Tagg: Kyrka

Hur skulle den moderna tolkningen av kristen tro överhuvud taget och med trovärdighet kunna tilltala män?

Sveriges television rapporterar den 22 augusti att andelen kvinnor som uppger att de har en tro är betydligt större än männen. Analyschefen vid Svenska kyrkans forskningsavdelning bekräftar med att ”kvinnor har i högre grad en kristen tro”.

I samband med reformationen på 1500-talet förbjöds en mängd fromhetsuttryck. Bruket av ikoner upphörde, kloster tvingades stänga, munkar och nunnor drevs i landsflykt, människor skulle hålla sig på hemmaplan i stället för att ge sig ut på pilgrimsvandringar. Doften av rökelse i mässorna föll, trots biblisk förankring, i glömska.

Thomas_Cole,_The_Voyage_of_Life,_1842,_National_Gallery_of_Art
”The Voyage of Life: Manhood” (Thomas Cole)

Mariafromheten, liksom förebilderna i helgon och martyrer, sågs på med misstänksamhet. Det vi idag känner som samfundet Svenska kyrkan; den Lutherska kyrkan i Sverige, blev allt mer politiserad samtidigt som det teologiskt kom att handla allt mer om en ”allmän god gud”. Läran relativiserades. Samfundet feminiserades, moderniserades och urvattnades på bekostnad av att de troende, både män och kvinnor, kan finna sin väg och plats i den kristna gemenskapen.

I vår tid präglas kristendomen av att vara ”relevant” och den tar allt mer intryck av den omgivande världen samtidigt som acceptansen av individuella tolkningar blir påtaglig.

”’I min faders hus finns många rum’ står det i Bibeln och det verkar vara ungefär så de flesta svenskar väljer att tolka kristendomen – att det finns många rum och utrymme att fritt tolka vad man vill tro på. Erika Willander, forskare i sociologi, har i sina studier sett att det har blivit viktigt för svenskar att markera att man formulerat sin tro själv.
– Det är viktigt för legitimiteten i Sverige att man har formulerat sin tro själv, att det inte är någon som har prackat på mig den. Det är specifikt för de som tillhört den lutherska kyrkan, säger hon.”

Samtidigt med denna långdragna och nedbrytande process av såväl fromhetsuttryck och traditionella kristna kärnvärden, ägnas stor energi i den Lutherska kyrkan åt animerat kiv över vem som skall bestämma. ”Valrörelsen” är i full gång och verkar i stort handla om Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Precis som i den norska Lutherska kyrkan tävlas det om vem som är ”mest kristen”.

Läs mer om ”Kristne verdier og politiske merkesaker

Trösten, ja hoppet, finns. En annan väg är möjlig och trampas av fler och fler i Europa och här hemma. En tidigare svårupptäckt stig blir nu känd och verklig. Symboliken med den smala vägen är tydlig. Många förstår att den breda väg som majoriteten rör sig på inte bjuder det människan djupast behöver.

Pilgrimerna som rör sig längs den smala stigen vandrar i vetskap om vem som är Herre. Där söks heligheten i livet. Där närs en vilja att inte ”gå till kyrkan”, men att vara kyrka. Man är samlad runt sin biskop. På en rastplats längs vägen, på historisk mark i Norden, installerades i augusti månad en Prior för en klosterorden. Dessa pilgrimer arbetar med sig själva. De ber och arbetar tillsammans. Det finns inget behov av vare sig partier eller att vara ”relevant och i takt med tiden”. Relevansen och realiteten är det som en gång uppenbarats och som måste levas och föras vidare. Traditionen och sanningen.

Red.

#bildaeuropa
#formeurope

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban

 

Ja, de moderna flosklerna står sannerligen i vägen

Varför skall man läsa Gammalkatolsk idédebatt? Jo, för att här hittar du inte bara den nödvändiga kritiken utan också lösningar; viktiga pusselbitar och nycklar för att komma vidare.

Tag som exempel Susanna Birgerssons krönika i Expressen (2017-06-11) med rubriken ”Kan samtiden sluta kladda på vår historia?” Det är en berättigad fråga som hon matar ytterligare med att ”de moderna flosklerna står i vägen för mötet med den medeltida människan”.

Birgersson åker till Gotland men undviker politikerveckan. Mingel och snabba analyser är inget för henne. I stället besöks ön under lågsäsong för att då kunna besöka kyrkor. Orkidéer och syrenhäckar i all ära men det är de medeltida kyrkbyggnaderna som toppar. Hon frågar sig dessutom vilka det var som lät bygga dem.

