Tagg: Nordisk-katolska kyrkan

Klosterorden etablerar sig i Sverige och Karlskrona

Aldrig förr har det funnits ett kloster i Karlskrona. Ser man till Blekinge län har det historiskt bara funnits två kloster; ett i Ronneby och ett i Sölvesborg. Men det var före reformationen i och med vilken kloster förbjöds och munkar och nunnor tvingades i landsflykt.
Fortsätt läsa ”Klosterorden etablerar sig i Sverige och Karlskrona”

Kyrkan rustar i Europa

Trots den allmänna bilden av en krympande Kristen Kyrka i Europa visar den gammalkatolska rörelsen, genom Nordisk-katolska kyrkan, färg. Det är en positiv utveckling som märks i det att biskop Roald Nikolai säkerställer tillväxt och succession.

13-Salving-av-hendene-DSC5445Den senaste i raden av prästvigningar skedde i Stockholm i juni då den tidigare diakonen Albertus Magnus ordinerades till prästämbetet. Vigningsmässan genomfördes i Oscars kyrka på Östermalm under Pingsthelgen. Följande dag firade den nyvigde prästen sin missa prima i Vår Frus kapell i Gamla stan.

1-Introit_hymn_20160903_140332
Ordinationsmässa i Grimsthorpe slottskapell i närvaro av ärkebiskop Mikovsky från PNCC.

5_Anointing_of_the_hands_P1060255_compressed

 

 

 

 

 

 

Under 2016 vigdes fem präster i England, varav tre har en bakgrund i den anglikanska kyrkan. Vigningsmässan genomfördes i september i Grimsthorpe slottskapell i Lincolnshire. Samma år vigdes även den förre anglikanska prästen Dr. Frederik Irenäus Herzberg i Tyskland till det heliga prästämbetet.

Bilder från prästvigningen i Stockholm kan ses här.
Läs mer om den gammalkatolska rörelsen här.

Red.

 

 

‘A Swedish Benedict Option’

Efter publiceringen av ’Kristna som minoritet räddas ur barbari’ här på GID, skriver tidningen The American Conservative, och då ingen mindre än dess senior editor, Rod Dreher, tillika författare till boken ’The Benedict Option’ (som artikeln till stor del handlar om), om Gammalkatolsk idédebatt.

Dreher översätter en tidigare artikel från GID (’San Francisko – den lilla kyrkbyn. En vision för överlevnads skull’) till engelska och publicerar den med förståelsen att det finns ett levande exempel; ett vägval för kristna. Då Dreher även länkar till Nordisk-katolska kyrkan samt till Gammalkatolsk idédebatt sluter vi oss till att det är vad som avses med ”A Swedish Benedict Option”.

Självklart gäller detta inte enbart Sverige utan alla de länder där Nordisk-katolska kyrkan är representerad och verkar. Biskop Roald Nikolai, som är väl bekant med boken The Benedict Option, säger att den väl bekräftar den mission vi bedriver som bärare av det gammalkatolska arvet, i den odelade kyrkans tro och lära.

americanconservative_dump_a-swedish-benedict-option_20170508
Hela artikeln av Rod Dreher kan läsas här: http://www.theamericanconservative.com/dreher/san-francisko-a-swedish-benedict-option/

Vi är så klart glada och hedrade över att uppmärksammas i internationella media, av en så namnkunnig person som Rod Dreher på ett så positivt och uppmuntrande sätt.

Red.

 

Sverige, Stockholm 7/4 (2017)

Sju-fyra. Just nu finns inte mycket annat att säga om händelserna i Stockholm än att vi behöver varandra. Vi behöver samlas. Och idag behövs trösten, stödet och bönerna. Svaren får komma och känslorna kanaliseras i ett kärleksfullt, handfast omtag.

Vi delar den kommuniké som gick ut från Nordisk-katolska kyrkan i Sverige tidigare i eftermiddags:

Sverige har idag på eftermiddagen skakats av ett våldsdåd i Stockholm. Detta får så klart enorma konsekvenser. Inte minst för alla dem som är direkt drabbade. De förolyckade, de skadade innesluts i våra förböner – också anhöriga och all personal som är i tjänst med olika uppgifter och kapaciteter. Må Herren Gud skänka styrka och tröst.

Ta hand om dig och de dina. Trösta och stärk genom närvaro. I bön. Spekulera inte. Svar kommer tids nog. Sprid inga rykten. Rykten göder rädsla.

Må Guds helige ärkeängel Mikael bistå Sverige och oss alla i denna prövningens stund. I Jesu Kristi namn.

