Tagg: Politik

Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig

Meningen, utsagan eller påståendet om att det inte finns någon absolut sanning; att sanning är något som kan variera, är läglig. Den är bekväm. Och den utgör ett fundament för att mycket av det samtida (postmodernistiska) skall kunna ske. Utan idén om att sanning är något relativt hade vi idag inte kunnat diskutera sådant som ”ett tredje kön”. Det är samtidigt samma idé som gör det möjligt att faktiskt kunna komma undan med osanning.
Fortsätt läsa ”Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig”

Omöjligt för politiker vända utvecklingen på egen hand.

Lars Adaktusson skriver på ledarplats i dagens Svenska dagbladet och varnar för EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers vision ”om ett europeiskt samarbete präglat av ökad överstatlighet”.

”Det var klarspråk när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i veckan höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet. Tydlighet och klara besked är centralt i politiska sammanhang, ändå var Junckers tal i väsentliga delar problematiskt. Inte främst för att hans reformförslag kostar mycket pengar, utan för att de undergräver idén om att EU-samarbetet ska fokusera på stora gränsöverskridande utmaningar och låta medlemsstaterna sköta resten.”

Adaktusson citerar ”en av de mest initierade EU-granskarna, nyhetssajten Politico” som sammanfattade Junckers tal med orden: ”One speed. One currency. One president”. En fras som ger kalla kårar.

Även om Adaktusson och Juncker har olika syn på överstatlighet så har de en gemensam strävan, nämligen ett sammanhållet EU. Men de har också ett gemensamt handikapp i den strävan; de är bägge politiker.

EU är en politisk inrättning med problem. Men vad som är än större är att Europa har problem. Möjligen kan unionen vara till hjälp, men för att Europa skall återfå sitt självförtroende som civilisation; för att vända den negativa trenden med allt ifrån negativa födelsetal till sargad sammanhållning krävs helt andra svar än politiska. Det är med andra ord fel frågor som idag ställs och därför blir också svaren, upprepat fel.

Europe_Patron_saints_Mosaic
Europas skyddshelgon

En första fråga som måste ställas är ”vad är Europa?” Svaret är, i grund, inte byråkrati. Om det då inte är byråkrati som håller samman människor i Europa, vad är det då? Vad var det som formade och danade den europeiska civilisationen? Trots olikheter människor och länder emellan var grunden den kristna tron. Och därmed kyrkan. Det var vad de nordiska länderna togs in i samband med kristnandet.

”Efter hand vann europeiska ideal insteg i Skandinavien, och Sverige kom långsamt och senare än Danmark och Norge att införlivas i den europeiska gemenskapen, som ytterst var en kyrkligt bestämd storhet.” (Tegborg Lennart (Red.), ’Sveriges kyrkohistoria: Missionstid och tidig medeltid’, Verbum, 1998, Andra tryckningen 2001, s. 35)

Det är fundamentet där svaren också i vår tid måste sökas. Frågorna måste sålunda formuleras så att människor på nytt börjar använda samma kompass för att orientera sig i samtiden. Det kommer också att krävas att politikerna – inte minst i unionens olika beslutande organ – fattar, inte bara goda beslut i den riktningen men också att de behöver hjälp. Svårigheten ligger dock i att det bara är politikerna själva som har makten att fatta beslut om egen mindre makt.

Franciskus Urban

 

Jo, gå ut och gör alla folk till lärjungar! Om rätten att välja Kyrka utan politik.

Det talas om kyrkoval. I helgen (17 september) hålls ”kyrkoval” i samfundet Svenska kyrkan, där mer eller mindre politiska partier och så kallade nomineringsgrupper kämpar om makten. Det största politiska partiet i samfundets högsta beslutande organ (det så kallade ’kyrkomötet’) är Socialdemokraterna. Ett annat politiskt parti som inget hellre önskar än att ”ta över” är Sverigedemokraterna som samtidigt hävdar att ”politiseringen av samfundet måste upphöra”.

Sveriges television rapporterar idag om Socialdemokraternas syn på (får vi förutsätta) vad kyrkan skall ägna sig åt. Och det är inte att bedriva mission, det vill säga sprida Evangeliet och därigenom omvända människor till Kristus.