”Hur var livet för en gotländsk bonde, fiskare eller handelsman på 1100-talet? Hoten om missväxt och sjukdom, krig och plundring var naturligtvis ständigt överhängande.” Trots allt det som hotade tillvaron ”fanns energin och beslutsamheten att bygga magnifika kyrkor”.

rökelse
Interiör från S:t Nikolaus, Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona

Detta är en viktig iakttagelse. Trots dålig tillgång på mat, trots yttre hot så lades tid och resurser på att bygga kyrkor. Men Birgersson utelämnar det viktigaste, nämligen att det inte var kyrkorna i sig; byggnaderna, som var det primära utan det som försiggick inne i dem. Hon tar inte läsaren hela vägen utan utelämnar Treenig Gud till vars ära kyrkan byggs. Det var mässan och de sakramentala handlingar som firades inne i kyrkan som var anledningen. Det var det liturgiska livet inför altaret, bönerna och psalmerna som tillsammans med rökelsen förenades med änglarnas sång. Det var försmaken av himmelriket och mottagandet av det allra heligaste som var mödan värd.

På samma vis beskriver hon det anslag i kyrkan genom vilket samtiden gör sig påmind. På detta läser hon och andra besökare om hur ”kyrkan alltid har varit en ’mötesplats’. På 1200-talet liksom nu”. Hon tar del av att besökare, via anslaget, bjuds in att ”sitta ner, blunda och lyssna till tystnaden”. Samma anslag bedyrar även besökaren att ”upplevelsen och tankarna är dina egna” samt uppmuntrar till att låta ”dem komma!”

”Klotter” kallar Birgersson både anslaget och det uppklistrade moderna konstverk som försöker likna en medeltida målning. Kritiken mot det privatreligiösa anslaget är i allra högsta grad berättigad men även här fastnar hon i det putsade murverket. Varför, utöver det estetiska och att det stör bilden av autenticitet, är det fel? Vem är det som skall mötas? Varför – åter igen – skall det vara så svårt att nämna själva anledningen till att de gotiska stenportalerna och välbevarade glasmålningarna alls kom till?

Birgersson vill så gärna förstå den medeltida drivkraften, byggnadskonsten, poesin och filosofin; den som gör att ”världen kan vidgas en aning”. Men det låter sig bara göras om man tar steget vidare och söker det som drev, motiverade och höll människor uppe; det som fick dem att så, skörda, skydda, skriva och bygga: Den kristna tro som några århundraden tidigare hade kommit hit till världens ände. Allt annat förblir moderna floskler.

Franciskus Urban

 

Regeringen: Kulturarv utan spår av kristet arv

Oavsett vad man anser om förhållandet mellan Kyrka och stat, måste man konstatera att den kristna tron och traditionen utgör en omistlig del i framväxten av det vi idag menar är vår civilisation. Inte minst det som skulle bli och idag är Sverige har ”det kristna” med sig i sitt arv. Både i form av kultur och levande tro.

Tidigare i år lade regeringen fram sin kulturarvsproposition. I den ”beskrivs regeringens övergripande kulturarvspolitiska prioriteringar och en rad bedömningar och förslag presenteras, bland annat en ny museilag.” Lagförslagen föreslås träda i kraft 1 juli 2017 (se pressmeddelande här). En intressant fråga att ställa sig är hur denna proposition behandlar just det kristna som del i kulturarvet.

Vad är kulturarv?

Riksantikvarieämbetet, som lyder under Kulturdepartementet, är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor om kulturarvet och kulturmiljön. Kulturarv definieras av RAÄ som ”alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etc.) för mänsklig påverkan. Oavsett om det skrivs i obestämd eller bestämd form – kulturarv eller kulturarvet – innefattar det en mångfald av kulturarv. Ibland kan begreppet preciseras för att belysa särskilda delar av samhällsutvecklingen, till exempel det biologiska kulturarvet, det industriella kulturarvet eller modernismens kulturarv.”

