Tagg: luther

Det politiska klimatet och kyrkan i Sverige. Ett svar.

”I Sverige fokuserar vi inte på huruvida argumenten är sanna eller falska, utan istället på om sagesmannen är ond eller god.” Så inleder Erik van der Heeg sin senaste text på Ledarsidorna.se med rubriken ”varför den svenska politiska debatten ser ut som den gör”.

Van der Heeg menar att den moraliserande tonen ”förlamat stora delar av den diskussion som vårt land just nu skulle behöva”. Här ges exempel i form av migration, rättsväsende, utbildning och omsorg. Men, menar han: ”Diskussionen blir omöjlig när motståndaren inte identifieras som en person som blott och bart har en annan uppfattning, utan istället karakteriseras som ond och moraliskt klandervärd.” Och jag håller med utom i den något förenklade teorin om att den moraliserande tonen är ett arv i rakt nedstigande led från prästerskapet och kyrkan. Här, menar jag, måste vi se till att Sverige var Lutherskt vid den tid som Erik van der Heeg åberopar. Till skillnad från landet Frankrike som han framhåller som ett gott exempel. Men också i Frankrike fanns såväl präster som kyrka.
Fortsätt läsa ”Det politiska klimatet och kyrkan i Sverige. Ett svar.”

Robotkyrka för postmodernismens ”fritänkare”

I den engelskspråkiga, tyska tidningen The Local kunde man igår ta del av hur den Evangeliska kyrkan skapat en robot för att välsigna besökare i Luther-staden.

“Church creates ‘robot priest’ to bless visitors in Martin Luther town: The Evangelical Church in Hesse and Nassau has built a robot to give out blessings to visitors in Wittenberg, Saxony-Anhalt as it celebrates the 500th anniversary of the Protestant Reformation” (The Local, 2017-05-31)

Det blir varken bättre eller roligare på svenska:

“Kyrka skapar ‘robotpräst’ för att välsigna besökare i Martin Luther-staden: Den Evangeliska kyrkan i Hesse och Nassau har byggt en robot för att välsigna besökare i Wittenberg, Sachsen-Anhalt som firar 500-årsminnet av den protestantiska reformationen.”

Frågan är om detta käcka tilltag bör bemötas med leenden eller bestörtning? Människor är ju så luttrade idag; öppna och fria i tanken. Och vi var väl alla överens om att allt går att skämta om? För robotprästen var väl skapad som ett skämt. Eller?

robot-religion2_5081En företrädare för den Evangeliska kyrkan säger till The Local att “det är ett experiment som kan driva på diskussioner”. Samtidigt tillägger han att ”de människor som normalt inte har något att göra med kyrkan tycker initiativet är bra” och menar att ”en del människor från Wittenberg nu kommer varje dag – morgon och kväll.” (!)

En fråga som den vakne läsaren säkert ställer sig är hur det är fatt med den protestantiska kyrkan om man behöver gimmickar för att nå fram till människor och det i Luther-huvudstaden Wittenberg, det år man firar 500-årsjubileum!

En annan fundering kan vara om man själv inte måste vara en smula robotiserad för att tilltalas av en välsignelse av en syntetiserad röst och sedan utspottad på papper i ”Times New Roman, 14 p”.

Samtidigt gror frön och höjs röster för traditionella värderingar. Ett exempel är The Scandinavian Traditionalist som gav eko på radarn också igår. Man säger sig vara en reaktion mot det postmoderna, sekulariserade, progressiva och socialliberala och i stället verkar man för traditionella, kristna värden och dito livsstil.

Utan att veta mer än så om detta initiativ kan det i en framtid komma att visa sig att det var rätt att den 1 juni 2017 ge The Scandinavian Traditionalist lite uppmärksamhet här på Gammalkatolsk idédebatt. Självklart med ett medskick till ansvariga bakom initiativet att inte nöja sig med att prata om traditionella kristna värderingar utan att samtidigt vara tydlig med var dessa står att finna. Och tipset är att den källan varken är i Wittenberg eller i någon robotkyrka.

Läs också: ”Glöm inte den odelade Kyrkan i en nordisk allians

Red.

 

Pavedømmets paradoks

Av Biskop Roald Nikolai Flemestad:

Reformasjonsjubiléet har de siste uker foranlediget en debatt i Vårt Land om Luthers person og Den romersk-katolske kirkes institusjonelle legitimitet. Da dette er viktige anliggender av almen interesse, ikke minst innenfor det ekumeniske arbeide, tillater jeg meg å bidra med noen kirkehistoriske kommentarer.

Luthers nyanserte bilde av paven

I Vårt Land av 24. april hevder Tor B. Jørgensen at Luther utviklet et paranoid forhold paven som han anså som selveste inkarnasjonen av Antikrist. Det riktige i denne påstand er at Luther i De schmalkaldiske artikler fra 1537 (Konkordieboken, 1985: 243ff) gjorde gjeldende at pavedømmet er et menneskelig påfunn og at paven uten grunn gjør krav på å ha guddommelig myndighet til å styre ikke bare som øverste kirkeherre, men også som overherre over hele verden. Disse urettmessige maktkrav får til følge at Luther stempler paven som Antikrist. Luthers språkbruk er kanskje ikke særlig diplomatisk, men hans argumentasjon er ikke av den grunn paranoide følelsesutbrudd. Heller ikke er ordvalget vilkårlig, idet omtalen av paven som Antikrist viser til pavens krav på å være Kristi stedfortreder. Pave Leo X hadde nemlig i 1520 ekskommunisert Luther nettopp under påberopelse av hans myndighet som Kristi stedfortreder (bullen Exurge Domine,1520). Denne selvforståelse snur Luther simpelthen på hodet, men han avviser ikke dermed pavedømmet som sådan. Mot pavens maktkrav anfører Luther med henvisning til konsilet i Konstans (1414-18) at pavens legitime oppgave er å sikre kirkens enhet i kampen mot kjetterne.

Konsiliarismen

Denne begrensede forståelse av pavedømmets autoritet kalles gjerne «konsiliarisme», idet konsilet hevdet sitt selvstendige mandat fra Kristus og avsatte tre konkurrerende paver for så overgi embetet til en fjerde (bullen Haec Sancta 1415). Det opphøyde pavebildet som Luther så skarpt avviser, ble imidlertid første gang formelt gjort gjeldende av pave Eugen IV ved et senere konsil i Firenze. Som betingelse for å gi sin støtte i kampen mot tyrkerne forlangte han at Konstantinopel-patriarkatet skulle anerkjenne paven «som apostelfyrsten Peters efterfølger, Kristi sanne stedfortreder, hele kirkens overhode, alle kristnes far og lærer med uinnskrenket myndighet til å lede, regjere og styre den universelle kirke» (bullen Laetentur coeli 1439).

pius-ix-a135845678i0020_max1024xPavens primatskrav

Dette universelle primatskrav ble så videreført ved konsilet i Trient (1545-1563), men når et klimaks ved Første Vatikankonsil da pave Pius IX gjør krav på også å være ufeilbarlig som kirkeleder. Pavens avgjørelser kan derfor ikke overprøves av andre kirkelige instanser (Pastor aeternus 1870). Senere skulle bullen fra konsilet i Firenze også bli innføyes i Det annet Vatikankonsils kirkekonstitusjon fra 1964 (Lumen Gentium art. XVIII og XIX). Derved er Luthers kritikk av pavens krav på å være Kristi stedfortreder fortsatt aktuell. La det også være sagt at den konsiliarisme som Luther her anfører som alternativ, fremdeles holdes i hevd i ortodoks og gammelkatolsk teologi (herunder også Den nordisk-katolske kirke) som viderefører den udelte kirkes tro i det første årtusen.

«Romersk» som identitet

Når så Haavar Simon Nilsen i Vårt Land av 25. april skriver at «det ikke er arroganse å løfte fram sitt lærefundament, men naudsynt for eigen identitet», må man gi ham uforbeholdent rett. Ikke desto mindre må andre ha lov til kritisk å spørre om hva denne selvforståelse faktisk innebærer. For dem som ikke tilhører Den romersk-katolske kirke, er det forbløffende å forstå at Den nikenske trosbekjennelse ved Tridentinerkonsilet ble utvidet med «romersk» som et femte kjennetegn på kirken. Det gjør det ikke mindre anstøtelig at tilsvarende formuleringer opprettholdes i Det annet Vatikankonsils kirkekonstitusjon (art. 8.19).

Den åpenbare persondyrkelsen av paven virker simpelthen naiv. Jesuitten Robert Bellarmine, som utformet papalismen etter konsilet i Trient, gjorde gjeldende at «Kristus er nærværende i sin vikar, paven, på samme måte som da han levde blant menneskene i sitt jordeliv». På lignende måte ble paven under Første Vatikankonsil omtalt som «menneskehetens visegud» – «Guds sønn er blitt inkarnert tre ganger; i jomfruens skjød, i nattverden og i Vatikanets eldste». Videre: «Når paven mediterer, er det Gud som tenker i ham». Forestillingen om paven som Kristi ufeilbarlige stedfortreder aktualiserer unektelig Haavar Simon Nilsens anliggende at «økumenikken må logge så djupt at ein klarer å samtale om skilnadene på dei fundamentale aksioma».

Pavedømmet som problem

Samtidig blir samtalen ikke gjort lettere ved at pavedømmet idag er kilde til stor uenighet innad i Romerkirken. Den indre splittelse i kirken var tydelig allerede under Annet Vatikankonsil. Striden den gang gjaldt hvorvidt kirken fortsatt skulle underordnes pavens såkalte universal-jurisdiksjon eller om pavens tjeneste omvendt skulle innordnes i kirken som biskop i Roma. For å sikre pavedømmets fortsatte autoritet skrev pave Paul VI en såkalt «forklarende note» som førte til et uavklart kompromiss, idet til paveforståelsen fra konsilet i Firenze ble supplert med alternative formuleringer som tilslørte den saklige uenighet. Denne manglende avklaring betyr at det monarkiske pavedømme ikke bare fortsetter som før, men også at den indre strid varer ved. Et synlig uttrykk for dette var den tilspissede debatten på nitti-tallet mellom kardinalene Walter Kasper og Joseph Ratzinger om en bibelsk begrunnelse for pavedømmet. Til nå er det ikke lyktes å forankre pavedømmet i den kirkeforståelse som vi finner i de paulinske brev, den såkalte communio-ekklesiologi.

Det paradoksale i dagens vanskelige situasjon er at pave Frans benytter den autoritet som tilfalt embedet ved Første Vatikankonsil til nå å gjennomføre de forhåpninger som ikke er blitt virkeliggjort etter Det annet Vatikankonsil. I denne situasjon har fire fremtredende kardinaler nylig stilt kritiske lærespørsmål til pave Frans som denne unnlater å besvare. Konflikten innad i Vatikanet kan for tiden se ut til å virke lammende på «systemet». Allerede for snart førti år siden karakteriserte den ortodokse teolog Alexander Schmemann pavedømmet som et «tragisk paradoks», idet han anførte at uten absolutt lydighet til paven, uten kulten av paven, faller kirken fra hverandre. Men med kulten og lydighetskravet ender katolisismen i en blindvei.

Paradokset blir ikke mindre ved at pave Johannes Paul II i et hyrdebrev fra 1995 innbyr til en radikal fornyelse av såvel ekumenikken som pavedømmet ved å innby til kristen enhet på basis av den udelte kirkes kirkes tro i det første årtusen (Ut unum sint 55, 61). Dermed åpner paven seg ikke bare for den konsiliarisme som Luther bekjente seg til i De schmalkaldiske artikler, men en slik ekumenisk nyorientering vil også kunne tjene som en befrielse fra det monarkiske pavedømme.

Roald Nikolai Flemestad
Tidigare publicerad här (https://nordiskkatolsk.wordpress.com/2017/05/11/pavedommets-paradoks/) samt på trykk i Vårt Land (11. mai 2017), og lagt inn på avisens debattforum samme dag.

2017, ett år för jubel eller söndring?

Det är idag årsdagen för terrordåden i Belgien 2016 då över trettio personer miste livet och åtskilliga hundra skadades på flygplatsen Zaventem och på en tunnelbanestation i centrala Bryssel. Idag drabbas London av vad som i skrivande stund betecknas som ett misstänkt terrordåd.

Det är väsentligt att minnas. Men också vara nogräknad med vad som firas. Minnen av alla dem som faller offer för mänsklig dumhet är väsentliga att bära; att tradera. Men dumheten är inte värd att föra vidare annat än som varnande exempel för framtida generationer.

Vi har i sanning mycket som är värt att tradera. Inte minst här i Europa. Vi har också mörka minnen av ondskans härjningar, något som Turkiets enväldespretendent, Recep Tayyip Erdoğan, ivrigt vill påminna inte bara européer men en hel värld om. Och kanske i synnerhet det egna folket. Med verbala utfall som att ”européer inte är riktiga människor” och att ”ett enat Europa som, precis som på medeltiden, är Turkiets och islams fiende” vill han piska upp stämningar och slå split för att vinna egna poäng på hemmaplan.

Ironin blir påtaglig då begreppet ”ett enat Europa” väl kan sägas vara en stark överdrift. Men i Erdoğans retorik går det säkert hem. Vad Erdoğan sannolikt syftar på, när han idag hotar med att ”inte en enda europé i någon del av världen går säker på gatorna” (www.omni.se), är att Europa är enat i den kristna tron.

Under året firas 500-årsjubiléet av reformationen. Det var 1517 som Luther skall ha spikat upp sina nittiofem teser på kyrkporten i Wittenberg; en händelse som idag inom protestantismen tas till intäkt för utveckling och modernisering. Det betecknade också slutet för den medeltid många idag refererar till som ”mörk” och ”våldsam”. Klart är ändå att Europa sedan dess aldrig varit enat, hur gärna än Turkiets nuvarande despot vill ge den bilden.

Frågan som idag måste ställas är vad det var som då, före reformationen, höll samman samhället? Vad var det då som bar och som ännu på sina håll i Europa bär det etiska samtalet; gav mening och riktning i människors liv? Som än idag bär hopp? Svaret är just den kristna tro som byggde det Europa som idag fortsätter att falla samman. Idag i än högre takt jämfört med efterkrigstiden.

I den moderna utvecklingens namn; i kölvattnet av dess kusin reformationen, ser vi nu oförmågan att hålla ihop och mota ondskan i grind. Vi ser – på etikens område – hur samvetsfrihet motarbetas som vore det i paritet med den ondska medeltiden representerar. Vi ser hur forskare vill klassa åldrande som sjukdom. Jo, man ”uppmanar Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell att beordra enheten för klassifikationer och terminologi att påbörja arbetet med att lägga till åldrande som en ny sjukdomsklassificering.” (SvD, 2017-03-19)

Vi ser hur sekularismen – den nya normen – vill förbjuda bärande av det kristna korset samtidigt som man, inom ramen för samma norm, säger sig hylla olikhet och mångfald.

Läs mer: Den förblindande likhetsivern

Läs mer: Sekularismen får vatten på sin kvarn genom islamismen

Vi ser hur ”kulturellt kristna” känner sig kränkta då ”plötsligt de ’religiösa’ börjar kalla sig kristna”. Vi ser hur det moderna och upplysta Europa gärna vill kunna hävda det kristna arvet utan att behöva blanda in medeltida trossatser. Cris Forsne, statsvetare, journalist och författare; mångårig utrikeskorrespondent i Paris och Nordafrika för bl.a. SVT, skriver i en krönika på Ledarsidorna.se (2017-03-09) att ”vid det här laget är det uppenbart att valen i stora delar av Europa till en växande del handlar om kristen ateism gentemot islam.”

Berätta gärna för mig hur; hur skall vi kunna stå emot det vi nu står inför om vi inte har förmågan att se vad det är som krävs för att, faktiskt, hålla samman? Att hävda ”kristen ateism” och ”sekulära värderingar” när det vi har att möta målar upp Europa som kristet enat, är dömt att misslyckas. Så länge hotet, hur enögt politiskt vi än gör det, bottnar i religiös islamistisk fanatism finns bara ett motmedel. Och det är att vi faktiskt förstår att arvet; det judeo-kristna arv vi vill bevara och försvara bygger på uppenbarad sanning. Och det är den tro, lära och tradition som Kyrkan förvaltar.

Det räcker inte med allmän godhet. Det räcker inte med nostalgi; med sentimentala uttryck och att vilja bevara kulturarv. 500 år är inte allt; säger inte helheten. Europa behöver bekännande, praktiserande kristna män och kvinnor som för vidare det goda som en gång enade.

Just nu i denna stund rullar nyhetsinslagen från London. Just nu står han där och hetsar mot ett enat Europa som inte existerar. Just nu firas den reformation som bidrog till söndringen. Blir 2017 ett år att jubla över?

Franciskus Urban

500 års kamp – men det går inte att värja sig mot sanningens nedslag.

Efter artikeln om reformationen som den stora sekulariseringen finns det anledning att gräva ytterligare i synen på kyrka och kultur. I SvD skriver bland annat Svenska kyrkans kulturarvssamordnare Henrik Lindblad att ”i det sekulariserade Sverige är det allt färre som går in i en kyrka för att möta Gud – men känslan av helighet består liksom viljan att skydda byggnaden. Religionen har lämnat plats för kulturarvet.” (SvD 2014-02-23)

Bara det faktum att Svenska kyrkan håller sig med en kulturarvssamordnare uppmärksammades av biskop Roald Nikolai i en krönika om den kyrkliga kulturen. Han pekar bland annat på att det kristna har trängts ut ur (stats-)kyrkan till förmån för det allmänt kulturvårdande. Kulten har helt enkelt bytt föremål och i detta kan skönjas tre tydliga mönster. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Fördjupningsläsning: Hva er kultur og hva er kirkens kulturoppgave

Så, när det under året firas femhundraårsminne av Luther och reformationen, kan det vara på sin plats att ställa frågan vilken roll denna har spelat i att forma vårt samhälle. Biskopen i Västerås, Mikael Mogren, vet på svar: ”En viktig förhistoria till det Sverige vi har i dag är reformationen.” Detta skriver han i en kulturkrönika i Västerås länstidning (VLT 2017-02-10)

Mogrens överordnade kollega, Dr. Antje Jackelén, har ju beskrivit vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” och att vi lever i tiden efter sanningen (”post-truth”). Innebörden av detta är att allt går att relativisera och att ett kommande steg på den vägen är total nihilism. Baksidan är att där allt är giltigt blir till slut allt likgiltigt. Det Mogren gör i sin krönika är inget annat än att bekräfta det som skett; hur kyrkan vid reformationen togs över av den världsliga makten, omformades till ett lydigt departement för att till slut bli ett museum för sin egen sotdöd. Och att såväl historia som sanning relativiseras och anpassas. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Mogren: ”På riksdagen i Västerås 1527 tog reformationen fart och på riksdagen i Västerås 1544 blev den befäst. Det var en blodig tid: Västerås belägrades, upproren avlöste varandra ute i stiftet, och både biskopen och domprosten avrättades på kungens befallning.”

Luther var inte ensam i tankesmedjan men brukar anges som den store reformatorn. Även om han som person inte kan beskyllas för allt som skulle komma att ske, var han en möjliggörare för kungar och världsliga ledare runt om i Europa att lägga beslag på kyrkan och sätta sig över både henne och läran. Nej, Luther menade sig vara en god katolik och Mogren redovisar att ”Martin Luther från början var juridikstudent, men sadlade om och blev en hängiven augustinermunk.”

staccoto_lightningDå har man liksom fått med en from ådra; en kontaktyta till det gamla på vägen in i det nya och moderna som Mogren menar har att tacka reformationen. Men varför avbröt Luther sina juridikstudier? Efter avlagd bakkalar-examen (ung. ’kandidatexamen’) hade man som student rätt att bära värja. Och Luther, menar flera forskare, inte bara bar sin värja som juridikstudent utan visste att använda den. Han var, hävdas det, involverad i två dueller och att han i den sista skulle ha dödat sin studiekamrat Hieronimus Buntz. Ångest över detta och inför en egen ”plötslig död” skulle enligt Dietrich Emme, som har forskat i saken, ligga till grund för inträdet i klostret.

Jag nämner detta eftersom den berättelse som vanligtvis berättas är att Luther hamnade i ett kraftigt åskoväder och att han lovade gå i kloster om han överlevde. Hans omvändelse kom under alla omständigheter med blixtens hastighet.

En sammanfattning på svenska av första delen av Dietrich Emmes ”Martin Luthers Weg ins Kloster”, (Regensburg 1991) finns här. Emmes bok i PDF-format här samt ytterligare en text av Emme själv här.

Vad mer har reformationen bjudit? Mogren, igen: ”Hon har visat vilken kvinnokraft som kom loss i och med reformationen. Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig kvinnorörelsens sentida landvinningar med kvinnor som poliser, domare, präster, militärer, utan detta första steg.”

Som om det inte finns kvinnliga domare i katolskt sinnade länder, eller dito poliser och militärer i exempelvis Frankrike, Spanien, Polen och Ryssland – länder i vilka inget har begåvats med den lutherska reformationens garantier för kvinnorörelsen. Däremot fanns det då och ännu i våra dagar kyrkligt drivna skolor, sjukhus och bibliotek; verksamheter som involverar såväl kvinnor som män. Mogren vill tillskriva reformationen även dessa institutioner.

Hur ser det då ut med Svenska kyrkans lokaler i denna vår lutherskt sekulariserade tid? Jag drar mig till minnes hur olika kulturella yttringar bara de senare åren har fått ta plats. Alltifrån magiska Harry Potter-mässor till stå upp-komedi på temat ”rosta Gud”. Jo, i det invigda kyrkorummet. Och nu bekräftar Mogren förståelsen av kyrkobyggnaden som en kulturarvsinstitution och ett museum:
”Det räcker att titta på domkyrkan så upptäcker vi vad rikedomarna från berggrunden kunde bekosta: Fem magnifika altarskåp av yppersta klass förvaras sedan senmedeltiden i domkyrkan. Det är en exceptionell samling, även internationellt, och som forskningsfält står altarskåpen bokstavligt öppna för framtida undersökningar.”

För att travestera en aforism som de käcka inspiratörerna (som drar stor publik i Svenska kyrkans lokaler) brukar sig av är att ‘oavsett hur du tror, så får du rätt’. Och Mogren är sannolikt inget undantag: ”Katedralernas och riddarnas tid hade nått zenit, även i Västerås, när Luther satte reformationen i rullning.”

Jag tror han har rätt – Det som skulle bli den Lutherska kyrkan föll för samma värja som ridderligheten. Redan när ovädret rullade in över oss.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Samer, judar och vitböcker. Reformationen som den stora sekulariseringen.

I söndagens upplaga av pratprogrammet Idévärlden i SVT avhandlas religionen. Rubriken är ”Sekulariseringen är kristen” och inbjudna att samtala är professorn och religionssociologen Eva Hamberg, Dalademokratens chefredaktör Göran Greider samt teologen och professorn i filosofi Bengt Kristensson Uggla, som också bidrar med avsnittets teori.

Att SVT har valt att satsa på denna typ av programformat; där några få personer ges möjlighet att under en timmes tid prata till punkt, är mycket glädjande. Samtidigt är det lika mycket anmärkningsvärt att det är dessa tre som skall tala om kristen tro. Ingen av dem representerar nämligen den instans som bäst uttolkar kristen tro och lära, nämligen kyrkan. Kristen tro är, när det kommer till kritan, ingen akademisk produkt eller disciplin. Kristen tro är tradition och utlevd Gudserfarenhet.

Nåväl. Kristensson Uggla presenterar sin teori om förhållandet mellan det religiösa och det sekulära. Han tar utgångspunkt i 1800-talets berättelse om Christofer Columbus (som ju levde och verkade på 1400-talet!) och menar att moderniteten, för att komma loss från en ”medeltida kyrklig överhöghet över (bland annat) den akademiska världen” behövde konstruera en berättelse; en sekulariseringsberättelse.

Om att berättelsen om Columbus, så som vi kommit att känna den, är en efterhandskonstruktion har jag inget att säga. Tvärt om! Det är säkert så att denne påstått målinriktade och rationelle upptäcktsresande i själva verket inte alls var så strukturerad. I själva verket var han en djupt troende människa som, vilket Kristensson Uggla påtalar, famlande gav sig ut på haven utan den blekaste aning om var han befann sig. Men modernismen behövde portalfigurer och Columbus gjordes på 1800-talet till en av dem; för att ge underbyggnad till ett rationalistiskt och modernt samhällsbygge präglat av bland annat social ingenjörskonst.

Detta skapade (!), så klart, motsättningar mellan tro och vetande. Helt enligt plan. Man ville skapa en bild av ”den korkade och religiösa medeltidsmänniskans platta värld” för att vinna sympatier för moderniteten; för vad man menade var ”förnuftet”. Människans värld, som förr var fylld med mening, kom att avmystifieras för att i stället förklaras i rationella termer som tillståndens orsak och verkan.

Kristensson Uggla gör den, på ett sätt, häpnadsväckande iakttagelsen att ”reformationen är den stora sekulariseringen.” Och i stort har han rätt: utan reformationen med början i 1500-talets Europa hade modernismen inte kunnat få ett sådant genomgripande fäste.

Som om inte detta räcker går Kristensson Uggla ännu ett steg längre i sitt resonemang då han säger att ”man kan vara kristen fullt ut och samtidigt sekulariserad fullt ut.” Vad han, för att sammanfatta, menar är att sekularisering är kristendomens logiska förlängning och krön.

Jag håller med Kristensson Uggla i att reformationen banade väg för sekulariseringen. Men han begår ett generalfel då han använder Luther och den protestantiska rörelsen som generell måttstock för vad kristendom är. Och med det sagt öppnas, som ett sidospår, frågan (”Pandoras ask”?) huruvida produkten av reformationen över huvud taget kan anses vara kristen? Hur som är det oerhört snävt att göra det lutherska till den kristna lärans kärna. Som om 1517 skulle vara ett ”år noll”.

Göran Greider håller, föga förvånande, med om att den nu modernistiska tappningen av kristendom är något positivt; att människors kamp har lyckats bryta ner den förment medeltida synen på tron – som om medeltiden var alltigenom mörk, ond och människofientlig.

Intressant blir det att se vad den modernism och rationalitet, som Kristensson Uggla menar är en produkt av reformationen och som den protestantiska kyrkan medverkade till att bära fram, utmynnat i. Här kan vi gå till sociologen och filosofen Zygmunt Bauman som lämnade oss i januari i år. Han föddes i Poznań i Polen och var av judisk börd. Han ägnade stor kraft åt tankar kring moderniteten och hävdade bland annat att Förintelsen, vars offer vi högtidlighöll den 27 januari, inte var en avvikelse men en logisk produkt och följd av, just, den modernistiska rationaliteten.

”Den moderna civilisationen var inte ett tillräckligt villkor för Förintelsen; men den var förvisso ett nödvändigt villkor. Utan den skulle Förintelsen vara otänkbar. Det var den moderna civilisationens rationella värld som gjorde Förintelsen möjlig. ’Nazisternas massmord på de europeiska judarna var inte bara en teknologisk bedrift av ett industrisamhälle, det var också en organisationsmässig bedrift av ett byråkratiskt samhälle.’ Låt oss fundera över vad det var som krävdes för att göra Förintelsen unik bland alla de massmord som markerat människosläktets historiska framsteg:
– Statsförvaltningen genomsyrade de andra hierarkierna med sin pålitliga planering och byråkratiska grundlighet. Från armén hämtade förintelsemaskineriet sin militära grundlighet, disciplin och okänslighet. Industrin gav sig till känna i den starka betoningen på bokföring, sparsamhet och återanvändning liksom i dödslägrens fabriksmässiga effektivitet. Partiet, slutligen, skänkte hela maskineriet en ’idealism’, en känsla av att ha ett ’kall’ och en föreställning om att historia skapades. Detta var i själva verket det organiserade samhällets i en av sina specialfunktioner. Trots att den var invecklad i ett massmord av oerhört stor omfattning, visade denna väldiga byråkratiska apparat omsorg om ett korrekt byråkratiskt förfarande, om skärpan i de exakta definitionerna, om de byråkratiska bestämmelsernas minsta detaljer och om att följa lagen…” (Zygmunt Bauman, ’Auschwitz och det moderna samhället’, Daidalos, 1998)

Under innevarande år (2017) firas 500-årsminnet av reformationen. På sina håll används benämningen ”reformationsjubiléet”, d v s festen till minnet av den kyrkosplittring som ledde fram till bildandet av nya världsligt kontrollerade kyrkor och, enligt Kristensson Uggla, sekulariseringen. Svenska kyrkans ledare, Dr. Jackelén betecknade, i ett panelsamtal under konferensen Folk & Försvar (Se tidigare artikel), vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen. Vi skall heller inte glömma att det jubileum som nu skall firas också omfattar upphovsmannens (Luthers) bok ”Om judarna och deras lögner” i vilken han går hårt åt det judiska folket och judendomen.

Här finns mycket att göra upp med. Vågar man hoppas på en vitbok om hur svenska folket snuvades på sitt kristna arv i modernismens namn? Man lyckades ju tidigare producera en vitbok avseende Svenska kyrkans övergrepp mot samerna, en nation som helt apropå firar sin nationaldag just idag.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Myterna om Luther

Starten för firandet av 500-årsminnet av reformationen gick av stapeln härom helgen i Lund. Detta markerades genom ett möte mellan Lutherska världsförbundet och Vatikanen. Påve Franciskus deltog vilket gavs stor uppmärksamhet i media. Värd för mötet i Lund var bland andra Svenska kyrkan, som inför ”Reformationsåret 2017” skriver i ett pressmeddelande att:

”Ett mål med Svenska kyrkans satsningar är att allmänheten ska få mer kunskap om och förståelse för luthersk teologi och vad den har bidragit till i den svenska samhällsutvecklingen – hur den exempelvis har främjat läskunnighet och folkbildning, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare i Svenska kyrkan.”

I samma pressmeddelande säger man sig också vilja visa vem Luther egentligen var samt att man inte kommer att ”blunda för Luthers problematiska sidor”. Sannolikt kommer också vi här i Norden att vara tämligen mätta på Luther efter den 31 oktober 2017.

Även i ett gammalkatolskt perspektiv är detta av intresse. Inte minst för att peka på och upplysa om det faktum att alternativet idag till protestantism och det lutherska inte stavas ”Rom”. För Kyrkan, som är katolsk, är vidare än så. Hon är också ortodox.

Låt oss därför blicka ut över och bortom våra egna gränser. Hur ser man exempelvis i Tyskland på reformationen? Ja, även där omgärdas såväl personen Luther som firandet av reformationsjubiléet av vanföreställningar. Den tyske historikern och författaren till en Luther-biografi intervjuas i Vårt Land måndagen den 8 november (Historiker vill slå hål på myter om Luther).

Han menar bland annat att ”kristna soldater fick av Martin Luther ett frälsningslöfte som påminner om de fundamentalistiska paradisvisionerna som ges muslimska jihadister: ’Skulle du dö där borta, frukta inte, saligare död kan du aldrig finna’”.

Historikern, Heinz Schilling, är professor emeritus i historia vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Han är en av Europas ledande på den tidiga nya tiden med ett omfattande författarskap om politisk, kulturell och religiös historia på 1500- och 1600-talen. Schilling vill i sin nya biografi, Rebell i en brytningstid, ta sig an Luther-myterna:

”I Tyskland gillar vi tanken på att den moderna tiden och upplysningen startade med Luther – det är ett skämt. Det finns ingen direkt linje från Luther till tolerans, mångfald, demokrati eller upplysning.” Schilling menar att Europa hade att ta sig igenom en konfliktfylld tid: ”Det som å ena sidan blev en motor till förändring, gav också en tid med fundamentalistiska konflikter som liknar dem vi ser i islam i dag”.

Reportern från VL ställer frågan om det inte alls finns några moderniserande element i reformationen? ”Nej, inte direkt”, svarar Schilling. ”Men det finns en dynamik i de konfliktskapande idéerna. Den ligger inte i Luther själv eller i hans teologi, men är en konsekvens av den konkurrens mellan olika tankekonstruktioner som kom ut av den. Den kristna världen hade att ta sig igenom krig, konflikt och fiendskap innan man förstod att det inte kunde fortsätta så. När man efterhand sökte lösningar, öppnade det för en ny tid.”

Artikeln är i allra högsta grad läsvärd och bidrar till en förmodat annan bild av Luther och reformationen än den vi oftast möter här hemma. Hela artikeln finns nu översatt till svenska och beroende på upphovsrättsliga beslut kan den komma att återges här. Till dess hänvisas till originaltexten. Och norska är faktiskt inte så svårt. Det, liksom att ta till sig andra bilder i sakfrågor, är en fråga om vilja och intresse.

Red.