Louise Callenberg, som är ledamot av kyrkorådet i en Stockholmsförsamling för Socialdemokraterna säger till Sveriges television:

-”Svenska kyrkans uppdrag är inte att omvända människor som har valt sin tro. Svenska kyrkans och Socialdemokraternas syn på det är ju snarare att vi ska finnas till för de människor som vill möta sin tro. Det är inte vårt uppdrag att missionera i de här områdena, absolut inte.” (SVT Stockholm, 2017-09-14)

Vad menar Callenberg? Att det inte är kyrkans uppdrag att föra människor till tro på Kristus? Att uppdraget är att finnas till för människor som vill möta sin tro, det vill säga tillbe profeten Muhammad eller någon av de många gudarna inom Hinduismen?

Detta uttalande visar på antingen okunskap eller aningslöshet, alternativt att de politiska krafter som härskar i ”Sveriges största medlemsorganisation” (jo, man beskriver sig själv så) önskar att människor inte skall kunna möta Frälsaren.

Nu utgör medlemmarna i samfundet Svenska kyrkan inte mer än 0,002 procent av världens kristna. Men det rör sig ändå om sex miljoner människor som, till följd av politisk maktambition, löper risk att förledas. Det är därför stor lycka att man som kristen inte (längre) är lagligt skyldig att tillhöra denna ”folkrörelse”.

bibleMen hur är då synen på frågan om mission i Kyrkan i världen? Den kristna traditionens främsta vittnesbörd, Bibeln, återger ett av de mest kända Jesus-orden:

”Åt mig har givits all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Det talas om kyrkoval. Alla har rätten att välja Kyrka utan politik.

Franciskus Urban

Observera att denna text inte tar ställning för något politiskt parti utan diskuterar ett sak- och principförhållande.

 

 

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban

 

Såhär är det: ”Fråga efter lättare arbetsuppgifter under ramadan”

Knappt har artikeln ”Det är kulturen som bär politiken” (2017-05-26) publicerats och börjat spridas förrän Sveriges television på ett mer än önskvärt tydligt sätt bekräftar hur en kultur påverkas. Det var på nyheterna (Aktuellt) som det rapporterades om att idag, fredagen den 26 maj, inleds ramadan; muslimernas fastemånad. SVT upplyser sakligt i 21-sändningen om vad det innebär. En läkare intervjuas om vilka fysiska konsekvenser det kan få att avstå mat och dryck från soluppgång till -nedgång. Läkaren föreslår att arbetsgivare kan ge lättare eller förändrade arbetsuppgifter under perioden och att den muslim som iakttar seden att fastar upplyser sin omgivning om att ”såhär är det!

Som en jämförelse kan det vara av intresse att se hur samma mediekanal, SVT, beskriver den kristna fasteperioden innan Påsk (Påskfastan). En snabb sökning på SVTs webb ger vid handen ett inslag från den 14 april i år:

”Påskfirandet förändras och långfredagen är inte längre en dag av tristess. Förr var det både otänkbart och omöjligt att handla eller gå på krogen på långfredagen. Då skulle man sörja Jesu lidande på korset. Först 1969 tilläts restaurangerna att hålla öppet på långfredagen.

– Staten slutade reglera människors helgfirande. Det är ett uttryck för sekulariseringen. Vi gick in i en ny era, säger Richard Tellström, docent i måltidskunskap vid Örebro universitet och känd från tv-programmet ’Historieätarna’.”

Såhär är det! Vidare i samma artikel på SVT:

”I dag är långfredagen som en extra ledig dag, där man kan träna, göra utflykter, arbeta i trädgården eller gå på restaurang.”

”Påsken föregås av den 40 dagar långa fastan, som är sprungen ur romersk-katolsk tradition men levde vidare efter reformationen.

– Under fastan åt man fisk och mycket vegetariskt, säger Richard Tellström, måltidsforskare.”

”Kött var bara tillåtet på söndagar då man hade uppehåll i fastan. I dag kan en kristen fasta innebära att avstå från tv-tittande, sociala medier, alkohol, kött eller godis, enligt Svenska kyrkan.”

Såhär är det! Fullt med sakfel. Helt taget ur sammanhang. Helt utan respekt för bekännande kristna och vårt arv. Men helt i enlighet med rådande kulturarvspolitik och myndighetsstyrning av religiositet (visste du att Sverige har fått en ny myndighet som skall hantera de många religiösa samfunden?).

Den 1 mars i år, i samband med att Påskfastan inleddes, skrev vi härGammalkatolsk idédebatt följande:

”Förra året kunde vi läsa rubriker som ’Guldmånad för den vakne handlaren. Ramadan omsätter miljardbelopp’. Man hade från branschens sida förstått att nischa sig mot en specifik religiös grupp och, så klart, öka på vinsten. Trots att ramadan är fastetid. Livsmedelsföreningen skriver på sin hemsida samma år att ’muslimernas fastemånad Ramadan, som inleds denna vecka[1], ger allt större avtryck i handeln. Nu laddar Willys rusch på Ramadan-relaterade varor.’

Detta har med stor sannolikhet hjälpt till att öka människors kännedom om och förståelse för muslimernas fastetid, som avslutas med festen Eid. Fler människor i Sverige vet förmodligen mer om ramadan än om den tid som föregår firandet av Påsken.”

Såhär skall det tydligen vara?

Red.

 

Det är kulturen som bär politiken

Rod Dreher, författaren till The Benedict Option, skriver att ”idag är kulturkriget, som vi kände det, över. De så kallade värdeväljarna – socialt och religiöst konservativa – är besegrade och fösta ut i den politiska marginalen.” Detta samtidigt som många här hemma sätter sin tillit till politiska krafter med just det programmet. USA brukar ju sägas ligga något årtionde före oss, så vad sker här då konservativa politiska krafter är förpassade till marginalerna?

Somliga kommer säkert att jubla. Samtidigt ger det oss några års försprång att kunna rätta upp den situation många idag menar utvecklar sig i fel riktning. Kärnan i det Dreher skriver är att vi som kristna inte får lura oss till att sätta vårt hopp till politiker.

”Likt människor i andra västerländska demokratier befinner sig amerikaner i ett politiskt jordskalv, skakandes grunderna för efterkrigstidens ordning. De gamla, välbekanta kategorierna som ramade in politiskt tänkande och dess diskurs är döda eller döende. Var passar ortodoxt kristna in i denna framväxande realitet? På vilken sida borde vi vara? Har vi någon sida över huvud taget?

Svaret kommer inte att uppskattas av konservativa kristna vars förståelse av kyrka är det republikanska partiet under bön, eller som tar sig till röstbåset med större övertygelse än vad de visar under söndagens gudstjänst. Även om det återstår ett fåtal möjligheter till framsteg för traditionell politik borde ökad fientlighet gentemot kristna, liksom den moraliska förvirringen bland värdeväljare, inspirera till att vi föreställer oss en bättre väg framåt.

The Benedict Option (Det Benedictinska vägvalet) manar till ett radikalt nytt sätt att göra politik; en handgriplig lokalism baserad på pionjärarbete av östblockets dissidenter som trotsade kommunismen under kalla kriget. En västlig variant av ’antipolitisk politik’, för att använda ett uttryck myntat av den tjeckiske politiska fången Václav Havel, är den bästa vägen framåt för ortodoxt kristna som söker konkret och effektivt engagemang i det offentliga utan att förlora vår integritet eller mänsklighet.” (Rod Dreher, The Benedict Option, 2017)

Vad det handlar om är inte att det är fel i sig att som kristen lekman engagera sig politiskt, men att det som har utvecklats tokigt i vår kultur inte kan lösas genom politik i första hand. Problemen ligger djupare än så.

Besök gärna Rod Drehers blogg: Head Not For The Hills, Brethren

Det handlar om kultur

Det har sagts många gånger tidigare men förtjänar upprepning: Politiska resultat bestäms i slutändan av kulturella influenser, inte tvärtom. Om du vill ändra politiken, måste du ändra kulturens riktning. Utan tvekan kan en regerings politik bidra till kulturella trender. Men i ett demokratiskt samhälle fattar offentliga tjänstemän, som väljs av en majoritet av väljarna, de politiska besluten.

Ingelhardt
Karta som visar skillnader i kulturella värderingar världen över, grundat på omfattande systematisk forskning. Källa: Wikipedia

Trots den medborgerliga plikten att rösta – vilken också gäller kristna – krävs mycket mer för att det offentliga skall kunna genomsyras av kristna värderingar. En kultur danas genom befolkningens vilja och beslut. Vi påverkas av de värderingar som våra föräldrar omfattas av. Vi formas av de utbildningsmiljöer vi befinner oss i. Varje form av underhållning, oavsett det är musik, film eller litteratur, har potential att påverka sinnet och själen hos publiken. Även lagar, som har en pedagogisk funktion, stiftas av våra folkvalda. Så åter igen springer varje fundamental förändring ur kulturen.

När grundläggande sociala institutioner som familjen sönderfaller på grund av destruktiva personliga val, blir följderna förödande. Fattigdomen växer och brottsligheten stiger. Hela stadsdelar och samhällen drabbas av konsekvenserna. Dessa problem kan förvärras av statliga ingripanden, men många goda avsikter har gått fel.

Om vi vill åtgärda vår tids problem måste vi börja odla människans själ. Våra val bestäms av vår moraliska och andliga daning. Gud gav oss fri vilja att välja hans nåd och hans gåva för frälsning. Ännu finns det goda ortodoxt kristna som vet hur man lever det goda livet, sprunget från den gudomliga uppenbarelsen. Sanningen är inom räckhåll. Men om vi gömmer evangeliets ljus under en skeppan, kan inget gott uppnås (Luk 8:16-18).

Därför är den traditionella kristna och andliga traditionens visdom desperat nödvändig idag. Inget politiskt val kommer att förändra landets vägval dramatiskt. Vad som kommer att göra skillnad är det långa och svåra arbetet med att odla ett kristet samhälle; en kristen kultur. Det börjar med oss själva och våra familjer och livet i församlingen. Det förs vidare över i skolor och arbetsplatser. Med tiden kommer evangeliet återigen att gå i bräschen för det offentliga medvetandet. Att arbeta mot detta mål borde vara varje kristens kall.

Ingen ny kunskap

Om man som politiker tar kontroll över de underliggande lagren; kulturen, kan man påverka befolkningen. Så kan man över tid behålla makten. Även om det heter att ”all makt utgår från folket”. Har man lärt människor vad de skall tycka, är slaget vunnet. Detta är ingen ny kunskap. Tvärt om, det är något som tillämpas fullt ut.

Vi har här tidigare skrivit om Värdegrundsdelegationen vars uttalade ambition var att ”främja förtroendet för staten”. Nu har Värdegrundsdelegationen flyttat in under Statskontoret och Finansdepartementet. Presentationen av verksamheten är dock fortsatt lös i kanten: ”Regeringen har tillsatt Värdegrundsdelegationen, en arbetsgrupp inom regeringskansliet, som genom aktiviteter, skrifter och andra utåtriktade insatser ska verka för att respekten och förståelsen för den statliga värdegrunden upprätthålls på alla nivåer i statsförvaltningen”

Läs mer om synen på kulturarvet: Regeringen: kulturarv utan spar av kristet arv

Varför finns det ett nationellt sekretariat för genusforskning? Jo, för att medborgarna, du och jag, skall lära sig vad som är ”rätt och fel”. Och var bör man, förutom i familjen, sätta in en kraftig kil, om inte i universitetsvärlden där den uppväxande generationen kan impregneras med rätt värderingar.

Det nationella sekretariatet för genusforskning verkar sedan 1998 vid Göteborgs universitet på uppdrag av regeringen. I verksamhetens fokus står två kunskapsområden, nämligen genus och jämställdhet. Deras vision lyder: ”Genom kunskap och kritiska perspektiv utmanar vi maktordningar och flyttar gränser för vilket samhälle som är möjligt.”

Och vad är möjligt? Vi ställde frågan här tidigare i maj månad, hur det kan komma sig att så många på så relativt kort tid har anammat det här med ”Pridefestivaler”? Och hur så många, helt plötsligt, menar att ”flytande könstillhörighet” är något av det mest normala man kan tänka sig? Och att det är en ”mänsklig rättighet”. Svaret är enkelt: Man har målmedvetet arbetat för att det skulle ske. Pukt!

Vägen vidare

Om du, som jag, innerst inne håller med om att det finns ordningar som bör bevaras och traderas vidare till nästa generation, så är det nu hög tid att sätta ner fötterna. Men inte i det politiska träsket, för där finns bara mer av samma. Och just nu är det inte mer av samma som behövs för att vi skall kunna återskapa ett väl fungerande, moraliskt och mänskligt samhälle. Vad som behövs är lite gammal, hederlig, kristen kultur och tradition. Vad som behövs är att vi vänder oss till det glada budskapet om den slutliga segern. Evangelium, stavas det. Det enda som möjligen kan stå i vägen är du.

Franciskus Urban

Politik, ideologi, heresi

Idag, 7 december, firar kyrkan den helige Ambrosius av Milano (339–397). Han föddes i Trier men flyttade i tonåren med sin mor till Rom där han började studera klassiska ämnen som grekiska, latin och juridik. Det rådde vid tiden religiösa oroligheter och stridigheter och när den arianske biskopen i Milano dog, utsågs Ambrosius till ny biskop.

Med kraft och allvar uppträdde han till försvar för ortodox troslära inte bara mot kvarlevande hedniska element, utan även mot arianer, apollinarister och priscillianer.

