1900-talet. Boken skrevs i samband med och efter det senaste presidentvalet i USA. Ett av hans kapitel handlar om sanningen och Snyder menar att det är nödvändigt att ”tro på sanningen”.

”Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allt bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.”

Detta ger att relativism – i form av såväl värde- som sanningsrelativism – leder till ofrihet. För om allt plötsligt är ”sant” kommer till slut ingenting att vara sant. När mänskligheten utvecklat det atomistiska och individualistiska så långt, kommer ingen längre att vilja lyssna på något annat än det som bekräftar den egna ”sanningen”; de egna känslorna eller den egna världsbilden. Man vänder, som Snyder skriver, verkligheten ryggen.

”Du underkastar dig tyranniet när du inte vill se skillnaden mellan vad du vill höra och vad som faktiskt är sant. Att vända ryggen åt verkligheten kan kännas naturligt och behagligt, men resultatet är att du upplöses som individ, och då faller alla politiska system som vilar på individualism.”

Snyder nämner i kapitlet om sanningen Victor Klemperer. Han föddes i nuvarande Gorzów Wielkopolski i Polen och var författare, litteraturvetare och romanist. Kanske mest känd för sina dagböcker från nazitiden.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.” (Victor Klemperer)

Klemperer och andra iakttagare av totalitarismen har konstaterat att sanningen dör på fyra sätt. Den fjärde, skriver Snyder, är ”malplacerad tro. I den ingår sådana självförgudande anspråk som presidenten reste när han sade att ’jag är den ende som klarar det’ eller ’jag är er röst’. När tron stiger ner från himlen till jorden på detta sätt blir det ingen plats över för de små sanningarna som vårt eget omdöme och våra egna erfarenheter lär oss.”

”När sanningen väl hade fått orakelkaraktär och inte vilade på fakta spelade bevismaterial ingen roll. ’Att förstå är meningslöst, man måste tro. Jag tror på Führern.’”

”Fascisterna hade ingenting till övers för den dagliga tillvarons små sanningar, de älskade slagord som lät som en ny religion och föredrog kreativa myter framför historia eller journalistik. De använde nya medier, på den tiden radion, till att bygga upp ett trumsmatter av propaganda som väckte känslor innan någon hann kontrollera fakta. Och nu som då förväxlar många människor tron på en tungt belastad ledare med sanningen om den värld vi alla delar.”

Snyder tar 1900-talets värsta ideologier som exempel och låter vår egen samtid speglas i hur dessa tyranner och diktaturer kunde växa fram. Men han stannar inte vid nazism och fascism utan hänger samtidigt upp kommunismen som en jämbördig kandidat att vara värst i klassen. En särskild varningsklocka menar han – helt korrekt – är den tid som i mycket liknar 1900-talets första årtionden vi själva lever i och som kommit att kännetecknas som tiden efter sanningen. Postsanningen, skriver Snyder, är prefascism.

Försvara institutionerna

Ett nödvändigt för att skydda sig mot tyranni är att hålla fast vid och försvara institutionerna. ”Det är institutionerna som hjälper oss att bevara vår anständighet. De behöver också vår hjälp. Tala inte om ’våra institutioner’ om du inte gör dem till dina genom att handla på deras vägnar. Institutioner skyddar inte sig själva. De faller en efter en såvida inte var och en försvaras från första början. Välj alltså en institution som ligger dig varmt om hjärtat – en domstol, en tidning, en lag, en fackförening – och ställ dig på dess sida.”

Kanske skall vi ta detta till efterrättning när de myndigheter som är satta att försvara oss: Polis och Försvarsmakt, kommer på tal. Att ställa sig själv frågan om det är ”min Polis” eller ”mitt försvar” kan kanske nyansera debatten. Därmed inte sagt att det (säkert) inte finns förhållanden som kan förbättras i såväl organisation som enskilda myndighetsutövare. Men vad händer den dagen opinionen påverkats så på djupet att ingen längre sympatiserar med tanken att vi behöver såväl polis som en försvarsmakt.

”Vi utgår gärna från att institutionerna automatiskt ska motstå även de mest direkta angrepp. Det var just det misstag som vissa tyska judar begick rörande Hitler när nazisterna hade bildat regering.”

