Tagg: makt

Makten, modernismen och våra fundamentala problem måste förstås teologiskt.

Och allt som står till buds är makt”, när vi inte längre vet vilka vi är, var vi kommer ifrån eller vart vi strävar. Låt mig fortsätta där jag slutade sist för att försöka ge en bild av var det gick fel. Och för att över huvud taget komma till rätta med detta måste vi [våga] förflytta oss mentalt och åberopa såväl historiska som teologiska förklaringar. Genom dem skall vi se nödvändigheten av att vi förstår att i och med modernismen så vändes tillvaron upp och ned. Människans villkor krängdes ut och in. Ordning blev kaos och kärlek förvandlades till makt.
Fortsätt läsa ”Makten, modernismen och våra fundamentala problem måste förstås teologiskt.”

När man inte längre vet vem man är, då är makt allt som hägrar

Kan det vara så att genom att veta vem man är, var (och i vad) man står, var man kommer ifrån och vart man som människa är på väg, skapar den integritet som behövs för att kunna stå emot såväl stress som maktbegär och dumhet? Kan det också vara så att det finns de som vinner på att du inte odlar din karaktär? – att vi med den skulle kunna stå emot? Låt oss börja söka svar på detta. Vi skall göra det med en initial inblick i psykologins värld.
Fortsätt läsa ”När man inte längre vet vem man är, då är makt allt som hägrar”

Maktambitionen och möjliggörarna. Om symbolers betydelse

I ’Gomorron världen’ (Sveriges radio, P1) idag, analyserades lördagens skeenden i Göteborg då olika extremistiska rörelser drabbade samman. Om än inte i sådan omfattning som hade befarats. I programmet ställs frågan hur farliga dessa extremistiska grupperingar är och vilken av alla dessa våldsbejakande, radikala fraktioner som är farligast i Sverige.

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare som i många år studerat autonoma och nazistiska extremrörelser, svarar att den farligaste kan mycket väl vara den som inte använder våldsamma metoder:

-”De som lindar in det mer försåtligt och smyger sig in i det vanliga medvetandet och närmar sig etablissemanget – är det det som är problemet? Allt beror på perspektiv. […] Det som kan påverka samhället kanske snarare finns hos dem som är lite försiktigare.”

Något som inte direkt uttalades i inslaget, men som också är närvarande i vårt samhälle, är islamistiska grupperingar. Säkerhetspolisen har nyligen uppgett att det i landet finns långt fler våldsbejakande extremister än vad som tidigare var känt. Siffran 3000 har nämnts och i relation till vad som sägs i radioinslaget utgör islamister en betydande andel. Även i denna kontext finns såväl våldsamma som mer ”moderata” krafter där ett exempel på de senare är Muslimska brödraskapet som vi vet har infiltrerat bland annat politiska partier och andra organisationer.

Symboler som redskap och bärare av politisk ideologi

Inför och under lördagens nazistdemonstration i Göteborg diskuterades symboler och dess bärande. Polisen uttalade sig om att det inte är enskildheter utan sammanhang som är avgörande för ingripande och lagförande. Detta med syfte på just symboler. Den amerikanske historikern Timothy Snyder (se tidigare artikel) skriver om symboler i sin senaste bok. I kapitlet ”Ta ansvar för hur världen ser ut” tar han utgångspunkt i nazismen och kommunismen i 1900-talets Europa. Hans ambition är att vi i vår tid skall ta lärdom och få förståelse för hur något tillsynes oskyldigt och alldagligt kan förvandlas till tyranni.

”Det kan hända att du en dag blir uppmanad att visa upp en lojalitetssymbol. Se till att sådana symboler omfattar dina landsmän, inte utesluter dem. Inte ens knapphålsmärkenas historia är oskyldig. I det nazistiska Tyskland bar människor märken med ”Ja” inför riksdagsvalet och folkomröstningen 1933 som etablerade enpartistaten.” (Timothy Snyder, Om tyranni – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag, 2017)

Det är inte sällan den tysta majoriteten;  medlöparna, som gör det möjligt att välta ett samhälle till något ingen egentligen önskade.

