Tagg: postmodernism

Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig

Meningen, utsagan eller påståendet om att det inte finns någon absolut sanning; att sanning är något som kan variera, är läglig. Den är bekväm. Och den utgör ett fundament för att mycket av det samtida (postmodernistiska) skall kunna ske. Utan idén om att sanning är något relativt hade vi idag inte kunnat diskutera sådant som ”ett tredje kön”. Det är samtidigt samma idé som gör det möjligt att faktiskt kunna komma undan med osanning.
Continue reading ”Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig”

Kulturen – en spegel av samtidens logiska mörker

I en rubrik på kultursidorna i Svenska dagbladet möts jag av budskapet att ”dagens unga vill se mörker”. För ”glättigt och glatt går inte”. I artikeln läser jag sedan hur ”ungdomsserien som genre har genomgått en rejäl förändring de senaste åren, och försetts med ett kraftigare mörker, ibland en total svärta utan en skimra hoppfullt ljus. Borta är den tid då ungdomsserie betydde vänskap för livet, 32-åringar som spelade tonåringar och åtminstone en sympatisk vuxen som lade en hand på axeln och sa precis det man behövde höra.” (SvD Kultur, 2017-10-13)

Jag brottas i min dagliga gärning mycket med statistik över och problematik kring psykisk ohälsa. I veckan var jag på en utbildning i regi av Karolinska institutet och kan nu titulera mig ’certifierad instruktör i AOSP’ (akut omhändertagande av självmordsbenägen person). Jag kan säga att verkligheten borde vara tillräcklig att studera avseende mörker. Det behövs ingen fiktion. Samtidigt är inte heller glättighet svaret utan nu behövs en god portion realism för att vi skall kunna ta oss an de problem vi som människor har skapat och som håller på att dra ner den västerländska civilisationen i mörkret.

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsFör att göra en mycket omfattande utläggning väldigt kort, kan mycket av den psykiska ohälsan tillskrivas postmodernismen. Den innebär nämligen, för människan, djup osäkerhet. Postmodernismen desorienterar och bryter ner; slår sönder väl fungerande strukturer och lämnar var och en av oss att definiera värden och världen. I ensamhet.

På vägen hem från kursdagarna i Stockholm läste jag ”Postmodernismens förklaring; skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av filosofen Stephen R C Hicks. Han förfäktar upplysningen och är inte mycket till vän av kristen lära (vilket kräver en egen senare genomgång), men i kritiken mot postmodernismen har han min fulla uppmärksamhet.

Hicks tar läsaren med på en resa i tid och visar på postmodernismens upphovsmän. Här finner vi filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Också Emanuel Kant får sig en känga som en postmodernismens möjliggörare.

Ett annat namn som dyker upp; som arvtagare är den tongivande 1900-talsfilosofen Martin Heidegger. Och läsningen av kulturkrönikan i Svenska dagbladet blir nästintill ironisk med Heideggers tankegångar ännu klinande i öronen:

”Denna ångestkänsla, som åtföljs av en känsla av alla människors upplösning, en själv inräknad, var ett kraftfullt metafysiskt tillstånd för Heidegger eftersom det skänker föraningar om den egna döden, en känsla av tillintetgörelse, en känsla av att uppgå i intet. Och följaktligen en känsla av att nå in i Varats metafysiska centrum.” (Hicks, sidan 78)

”När vi har övergivit förnuftet och logiken, upplevt verklig tråkighet och förskräcklig ångest, så kan vi avtäcka mysteriernas mysterium: Intet. I slutändan är allting intet och intet är allt. Med Heidegger kommer vi fram till den metafysiska nihilismen.” (Hicks, sidan 79)

Hicks vill ha det till att denna ”den oförvägnes ångest” är det känslomässiga tillstånd som förbereder en för den slutgiltiga uppenbarelsen, vilken, för Hicks, skulle vara likvärdig med ”den judisk-kristna kosmologins sanning”. För mig som teolog luktar det snarare buddhism än klassisk, ortodox kristen tro.

Till sina efterföljare, skriver Hicks, lämnade Heidegger följande slutsatser, som numera, med viss modifikation, har antagits av den postmoderna mittfåran: ”Konflikt, motsättningar och motsägelser utgör verklighetens djupaste sanningar; Förnuftet är subjektivt och oförmöget att nå fram till sanningar om verkligheten; Förnuftets beståndsdelar – ord och begrepp – är hinder som måste skalas bort, genomgå destruktion eller på annat sätt avslöjas; Logiska motsägelser är varken tecken på felaktigheter eller över huvud taget viktiga; Känslor, särskilt ängslan och ångest och andra dystra känslor, är bättre ledsagare än förnuftet; Den västerländska filosofitraditionen – platonsk, aristotelisk, lockeansk eller cartesiansk – som grundar sig på lagen om icke-motsägelser och distinktionen mellan subjekt och objekt är fienden som måste besegras.” (Hicks, sidan 79-80)

Läs även:Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism” (GID 2017-09-09)

För Hicks handlar det om att lära sig att det förnuft han håller högt och som är oss givet inte på något vis står i strid med Treenig Gud. För dagens kulturelit, arkitekter och universitetsledare är det på tiden att förstå varifrån mörker, svärta, antiestetik och sanningsfientlighet är sprungen ur.

Franciskus Urban

 

VARNING för starka bilder. Om det kollektiva självskadebeteendet.