”Det var uppfattningen bland många förnuftiga människor 1933, precis som det är uppfattningen bland många förnuftiga människor i dag. Misstaget ligger i att tro att härskare som kommer till makten med hjälp av institutioner inte an förändra eller förstöra just de institutionerna, ens när det är exakt vad de har sagt sig ämna göra. Ibland är det verkligen revolutionärernas avsikt att ödelägga institutionerna på en gång. Det var vad de ryska bolsjevikerna gjorde. Ibland saknar institutioner livsduglighet och funktion och har förvandlats till en skenbild av vad de varit en gång i tiden, och därmed förstärker de nyordningen i stället för att motarbeta den. Det var vad nazisterna kallade ’Gleichschaltung’, likriktning av staten och partiet.”

Robespierre_exécutant_le_bourreau
Teckning visande Robespierre giljotinera skarprättaren efter att denne giljotinerat alla andra.

Institutioner är inte enbart statliga myndigheter. Som Snyder skriver kan det handla om, exempelvis, en tidning eller en ideell förening. Eller monarkin. En institution är något varaktigt och stabilt; något som åtnjuter tillit och auktoritet. Helt enkelt en samhällets upprätthållare. Kyrkan är en institution och kanske ett av de tydligaste exemplen på hur den politik som förts under inte minst 1900-talet för att bryta ner väl beprövad erfarenhet och tradition har verkat. Kyrkan i Sverige övertogs som institution av den världsliga makten efter reformationen och i år, fem hundra år senare, fastslogs åter att ”majoritetssamfundet Svenska kyrkan” är en politisk maktapparat, skild från den egentliga institutionen.

Att ha kontroll och makt är för den postmodernistiska ideologin viktigare än sanning. Ingen trodde väl på allvar att människan var så svag för lögnen i en tid – vår tid – som är så upplyst.

Vi har mycket att lära om, från och ur den tid som har passerat. Det är där vi finner erfarenheter. Såväl avskräckande exempel och de väl beprövade.

Franciskus Urban

 

Jo, gå ut och gör alla folk till lärjungar! Om rätten att välja Kyrka utan politik.

Det talas om kyrkoval. I helgen (17 september) hålls ”kyrkoval” i samfundet Svenska kyrkan, där mer eller mindre politiska partier och så kallade nomineringsgrupper kämpar om makten. Det största politiska partiet i samfundets högsta beslutande organ (det så kallade ’kyrkomötet’) är Socialdemokraterna. Ett annat politiskt parti som inget hellre önskar än att ”ta över” är Sverigedemokraterna som samtidigt hävdar att ”politiseringen av samfundet måste upphöra”.

Sveriges television rapporterar idag om Socialdemokraternas syn på (får vi förutsätta) vad kyrkan skall ägna sig åt. Och det är inte att bedriva mission, det vill säga sprida Evangeliet och därigenom omvända människor till Kristus.

Louise Callenberg, som är ledamot av kyrkorådet i en Stockholmsförsamling för Socialdemokraterna säger till Sveriges television:

-”Svenska kyrkans uppdrag är inte att omvända människor som har valt sin tro. Svenska kyrkans och Socialdemokraternas syn på det är ju snarare att vi ska finnas till för de människor som vill möta sin tro. Det är inte vårt uppdrag att missionera i de här områdena, absolut inte.” (SVT Stockholm, 2017-09-14)

Vad menar Callenberg? Att det inte är kyrkans uppdrag att föra människor till tro på Kristus? Att uppdraget är att finnas till för människor som vill möta sin tro, det vill säga tillbe profeten Muhammad eller någon av de många gudarna inom Hinduismen?

Detta uttalande visar på antingen okunskap eller aningslöshet, alternativt att de politiska krafter som härskar i ”Sveriges största medlemsorganisation” (jo, man beskriver sig själv så) önskar att människor inte skall kunna möta Frälsaren.

