Tagg: oro

Otryggheten i en värld bortom sanning

I gårdagens artikel här på Gammalkatolsk idédebatt (Svaret på krisen är…) trycktes på att det är du och jag som är lösningen på den kris vi just nu upplever på en rad områden. Detta vill säga att det är människor som bär ansvaret för att den värld vi är satta att förvalta tas om hand på bästa sätt. Inga pengar, inga lagar är i sig någon lösning på problemen, men väl värderingar som grund för en fungerande sammanhållning och riktning. Och det är bara människor som kan vara bärare av värderingar.

I texten refererades till årets upplaga av rikskonferensen Folk och Försvar med en gissning att ”inte heller där, när några av landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.”

Föga anade jag att ledaren för Svenska kyrkan, Dr. Antje Jackelén, senare skulle äntra scenen och representera det så kallade civilsamhället. Sida vid sida med bland andra professorn i historia, Lars Trädgårdh, levereras analysen att människor idag har blivit individualiserade på bekostnad av band till familj, släkt, hembyn, kulturellt arv och kyrka – något som skiljer oss från vad som är vanligare i Syd- och Östeuropa. Jackelén betecknade vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen.

Detta levereras i en paneldiskussion om vår oroliga tid; om rädslans psykologi och behovet av tillit. Mycket annat sades också i samma andemening, men det som framför allt förtjänar uppmärksamhet är att i samma stund som man hävdar att vi lever i en tid då sanningen är något relativt och passé (”post-truth”) så tar man också på sig ett enormt ansvar för att antingen förklara fördelarna med en relativistisk förståelse av sanning, eller att ställa till rätta. I synnerhet om man uttalar sig som kyrklig ledare och auktoritet.

English Oxford Dictionaries utsåg 2016 begreppet ”post-truth” till årets ord. Och slår man, i samma verk, upp det så finner man att det ”rör eller anger förhållanden under vilka objektiva fakta är mindre inflytelserika för att forma den allmänna opinionen än sådana som tilltalar känslor och personliga övertygelser”.

Sanningsbegreppet, liksom Sanningen själv, är ett kärt och ständigt återkommande tema. Och det av uppenbara skäl eftersom det är relativiseringen av den som är grunden till den kris vi nu har att hantera. Samtidens ständigt upprepade fras, att var och en äger sin sanning är förödande. Är det något som skapar osäkerhet så är det när människan berövas tillgången till sanning.

Läs gärna den tidigare artikeln ”Striden står om sanningen

Franciskus Urban

Gör några underverk!

På den opinionsbildande sidan Det goda samhället skrev Patrik Engellau om svårigheterna med att orientera sig i tillvaron. Han satte fingret på något viktigt och jag kände mig manad att, i ett svar, föra vidare det samtal han hade påbörjat. Därför skickade jag en text som resulterade i följande konversation:

Det goda samhället: ”Jag gillar vad du skriver, men jag tycker inte vi kan ta in vad som känns som kyrkoreklam hur värdig och angelägen tjänsten än är.”

Jag: ”Jag får, så klart, böja mig för din bedömning att inte publicera. En reflektion i sammanhanget: Du, liksom många andra, uttrycker kritik mot vad som föregår inom Svenska kyrkan; dess flathet, förslag om att ta bort kristna symboler etcetera. Det är kritik som jag vet många menar är befogad. Samtidigt är det oerhört svårt att få utrymme för att visa på att det finns något annat; att det faktiskt finns Kyrka som står fast vid ursprung och grundade värden – då ses det som reklam. Har du som arbetar professionellt med och i media några tankar om detta? Kanske några tips?”

Det goda samhället: ”Jesus gjorde mirakel för att folk skulle fatta att det var något speciellt med honom. Så problemet är väl etablerat. Gör några underverk.”

Gör några underverk! Två dagar senare sattes Gammalkatolsk idédebatt upp – inget underverk i sig, men det kanske, med Guds hjälp, kan bidra till det underverk det hade inneburit att den utveckling vi ser vänder.

Så, tack för ditt svar, Patrik. Här kommer det som var mitt svar till dig och din oro:

 

Patrik Engellau refererar, onsdagen den 12 oktober, i en krönika (Det goda samhället) till Den heliga Skrift, närmare bestämt Predikaren; en av vishetens böcker i gamla testamentet (GT). För det skall han ha tack. Liksom för det konstaterande han gör mot slutet av sin text, att ”självklara sanningar ständigt måste upprepas”.

Detta bjuder så klart till eftertanke för var och en men också till att vi tar vid där Patrik slutar och fortsätter tala om detta. I synnerhet i den tid han beskriver som osäker och svårnavigerad. Problemet vi har att hantera och som jag menar har tagit sådana proportioner att vi nått gränsen för vad som är sunt, är pluraländelsen i ordet sanning. Relativismen, bland annat uttryckt i att alla bär på ”sin sanning”, har tagit oss till randen för upplösning.

Vi måste förstå att det finns Sanning, att den är större än och ligger utanför oss själva. Det är där vi måste börja.

Men detta är inget nytt. Varken det eller att människan om och om igen blundar för sanningens ordning. Av fåfänga och i tron att vi själva kan göra allting nytt.

Uttrycket ”intet nytt under solen” kommer från Predikaren: ”Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen.” (Pred 1:9) Och den tomhet det refereras till kan översättas med förgänglighet och, helt riktigt, fåfänglighet.

I en av de texter som kommer att läsas i kyrkan kommande söndag [16 oktober] uppmanas vi passande till ”bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta [frihalsade!] och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim 2:3-4)

Det jag läser in i Patriks text är ett behov av stadig grund i tider av oro och osäkerhet. Jag anar en försiktig fråga efter vilken väg man bör ta; om Kyrkan kan vara denna klippa för nuvarande och framtida släkte? Står den kvar, frågas med en hänvisning till flera tusen års tradition:

Tänk på kyrkan som läst Fader Vår i runt tvåtusen år. Inget nyhetsvärde, ingen innovationshöjd och ändå håller de på. Gör de? Jag har inte varit där och kollat på jättelänge. Kanske har de lagt av med Fader Vår ungefär som de vill gömma sina kors för att inte reta muslimer. Man vet inget och förstår inget. Man är bara skeptisk.” (Ref.)

Och trots det radikala budskapet är svaret lika självklart som det är utan nyhetsvärde: Ja! Vi finns kvar. Vi håller fast vid (bland annat) Herrens bön och den bekännelse som formulerades under de första århundradena. Vi blir kvar vid Korsets fot. Vi gör det inte för att reta någon, men skulle vi göra det viker vi ändå inte en tum från Sanningen.

Fr. Franciskus Urban
präst i Nordisk-katolska kyrkan
biskopsvikarie för Sverige
 

För den som önskar läsa mer om att förhålla sig till och orientera i samtiden, rekommenderas en predikan där orienteringssporten tas som utgångspunkt för att hitta hem.