Tagg: ortodox

”Ukraina, Ekumeniska Patriarkatet och »post-truth«”

”Men vi, som kristna, vet att det inte finns någon »post-truth«, bara helt enkel osanning. Vi vet också att osanningen inte skall bestå, den kommer att besegras.”

Detta är en kort, sammanfattande återgivning av en artikel i ”The Wheel” (2018-11-20) vilken ger en dimension till situationen i Ukraina samt det som kommit att kallas »schismen mellan Moskva och Konstantinopel« som inte ofta uppmärksammas i medier. Det är också bakgrunden till publiceringen här på GiD.
Fortsätt läsa ””Ukraina, Ekumeniska Patriarkatet och »post-truth«””

Bildning för Europa: Om det ortodoxa och det katolska

Kristus Jesus är Kyrkans överste präst; kroppens huvud. Det är inget kontroversiellt påstående, utan något som delas av världens kristna. Vad som kan vara mer uppseendeväckande för många och som behöver upprepas om och om igen är vad som egentligen döljer sig bakom begreppen ”ortodox” och ”katolsk”.

Věnceslav_Černý_-_Příchod_věrozvěstů_Cyrila_a_Metoděje_na_Moravu
De heliga Cyril och Methodius spred den kristna tron på 800-talet.

Det finns en rad missuppfattningar där den grövsta kanske är att ”ortodoxa” och ”katoliker” inte skulle vara kristna; att människor som (exempelvis) konverterar från ett evangelikalt eller lutherskt sammanhang därmed lämnar den kristna tron. Som om kristendomen uppstod på 1500-talet i och med reformationen – i alla fall i en mer sann version.

Åter till Kristus och Kyrkans födelse, som man brukar härleda till den första Pingsten då Hjälparen; den Helige Ande kom över lärjungarna. Det grundades då inte en ortodox kyrka och en katolsk kyrka och en (fastän det blir anakronistiskt) en luthersk kyrka och en evangelikal kyrka och en karismatisk kyrka och så vidare. Den Kyrka som Herren grundade var en. Den Kyrkan bär ett antal olika kvalitativa egenskaper, exempelvis ortodox och katolsk.

Att människor därefter, genom historien, har agerat så att Kyrkan på ett jordiskt plan har splittrats förändrar inte det faktum att Kyrkan fortfarande är en, helig, katolsk och apostolisk. Helt i enlighet med den trosbekännelse som slutligen fastslogs vid ett kyrkomöte i Konstantinopel år 381.

En av de mest kända händelserna i kyrkohistorien är ’den stora schismen’ som brukar dateras till år 1054 (även om det var en mer utdragen process). Den resulterade i att kyrkan kom att delas i en östlig och en västlig del. Stor del i orsaken var, föga förvånande, jordiska maktanspråk men också kultur. Detta ledde så småningom till det vi idag kallar den Ortodoxa kyrkan respektive den Romersk-katolska kyrkan. Begreppens organisatoriska användning är i och för sig yngre än så och, menar somliga, började inte användas förrän efter reformationen på 1500-talet – vilken var nästa stora skeendena i kyrkohistorien där kyrkans splittring tog ny fart. Sedan 1500-talet har splittringen fortsatt i västvärlden och idag räknar man med att det finns över 40 000 olika ’denominationer’ (kyrkosamfund) i världen.

Detta innebär, så klart, en stor tragik och säger mer om människan än något annat. Denna splittrade bild av kyrkan på jorden har inget med Guds uppenbarelse, Guds frälsningsplan eller med Kyrkans överste präst att göra. Det speglar enbart människans tillkortakommanden.

Vad betyder då begreppen ortodox och katolsk?

Enkelt uttryckt betyder ortodox ”renlärighet”. Man pratar om ”av rätt lära och tillbedjan”. Ordet katolsk betyder, med Vincent av Lérins definition från år 432, ”så som har trotts av alla, överallt och i alla tider”. Slarvigt brukar man säga ’universell’. Men lägg här märke till att inget av begreppen är organisatoriska eller geografiska benämningar. Det är kvalitativa markörer. Det innebär att också ortodoxa troende menar sig vara katolska.