Ola Wong skriver, med betoning på förslagen i propositionen som rör de statliga museerna, i Svenska Dagbladet att det är ”oroande att regeringen föreslår att normkritiska Riksantikvarieämbetet (RAÄ) blir politisk överrock åt museerna, med övergripande nationellt ansvar för museifrågor. Det sker samtidigt som identitetspolitiken och new public management håller på att spåra ur på Riksantikvarieämbetet, vilket inte minst den paniska mängden mejl från oroliga anställda i min inkorg vittnar om.” (SvD 2017-05-12)

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke säger, på regeringens hemsida och i anslutning till propositionen, att ”kulturarv kan förstås som spår och uttryck från det förflutna som tillskrivs värde och används i samtiden. Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid.”

Lägg märke till att förslaget för en ny kulturarvspolitik syftar mot ”ett Sverige som håller ihop”. Men hur det skall gå till då man skalar bort och inte med ett ord nämner det som i många stycken var en förutsättning för vår civilisation är en gåta.

Det kristna arvet i kulturarvspropositionen

Frågan är alltså hur propositionen behandlar det kristna i vårt kulturarv. Vid en ordsökning i det 240 sidor långa dokumentet finner man att ordet ”kristen” förekommer exakt noll (0) gånger. Ordet ”religiös” återfinns på en (1) plats där det heter att ”religiösa sedvänjor har förts vidare inom ramen för institutioner av ibland mycket stor stabilitet över tid”. Religiositet är alltså, skriver regeringen, något som (förr) har förts vidare. Det tillhör alltså det förgångna. Det är, enligt propositionen, inget som skall ingå i kulturarvet i framtiden. ”Kulturarvet är inte något statiskt utan förändras över tid” sa kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Och i propositionen förändras vårt kristna kulturarv helt sonika bort.

Mer specifikt hur regeringen med Kulturdepartementet i spetsen resonerar, framgår en bit in i propositionen:

”Huvudpoängen med att utgå från och främja en begreppsanvändning inom kulturpolitiken av det slag som föreslås här, är att skapa en förståelse för att tolkning och omtolkning av vad som hör till kulturarvet ständigt pågår. Det innebär förvisso inte att dessa förändringar är godtyckliga eller att de sker över en natt. Vissa föreställningar om vad som hör till våra gemensamma arv är mycket stabila över tid, andra ändras betydligt fortare. Många konstföremål har kvaliteter som gör att de över sekler betraktats som värdefulla och bevarandevärda. Religiösa sedvänjor har förts vidare inom ramen för institutioner av ibland mycket stor stabilitet över tid.” (Prop. 2016/17:116, sid 59)

Det går med andra ord att tolka regeringens föreslagna politik så att utfasningen av det kristna i vårt kulturarv inte sker godtyckligt, utan görs medvetet. Även om det inte ”sker över en natt”. Och det lär bli en lång natt. I dubbel bemärkelse.

I rättvisans namn skall här redovisas att ”kyrkan” (i bemärkelse Svenska kyrkan) nämns några och tjugo gånger. Detta i ett och samma avsnitt vilket behandlar bodelningen mellan den forna statskyrkan och staten. ”Det handlar både om grundläggande frågor som relationsändringen mellan kyrkan och staten vid millennieskiftet och ny lagstiftning på flera områden”. Här nämns även ”kyrka” som byggnad och kulturminne vilket får stå som symbol för det arv som, innehållsmässigt, skall skrivas ut ur vårt kollektiva minne.

Ansgarius_predikar_Christna_läran_i_Sverige_by_Hugo_Hamilton”Det kristna” har i grund och botten alltid främst handlat om människor. Inte om byggnader. Allt sedan 800-talet då benediktinermunken Ansgar sändes till ”världens ände” (Birka) har det handlat om människor och hur de traderar (för vidare) den kristna tron. Det lär inte förändras i framtiden, inte minst om man får tro hur och med vilken okänslighet kulturarvspropositionen talar om kyrkobyggnader. Eller vad sägs om begreppet ”kyrklig övertalighet”? (Prop. 2016/17:116, sid 157).

Samhället och det gemensamma

Under rubriken ”Stat-kyrkareformen och det kyrkliga kulturarvet” beskrivs i propositionen hur ”kyrkomötet [år 1999] beslutade om ny kyrkoordning och den 1 januari 2000 ersattes statskyrkan Svenska kyrkan av trossamfundet med samma namn. Denna reform måste betecknas som en av de viktigaste som genomförts även inom det, i vid mening, kulturpolitiska fältet. I förlängningen av en tydligare uppdelning mellan staten och den protestantiska kyrkan ligger också en viktig symbolisk och kulturell förändring i synen på vad som tillhör det för samhället gemensamma.”

