Tagg: modernism

Makten, modernismen och våra fundamentala problem måste förstås teologiskt.

Och allt som står till buds är makt”, när vi inte längre vet vilka vi är, var vi kommer ifrån eller vart vi strävar. Låt mig fortsätta där jag slutade sist för att försöka ge en bild av var det gick fel. Och för att över huvud taget komma till rätta med detta måste vi [våga] förflytta oss mentalt och åberopa såväl historiska som teologiska förklaringar. Genom dem skall vi se nödvändigheten av att vi förstår att i och med modernismen så vändes tillvaron upp och ned. Människans villkor krängdes ut och in. Ordning blev kaos och kärlek förvandlades till makt.
Fortsätt läsa ”Makten, modernismen och våra fundamentala problem måste förstås teologiskt.”

Det stora tågrånet

Samtiden liknas ibland vid ett tåg som dundrar fram på en undermåligt underhållen räls. Ett herrelöst tåg, skall tilläggas, där det saknas såväl uppgifter om slutdestination som vem det är som opererar på sträckan, egentligen. Men eldarna eldar och farten ökar. Maskinisterna skruvar och oljar. Maskineriet skenar. I passagerarvagnarna välkomnar konduktören glatt nya resenärer och säljer dyra biljetter medan serveringspersonalen sorglöst säljer go-fika och rödvin i plastmuggar.

I skärningspunkten mellan, å ena sidan, den sakta ökande medvetenheten om att ingen egentligen vet vem som har ansvar och att ingen har brytt sig om att sörja för så grundläggande ting som banvallar och räls och, å den andra, att skenet av lycka och framgång måste upprätthållas, skapas en olustkänsla av sällan skådat format. En osäkerhet och en ängslighet som går på djupet av mänskligheten.

train track solitaireUtan stabil botten och utan ens en idé om vart vi är på väg, förpassas människan ut i universum: ensam och utan känsla för mening. Detta föder ytlighet men också djupt otrevliga och tragiska beteenden. Det blir som en myriad av små världskrig där varje individ har att hävda just sitt territorium; sitt universum; sin ”sanning”.

Jag satt, för en kort tid sedan, hemma hos en av alla de erfarna jag dagligen besöker. Vi pratade om just detta; att det saknas värdighet, klangbotten och känsla för livet. Hon tittade på mig och sade sedan allvarligt: -”det är min generations fel”.

Och det är nog att önska: En vitbok om underlåtelsen att föra vidare det sedan århundradena medärvda; det som betyder så mycket mer än materiell bekvämlighet; sådant som kan beskrivas i termer av eftertänksamhet, tradition, helighet, rättesnören, ordning och respekt.

Men det lades ingen vikt vid detta. Man såg bara den moderna framgången. Såg äntligen sig som herre över alltet: frihet och oberoende. Men man var i själva verket både blind och tondöv. Man lämnade inte vidare erfarenheterna utan lade dem på avskrädet. Materialismen och individualismen tog över vilket ledde till såväl historieanalfabetism och gudsförnekelse som alienation och förtvivlan. Detta födde osäkerhet och ängslighet. Man berövade kort och gott kommande generationer på tradition, värdighet och hopp.

Alla de pengar i ära; alla de smycken och ägodelar som genom åren bestulits individer i stötar och kupper. Men detta är den moderna tidens stora tågrån där kommande generationer förlorade räls, riktning och resonans.

Är en sanningskommission för mycket begärt?

Franciskus Urban

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.” (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en essä, ”Kyrkan – garanten mot islamisering” [som 2016 även gavs ut som bok. Red.], som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell kristen tro erbjuder svar utan kan lika gärna handla om, exempelvis, konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan; områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” (“Vem vill se förändring?”)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Franciskus Urban