Läs mer: Katolsk, hva betyr det?

Denna genomgång är gjord i enkla ordalag i syfte att skapa medvetenhet om två begrepp som betytt och alltjämt betyder mycket för väldigt många i Europa. Och med tanke på att texten publiceras på Gammalkatolsk idédebatt kan man möjligen fråga sig hur det gammalkatolska kommer in i bilden? Även den förklaringen hålls här kort och enkel och går ut på att det gammalkatolska arvet, som idag bärs av Scranton-unionen där bland annat Nordisk-katolska kyrkan ingår, är en strävan att återvända till den odelade Kyrkans tro och lära; återvända till källan – Ad Fontes. Detta tar sig bland annat uttryck i det historiska lärodokument som är resultatet av många års arbete i den gemensamma teologiska kommissionen mellan alla de ortodoxa kyrkorna och den gammalkatolska. Det dokumentet går under benämningen ”Road to Unity” och beskriver samsyn i en rad teologiska frågor.

Och mitt i vår mänskliga brustenhet borde det för alla kristna vara prioriterat att faktiskt vända åter till den Kyrka som en gång kom till vår del av världen; tillbaka till källan. Inte minst Europa behöver det idag när tillvaron gungar.

Franciskus Urban
#bildaeuropa
#formeurope

Om tvivel och frikyrkans nattvardssyn

Ett möjligheternas fönster har öppnats att tala teologi och förståelsen av nattvarden. Detta sedan sakramentet debatteras i en frikyrklig kontext. Det är dessutom intressant att ha detta samtal i anslutning till Påskens firande (som ju är källan till den heliga Eukaristin) och det faktum att den andra söndagen i Påsktiden, som också kallas Thomassöndagen och handlar om tvivlet, tangerar det vi är uppmanade till – att pröva andan bakom det som sägs.

”Vi firar idag Thomas, han som kallades tvillingen, men som har gått till historien som ’tvivlaren’. Det är inte tvivlet i sig vi firar, utan vad Thomas sätter fingret på, nämligen att Jesus verkligen är Kristus Victor. Det Thomas lär oss är inte att tvivla på uppståndelsen, utan att vara vaksamma och uppmärksamma på bedragare. [Varningarna för falska profeter] var levande bland dem och evangelisten Markus skriver, hur ’falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.’ (Mark. 13:22) Detta är vad Thomas lär oss att vara uppmärksamma på. Detta är innebörden i hans tvivel. Det är inte tvivlet på en levande Gud. Inte tvivlet på Guds löften. Inte tvivlet på det Jesus förkunnade.” (ur: I Sanningens tjänst)[1]

Debatten om nattvarden

I tidningen Dagen (2017-04-21) skriver Roger Hammarsten i en debattartikel om att frikyrkorna måste förändra sin syn på nattvarden:

”För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.”

”Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret ”äta” Kristi kropp och blod.”

Frågan som nu bör ställas – det som måste prövas – är: Vad skulle en sådan förändring innebära? Hur skulle det påverka människor som deltar i, exempelvis, en pingstförsamlings gudstjänst? Mer konkret: Kan man tala om pingstförsamlingens förvaltande av det allra heligaste sakramentet? Får en deltagare i nattvardsfirandet i det sammanhanget verkligen del av det Hammarsten skriver om; syndernas förlåtelse? Är det verkligen Kristi kropp och blod?

Vad är det vi har att göra med?

Eukaristin (nattvarden) är inte ett element; en klots som kan lyftas ut ur eller in i liturgin (gudstjänsten) efter behag. Den heliga måltiden; detta allra heligaste sakrament är själva epicentrum för allt det andra som sker i liturgin.