”Kommunismens sena historia, när ingen längre trodde på revolutionen, ger oss en sista lärdom av symboler. Även då medborgarna är demoraliserade och bara vill bli lämnade i fred kan offentliga markörer hålla en tyrannisk regim under armarna.” (Snyder, Om tyranni)

Snyder tar också kommunisterna i Tjeckoslovakien som exempel. De vann valet 1946 och gjorde därefter anspråk på hela makten. Efter statskuppen 1948 var, skriver han, många tjeckoslovaker överlyckliga. Trettio år senare skrev Václav Havel ”De maktlösas makt” i vilken förklaras hur en förtryckarregim kan leva vidare trots att en majoritet inte längre tror på dess mål och ideologi.

”I en liknelse låter han en grönsakshandlare sätta en lapp i skyltfönstret med texten ’Proletärer i alla länder, förena er!’. Grönsakshandlaren ställer sig inte bakom betydelsen i detta citat ur ’Det kommunistiska manifestet’. Han sätter lappen i fönstret för att kunna smälta in i vardagslivet utan att besväras av myndigheterna. När alla andra tar upp samma idé översållas det offentliga rummet av tecken på lojalitet, och motstånd blir otänkbart.” (Snyder, Om tyranni)

Havel kommenterade senare själv denna liknelse:

”Vi har förstått att den verkliga innebörden i grönsakshandlarens parolltext saknar varje samband med själva parolltexten. Trots det är den verkliga innebörden helt klar och allmänt begriplig. Detta kommer sig av att alla är insatta i den givna koden: Handlaren deklarerade sin lojalitet – och det var det enda han kunde göra om hans tillkännagivande skulle bli godtaget – på det sätt som makten kräver, dvs på ett sätt som visar att han har accepterat ’skenet’ som verklighet och godtagit de givna ’spelreglerna’. Men i och med att han har godtagit dem har han själv börjat delta i spelet, blivit en medspelare, fört spelet vidare och gjort det möjligt för det att fortsätta.” (Snyder, Om tyranni)

Och Havel undrar: Vad händer om ingen spelar med?

Symboler som redskap och bärare av politisk ideologi idag

Politiska symboler och budskap i butikers skyltfönster är idag otänkbart. Eller? Ja, att hitta nazistsymboler eller andra partibeteckningar har inte hört till vanligheterna. Så klart finner man ibland markörer för fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer. Men generellt har vi inte behövt agera så lojalt för att passa in.

gay-1453594_960_720
Foto: pixabay

Men, faktum är att detta har ändrats. Det är idag inte alls otänkbart att butiker och företagare, liksom kommuner och andra offentliga inrättningar – till och med myndigheter – hänger upp politiska budskap, lite liknande Havels grönsakshandlare; budskap för att signalera acceptans och korrekthet. Det jag tänker på är regnbågsflaggan – HBTQ-rörelsens överordnade, politiska symbol. Som inte omfattar alla landsmän.

Insikten är plågsam. Men som Snyder påpekar: det är oerhört viktigt att våga ifrågasätta. Kunskapen finns om vad som kan hända om alla bara spelar med! Den stora utmaningen just nu är, för såväl enskilda som kollektivt, att erkänna att man drogs med och att det kan kännas lättare att fortsätta spela spelet. Däri ligger medlöperiets psykologi.

Franciskus Urban

Den orwellska påsken är över

Språk förändras. Både det talade och skrivna. Nya ord tillkommer och gamla faller i glömska. En viss inflation kan väl skönjas avseende så kallade ”nyord” och varje år i december presenterar Språkrådet en lista med nya, mer eller mindre konstruerade, ord. Ett av dessa som konstruerades och presenterades 2016 var ”frågestrejka”.