Natten kommer att bli mycket lång. Även om man från ett sen-modernistiskt (post-modernt) och kulturradikalt håll försöker skriva ut kristen tro ur den rätta föreställningsvärlden vill man inte se att begreppen ”samhälle” och ”stat” inte är synonyma. Så länge det finns kristna kvar i Sverige kommer de att vara ingående i det samhälle som regeringen nu vill skriva ut allt kristet arv från. Det kommer med andra ord aldrig att låta sig göras!

Modernismen som hot mot ett samhälle som håller ihop

En helt annan del i kulturarvet handlar om arkitektur. Och jag kan inte låta bli att i sammanhanget nämna en artikel i Business Insider från 2013, där professorn i matematik och stadsteori [Urban theory], Nikos Salingaros, menar att ”modernismen är det värsta som hänt arkitekturen”:

”Som Salingaros förklarar, är det inte bara omöjligt att ha någon ”grön” arkitektur inom en modernistisk ram, utan modernismen uppmuntrar oss dessutom att förneka våra biologiskt utvecklade sinnen och omfamna en onaturlig, omänsklig byggd värld – och varför? Eftersom det finns en hel del pengar och makt bakom dessa ”modernistiska lådor”. Som Salingaros uttrycker det: Arkitektonisk utbildning sedan Bauhaus, med fortsättning till idag utan avbrott, lär eleverna att tolka byggda former enligt mycket märkliga abstrakta kriterier, och inte genom egna biologiskt utvecklade sinnen och kognitiv intelligens. Detta är radikalt träning i sensorisk förnekelse, desensibiliserande människor så att deras tolkning av världen kan definieras av andra med en agenda.”

Frågan är alltså varför modernismen bara skulle vara skadlig för arkitektur? Vad händer med människans hälsa och möjlighet till själslig växt? Vad händer med oss som människor? Det är bara att se på kulturområdet där vi nu skall uppfostras och likt modernistiska och atomistiska lådor fyllas med ett nytt kulturarv utan minsta spår av ”det kristna”.

Franciskus Urban

 

500 års kamp – men det går inte att värja sig mot sanningens nedslag.

Efter artikeln om reformationen som den stora sekulariseringen finns det anledning att gräva ytterligare i synen på kyrka och kultur. I SvD skriver bland annat Svenska kyrkans kulturarvssamordnare Henrik Lindblad att ”i det sekulariserade Sverige är det allt färre som går in i en kyrka för att möta Gud – men känslan av helighet består liksom viljan att skydda byggnaden. Religionen har lämnat plats för kulturarvet.” (SvD 2014-02-23)

Bara det faktum att Svenska kyrkan håller sig med en kulturarvssamordnare uppmärksammades av biskop Roald Nikolai i en krönika om den kyrkliga kulturen. Han pekar bland annat på att det kristna har trängts ut ur (stats-)kyrkan till förmån för det allmänt kulturvårdande. Kulten har helt enkelt bytt föremål och i detta kan skönjas tre tydliga mönster. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Fördjupningsläsning: Hva er kultur og hva er kirkens kulturoppgave

Så, när det under året firas femhundraårsminne av Luther och reformationen, kan det vara på sin plats att ställa frågan vilken roll denna har spelat i att forma vårt samhälle. Biskopen i Västerås, Mikael Mogren, vet på svar: ”En viktig förhistoria till det Sverige vi har i dag är reformationen.” Detta skriver han i en kulturkrönika i Västerås länstidning (VLT 2017-02-10)

Mogrens överordnade kollega, Dr. Antje Jackelén, har ju beskrivit vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” och att vi lever i tiden efter sanningen (”post-truth”). Innebörden av detta är att allt går att relativisera och att ett kommande steg på den vägen är total nihilism. Baksidan är att där allt är giltigt blir till slut allt likgiltigt. Det Mogren gör i sin krönika är inget annat än att bekräfta det som skett; hur kyrkan vid reformationen togs över av den världsliga makten, omformades till ett lydigt departement för att till slut bli ett museum för sin egen sotdöd. Och att såväl historia som sanning relativiseras och anpassas. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Mogren: ”På riksdagen i Västerås 1527 tog reformationen fart och på riksdagen i Västerås 1544 blev den befäst. Det var en blodig tid: Västerås belägrades, upproren avlöste varandra ute i stiftet, och både biskopen och domprosten avrättades på kungens befallning.”

