Tagg: politisering

Hur skulle den moderna tolkningen av kristen tro överhuvud taget och med trovärdighet kunna tilltala män?

Sveriges television rapporterar den 22 augusti att andelen kvinnor som uppger att de har en tro är betydligt större än männen. Analyschefen vid Svenska kyrkans forskningsavdelning bekräftar med att ”kvinnor har i högre grad en kristen tro”.

I samband med reformationen på 1500-talet förbjöds en mängd fromhetsuttryck. Bruket av ikoner upphörde, kloster tvingades stänga, munkar och nunnor drevs i landsflykt, människor skulle hålla sig på hemmaplan i stället för att ge sig ut på pilgrimsvandringar. Doften av rökelse i mässorna föll, trots biblisk förankring, i glömska.

Thomas_Cole,_The_Voyage_of_Life,_1842,_National_Gallery_of_Art
”The Voyage of Life: Manhood” (Thomas Cole)

Mariafromheten, liksom förebilderna i helgon och martyrer, sågs på med misstänksamhet. Det vi idag känner som samfundet Svenska kyrkan; den Lutherska kyrkan i Sverige, blev allt mer politiserad samtidigt som det teologiskt kom att handla allt mer om en ”allmän god gud”. Läran relativiserades. Samfundet feminiserades, moderniserades och urvattnades på bekostnad av att de troende, både män och kvinnor, kan finna sin väg och plats i den kristna gemenskapen.

I vår tid präglas kristendomen av att vara ”relevant” och den tar allt mer intryck av den omgivande världen samtidigt som acceptansen av individuella tolkningar blir påtaglig.

”’I min faders hus finns många rum’ står det i Bibeln och det verkar vara ungefär så de flesta svenskar väljer att tolka kristendomen – att det finns många rum och utrymme att fritt tolka vad man vill tro på. Erika Willander, forskare i sociologi, har i sina studier sett att det har blivit viktigt för svenskar att markera att man formulerat sin tro själv.
– Det är viktigt för legitimiteten i Sverige att man har formulerat sin tro själv, att det inte är någon som har prackat på mig den. Det är specifikt för de som tillhört den lutherska kyrkan, säger hon.”

Samtidigt med denna långdragna och nedbrytande process av såväl fromhetsuttryck och traditionella kristna kärnvärden, ägnas stor energi i den Lutherska kyrkan åt animerat kiv över vem som skall bestämma. ”Valrörelsen” är i full gång och verkar i stort handla om Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Precis som i den norska Lutherska kyrkan tävlas det om vem som är ”mest kristen”.

Läs mer om ”Kristne verdier og politiske merkesaker

Trösten, ja hoppet, finns. En annan väg är möjlig och trampas av fler och fler i Europa och här hemma. En tidigare svårupptäckt stig blir nu känd och verklig. Symboliken med den smala vägen är tydlig. Många förstår att den breda väg som majoriteten rör sig på inte bjuder det människan djupast behöver.

Pilgrimerna som rör sig längs den smala stigen vandrar i vetskap om vem som är Herre. Där söks heligheten i livet. Där närs en vilja att inte ”gå till kyrkan”, men att vara kyrka. Man är samlad runt sin biskop. På en rastplats längs vägen, på historisk mark i Norden, installerades i augusti månad en Prior för en klosterorden. Dessa pilgrimer arbetar med sig själva. De ber och arbetar tillsammans. Det finns inget behov av vare sig partier eller att vara ”relevant och i takt med tiden”. Relevansen och realiteten är det som en gång uppenbarats och som måste levas och föras vidare. Traditionen och sanningen.

Red.

#bildaeuropa
#formeurope

Den kirkelige kultur

Ordet «kultur» ble i sin tid meislet ut av den franske filosof Rousseau for å betegne hvordan vi som fornuftsvesener skal omgåes hverandre i fremtidens lykkesamfunn. Siden den gang er bruken av ordet utvidet til å betegne hvordan individer, grupper og nasjoner finner sin identitet gjennom felles språk, skikker og forestillinger. I et slikt perspektiv kan vi også etterspørre hva som preger vår samtids kirkelige kultur.