Att språket förändras över tid får sägas ligga inom gränsen för det normala. Inte sällan är det en förenklingsprocess. Något helt annat händer då innebörden av ord förändras. Ta exempelvis ordet respekt vars betydelse förskjutits från något kärleksfullt till rent gangsteranstruken underkastelse. Det har kommit att i olika sammanhang användas utifrån en maktposition; kommenderande. -”Respekt!”

Språk innebär makt. Den som behärskar språket har ett övertag och den som dessutom definierar språket kan också styra en population. George Orwell omnämnde detta i sin bok 1984 och vi fick då bekanta oss med ordet ”nyspråk” eller, som det också kallas, ”orwellska”. Genom språket togs i den dystopiska boken kontrollen över människors tankar bland annat genom språket. Och kanske är det dags att på nytt påminna om detta.

Då vi nu precis inlett en av årets högtider kan ordet Påsk tjäna som ett aktuellt exempel. Jag vet att många idag på Annandag Påsk har invändningar och menar att den redan är över. Just därför är detta ett bra exempel eftersom villfarelsen att påskveckan är veckan som avslutas med Påskdagen är vanligt förekommande. Annandagen ses mer som en bonusdag lämpad för hemresa.

Enligt encyklopedin (och inte minst den vidareförda traditionen) är Påsken en kristen högtid. Det som firas är Jesu uppståndelse och Guds seger över döden. Språkligt kommer det svenska ordet påsk från medeltidslatinska ordet Pascha (’offerlamm’) för den judiska högtiden Pesach då uttåget ur Egypten och frigörelsen från slaveriet firas. Det finns alltså både en språklig och en historisk koppling då Jesu korsfästelse och uppståndelse sammanföll med firandet av den judiska högtiden.

”påsk, en av de största årliga högtiderna inom judendomen och den största högtiden i det kristna kyrkoåret.” (Nationalencyklopedin)

Orwell använde i sin bok begreppet ’fredsministeriet’ om en institution. Men bakom det behagliga namnet dolde sig en motsatt verksamhet. Ministeriets uppgift var krigföring. Syftet med detta var att hålla samhället i okunskap och individerna lyckligt oventandes. Att som i boken medvetet använda språket för att påverka människor leder till att individens tankeutrymme blir mindre genom att språket begränsas. Synonymer tas bort ur vokabulären och till slut blir det svårt att uttrycka annat är att saker är ”bra”. Vem som helst förstår av detta att folket i Orwells diktatur därmed får väldigt svårt att protestera mot regimen.

Detta reser så klart en mängd frågor som har med vår egen verklighet att göra. Exempelvis vilka synonymer vi har till nyordet ”hen”? Eller om man alls kan säga att det är Påsk man har firat när innebörden av och föremålet för högtiden har bytts ut?

Ett sätt att ifrågasätta och punktera såväl nyspråk som avkristning är att fortsätta använda och förstärka ords och högtiders ursprungliga och egentliga betydelse och innehåll. Detta som reaktion mot företeelsen att ”frågestrejka”, oavsett om man är man eller kvinna. Det finns det ursprungliga och vi är idag nödda att på nytt fråga efter det.

Franciskus Urban

Hjälp oss i vår rimliga oro. Hosianna!

I helgen firar vi andra söndagen i Advent. Det är, bortsett från eventuell julstress, en fin tid med ljusglimtar under en mörk årstid. Men också hopp om ljus samt en stunds andrum i en mörk tid.

Ann Heberlein skriver idag (3 december) på Ledarsidorna.se om vår tids oro. Hon gör i sin krönika skillnad mellan vad hon betecknar som tillåten oro och sådan som anses ofin och problematisk. Heberlein fångar ett stämningsläge jag tror att många känner igen sig i. Hon skriver om att inte få sin oro tagen på allvar; att inte bli lyssnad på.

Igår, fredagen den 2 december, tittade jag på ett avsnitt av DGS-TV där chefredaktören för just Ledarsidorna.se intervjuades. Johan Westerholm, som han heter, har en mångårig och bred erfarenhet från olika samhällssektorer. Inte minst politiken. I det halvtimmeslånga programmet målas en bild av det avgrundsdjup som finns mellan politikerna och dem som var fjärde år går till valurnorna; hur samhällets bärande funktioner rasar samman. Det pratades om systemkollaps, informationsbubblor och ett svek av sällan skådad magnitud.

Det är Advent. Vi inväntar, så som på Jesu tid, ankomsten av räddaren, frälsaren. Då trodde man att Kristus var en jordisk kung som skulle komma och på jordiska makthavares vis befria folket. Man såg sig som Guds utvalda folk men förväntade sig en jordisk kung. Man fattade inte. ”Vem är han”, frågade de sig när han red in på en arbetsåsnas föl; in genom stadsporten där många hade samlats för att möta upp med palmkvistar. ”Hosianna!” ropades: Hjälp oss! Rädda oss!

Vem är han? Frågade man sig. Och ännu idag är frågan vem som skall hjälpa oss i vår nöd. Likheterna är slående. Då liksom nu kan vi, trots århundraden av upprepat svek; trots nästan två tusen års repetitiva oförstånd, fortfarande bara se hjälpen komma från en människa som kollektivt (ibland genom masspsykos) upphöjs som en Messias.

kyrkan-garanten-mot-islamisering_av-franciskus-urban-sylvanEtt av de många teman som både Heberlein och Westerholm tar upp som ett hot och som skäl till oro är islamismen. Den militanta och oresonliga rörelse som, bevisat, är ett hot mot Europas demokratier och alla som bor här. Jag skrev förra året (2015) en essä som kom ut som bok tidigare i år. Den heter ”Kyrkan – garanten mot islamisering”. I den diskuterar jag rädsla och oro för detta hot och min poäng är att bara Kyrkan och djupt rotade och gemensamma (kristna) värderingar (som i förlängningen kan uttryckas i demokratiska former) kan vara en motkraft till det vi nu bevittnar. Kanske kan den (äntligen!) vara ett bidrag till samtiden, tänker jag ännu.

Ledarsidorna.se, efter Ann Heberleins krönika, skriver Johan Westerholm att det finns ”goda skäl för oss att adressera denna oro. Endast då vi åskådliggör den kan vi gemensamt mota den i grind innan den växer oss för stor. Endast när vi möter denna oro med dess rätta namn kan vi bekämpa den. Likt mannen som inte får nämnas vid namn i J.K Rowlings ‘Harry Potter’. Först när vi nämner Lord Voldemort vid hans namn kan vi bemöta och bekämpa honom.”

Satan!

Säg som det är! Det är ingen sagofigur vi har att göra med. Ja, den onämnbare, den osynlige, måste kallas vid namn. Men håll oss inte kvar i den fiktion som skapar oron. Satan, heter han. Splittraren. Han som inte vill synas, som inte vill märkas; han som till och med kan få saker att verka riktigt bra.

Då förstår vi också att det inte räcker med jordiska kungar. Sådana vi själva upphöjer och som vi sätter vårt hopp till. Sådana som, då maktens sötma får grepp om (också) dem, på nytt skapar besvikelse. Sådana som (också) omger sig med duktiga ja-sägare.

Då förstår vi att vända oss till den yttersta makten. Den som rår på den osynlige och som faktiskt besegrade döden. Det är Honom – kungars Konung – vi väntar på nu. Det är hög tid. Det är Advent.

Franciskus Urban

Du som inte läser borde läsa detta

”Forskare: Människor som inte läser böcker är smartare”. För inte så länge sedan var det många som uppmärksammade denna rubrik i Göteborgsposten och tog den till intäkt för att inte läsa. Många delade artikeln i sociala medier. Ironiskt nog handlade artikeln om något annat och bevisade i sig själv att det är många som faktiskt inte läser. En studie, får vi veta, ”visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas.”

Vill man inte ha svar?

Inte sällan möter jag i min tjänst människor som, i epost eller på Facebook, ställer frågor om kyrka, tro och kristen lära. Många gånger hänvisar jag i mina svar till texter genom att sända länkar till dessa, alltså till befintliga texter där frågorna besvaras. Hur många som läser vet jag inte, men av en del följdfrågor förstår jag att man inte har läst de texter som, de facto, är svar på ställda frågor.

Det finns säkerligen flera anledningar till att många inte läser: tidsbrist och ointresse, men också oförmåga. Men bara det faktum att man inte läser, är – på allvar! – djupt oroande. Det handlar så klart inte bara om dem jag möter; de frågor jag får. Detta är ett generellt problem som är långt viktigare att ta itu med än exempelvis genusförvirring, könsneutrala toaletter eller patriarkala strukturer. Frågan om läsning och läsförståelse är avgörande för om människor skall ha tillgång till samhället. Genom att inte läsa ställer man sig själv utanför kunskap. Att inte läsa får som konsekvens att man avhänder sig inflytande och den makt som demokratin bygger på, nämligen informerade och engagerade medborgare. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, som det heter i regeringsförklaringen, en av våra grundlagar.

Betydelsen av läsandet förstods och ledde på 1960-talet fram till bildandet av Centrum för lättläst (LL-stiftelsen) som hade i uppdrag att främja läsande och ge ut lättlästa böcker och nyheter till gagn för alla som har svårigheter att läsa. Man förstod vikten av att ha tillgång till kunskap och information för att kunna hävda sitt medborgarskap.

Tyvärr konstaterar jag att Centrum för lättläst är nedlagd. Verksamheten ingår idag i Myndigheten för tillgängliga medier (sic.) vars vision är ”ett samhälle där alla medier är tillgängliga”. En glidning sker här från läsande av text till att konsumera enklare budskap via olika medier.

Vi ser här en oerhört tydlig trend. Fler väljer bort läsandet till förmån för snabba enkla budskap och förklaringar, gärna förmedlade i form av bild och filmsekvenser. Ögonblicksbilder och korta fakta utan sammanhang, i avsaknad av såväl djup som analys. Och frågan vi alla; du och jag, måste ställa är hur den som inte läser skall kunna göra analysen själv?

Ett maktmedel

Med bilder blir det också lättare att tala till människors känslor. Genom bildbaserade medier stöps samhället om till att bestå av irrationella och känslostyrda mediekonsumenter. Sådana är mycket lättare att hantera än kritiskt tänkande, etiskt orienterade och i tradition rotade individer.

Litteraturprofessorn Marshall McLuhan hade säkert ingen aning om hur rätt han skulle få då han redan 1964 myntade begreppet ”mediet är budskapet”.

Om vi blickar tillbaka finns flera varningslampor i litteraturen. Karin Boye skrev 1940, med inspiration hämtad från samhällsutvecklingen i såväl Tyskland som Sovjetunionen innan andra världskriget, boken ”Kallocain: Roman från 2000-talet”. Det är en dystopisk bok i orwelliansk anda, väl värd att läsas. Faktum är att den absolut ingår bland de klassiker man bör ha läst.

Här kan du inhandla boken för en billig peng. Den finns (förhoppningsvis) även på ditt närmsta bibliotek.

Hur ser framtiden ut?

Av statistiken att döma ser det inte ljust ut avseende läsande och läsförståelse. Andelen elever i årskurs nio med grundläggande eller högre läsförståelse har, mellan åren 2000 och 2012, sjunkit dramatiskt. För flickor har antalet gått ner från 92 till 86 procent. För pojkar är andelen ännu lägre: Bara 77 procent kan tillgodogöra sig text. Hela tabellen finns här.

Den som till äventyrs tror att läsförståelsen kommer att öka genom att vi fortsätter motverka läsandet lurar sig själv å det grövsta. Alternativt har bristande förståelse för vikten och värdet av läsande och läsförmåga. Resultatet av denna trend är att människor, exempelvis, accepterar sådant som en kollega till mig i huvudstaden berättade, att Stockholms stad förklarar den undermåliga snöröjningen med att ”det tar tid att få bukt med snöpatriarkala strukturer.”

Franciskus Urban