Luther var inte ensam i tankesmedjan men brukar anges som den store reformatorn. Även om han som person inte kan beskyllas för allt som skulle komma att ske, var han en möjliggörare för kungar och världsliga ledare runt om i Europa att lägga beslag på kyrkan och sätta sig över både henne och läran. Nej, Luther menade sig vara en god katolik och Mogren redovisar att ”Martin Luther från början var juridikstudent, men sadlade om och blev en hängiven augustinermunk.”

staccoto_lightningDå har man liksom fått med en from ådra; en kontaktyta till det gamla på vägen in i det nya och moderna som Mogren menar har att tacka reformationen. Men varför avbröt Luther sina juridikstudier? Efter avlagd bakkalar-examen (ung. ’kandidatexamen’) hade man som student rätt att bära värja. Och Luther, menar flera forskare, inte bara bar sin värja som juridikstudent utan visste att använda den. Han var, hävdas det, involverad i två dueller och att han i den sista skulle ha dödat sin studiekamrat Hieronimus Buntz. Ångest över detta och inför en egen ”plötslig död” skulle enligt Dietrich Emme, som har forskat i saken, ligga till grund för inträdet i klostret.

Jag nämner detta eftersom den berättelse som vanligtvis berättas är att Luther hamnade i ett kraftigt åskoväder och att han lovade gå i kloster om han överlevde. Hans omvändelse kom under alla omständigheter med blixtens hastighet.

En sammanfattning på svenska av första delen av Dietrich Emmes ”Martin Luthers Weg ins Kloster”, (Regensburg 1991) finns här. Emmes bok i PDF-format här samt ytterligare en text av Emme själv här.

Vad mer har reformationen bjudit? Mogren, igen: ”Hon har visat vilken kvinnokraft som kom loss i och med reformationen. Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig kvinnorörelsens sentida landvinningar med kvinnor som poliser, domare, präster, militärer, utan detta första steg.”

Som om det inte finns kvinnliga domare i katolskt sinnade länder, eller dito poliser och militärer i exempelvis Frankrike, Spanien, Polen och Ryssland – länder i vilka inget har begåvats med den lutherska reformationens garantier för kvinnorörelsen. Däremot fanns det då och ännu i våra dagar kyrkligt drivna skolor, sjukhus och bibliotek; verksamheter som involverar såväl kvinnor som män. Mogren vill tillskriva reformationen även dessa institutioner.

Hur ser det då ut med Svenska kyrkans lokaler i denna vår lutherskt sekulariserade tid? Jag drar mig till minnes hur olika kulturella yttringar bara de senare åren har fått ta plats. Alltifrån magiska Harry Potter-mässor till stå upp-komedi på temat ”rosta Gud”. Jo, i det invigda kyrkorummet. Och nu bekräftar Mogren förståelsen av kyrkobyggnaden som en kulturarvsinstitution och ett museum:
”Det räcker att titta på domkyrkan så upptäcker vi vad rikedomarna från berggrunden kunde bekosta: Fem magnifika altarskåp av yppersta klass förvaras sedan senmedeltiden i domkyrkan. Det är en exceptionell samling, även internationellt, och som forskningsfält står altarskåpen bokstavligt öppna för framtida undersökningar.”

För att travestera en aforism som de käcka inspiratörerna (som drar stor publik i Svenska kyrkans lokaler) brukar sig av är att ‘oavsett hur du tror, så får du rätt’. Och Mogren är sannolikt inget undantag: ”Katedralernas och riddarnas tid hade nått zenit, även i Västerås, när Luther satte reformationen i rullning.”

Jag tror han har rätt – Det som skulle bli den Lutherska kyrkan föll för samma värja som ridderligheten. Redan när ovädret rullade in över oss.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Lösningen: Kyrkan som parallell storhet

Flera artiklar här på Gammalkatolsk idédebatt har det gemensamt att de tar upp samtidens problem. Inte minst de två senaste (”Svaret på krisen…” samt ”Otryggheten i en värld bortom sanning”) i vilka det till och med talar om kris. Vad som nu behövs är att på nytt tala om hoppfulla lösningar.

I de senare texterna har skolan, försvaret och polisen fått utgöra exempel på områden där det, utan att överdriva, råder oro och till och med kristillstånd. Ytterligare ett område där vi och hela västvärlden står inför mycket stora utmaningar är hotet om islamisering.