Kyrie eleison – Herre förbarma dig!

Fr. Franciskus Urban OPR
biskopsvikarie för Sverige

Till de 86 000 hemlösa

Detta är till dig och alla kristna hemlösa. Inte hemlös i betydelsen i avsaknad av fysiskt tak över huvudet utan i avsaknad av ett andligt hem. Du bekänner dig som kristen; som följare av Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vår Herre och Frälsare – Han som har funnits i alla tider (Joh 1:1-4). Du håller fast vid den ursprungliga trosbekännelsen i vilken tron på Treenig Gud; Fader, Son och Helig Ande uttalas i gemenskap med hela den enda, apostoliska och katolska kyrkan. Du håller fast vid att det är vår (gemensamma) tro och inte en individuell akt.

Du har kanske aldrig funnit dig hemma i någon församling. Eller så tillhör du någon av de 86 000 som under 2016 valde att lämna det sammanhang du döptes in i. Lämnade just på grundval av att du är kristen.

Du är kanske arg på hur utvecklingen har varit. Besviken över att det som var din hemvist inte (längre) är i samklang med hur du förstår kyrkan och Hennes inre och yttre liv.

Tragiken i detta är obeskrivlig eftersom det är hart när omöjligt att leva som kristen utanför gemenskapen. Att inte ha tillgång till sakramenten och det liturgiska livet. I synnerhet i en tid då trycket på och emot kristna ökar. Inte minst från de sekulariserande krafterna. Detta är djupt tragiskt att bevittna med vetskapen om att så många döpta själar tar klivet ut i ovisshet. För här har vi själva essensen i den kristna tron: att rädda själar till evigt liv. Och kyrkan som vår Herre instiftade är en nödvändighet, som Kristi kropp, både i det eviga och här i världen.

Det är inte min sak att kritisera ditt eller någons beslut att lämna ett sammanhang. Inte heller att påverka. Vad jag önskar är att kunna få bidra med att peka på att det finns en annan väg.

Många jag talar med har lämnat i längtan efter det ursprungliga, både i lära och hur den levs och uttrycks. Att tron på att Jesus Kristus omformar och förnyar människor och därigenom det omgivande samhället. Man vill bli tagen på allvar och samtidigt veta att kyrkan står upp för det hon alltid lärt.

Vad är det du har saknat i det du lämnade?

flight_into_egypt_12_sinaiMånga har gjort samma resa tidigare. Också jag. Men för mig blev lämnandet en konsekvens av att jag fann just det sammanhang som står i det ursprungliga och odelade; som håller fast vid vad som lämnats vidare från de första apostlarna och den tidiga kyrkan; som tar människan på värdigt allvar och som inte väjer varken för sekularismen eller irrläror.

Många före dig har hungrat och törstat. Och funnit.

Den brännande frågan i detta sammanhang måste ställas: Ser du lämnandet som en konsekvens eller som det slutgiltiga målet? Se det som en ökenvandring. Men där finns en rad faror. Sök källan; finn dig hem.

Franciskus Urban

 

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Berörs inte av avtalet mellan Svenska kyrkan och Utrecht-unionen

Med anledning av att Svenska kyrkan och gammalkatoliker tillhöriga Utrechtunionen, onsdagen den 23 november 2016, ingick avtal om full kyrkogemenskap, går idag biskopen för Nordisk-katolska kyrkan tillsammans med biskopsvikarien för Sverige ut med en kommuniké:

– ”Vi vill göra detta förtydligande för att undvika eventuella missförstånd samt bidra till ökad kunskap om det gammalkatolska arvet.”

I kommunikén skrivs bland annat:

”Nordisk-katolska kyrkan bär arvet av den ursprungliga gammalkatolska läran, uttryckt i Utrechtdeklarationen av 1889 och förtydligad i Scrantondeklarationen. Nordisk-katolska kyrkan berörs inte av den överenskommelse om kyrkogemenskap som nu ingåtts.”

– ”Nordisk-katolska kyrkan står i den odelade kyrkans tro och lära vilket kommer till uttryck i ‘The Road to Unity’ som är slutdokumentet från den ortodox-gammalkatolska teologkomissionens mångåriga arbete.” säger biskop Roald Nikolai.

Hela kommunikén finns att ta del av på portalsidan för Nordisk-katolska kyrkan i Sverige samt på kyrkans skandinaviska hemsida.