Låt oss konsultera det teologiska dokumentet Road to Unity som ger en god uppfattning om sakramentet och synen på nattvarden sedan Kyrkans äldsta tid. (Road to Unity är den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens slutdokuement). Och för att ytterligare understryka att detta sakrament inte lyfts in i ett sammanhang hur som helst, börjar vi med att läsa i dokumentets innehållsförteckning. Där finns rubriker som “The Nature and Marks of the Church”, ”The Unity of the Church and the Local Churches”, ”The Boundaries of the Church”, ”The Authority of the Church and in the Church”, ”The Infallibility (Unerring) of the Church”, ”The Synods of the Church”, ”The Necessity of Apostolic Succession” och ”The Head of the Church”. Dessa rubriker pekar alla på att Eukaristin förvaltas i ett större sammanhållet sammanhang.

Det räcker alltså inte, vilket görs i debattartikeln, hävda att en pingstledare verkar med “apostolisk auktoritet”. Den auktoriteten ges i Kyrkans succession genom bland annat handpåläggning i ordinationsriten till prästämbetet. Av en biskop som står i den apostoliska successionen.

Den gammalkatolska och ortodoxa synen på Eukaristin

Vad säger då Road to Unity om eukaristin? I den text, som här återges i översättning till svenska, får man bättre förståelse för hur nattvarden skall förstås. Och för den som orkar läsa (den är lång och innehåller kanske en del främmande ord) kanske den egna ”bilden” av detta sakrament förändras och fördjupas. För att kunna pröva andan behövs kunskap.

God läsning!

1. Eukaristins sakrament (”Nattvarden”) är fokuspunkten i Kyrkans hela liv. I detta sakrament är Kristus närvarande reellt och essentiellt. Han offrar sig själv på ett oblodigt vis och delar med sig av sig själv till de troende i en ständigt ny och reell representation av sitt blodiga offer på korset som gjordes en gång för alla. Så är eukaristin på samma gång sakrament (helig handling, mysterium) och reellt offer. I detta sakrament mottar de troende Kristi kropp och blod och är genom det förenade med honom samt genom honom även med varandra och tar del i hans mäktiga frälsningsverk som har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse.

2. Herren själv instiftade den heliga Eukaristin. Före påskhögtiden under måltiden [på Skärtorsdagen], tog Herren bröd, tackade, delade det, gav åt lärjungarna och sade: ”Detta är min kropp”. Och han tog bägaren, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av denna ni alla; för detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som är utgjutet för många för syndernas förlåtelse. Gör detta i åminnelse av mig”. (Matt. 26:26-29, Mark. 14:22-25, Luk. 22:14-23, 1. Kor. 11:23-25).

3. I bröd och vin, som är konsekrerat och förvandlat i Eukaristin är Herren själv reellt och sant närvarande på ett övernaturligt vis och ger av sig själv till de troende. Bröd och vin är, efter konsekrationen, Kristi kropp och blod och inte enbart symboler för hans kropp och blod. ”Brödet och vinet är inte bilder av Kristi kropp och blod – verkligen inte! – utan den upphöjda kroppen av Herren själv; Herren själv sade: ”’Detta är’ inte bilden av min kropp utan ’min kropp’ och inte bilden av mitt blod utan ’mitt blod’” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94. 1148 f). I enlighet med deklarationen från den sjunde ekumeniska synoden [konciliet] ”varken Herren eller apostlarna ej heller fäderna har benämnt det oblodiga offret som offrades av prästen som en bild, men som kroppen och blodet i sig […] inför konsekrationen kallades de för bilder, efter konsekrationen kallas de, i verklig bemärkelse, Kristi kropp och blod; det är vad de är och tros vara” (Mansi 13.265).

4. Eukaristin representerar hela den Gudomliga frälsningsekonomin i Kristus vilken har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse. Det eukaristiska offret står i direkt relation med offret på korset. Offret på Golgata är verkligen inte upprepningsbart. Det skedde en gång för alla (Heb. 7:27). Men Eukaristin är så mycket mer än en symbol eller bild som skall påminna oss om det offret. Det är samma offer som celebreras sakramentalt. Det celebreras som en åminnelse av Herren (”Gör detta till min åminnelse”) och är inte enbart, men en sann och verklig åminnelse och representation av Kristi offer. Kristi kropp och blod är verkligen inför och framför oss. ”Detta (offer) som vi nu också offrar, nämligen det som en gång offrades, det outtömliga. Detta händer i åminnelse vad som en gång skedde; ty han säger ’gör detta i åminnelse av mig’. Inte ett ständigt nytt offer som för de (judiska) prästerna på den tiden, utan vi utför alltid det samma [offret]; eller, snarare, vi utför ett minne [effect a memorial] av offret” (Johannes Chrysostomos, hom. 17.3 i Heb. – PG 63.131). ”Och då vi minns hans lidande i alla våra (nattvards-)firanden – ty det är Herrens lidande som är det offer vi utför – bör vi inte göra något annat än det han har gjort” (Cyprianus av Kartago, ep. 63.17 – PL 4.387/398f).