Jag skrev för något år sedan boken ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den förs ett resonemang om vad vi behöver för att kunna rusta oss inför, hantera och stå emot just islamisering. Det intressanta är att samma resonemang är applicerbart även på andra områden i samhället. För vad det handlar om är värderingar. Men värderingar kommer aldrig från ingenstans, utan de har alltid en källa som i vår kultursfär är den kristna tron. Och om källan sinar upphör flödet. Den enda instans som överhuvudtaget kan (eller borde kunna) upprätthålla detta är Kyrkan. Summan är att sekulariseringen är roten till dagens kris.

Tidigare idag fick jag en länk till en film med den anglikanske biskopen Michael Nazir-Ali. Det han, under dryga timmen, säger motsvarar i hög grad innehållet i min bok. Filmen är väl värd att se och för att ge en försmak vill jag citera honom i vad han, 36 minuter in i inslaget, säger om sekularisering (min översättning):

”Problemet, så klart, är den rådande sekularismen med sin tynande version; sin grunda version av judeo-kristna värderingar för vilka den inte kan redogöra […] Den rådande sekularismen är oförmögen att möta de utmaningar [vi står inför]. Den besitter inte modellen eller det spirituella ramverk som gör det möjligt för oss att möta denna utmaning.”

Vad som behövs är att Kyrkan intar en plats som parallell och jämbördig storhet till staten. Inte under eller avhängig staten. Inte beroende av staten. Inte styrd av det politiska. Hon är fri och obunden; som en spirituell och moralisk kompass i samhället. Bara så kan människor beredas tillgång till sanning och en fast grund för att kunna stå fast.

Samtidigt rapporterar Sveriges television idag om preliminär medlemsstatistik för majoritetskyrkan i Sverige. Den visar på rekordtapp för Svenska kyrkan för året 2016. Över 85 000 medlemmar lämnade och det förutsägs att år 2030 kommer endast 45 procent av befolkningen tillhöra samfundet. Vad som inte redovisas är vart alla dessa människor tar vägen i stället. Är utträdena konsekvenser av konversion? Är det resultatet av den ”lutherska sekularismen” eller bara rena protestyttringar?

Läs mer om känslostyrda utträden här

Frågan på det nya året borde därför vara: Vart tar du vägen för att kunna stå fast? Till vad?

Franciskus Urban

Den förblindande likhetsivern

Hur vill du ha samhället i framtiden? Hur vill du att det skall fungera, för dig och dina efterlevande? Vill du att samhället skall grunda sig på islams tolkning av exempelvis rättsmedvetande och religionsutövning? Om inte så är det du som måste handla så att det inte blir verklighet.

Jag vill redan nu bekräfta att detta låter hårt och ”förenklat”. Verkligheten är mer komplex (vilket i sig är ett problem eftersom det är svårt att överblicka vad som sker). Därför behövs ibland en karg och förtätad bild. Jag vill samtidigt föregripa eventuell kritik och understryka att denna text inte har till syfte att hetsa eller uppmana till handgriplig aktivism, men väl förändringar i tanke och handling. Det jag vill belysa och i den mån jag kan även bidra till är vad vi som människor och samhälle kan (bör) göra för att räta upp situationen. Eller rädda den, om du vill.

Fiktion eller verklighet?

Michel Houellebecq skriver i sin idéroman Underkastelse (2015) om en nära framtid i Frankrike där Muslimska broderskapet får makten i allmänna val med stöd från såväl socialisterna som de borgerliga partierna. Det som sägs vara en myt besannas och den nya regimen inför sharialagar i landet. Boken är väl värd att läsas. Mycket av innehållet är igenkännbart från utvecklingen här hemma i Sverige. En av Houellebecqs förtjänster är att faktiskt diskutera skeendena utifrån trosuppfattningar, något som knappt låter sig göras här hemma men som är ett måste. I boken talas om jihadister och militanta islamister som amatörer. I stället är det den politiska grenen av islam (ofta relaterad till som ”moderata krafter”) som vinner terräng och tar sig hela vägen till det högsta ämbetet; presidentposten.