Red

 

Katolicitet som utmaning

I tidskriften Signum skrev Per Beskow (2013:4) under rubriken ”Hur många katolska kyrkor finns det”. I artikeln nämndes bland annat Nordisk-katolska kyrkan. Här nedan publiceras det svar, av kyrkans biskop Roald Nikolai Flemestad, som aldrig publicerades i tidningen (Signum).

Katolisitet som utfordring

En kommentar til Per Beskow

Av Roald N. Flemestad

Sett fra Den nordisk-katolske kirkes side var det oppmuntrende å lese Per Beskows artikkel i Signum nr 4/2013 under overskriften «Hur många katolska kyrkor finns det?»  Beskows anerkjennelse av vårt embede og sakramentsforvaltning er en ansporing til forpliktende dialog. Selv om Beskow rimeligvis argumenterer ut fra et romersk-katolsk ståsted, er ikke desto mindre hans fremstilling av «det katolske» problematisk. Spørsmålet er hvorvidt han gjør rett i å forstå «romersk» og «katolsk» som sammenfallende begreper.  Jeg vil derfor gjerne få knytte noen kritiske kommentarer til hans artikkel.

Hva er katolsk?
Innledningsvis definerer Beskow begrepet «katolsk» som ensbetydende med «kyrkans universella utsträckning i rummet». Denne geografiske definisjon, som vel er hentet fra Tridentiner-konsilets definisjon av katolsk, samstemmer ikke med Oldkirkens kvalitative bruk av ordet for å betegne forpliktelsen på kirkens felles åndelige overlevering, slik Vincent av Lérins forklarer epitetet «katolsk» i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

En slik oppfatning av det katolske  gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være». At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig utbredt, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Den katolske kontinuitet   
I et slikt perspektiv kan «det katolske» som målestokk anvendes kritisk også overfor den romersk-katolske tradisjon. Beskow skriver: «I den katolska kyrkan finns inget avbrott och ingen nygrundning utan enbart en kontinuitet». Et passende belegg på det motsatte kan være Det annet vatikankonsils tilslutning til religionsfriheten og demokratiet som samfunnsordning, hvilket jo var et prinsipielt brudd med tidligere pavers teokratiske avvisning av den sekulære statsmakt.

Denne kloke helomvending reiser imidlertid nye, interessante problemstillinger. Hvis læreutsagn hevdet av en serie paver viser seg å være «korrigible», får det til følge at dogmatiske utsagn ikke er forpliktende alene i kraft av å være hevdet av kirkens magisterium. Kort sagt, det kan i etterpåklokskapens lys vise seg at noe ikke er sant bare fordi en serie paver har ment så. Også pavens læreutsagn kan prøves mot andre saklige kriterier enn hans krav på petrinsk autoritet – enn si «Kristi stedfortreder».

Denne innrømmelse fører oss straks til vanskelighetene vedrørende  ufeilbarlighetsdogmet fra 1870. Tanken om at paven personifiserer kirkens læreoverlevering – ex sese non ex consensus ecclesiae – opphever i virkelighet Oldkirkens forståelse av katolisitet, idet pavestolen gjør krav på enerett til å fortolke hva som er kirkens trosoverlevering. Til alt hell har romersk-katolsk teologi siden Det annet vatikankonsil søkt å moderere denne papalisme ved å karakterisere formuleringen som «misforståelig». Den indre splittelse i Den romersk-katolske kirke efter konsilet vidner om at «misforståelsen» ennu ikke er avklart.

Papalismen som ekumenisk metode 
Samtidig må det konstateres at papalismen fikk store konsekvenser også for romersk ekumenikk. «Det katolske», gjorde Pius IX gjeldende mot anglo-katolikkene i 1864, har «paven som rotkilde og prinsipp».  Derfor er «ingen annen kirke katolsk enn den som er bygget på Peter alene». Denne eksklusivitet møtte ikke bare protester fra anglikansk hold. Den ekumeniske patriarken Anthimos IV’s encyklika fra 1895 tok opp de pavelige krav og anførte at pavestolen med dette bryter med den apostoliske tradisjon som sådan: «Roms biskop ble (i de første ni århundre) aldri ansett som Kirkens øverste myndighet og ufeilbarlige hode», «men pavekirken har siden det tolvte århundre oppfunnet og sammenrasket i pavens person… en mengde nydannelser om skjærsilden, helgenenes overflod av dyder …» (avsnitt XII). Med henvisning det ovennevnte sitat av Vincent av Lérins konkluderer patriarken at disse «alvorlige og vilkårlige nydannelser» må avvises, og pavekirken må «vende tilbake til Kristi ene, hellige katolske og apostoliske kirkes gamle tilstand, som den utgjorde en del av på den tid», dvs. i det første årtusen (XXI, XXII).