Det var också genom ”Ambrosius förkunnelse som den store kyrkofadern Augustinus fick impulsen att ta det sista steget in i kyrkan för att med tiden bli västerlandets normerande teolog.”[1]

”Inom kyrkohistorien har Ambrosius framför allt blivit bekant som kyrkofrihetens konsekvente och ibland hårdföre försvarare i en tid när kyrkan var starkt beroende av kejsarmakten.”[2]

När man läser sin kyrkohistoria och om kyrkofäderna slås man av hur mycket av det som beskrivs lika gärna kunde vara hämtat från vår egen tid. Inte minst i fråga om heresier eller kyrkans roll i samhället och förhållandet till den världsliga makten. Mycket handlar så klart om okunskap men är också en form av omvänd kyrkotukt, det vill säga samtidens och maktens önskan att äga inflytande över det som sägs och lärs i kyrkan.

Senast idag kan man i en krönika Det goda samhället läsa om ”kristendomen före 1500-talet som fundamentalistisk” för att lite senare i samma text ta del av ett citat av Jesus som varande en sekulär vishetsguru. Som om Kristus Jesus inte är själva fundamentet utan kom till oss någon gång i höjd med reformationen.

Men det är ett intressant exempel som pekar på exakt vad begreppet heresi innebär, nämligen att själv välja utifrån sina egna preferenser.

Ordet heresi kommer från grekiskans hairesis (haireomai, ”välja”, ”plocka ut”), vilket betyder att själv välja i förhållande till det som är normer och dogma. Irenaeus av Lyon (ca 130–202) behandlar detta i sitt verk Mot heresierna där han beskriver och argumenterar mot irrlärorna i den tidiga kristna kyrkan.

Dogma är ett grekiskt ord som betecknar en oföränderlig sanning som är allmänt erkänd genom tron och bindande för kristna (ordets grundläggande betydelse är ‘lag’ eller ‘beslut’). I modernt språkbruk har orden dogm och dogmatisk kommit att få negativa övertoner och betecknar något stelnat och livlöst. I den ortodoxa traditionen däremot har dogma en positiv betydelse, och betecknar den kristna trons grundläggande trossatser.”[3]

En intressant fråga, denna festdag, är om det finns några heresier i vår egen tid? En vägledning finner vi i den katalog med heresier som Irenaeus tar sig an. Där återfinns olika sekter men även arianism och gnosticism.

”Gnosticism kommer från det grekiska ordet gnósis, kunskap, ofta med en bibetydelse av vishet och insikt. Ordet i sig hade inte någon negativ laddning i det tidiga kristna språket. Klemens av Alexandria, som var Irenaeus samtida, hävdade vikten av att utveckla en kristen gnosis, det vill säga en fördjupad tro. Men under det andra århundradet togs ordet alltmer över av spekulativt anlagda kristna som ville omvandla den kristna tron till en exklusiv visdomslära, tillgänglig endast för ett fåtal utvalda. Irenaeus kallar detta för ’den falska kunskapen’ i motsättning till den sanna kunskapen om Gud som man finner i Skriften och i den apostoliska traditionen. De gnostiska riktningarna var inbördes rätt olika, men man kan alltid urskilja vissa gemensamma drag. Viktigast var en radikal åtskillnad mellan himmelskt och jordiskt och en nedvärderande inställning till allt kroppsligt. Det kunde resultera i en radikal asketism eller tvärt om i en lika radikal lössläppthet.”[4]

Gnostikerna, som kallade sig kristna, hade med andra ord en föreställning om att besitta särskild kunskap; kunskap som inte är inkluderad i vare sig tradition eller Skrift; kunskap som bara dessa med större visdom hade insikt i.

Här finns slående likheter med vad vi ser idag, då ideologiskt eller politiskt drivna krafter förstår sig äga denna högre vishet och med den önskar förändra den apostoliska och nedärvda grundläggande (fundamentala) tron. Den kyrkofrihet som den helige Ambrosius slogs för är ännu i våra dagar hotad. Till och med när dessa ideologer, de som säger sig besitta högre kunskap i så vitt skilda frågor som kyrkans ämbete, äktenskapets sakrament, familje- och samliv och för att inte tala om grunden själv – Jesus Kristus; Kristi natur, finns inga gränser. ”När de överbevisas av Skriften, anklagar de själva Skriften som om den inte hade rätt eller var trovärdig utan flertydig.”[5].

Franciskus Urban

[1] Ambrosius av Milano – Om sakramenten, om mysterierna, Artos (2001)
[2] Ibid
[3] Hilarion, Alfeiev, Tons mysterium, Artos/Anastasis (2010)
[4] Irenaeus, Mot heresierna, Artos (2016), s. 19-20
[5] Ibid, s. 134