5. Prästen som officierar vid varje Eukaristi är Herren själv. ”Du är den som offrar och som offras, som tar emot och är förmedlad, Kristus, vår Gud” (Prayer of the Cherubic Hymn). ”Han är prästen; det är han själv som offrar, och han själv är offergåvan” (Augustinus, civ. 10.20 – PL 41.298; cf. Ambrosius av Milano, enarr. 25 i Ps. 38-PL 14.1051/1102; the same, pair. 9/38 -PL 14.686/720). Hela den Eukaristiska gemenskaen, kleresi och folket, har organisk del i genomförandet av det Eukaristiska firandet. Liturg avseende sakramentet är biskop och präst. Kyrkans praxis samt kanones (kyrkorätten) förbjuder diakonen ”att genomföra offret” (cf. Första ekumeniska synoden, canon 18 – Mansi 2.676).

6. I enlighet med den apostoliska traditionen och praxis, används jäst bröd i Eukaristin. Användandet av ojäst bröd i Väst är en senare sedvänja. I tillägg används också vin – ”vinstockens frukt” (Mark. 14:25) – som sedan gamla tider blandas med vatten (cf Irenaeus av Lyons, haer. 5.2.3 – PG 7.1125; Cyprianus av Kartago, ep. 63 – PL 4.372-389/383-401).

7. Konsekrationen av bröd och vin i Eukaristin sker under hela den Eukaristiska bönen. Herrens ord ”Tag, ät […] drick ni alla av den” i den Eukaristiska bönen, som i sin helhet har en konsekrerande karaktär, påverkar inte i sig själva förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Förvandlingen sker genom den Helige Ande vars nedstigande det beds för i epiklesen.

8. Efter lämpliga förberedelser kan alla troende ta del i Eukaristin; för de som inte deltar vid Herrens bord tar inte del i livet i Kristus: ”om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). I enlighet med den Kyrkans praxis som gäller sedan gamla tider hålls inte ens spädbarn och andra barn borta från Eukaristin. Enbart de odöpta, heretikerna, dem som är separerade från Kyrkan samt dem som på grund av kyrklig disciplin är exkluderade från att ta del av sakramentet (cf. Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). De troende kommunicerar (tar del av sakramentet) i dess båda gestalter (kropp och blod) så som det var vid den sista måltiden.

9. I Eukaristin förenas de troende med sin Herre och med varandra genom kommunionen i hans kropp och blod och utgör tillsammans en enda kropp. ”För det finns ett bröd, vi som är många är en enda kropp, för vi tar alla del i ett och samma bröd” (1. Kor. 10:17). ”Då vi tar del i det enda brödet, blir vi alla en Kristi kropp och ett blod och delar bland varandra och är så enade med Kristus i en kropp” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). I gemenskap med Kristus, fylls de troende med nåd och med alla de andens gåvor och välsignelser som gemenskapen med Kristus omfattar. Den gör framsteg i sitt andliga liv, växer i fulländning som har hoppet om uppståndelse till det eviga livet och det fullkomliga deltagandet i det härliga och välsignade Kristi rike.

Enligt den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens syn, representerar ovanstående text om den heliga Eukaristin de Ortodoxa och Gammalkatolska kyrkornas lära.

Originaltextens engelska lydelse äger företräde och den finns att ladda ner här från Gammalkatolsk idédebatt.

Franciskus Urban

[1] Franciskus Urban Sylvan, I Sanningens tjänst (2016), s. 96-97

Det katolska etablerat i Karlskrona

Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona, som sedan 2013 är etablerad i Karlskrona, uppmärksammar i veckan både sin patronatsdag och det gammalkatolska arvet.

Människor i det sekulariserade Sverige är över lag dåligt informerade om kyrkan och de olika traditioner som finns inom kristenheten. Det gör att då begrepp som exempelvis katolsk används så tolkas de som ensidigt ägda benämningar på specifika samfund. Ett annat sådant begrepp är ortodox. Inget av dem är egentligen varken organisatoriska eller geografiska bestämningar utan kvalitativa termer.

Att kunskapsnivån generellt sett är låg, gör det ibland komplicerat att förklara att Nordisk-katolska kyrkan är bärare av det gammalkatolska arvet, står i den odelade kyrkans tro och lära och därmed är både ortodox och katolsk.

Detta hoppas man kunna bidra till att råda bot på genom en föreläsning om katolicism med en ortodox teologisk syn på bland annat påveämbetet. Föreläsningen har tidigare i höst hållits i Stockholm och nu är det karlskronabornas tur att ta del av kunskapen under kyrkans biskop, teologie doktorn Roald Nikolai Flemestads besök.

Föreläsningen, som hålls klockan 13:00 lördagen den 10 december på Scandic hotell, har titeln ”Icke-papal katolicism” och är mycket aktuell. Inte minst i ljuset av 500-årsminnet av reformationen och höstens besök av påve Franciskus i Lund och Malmö.

Biskopens besök som infaller samma vecka som Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona firar sin patronats dag (S:t Nikolaus, 6 december) avslutas med firande av den heliga Mässan på tredje söndagen i Adventstid.

Mer om föreläsningen samt praktiska upplysningar finns här.

Red.

 

Ny forskning: Den hemliga ingrediensen för kyrklig tillväxt

I en helt färsk forskningsrapport från Kanada, där kyrkor med ortodox teologi och syn på exempelvis Bibeln har jämförts med kyrkor som har en liberal tolkning, har man konstaterat att de mer konservativt orienterade växer i motsats till de liberala.

Forskningsrapporten kommer från Wilfrid Laurier University och visar att den ”hemliga ingrediensen” hos växande kyrkor är att kleresi (ämbetsbärare: präster, diakoner etcetera) och församling bekänner sig till de historiska sanningarna i den kristna tron och att den är uppenbarad, medans ett liberalt förhållningssätt är en indikator för regression.

Bland rönen i den nya forskningsrapporten märks bland annat att:

  • 71 procent av kleresiet i de växande kyrkorna läser Bibeln varje vecka jämfört med 19 procent bland exempelvis präster i de kyrkor som krymper.
  • 93 procent av kleresi och 83 procent av de troende i växande kyrkor instämde i påståendet att ”Jesus uppstod från det döda med sin riktiga kropp av kött och blod och lämnade en tom grav efter sig”. Detta jämfört med 67 procent av de troende och 56 av kleresiet i de kyrkor som krymper.

Rapporten kan kanske bidra till att förklara den nedgång i medlemstal och kyrkobesök vi ser bland många stora kyrkor och samfund.

I Church of England (Storbritannien) var kyrkobesökarna 2015 bara hälften så många som 1980. Statistik från oktober månad visade att knappt en miljon vuxna och barn, alltså mindre än 1,5 procent av befolkningen, deltog i gudstjänst i kyrkan varje vecka.

Pew Research Centre rapporterade förra året att församlingar tillhöriga protestantiska kyrkor i USA minskade med upp till en miljon medlemmar per år. Samma trend märks i Kanada vars fyra största protestantiska mainstreamkyrkor har halverats i medlemstal sedan mitten av 1960-talet samtidigt som befolkningen nästan har fördubblats.

I en intervju med engelska The Guardian säger David Haskell, ledaren för det kanadensiska forskarlaget som gjort den nya studien, att den inte är beställd av någon organisation eller intressegrupp men att den lär ses som kontroversiell: – ”Om du tillhör en mainstreamkyrka och den kyrkan är döende, och du just har fått höra att den teologiska position du har sannolikt är vad som dödar den, så kommer du inte att vara särskilt glad.” Haskell sade också att ”Teologisk orientering skär in till själva kärnan hos religionsutövaren.”