Katolisitet som en forpliktende tilstand
Det er påfallende at den ekumeniske patriark forstår katolisitet som en forpliktende tilstand. I dette perspektiv er «romersk» og «katolsk» ikke sammenfallende begreper, men står tvertom i saklig spenning i samme grad som det gjøres gjeldende at noe er «katolsk» ene og alene fordi det hevdes av pavestolen. Dogmatisering av ulike syd-europeiske fromhetstradisjoner, som for eksempel avlat eller Maria Immaculata, fremstår i et historisk perspektiv som vilkårlige nydannelser og derfor i strid med det katolske prinsipp slik vi kjenner det fra Oldkirken: «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

Beskow tar simpelthen feil når han mener at «begreppet ‘katolicitet’» er et nytt ord som «lanserades» av Nathan Söderblom. Idéen om «katolsk, men inte romersk» er heller ikke et «anglokatolsk» påfunn. Som påpekt ovenfor er den saklige distinksjon mellom «det romerske» og «det katolske» kjernepunktet i ortodoksiens kritikk av pavedømmet.

Katolisismens  «paveliggjøring»
Denne kritikk betyr ikke at særstillingen til Roms biskop avvises, men den får ikke til følge at han hyldes som Peters efterfølger på bekostning av de øvrige apostler. Den historiske anerkjennelse av Roms samlende autoritet er heller ikke eksklusivt forbundet med Peters navn, da byens kristne opprinnelse er knyttet til både Peter og Paulus. I kirkens første årtusen var pavestolen en domstol som biskoper og fyrster kunne appellere til, men for den store majoritet var pavedømmet – om det fantes i de troendes bevissthet –  noe ute i periferien. Således er pavedømmet ikke nevnt i de første trykte katekismer. Først på midten av 1500-tallet begynte katekismene å få et tillegg om at kirken står «under ledelse av Peter og hans efterfølgere, Kristi stedfortredere». Sant nok gjorde de gregorianske pavene, understøttet av dokumenter med heller tvilsom sannhetsverdi, krav på kunne avsette keisere, men dette var storpolitikk. Pavene «ledet» ikke kirken, de fastslo ingen dogmer og innkalte ingen ekumeniske konsiler. Den historiske fremvekst av et monarkisk pavedømme knyttes til Tridentiner-konsilets administrative reformer, slik kong Filip II ironisk lot konstatere at de spanske biskoper kom hjem fra konsilet som sogneprester.

Det skismatiske Utrecht
Dette fører oss til gammelkatolismens oppkomst. Som ordet utsier, betegner «gammelkatolsk» et ønske om å fastholde en eldre form for katolisisme.
Beskows formulering «den jansenistiska kyrkan i Utrectht som låg i schism med påven sedan 1703» er i denne sammenheng misvisende polemisk. Riktig nok hadde den franske bevegelse «jansenismen» og erkestiftet Utrecht en felles motstander i jesuittene, og jansenistene kom efterhvert til å søke tilflukt i Utrechts hollandske tankefrihet. Ikke desto mindre hadde konfliktene forskjellig årsak og opprinnelse.

De franske jansenistene kritiserte jesuittene av teologiske og moralske grunner, mens Utrechts konflikt som begynner allerede i 1660-årene, gjaldt kirkeretten. I arbeidet for å omforme pavedømmet til et monarkisk episkopat, hadde Rom på jesuittenes initiativ opphevet domkapitelets kanoniske rettigheter. Erkestiftet blir så ekskommunisert for å ha appellert avgjørelsen til et konsil. For å finne en passende begrunnelse anklaget jesuittene erkestiftet for å være «jansenistisk» preget. Påstanden ble dokumentert blant annet med at de troende ble oppfordret til å lese i Bibelen og at de viste liten respekt for relikviene; dernest ble prestene utdannet ved universitet i Louvain og deres skriftemålspraksis var for streng.

I hele tatt er «jansenisme» et kjetteri som det er vanskelig å definere, det desto mer som de fem standpunktene hos augustinianeren Cornelius Jansen som i 1653 ble fordømt av pavestolen, ikke lar seg gjenfinne i hans forfatterskap. Til helhetsbildet hører at parallelt med den nyskolastiske teologis irrelevans i dagens intellektuelle klima, har Augustins teologi funnet ny aktualitet slik teologer som Josef Ratzinger og Jean-Luc Marion bevidner. I dette fremstår også «jansenismens» fremste talsmann, Blaise Pascal, som en viktig teologisk tenker i kristentroens møte med postmodernismens utfordringer.