Nu utgör medlemmarna i samfundet Svenska kyrkan inte mer än 0,002 procent av världens kristna. Men det rör sig ändå om sex miljoner människor som, till följd av politisk maktambition, löper risk att förledas. Det är därför stor lycka att man som kristen inte (längre) är lagligt skyldig att tillhöra denna ”folkrörelse”.

bibleMen hur är då synen på frågan om mission i Kyrkan i världen? Den kristna traditionens främsta vittnesbörd, Bibeln, återger ett av de mest kända Jesus-orden:

”Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Det talas om kyrkoval. Alla har rätten att välja Kyrka utan politik.

Franciskus Urban

Observera att denna text inte tar ställning för något politiskt parti utan diskuterar ett sak- och principförhållande.

 

 

Hur skulle den moderna tolkningen av kristen tro överhuvud taget och med trovärdighet kunna tilltala män?

Sveriges television rapporterar den 22 augusti att andelen kvinnor som uppger att de har en tro är betydligt större än männen. Analyschefen vid Svenska kyrkans forskningsavdelning bekräftar med att ”kvinnor har i högre grad en kristen tro”.

I samband med reformationen på 1500-talet förbjöds en mängd fromhetsuttryck. Bruket av ikoner upphörde, kloster tvingades stänga, munkar och nunnor drevs i landsflykt, människor skulle hålla sig på hemmaplan i stället för att ge sig ut på pilgrimsvandringar. Doften av rökelse i mässorna föll, trots biblisk förankring, i glömska.

Thomas_Cole,_The_Voyage_of_Life,_1842,_National_Gallery_of_Art
”The Voyage of Life: Manhood” (Thomas Cole)

Mariafromheten, liksom förebilderna i helgon och martyrer, sågs på med misstänksamhet. Det vi idag känner som samfundet Svenska kyrkan; den Lutherska kyrkan i Sverige, blev allt mer politiserad samtidigt som det teologiskt kom att handla allt mer om en ”allmän god gud”. Läran relativiserades. Samfundet feminiserades, moderniserades och urvattnades på bekostnad av att de troende, både män och kvinnor, kan finna sin väg och plats i den kristna gemenskapen.

I vår tid präglas kristendomen av att vara ”relevant” och den tar allt mer intryck av den omgivande världen samtidigt som acceptansen av individuella tolkningar blir påtaglig.

”’I min faders hus finns många rum’ står det i Bibeln och det verkar vara ungefär så de flesta svenskar väljer att tolka kristendomen – att det finns många rum och utrymme att fritt tolka vad man vill tro på. Erika Willander, forskare i sociologi, har i sina studier sett att det har blivit viktigt för svenskar att markera att man formulerat sin tro själv.
– Det är viktigt för legitimiteten i Sverige att man har formulerat sin tro själv, att det inte är någon som har prackat på mig den. Det är specifikt för de som tillhört den lutherska kyrkan, säger hon.”

Samtidigt med denna långdragna och nedbrytande process av såväl fromhetsuttryck och traditionella kristna kärnvärden, ägnas stor energi i den Lutherska kyrkan åt animerat kiv över vem som skall bestämma. ”Valrörelsen” är i full gång och verkar i stort handla om Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Precis som i den norska Lutherska kyrkan tävlas det om vem som är ”mest kristen”.

Läs mer om ”Kristne verdier og politiske merkesaker

Trösten, ja hoppet, finns. En annan väg är möjlig och trampas av fler och fler i Europa och här hemma. En tidigare svårupptäckt stig blir nu känd och verklig. Symboliken med den smala vägen är tydlig. Många förstår att den breda väg som majoriteten rör sig på inte bjuder det människan djupast behöver.

Pilgrimerna som rör sig längs den smala stigen vandrar i vetskap om vem som är Herre. Där söks heligheten i livet. Där närs en vilja att inte ”gå till kyrkan”, men att vara kyrka. Man är samlad runt sin biskop. På en rastplats längs vägen, på historisk mark i Norden, installerades i augusti månad en Prior för en klosterorden. Dessa pilgrimer arbetar med sig själva. De ber och arbetar tillsammans. Det finns inget behov av vare sig partier eller att vara ”relevant och i takt med tiden”. Relevansen och realiteten är det som en gång uppenbarats och som måste levas och föras vidare. Traditionen och sanningen.

Red.

#bildaeuropa
#formeurope

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban