Tagg: påven

Påven och islam. Vad är katolicitet?

Nu är det (på nytt) hög tid att påminna om att katolicitet inte nödvändigtvis har något med påven att göra. Detta då vi i dagarna har kunnat ta del av hur påve Franciskus, under sin resa till Förenade arabemiratet, undertecknat ett dokument tillsammans med en storimam som bland annat säger att ”pluralism av religioner är Guds vilja”.
Fortsätt läsa ”Påven och islam. Vad är katolicitet?”

Föreläsningar om icke-papal katolicism

Vid två tillfällen i Adventstid kommer öppna föreläsningar om icke-papal katolicism att hållas. Dels i Stockholm, dels i Karlskrona. Det är biskopen i Nordisk-katolska kyrkan, teologie doktor Roald Nikolai Flemestad, som ger en fördjupad bild av det gammalkatolska arvet; om ortodox kristendom i väst och hur vi kan förstå Petrusämbetet (”påvemakten”) ur den odelade Kyrkans perspektiv.

Stockholm, lördagen den 26 november, klockan 16:00.
Plats: Västerlånggatan 45 (Länk till ytterligare upplysningar)

Karlskrona, lördagen den 10 december, klockan 13:00
Plats: Scandic hotell, entréplanet. (Länk till ytterligare upplysningar)

Red.

 

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban

Påven kommer. Alla tycks vilja ha en inteckning.

Vatikanen och Lutherska världsförbundet står värdar för det stundande mötet i Lund som skall markera inledningen på ett jubileumsår till minne av reformationen. Till mötet kommer såväl ledare för världens lutheraner som ledaren för Vatikanen och den romersk-katolska kyrkan, påve Franciskus.

Media har med stegrande intresse, allt sedan arrangemanget blev känt, rapporterat om detta historiska möte. Mest uppmärksamhet har riktats och riktas mot biskopen av Rom. Det heter bland annat att inget större har hänt sedan medeltiden, åtminstone inte i lärdomsstaden och det forna ärkebiskopssätet, Lund.

Bortom huvudgästen och dennes stjärnglans kan det läsas om såväl närmanden och samförstånd mellan Rom och Svenska kyrkan, som illvillighet och tjuvnyp. Bland annat har media rapporterat om hur Svenska kyrkan varit rädd för att påven skall få för mycket uppmärksamhet på bekostnad av den egentliga tilldragelsen – att den romersk-katolska kyrkans egna och separata mässfirande i Malmö därför förpassades till en utomhusarena.

Det må vara rykten. Allt kan, som det heter, vara utrett. Men faktum är att det finns djupt liggande skillnader mellan katolsk och protestantisk/luthersk lära. Och med tanke på att det samförstånd som sägs föreligga koncentrerar sig på saker som miljöfrågor och mänskliga rättigheter, kan man undra vad det egentligen är som skall firas under ett helt år? Om det är vägar till enande borde man istället ägna sig åt sådant som på riktigt kan samla kristna, nämligen synen på sakramenten, ämbetssyn och ecklesiologi (läran om kyrkan, särskilt kyrkosyn, d v s tolkning eller praktik gällande kyrkans uppgifter och verksamhet).

Tyvärr har såväl kunskap som erfarenhet av slikt effektivt raderats, eller stulits, från oss. Detta som följd av reformationen och följande tid av modernistisk politik med sekularisering som följd vilken har gått på djupet och effektivt nått familjen, ja ända in i hushållens sovrum. Kvar är ytlighet vilket nu avspeglas i att det främst är en ”världskändis” som kommer på besök; en som till och med omhuldas av Svenska kyrkan. Alla tycks vilja ha en inteckning i det som skall ske. Och i påven.

Ett tragiskt faktum är att den som är lite mer än genomsnittligt påläst – och alltså förstår att det finns något bortom Svenska kyrkan – lever i tron att Vatikanen representerar det ursprungliga och att allt katolskt har prefixet ”romersk”.

Vi har en stor folkbildaruppgift framför oss och ett första faktum som måste förstås är att ordet ”katolsk” inte är en organisatorisk term. Det är inte heller en geografisk definition vilket man lätt kan tro i förhållande till att ortodoxa kyrkan skulle vara geografiskt östlig och den katolska västlig. Begreppet ”katolsk” bör i stället förstås som en kvalitetsbestämning. Vincent av Lérins förklarar på 400-talet epitetet ”katolsk” som ”det som tros överallt och har trotts av alla i alla tider”.

Kyrkan – som är en, helig och apostolisk – är samtidigt ortodox och katolsk. De ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna har sålunda aldrig gett upp rätten att kalla sig katolsk.

Detta kan tyckas vara hårklyveri. Det kan också uppfattas som svårforcerad terräng. Men för var och en som säger sig vara för Kyrkans enhet bör det vara av intresse att börja bena i begreppen och inse att mycket i vår egen historia har dolts för oss. Det är en besk medicin att svälja för undersåtar i en ”humanitär stormakt”. Men det är nödvändigt för att kunna göra verkliga framsteg på försoningens väg.

Franciskus Urban

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/19/katolsk-vad-betyder-det/

Mera läsning: https://gammal-katolsk.org/2016/10/15/katolicitet-som-utmaning/

Mera läsning: Tillbaka i försoning

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.” (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en essä, ”Kyrkan – garanten mot islamisering” [som 2016 även gavs ut som bok. Red.], som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell kristen tro erbjuder svar utan kan lika gärna handla om, exempelvis, konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan; områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” (“Vem vill se förändring?”)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Franciskus Urban

Katolicitet som utmaning

I tidskriften Signum skrev Per Beskow (2013:4) under rubriken ”Hur många katolska kyrkor finns det”. I artikeln nämndes bland annat Nordisk-katolska kyrkan. Här nedan publiceras det svar, av kyrkans biskop Roald Nikolai Flemestad, som aldrig publicerades i tidningen (Signum).

Katolisitet som utfordring

En kommentar til Per Beskow

Av Roald N. Flemestad

Sett fra Den nordisk-katolske kirkes side var det oppmuntrende å lese Per Beskows artikkel i Signum nr 4/2013 under overskriften «Hur många katolska kyrkor finns det?»  Beskows anerkjennelse av vårt embede og sakramentsforvaltning er en ansporing til forpliktende dialog. Selv om Beskow rimeligvis argumenterer ut fra et romersk-katolsk ståsted, er ikke desto mindre hans fremstilling av «det katolske» problematisk. Spørsmålet er hvorvidt han gjør rett i å forstå «romersk» og «katolsk» som sammenfallende begreper.  Jeg vil derfor gjerne få knytte noen kritiske kommentarer til hans artikkel.

Hva er katolsk?
Innledningsvis definerer Beskow begrepet «katolsk» som ensbetydende med «kyrkans universella utsträckning i rummet». Denne geografiske definisjon, som vel er hentet fra Tridentiner-konsilets definisjon av katolsk, samstemmer ikke med Oldkirkens kvalitative bruk av ordet for å betegne forpliktelsen på kirkens felles åndelige overlevering, slik Vincent av Lérins forklarer epitetet «katolsk» i år 432:  «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

En slik oppfatning av det katolske  gir seg også etymologisk. Ordet er avledet av den greske ordsammensetningen katha (i følge) + holos (hel). Begrepet «katolsk» – kath-holon – betegner da «det som overensstemmer med helheten». I betydningen «fullstendig» eller «fullkommen» tegner ordet for oss forestillingen om en idealtilstand: «Det som er som det skal være». At uttrykket «katolsk» allerede i kirkens første tid hadde fått et særegent betydningsinnhold, avspeiles i vanskelighetene man hadde med å finne et sakssvarende uttrykk på andre språk.

En teknisk term
Det er påfallende at man i den latinske oversettelse av både den apostoliske og nikenske trosbekjennelse valgte å beholde «katolsk» (catholicam) som lånord fra gresk. Som kjennetegn på kirken hadde ordet fått en særegen betydning og kunne ikke erstattes med det latinske uttrykk «alminnelig» (universalis). Poenget er at kirken ikke skal være alminnelig utbredt, men at hun er «fullstendig» i åndelig henseende. Likesom de andre kjennetegnene på kirken i trosbekjennelsen som «én», «hellig» og  «apostolisk» uttrykker også attributtet «katolsk» en uoppgivelig side ved kirkens liv i verden. Begrepet betegner derfor ikke et spesielt kirkesamfunn, men et kvalitetskrav. For å kunne kalles katolsk må kirkens tro og ordninger være i samsvar med helheten; overalt og alltid må det åndelige liv fremstå som det virkelig skal være. Allerede rundt år 100 anvender kirkefaderen Ignatius således kriteriet på såvel den universale kirke som på lokalmenighetens åndelige liv (Polykarps martyrium 8:1, 16:2). Kriteriet på katolisitet er entydig: «Den katolske kirke er der, hvor Kristus Jesus er» (Ad smyrn. 8:2).

Den katolske kontinuitet   
I et slikt perspektiv kan «det katolske» som målestokk anvendes kritisk også overfor den romersk-katolske tradisjon. Beskow skriver: «I den katolska kyrkan finns inget avbrott och ingen nygrundning utan enbart en kontinuitet». Et passende belegg på det motsatte kan være Det annet vatikankonsils tilslutning til religionsfriheten og demokratiet som samfunnsordning, hvilket jo var et prinsipielt brudd med tidligere pavers teokratiske avvisning av den sekulære statsmakt.

Denne kloke helomvending reiser imidlertid nye, interessante problemstillinger. Hvis læreutsagn hevdet av en serie paver viser seg å være «korrigible», får det til følge at dogmatiske utsagn ikke er forpliktende alene i kraft av å være hevdet av kirkens magisterium. Kort sagt, det kan i etterpåklokskapens lys vise seg at noe ikke er sant bare fordi en serie paver har ment så. Også pavens læreutsagn kan prøves mot andre saklige kriterier enn hans krav på petrinsk autoritet – enn si «Kristi stedfortreder».

Denne innrømmelse fører oss straks til vanskelighetene vedrørende  ufeilbarlighetsdogmet fra 1870. Tanken om at paven personifiserer kirkens læreoverlevering – ex sese non ex consensus ecclesiae – opphever i virkelighet Oldkirkens forståelse av katolisitet, idet pavestolen gjør krav på enerett til å fortolke hva som er kirkens trosoverlevering. Til alt hell har romersk-katolsk teologi siden Det annet vatikankonsil søkt å moderere denne papalisme ved å karakterisere formuleringen som «misforståelig». Den indre splittelse i Den romersk-katolske kirke efter konsilet vidner om at «misforståelsen» ennu ikke er avklart.

Papalismen som ekumenisk metode 
Samtidig må det konstateres at papalismen fikk store konsekvenser også for romersk ekumenikk. «Det katolske», gjorde Pius IX gjeldende mot anglo-katolikkene i 1864, har «paven som rotkilde og prinsipp».  Derfor er «ingen annen kirke katolsk enn den som er bygget på Peter alene». Denne eksklusivitet møtte ikke bare protester fra anglikansk hold. Den ekumeniske patriarken Anthimos IV’s encyklika fra 1895 tok opp de pavelige krav og anførte at pavestolen med dette bryter med den apostoliske tradisjon som sådan: «Roms biskop ble (i de første ni århundre) aldri ansett som Kirkens øverste myndighet og ufeilbarlige hode», «men pavekirken har siden det tolvte århundre oppfunnet og sammenrasket i pavens person… en mengde nydannelser om skjærsilden, helgenenes overflod av dyder …» (avsnitt XII). Med henvisning det ovennevnte sitat av Vincent av Lérins konkluderer patriarken at disse «alvorlige og vilkårlige nydannelser» må avvises, og pavekirken må «vende tilbake til Kristi ene, hellige katolske og apostoliske kirkes gamle tilstand, som den utgjorde en del av på den tid», dvs. i det første årtusen (XXI, XXII).

Katolisitet som en forpliktende tilstand
Det er påfallende at den ekumeniske patriark forstår katolisitet som en forpliktende tilstand. I dette perspektiv er «romersk» og «katolsk» ikke sammenfallende begreper, men står tvertom i saklig spenning i samme grad som det gjøres gjeldende at noe er «katolsk» ene og alene fordi det hevdes av pavestolen. Dogmatisering av ulike syd-europeiske fromhetstradisjoner, som for eksempel avlat eller Maria Immaculata, fremstår i et historisk perspektiv som vilkårlige nydannelser og derfor i strid med det katolske prinsipp slik vi kjenner det fra Oldkirken: «Katolsk er det som tros overalt og er blitt trodd av alle til alle tider».

Beskow tar simpelthen feil når han mener at «begreppet ‘katolicitet’» er et nytt ord som «lanserades» av Nathan Söderblom. Idéen om «katolsk, men inte romersk» er heller ikke et «anglokatolsk» påfunn. Som påpekt ovenfor er den saklige distinksjon mellom «det romerske» og «det katolske» kjernepunktet i ortodoksiens kritikk av pavedømmet.

Katolisismens  «paveliggjøring»
Denne kritikk betyr ikke at særstillingen til Roms biskop avvises, men den får ikke til følge at han hyldes som Peters efterfølger på bekostning av de øvrige apostler. Den historiske anerkjennelse av Roms samlende autoritet er heller ikke eksklusivt forbundet med Peters navn, da byens kristne opprinnelse er knyttet til både Peter og Paulus. I kirkens første årtusen var pavestolen en domstol som biskoper og fyrster kunne appellere til, men for den store majoritet var pavedømmet – om det fantes i de troendes bevissthet –  noe ute i periferien. Således er pavedømmet ikke nevnt i de første trykte katekismer. Først på midten av 1500-tallet begynte katekismene å få et tillegg om at kirken står «under ledelse av Peter og hans efterfølgere, Kristi stedfortredere». Sant nok gjorde de gregorianske pavene, understøttet av dokumenter med heller tvilsom sannhetsverdi, krav på kunne avsette keisere, men dette var storpolitikk. Pavene «ledet» ikke kirken, de fastslo ingen dogmer og innkalte ingen ekumeniske konsiler. Den historiske fremvekst av et monarkisk pavedømme knyttes til Tridentiner-konsilets administrative reformer, slik kong Filip II ironisk lot konstatere at de spanske biskoper kom hjem fra konsilet som sogneprester.

Det skismatiske Utrecht
Dette fører oss til gammelkatolismens oppkomst. Som ordet utsier, betegner «gammelkatolsk» et ønske om å fastholde en eldre form for katolisisme.
Beskows formulering «den jansenistiska kyrkan i Utrectht som låg i schism med påven sedan 1703» er i denne sammenheng misvisende polemisk. Riktig nok hadde den franske bevegelse «jansenismen» og erkestiftet Utrecht en felles motstander i jesuittene, og jansenistene kom efterhvert til å søke tilflukt i Utrechts hollandske tankefrihet. Ikke desto mindre hadde konfliktene forskjellig årsak og opprinnelse.

De franske jansenistene kritiserte jesuittene av teologiske og moralske grunner, mens Utrechts konflikt som begynner allerede i 1660-årene, gjaldt kirkeretten. I arbeidet for å omforme pavedømmet til et monarkisk episkopat, hadde Rom på jesuittenes initiativ opphevet domkapitelets kanoniske rettigheter. Erkestiftet blir så ekskommunisert for å ha appellert avgjørelsen til et konsil. For å finne en passende begrunnelse anklaget jesuittene erkestiftet for å være «jansenistisk» preget. Påstanden ble dokumentert blant annet med at de troende ble oppfordret til å lese i Bibelen og at de viste liten respekt for relikviene; dernest ble prestene utdannet ved universitet i Louvain og deres skriftemålspraksis var for streng.

I hele tatt er «jansenisme» et kjetteri som det er vanskelig å definere, det desto mer som de fem standpunktene hos augustinianeren Cornelius Jansen som i 1653 ble fordømt av pavestolen, ikke lar seg gjenfinne i hans forfatterskap. Til helhetsbildet hører at parallelt med den nyskolastiske teologis irrelevans i dagens intellektuelle klima, har Augustins teologi funnet ny aktualitet slik teologer som Josef Ratzinger og Jean-Luc Marion bevidner. I dette fremstår også «jansenismens» fremste talsmann, Blaise Pascal, som en viktig teologisk tenker i kristentroens møte med postmodernismens utfordringer.

The Polish National Catholic Church   
Noe nedlatende kan det virke, når Beskow omtaler PNCC som en kirke bestående av «polska katoliker i Scranton, Pennsylvania, som ansåg sig förbisedda av kyrkan». At de polske gruvearbeiderne som siden stiftet kirken, ble «förbisedda» synes udiskutabelt. Konflikten med det irske episkopat oppstod under den såkalte «amerikanismen» da episkopatet ønsket å innordne de etniske menighetene i en engelsk-språklig katolsk kultur. Assimilasjonsprosessen var særlig byrdefull for de polske immigrantene som oftest ikke forstod engelsk. Dertil kom at de to millioner polske innvandrere som utgjorde underklassen i immigrasjonen, ble betjent av få polske prester og ingen biskop. I gruvearbeidermiljøet i Scranton ble prosessen ytterligere tilspisset på grunn av prestenes selektive bruk av menighetenes ressurser, noe som førte til at legfolket forlangte rett til å delta i disponeringen av midlene. I denne situasjon tilkalte den irske biskopen først politiet for jage uromakerne ut av kirkerommene. Senere ble det brysomme legfolket og prestene som støttet dem, truet med ekskommunikasjon. Uroen ble likevel ikke mindre, for i perioden 1898 til 1900 ble ti frimenigheter organisert under ledelse av den ekskommuniserte presten Francis Hodur. I løpet få år hadde mere enn 40 000 sluttet seg til den nye kirken, og PNCCs medlemstall nådde sitt høydepunkt på 1960-tallet med mer enn 250 000 medlemmer. –  Det er vanskelig å unngå den konklusjon at misnøyen uttrykte et reelt problem som episkopatet over år hadde lukket øynene for.

En polsk pave
Ikke desto mindre skulle utviklingen ta en ny vending efter valget av en polsk pave i 1978. Med henvisning til pave Johannes Pauls eksplisitte ønske inviterte Enhetssekretariatet i 1980 PNCC til en dialog om forholdet mellom de to kirker. Samtalene som begynte i 1984, førte til at PNCC i 1994 i praksis fikk samme kanoniske status som de orientalske kirkene (jfr. Unitatis redintegratio §§§ 13, 14,15). Siden den gang har samtalene ledet til avklaring av alle hovedspørsmål, bortsett fra pavens ufeilbarlighet og universaljurisdiksjon. Disse «misforståelige» juridiske termer fra 1870 fordrer fortsatt en avklarende «oversettelse» av autoritetsproblematikken fra kirkeretten til en teologisk/bibelsk begrepsbruk. Denne terminologiske utfordring er langt fra liten.

Den nordisk-katolske kirke
Avslutningsvis gjester så Beskow Den nordisk-katolske kirke (NKK) med å anføre at «den står nära den katolske kyrkan i tro og gudstjänstliv men har inte velat ansluta sig till den». Denne observasjon er rett og gal på samme tid. Den er uriktig all den stund representanter fra Samråd på Kirkens Grunn, dvs. Den frie synoden i Norge, allerede i 1995 formelt henvendte seg til Enhetssekretaritet for å drøfte en fremtid for de marginaliserte «høykirkelige» i Den norske kirke. Denne henvendelse ble aldri besvart og man kan gjøre seg mange refleksjoner om beveggrunnene. Den neste dør vi banket på, var PNCC’s, som straks viste oss omsorg. – Noen dører lukkes, og andre åpnes.

Efter stiftelsen av kirkesamfunnet i 1999/2000 har det likevel fra vår side vært tatt en rekke initiativ overfor Den romersk-katolske kirke, også på høyt nivå. Siktemålet har ikke bare vært basert på ekumenisk høflighet. I en formell henvendelse, datert Høytiden for St. Olav 2006, viser vi til Pave Johannes Paul II’s Encyklika Ut unum sint fra 1995. Paven understreker her at fullt fellesskap er mulig på basis av at den enhet som forelå i det første årtusen (§§§ 55, 61, 95). Videre heter det at den ekumeniske samtale er noe mer enn blot en meningutveksling; den er en kjærlighetens dialog og en delaktighet i felles åndelige gaver (§§§ 8, 36, 60).

– På slike premisser vil vi fremdeles mer enn gjerne samtale om vår fremtid. Det desto mer som det kristne vidnesbyrd fra paver som Johannes Paul II og Benedikt XVI gjør pavestolen til et fyrtårn i samtidskulturens åndelige krise.

Biskop Roald Nikolai Flemestad