Hur ser det ut här hos oss, i verkligheten? Skriv ”islam infiltrerar politiska partier” i valfri sökmotor och du finner en lång rad länkar till tidningarartiklar som rapporterar om just detta. Ett annat klassiskt exempel, som till och med nämns vid svenska lärosäten, är omvandlingen av socialdemokratins (tidigare) kristna rörelse som nu, sedan stadgeändringar och namnbyte, är öppen för människor av vilken tro som helst, men där just islam fått en plattform. Vidare har det gjorts politiska överenskommelser med islamska organisationer som garanterar politiskt inflytande. Läs dokumentet ”An Explanatory Memorandum on the General Strategic Goal for the Group in North America” från 1991 som i detalj beskriver hur Muslimska brödraskapet skall arbeta för att infiltrera den amerikanska samhällsstrukturen, både inifrån befintliga strukturer och genom nybildning av en rad ideella organisationer. Även om dokumentet skulle vara ett falsarium är det intressant och den lista med organisationer som nämns i brödraskapets plan överensstämmer till stor del med islamska organisationer som inrättats och bildats i Sverige.

[Edit (2017-02-26): Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, publicerade på fredagen (2017-02-24) en förstudie om Muslimska brödraskapet som beskriver etableringen av MB i Sverige och Europa och styrker den bild som ges ovan.]

Bilden i media

Men i Sverige sitter det hårt inne att det är trosföreställningar (eller avsaknad av dem) som ligger i botten av utvecklingen. Ett exempel på hur det resoneras kan läsas på debattsidan i Göteborgsposten där Devin Rexvid (socionom och forskare om hedersrelaterat förtryck och våld) i augusti i år, hedervärt, beskriver situationen i Sverige men helt – som så många andra – utelämnar den Kristna Kyrkan som motpol och resurs.

Möjligen kan man ibland se förslag om införande av ämnet ”livskunskap” i skolan som svar på behovet av fördjupning. Doktoranden i sociologi, Evin Ismail, menar i dagens SvD att ett sådant skolämne skulle motverka ”de subkulturella lockelserna i de extrema ideologierna”. Hon syftar visserligen på rekryteringen till IS bland unga och vilsna män. Men även för dessa vore det gott att det samhälle de nu finns i, i första hand, bärs upp av robusta strukturer och värderingar där kyrkan är given även när det gäller integration.

Idag skriver Ledarsidorna.se (Islam – oviljan och oförmågan att underordna sig) om hur svensk domstol i ett diskrimineringsmål böjer sig för en islamsk argumentation i strid mot hygienföreskrifter. Problemet med denna text är dock, liksom med den också dagsaktuella krönikan på Det goda samhället som även den behandlar islamism, är att islam tillsammans med ”PK-ismen” och kristendom (äldre än den som utvecklades från 1500-talet) utgör ett ekvivalent hot (sic.).

Sekulariseringen lämnar oss med saffransbullar och blaskigt kaffe

Det tycks råda en uppfattning om att det är ”religionerna” som utgör hotet mot det upplysta och moderna; mot en humanistisk utveckling i sekulär tappning. Det är här vi finner ett av de grundläggande problemen som måste adresseras: den sammansmältning av religiositet man från politiskt håll tenderar att verka för i syfte att kunna kontrollera åsikter som kan stå i strid med den världsliga makten. Det är inget nytt: kung Gösta (Gustav Vasa) var tidigt ute!

De flesta som engagerat sig mot islamismen, terrorismen, förföljelsen av kristna i mellanöstern och mot islams utbredning i största allmänhet tycks inte argumentera med ett kristet förhållningssätt eller för den kristna kyrkan som motvikt. De tycks inte vara för något alls. De är mest emot. Kanske är det därför de får bära etiketter som ”islamofober” och ”rasister”? för att de har en negativ angreppsvinkel.

Den kanske viktigaste orsaken till att framför allt vi, men även Frankrike och Europa i övrigt, står dåligt rustade inför det som nu sker är sekulariseringen. Enkelt uttryckt: Då vi efter reformationen och i upplysningens namn kastade ut tron på Treenig Gud och därmed successivt förpassade den kristna kyrkan allt längre ut i periferin med motiveringen att tro är något privat, rycktes samtidigt mattan undan för oss; den matta – den väv av gemensamma värden, moral, rättesnören och traditioner – som är grundläggande för ett samhälle att i längden kunna hålla ihop. Det behövs djupare och mer grundade traditioner än att, som just denna dag, samlas i ottan för att äta saffransbullar och njuta av ett luciatåg med rötterna i det sena 1800-talets Sverige.

Vi tillber alla samma gud?

En annan intressant dimension i detta är begreppet ”de tre abrahamitiska religionerna”. Detta har mer och mer kommit att förstås i termer av att vi alla (egentligen) har samma gud och att det (egentligen) inte spelar någon roll [för frälsningen] om man kallar sig muslim eller kristen. Detta är ett mantra i den politiska rörelse som verkar för religionernas sammansmältande, bland annat genom statsbidragsfördelning. Men detta har också givit att det är religiositeten (den ”fundamentalistiska”!) som skall bekämpas. Hotet mot vår civilisation består alltså inte bara i islam (det vore ju diskriminerande) utan mot all radikal religionsutövning. Inte minst i form av ”kristendom före 1500-talet”.

Men varifrån kommer idén om de tre abrahamitiska religionerna som varande ekvivalenta? Den går att spåra till den tyske filosofen och dramatikern Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) som 1779 skrev och satte upp verket Nathan den vise. I pjäsen symboliseras judendomen, kristendomen och islam av tre ringar. Minst två av ringarna är kopior av det original som sägs ha särskilda egenskaper. Det är fadern och ägaren till den ursprungliga ringen, som gått i arv i generationer, som på sin dödsbädd låter göra identiska ringar för att ingen av hans tre söner skall behandlas orättvist. Frågan uppstår dock om vilken av ringarna som egentligen är den sanna. Osämja uppstår men dramat får en lycklig samförståndslösning där alla ringarna förklaras bära bilden av de ursprungliga egenskaperna. Man resonerade sig alltså fram till en lösning som idag inte ses som anmärkningsvärd. Tvärt om; tillrådlig och rättvis! Men den innebar att människan satte sig själv över sanningen. Helt i enlighet med tidsandan! Men så var Lessing ingen mindre än upplysningens främste representant i Tyskland.

Tryggare kan ingen vara

Föreställningen om de abrahamitiska religionernas ekvivalens är alltså en frukt av upplysningstiden. Precis som sekularismen. De är samma andas barn och den anda som vi nu måste förstå har gjort oss fattiga. När hoppet om frälsningen bara lever kvar i form av bilder och julspel har vi som civilisation inte längre någon motståndskraft när samhällets strukturer bryts samman och vi riskerar att ätas upp inifrån av en kraft som har en helt annan tolkning av mänsklig värdighet och sanning.

Vad kommer människor i ett avkristnat samhälle göra när trycket från islam ökar och det samtidiga budskapet från de styrande är att det inte spelar någon roll om man bekänner sig till Muhammed eller Kristus Konungen? Vi ser redan nu hur framför allt kvinnor här i Sverige konverterar till islam. Det som driver dem är ett uppdämt behov av stabilitet; av mål och riktning. Detta beskrivs i avhandlingen ”Vi blev muslimer. Svenska kvinnor berättar. En religionssociologisk studie av konversionsberättelser” av Madeleine Sultán Sjöqvist, teologie doktor i religionssociologi. I årets novembernummer av tidskriften Kvartal finns en sammanfattning av avhandlingen (”Vi valde islam”).

Min analys är att risken för att allt fler skall konvertera till islam – somliga, likt kvinnorna ovan, i jakt på ett stabilt uttryck för fromhetsliv, andra av rädsla för att komma på kant med utvecklingen och utsättas för obehag – ökar i takt med att kunskapen om kristen tro, lära och tradition dör med den generation som skulle kunna föra spåren av den vidare. Majoritetskyrkan i Sverige är inte en kraft att räkna med i detta som den är styrd av den världsliga makten och förfäktar många av upplysningens ideal.

Kvar att bära ansvaret är den lilla traditionella kristenhet med ortodox teologi som bland annat återfinns i den ursprungliga gammalkatolska rörelsen och som vi idag ser växer. Inte bara till följd av inflyttning utan för att fler upptäcker att det verkligen finns mat för hungrande; stabilitet för vilsegångna och torr, fast mark att rädda sig på under flodvågen.

Inte som att välja fotbollslag

Men vi kan inte tillåta oss att detta sker! Vi kan inte lämna vidare till kommande generationer ett samhälle i upplösning eller att stabiliteten skulle skänkas oss genom islam. Men sekularismen är inte svaret eftersom den i sig är tom och bär på en törst efter det heliga. Människan behöver den himmelska dimensionen – det ingår i att vara människa. Och eftersom inte både islam och kristen lära kan vara sann (Se: ”Striden står om sanningen”), kommer vi, var och en, att tvingas välja. Alternativet och garanten för den samhällsordning vi säger oss vilja ha är den Kristna Kyrkan. Men det räcker inte att tycka det. Det är inte tillräckligt att säga det. Vi måste leva det.

Franciskus Urban