The Polish National Catholic Church   
Noe nedlatende kan det virke, når Beskow omtaler PNCC som en kirke bestående av «polska katoliker i Scranton, Pennsylvania, som ansåg sig förbisedda av kyrkan». At de polske gruvearbeiderne som siden stiftet kirken, ble «förbisedda» synes udiskutabelt. Konflikten med det irske episkopat oppstod under den såkalte «amerikanismen» da episkopatet ønsket å innordne de etniske menighetene i en engelsk-språklig katolsk kultur. Assimilasjonsprosessen var særlig byrdefull for de polske immigrantene som oftest ikke forstod engelsk. Dertil kom at de to millioner polske innvandrere som utgjorde underklassen i immigrasjonen, ble betjent av få polske prester og ingen biskop. I gruvearbeidermiljøet i Scranton ble prosessen ytterligere tilspisset på grunn av prestenes selektive bruk av menighetenes ressurser, noe som førte til at legfolket forlangte rett til å delta i disponeringen av midlene. I denne situasjon tilkalte den irske biskopen først politiet for jage uromakerne ut av kirkerommene. Senere ble det brysomme legfolket og prestene som støttet dem, truet med ekskommunikasjon. Uroen ble likevel ikke mindre, for i perioden 1898 til 1900 ble ti frimenigheter organisert under ledelse av den ekskommuniserte presten Francis Hodur. I løpet få år hadde mere enn 40 000 sluttet seg til den nye kirken, og PNCCs medlemstall nådde sitt høydepunkt på 1960-tallet med mer enn 250 000 medlemmer. –  Det er vanskelig å unngå den konklusjon at misnøyen uttrykte et reelt problem som episkopatet over år hadde lukket øynene for.

En polsk pave
Ikke desto mindre skulle utviklingen ta en ny vending efter valget av en polsk pave i 1978. Med henvisning til pave Johannes Pauls eksplisitte ønske inviterte Enhetssekretariatet i 1980 PNCC til en dialog om forholdet mellom de to kirker. Samtalene som begynte i 1984, førte til at PNCC i 1994 i praksis fikk samme kanoniske status som de orientalske kirkene (jfr. Unitatis redintegratio §§§ 13, 14,15). Siden den gang har samtalene ledet til avklaring av alle hovedspørsmål, bortsett fra pavens ufeilbarlighet og universaljurisdiksjon. Disse «misforståelige» juridiske termer fra 1870 fordrer fortsatt en avklarende «oversettelse» av autoritetsproblematikken fra kirkeretten til en teologisk/bibelsk begrepsbruk. Denne terminologiske utfordring er langt fra liten.

Den nordisk-katolske kirke
Avslutningsvis gjester så Beskow Den nordisk-katolske kirke (NKK) med å anføre at «den står nära den katolske kyrkan i tro og gudstjänstliv men har inte velat ansluta sig till den». Denne observasjon er rett og gal på samme tid. Den er uriktig all den stund representanter fra Samråd på Kirkens Grunn, dvs. Den frie synoden i Norge, allerede i 1995 formelt henvendte seg til Enhetssekretaritet for å drøfte en fremtid for de marginaliserte «høykirkelige» i Den norske kirke. Denne henvendelse ble aldri besvart og man kan gjøre seg mange refleksjoner om beveggrunnene. Den neste dør vi banket på, var PNCC’s, som straks viste oss omsorg. – Noen dører lukkes, og andre åpnes.

Efter stiftelsen av kirkesamfunnet i 1999/2000 har det likevel fra vår side vært tatt en rekke initiativ overfor Den romersk-katolske kirke, også på høyt nivå. Siktemålet har ikke bare vært basert på ekumenisk høflighet. I en formell henvendelse, datert Høytiden for St. Olav 2006, viser vi til Pave Johannes Paul II’s Encyklika Ut unum sint fra 1995. Paven understreker her at fullt fellesskap er mulig på basis av at den enhet som forelå i det første årtusen (§§§ 55, 61, 95). Videre heter det at den ekumeniske samtale er noe mer enn blot en meningutveksling; den er en kjærlighetens dialog og en delaktighet i felles åndelige gaver (§§§ 8, 36, 60).

– På slike premisser vil vi fremdeles mer enn gjerne samtale om vår fremtid. Det desto mer som det kristne vidnesbyrd fra paver som Johannes Paul II og Benedikt XVI gjør pavestolen til et fyrtårn i samtidskulturens åndelige krise.

Biskop Roald Nikolai Flemestad