Svaret vil selvfølgelig variere fra fellesskap til fellesskap, men det nye i situasjonen er at mange kristne miljøer på ulike måter synes å ville forankre ikke bare deres virksomhet, men også deres selvforståelse i lys av storsamfunnets kultur. Prisen for denne åpenhet har vært høy. Den åndelige krise som har rammet også norsk kristenliv avspeiler at man har utvisket skillet mellom kirken og verden. Jeg vil anføre tre belegg på dette med stikkordene – kirkelivets byråkratisering, politisering og avsakralisering. At jeg henter eksemplene fra statskirkeligheten, betyr ikke at frikirkene går fri!

Byråkratiseringen tydeliggjøres ikke minst ved at presten er blitt en funksjonær i den kirkelige organisasjon. Ikke bare er «presterollen» fratatt åndelig autoritet i forhold til øvrige ansatte, men rådsstrukturen synes å ha mistet bevisstheten om at finnes høyere autoriteter enn det selv. To fremtredende geistlige i Den norske kirke fastslo sist sommer, at for å gi rom for mangfold og uenighet «tegnes kirkens profil av ansatte, råd og medlemmer i fellesskap» (VL 24/6 2013). I klartekst fremstår Den norske kirke som en ideologiproduserende institusjon der avgjør hva som er teologisk forpliktende, på basis av skiftende flertallsvedtak i egne organer.

Politiseringen følger blant annet av den såkalte kontekstuelle teologis forståelse av kirkens budskap. Målsetningen er å «oversette og tilpasse troen til det som gir mening på et bestemt sted og på et bestemt tidspunkt». I praksis betyr dette at teologien skal begrunne oppgjøret med «rasisme, mannsdominans og den rike vestlige verden» (VL 9/ 1 2006). Disse prioriteter har ført til et kirkelig handlingsprogram som til forveksling er lik dagsordenen hos visse politiske partier. Slik er Den norske kirke sarkastisk blitt karakterisert som «SV med sakramenter».

Avsakraliseringen gir seg av tanken om «kulturkirken». Tenkesettet er nylig anskueliggjort i en svensk avis under overskriften – «När Gud blir sambo med kulturen». Ettersom få kommer til kirke for å møte Gud, forklarer skribenten som er ‘kulturarvssamordnaren i Svenska Kyrkan’, må «kyrkan bli en resurs för alla som bor där, oberoende av religion, härkomst eller inkomst». Denne «utvidgade användning» avspeiler «ett skifte från religion till kultur med en ny sorts helighet i byggnader och plätser.. Kulten har helt enkelt bytt föremål» (SvD 23/2 2014). – Det er ikke vanskelig på finne norske eksempler på hvordan kirkebygningen anvendes til kulturformål istedenfor gudstjenestefeiring.

Idéhistorisk sett utspringer de tre ovennevnte prosesser fra Rousseaus forestilling om «sosialreligionen». Som bindemiddelet i det nye samfunnslegemet kan religiøse sannheter kun begrunnes utfra deres sosiale nytte. Det er derfor fornuftens oppgave å avgjøre hva som er Guds vilje; tanken om en guddommelig åpenbaring er utelukket. En selvutslettende teologi som mer eller mindre innordner seg i dette tenkesett, må nødvendigvis miste sin åndelige kraft. Kirkesamfunnenes oppgave er gi det verdslige samfunn noe nytt og anderledes. Kristentroens budskap hviler ikke i samtidens tenkesett og levevis, men utspringer av misjonsbefalingens budskap om Den oppstandne frelser og Herre. Det gies faktisk et kulturelt skille mellom kirken og verden.

Biskop Roald Nikolai Flemestad

Under ett antal år var biskop Roald Nikolai Flemestad kolumnist i tidningen Dagen (Norge). Texten ovan är biskopens sista bidrag till spalten ”Kulturnotat”, vilken tidningen valde att lägga ner. Den är tidigare publicerad (20140313) och återges här med tillstånd.