Red.

Källor:

 

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban

Påven kommer. Alla tycks vilja ha en inteckning.

Vatikanen och Lutherska världsförbundet står värdar för det stundande mötet i Lund som skall markera inledningen på ett jubileumsår till minne av reformationen. Till mötet kommer såväl ledare för världens lutheraner som ledaren för Vatikanen och den romersk-katolska kyrkan, påve Franciskus.

Media har med stegrande intresse, allt sedan arrangemanget blev känt, rapporterat om detta historiska möte. Mest uppmärksamhet har riktats och riktas mot biskopen av Rom. Det heter bland annat att inget större har hänt sedan medeltiden, åtminstone inte i lärdomsstaden och det forna ärkebiskopssätet, Lund.

Bortom huvudgästen och dennes stjärnglans kan det läsas om såväl närmanden och samförstånd mellan Rom och Svenska kyrkan, som illvillighet och tjuvnyp. Bland annat har media rapporterat om hur Svenska kyrkan varit rädd för att påven skall få för mycket uppmärksamhet på bekostnad av den egentliga tilldragelsen – att den romersk-katolska kyrkans egna och separata mässfirande i Malmö därför förpassades till en utomhusarena.

Det må vara rykten. Allt kan, som det heter, vara utrett. Men faktum är att det finns djupt liggande skillnader mellan katolsk och protestantisk/luthersk lära. Och med tanke på att det samförstånd som sägs föreligga koncentrerar sig på saker som miljöfrågor och mänskliga rättigheter, kan man undra vad det egentligen är som skall firas under ett helt år? Om det är vägar till enande borde man istället ägna sig åt sådant som på riktigt kan samla kristna, nämligen synen på sakramenten, ämbetssyn och ecklesiologi (läran om kyrkan, särskilt kyrkosyn, d v s tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet).

Tyvärr har såväl kunskap som erfarenhet av slikt effektivt raderats, eller stulits, från oss. Detta som följd av reformationen och följande tid av modernistisk politik med sekularisering som följd vilken har gått på djupet och effektivt nått familjen, ja ända in i hushållens sovrum. Kvar är ytlighet vilket nu avspeglas i att det främst är en ”världskändis” som kommer på besök; en som till och med omhuldas av Svenska kyrkan. Alla tycks vilja ha en inteckning i det som skall ske. Och i påven.

Ett tragiskt faktum är att den som är lite mer än genomsnittligt påläst – och alltså förstår att det finns något bortom Svenska kyrkan – lever i tron att Vatikanen representerar det ursprungliga och att allt katolskt har prefixet ”romersk”.

Vi har en stor folkbildaruppgift framför oss och ett första faktum som måste förstås är att ordet ”katolsk” inte är en organisatorisk term. Det är inte heller en geografisk definition vilket man lätt kan tro i förhållande till att ortodoxa kyrkan skulle vara geografiskt östlig och den katolska västlig. Begreppet ”katolsk” bör i stället förstås som en kvalitetsbestämning. Vincent av Lérins förklarar på 400-talet epitetet ”katolsk” som ”det som tros överallt och har trotts av alla i alla tider”.

Kyrkan – som är en, helig och apostolisk – är samtidigt ortodox och katolsk. De ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna har sålunda aldrig gett upp rätten att kalla sig katolsk.

Detta kan tyckas vara hårklyveri. Det kan också uppfattas som svårforcerad terräng. Men för var och en som säger sig vara för Kyrkans enhet bör det vara av intresse att börja bena i begreppen och inse att mycket i vår egen historia har dolts för oss. Det är en besk medicin att svälja för undersåtar i en ”humanitär stormakt”. Men det är nödvändigt för att kunna göra verkliga framsteg på försoningens väg.

Franciskus Urban

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/19/katolsk-vad-betyder-det/

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/15/katolicitet-som-utmaning/

Mera läsning: Tillbaka i försoning