Allt tycks gå allt snabbare och bli allt ytligare, samtidigt som vi är i behov av fördjupning och allvar.

I det politiska livet, som i det känslomässiga, moraliska och andliga går allting allt fortare. Det verkar vara en aldrig avtagande tempoökning där den som yttrar sig ännu rappare, ytligare och hårdare än föregående, tycks stå som segrare. I alla fall för stunden. Eller sekunden. För konsekvensen blir att också tiden som någon lyssnar; stunden på toppen och segrarna blir allt kortare. Framgångens sötma tar allt mer formen av kemiskt framställt sötningsmedel. Och det går samma väg som sötningsmedel i kroppen: det mesta kastas ut som urin men tillräcklig mängd kvarstannar och främjar cancer.

SelfharmarmEn människa har olika strategier för att hantera ångest och sådant som är obehagligt. De strategier som används kallas försvarsmekanismer. Det finns mer eller mindre skadliga. Att skoja bort en situation, exempelvis, är en försvarsmekanism – ett sätt att hantera ångest eller något obehagligt. Värre konsekvenser kan exempelvis bortförklaringar få. Eller att föra över sina egna tillkortakommanden (eller sin egen ångest) på andra, så kallad förskjutning. I riktigt allvarliga tillstånd av ångest kan människan ta till självskadebeteenden; helt enkelt börja skada sig själv för att dämpa ångest. Exempel på kända självskadebeteenden är att skära sig i armarna, utsätta sig för risker eller sexuella handlingar.

Kan ett samhälle, så att säga kollektivt, drabbas av ångest? Frågan är intressant, menar jag. I synnerhet som det i kölvattnet av postmodernismen nu inte kan vara på annat vis än att samhället ägnar sig åt ett kollektivt självskadebeteende!

Hur yttrar sig detta kollektiva, självdestruktiva beteende? Låt oss se på hur en individ som fastnat i självskadebeteende resonerar. För det första är det aldrig rationellt; det är alltid känslomässigt rotat. För det andra finns sällan en sjukdomsinsikt. För det tredje ägnas stor del av tiden åt förnekelse; att dölja skador och att bortförklara. För det fjärde finns, på grund av avsaknad av sjukdomsinsikt, ingen vilja att be om hjälp. Även om det skadliga beteenden i sig kan vara ett rop på hjälp…

Så till den kollektiva, samhälleliga dimensionen. Det så kallade moderna förhållandet till synen på sexualitet, kön och (i det sammanhanget) normbrytande, det är inte förankrat i rationalitet eller beprövad erfarenhet. Det är, tvärt om, baserat i känslomässiga argument som grundar sig i en förvrängd syn på individualitet och frihet. Är samhället, som kollektiv, i besittning av sjukdomsinsikt? Har det gjorts någon konsekvensanalys rörande vad som händer med barn som ännu inte fyllt tio år men som uppmuntras att, exempelvis, ifrågasätta det kön man föddes med? När så detta ifrågasätts och då det publiceras forskning som tydligt visar på det skadliga i detta, bortförklaras det med känslomässiga, politiska och maktrelaterade motargument. Och, slutligen, är det så att även om den tysta majoritet som menar att utvecklingen är på fel väg inte protesterar eller ber om hjälp, då kan vi i sanning tala om ett klassiskt medberoendeskap.

Det handlar inte bara om så kallade könsnormer. Alla områden som rör traditioner och moral är berörda. För att inte tala om hur myndighetspersoner, politiker och andra offentliga makthavare hanterar sina uppdrag. Exemplen är många inte minst på senare tid i fråga om rikets säkerhet, sjukvård och skola. Mycket försvinner i glömskans urinpöl. Men kvar är mycket som är cancerogent.

Jag tror faktiskt att man med fog kan tala om ett kollektivt självskadebeteende. Om än inte kliniskt så i alla fall bildligt. Hur som menar jag att det räcker för att ta saken på allvar. Den som lider av svårigheter att hantera sin ångest – vare sig det handlar om att skratta åt eländet (försvarsmekanismer) eller självskadebeteende – är i behov av hjälp. Och det förtjänas hjälp. Både för enskilda individer och vår västerländska civilisation.

Vad som nu, på allvar, måste till är en förståelse för att det behövs allvar, djup och eftertänksamhet. Det är mycket hög tid att ta en lång titt i backspegeln för att lära av hur och med vilken möda våra förfäder en gång byggde det Europa vi nu (förlåt språket) pissar på. Det finns helt enkelt varken respekt eller kärlek i det. Varken för historien eller våra efterkommande.

Franciskus Urban

 

Stå fast och be inte om ursäkt

Hur skall alla vi som inte är bekväma med postmodernismen, och vad den har fört med sig, bete oss? Hur kan vi vända utvecklingen till det bättre? Frågorna är, för den som börjar inse konsekvenserna, många. Svar finns men du måste ge dig tid att inhämta kunskap.

Artikeln här på GID i lördags (”Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism”, 9 september) tar fasta på betydelsen av att skaffa sig kunskap. Och att faktiskt ta sig tid till det. Artikeln handlar om skillnaden mellan information och kunskap; att enbart information inte är tillräcklig för att vända utvecklingen. Ironiskt nog verkar det som att många inte tog sig tid att inhämta ens den informationen.

Som exempel på kunskap bäddades in en video med Jordan B. Peterson. Han kommer från Kanada och är professor i psykologi. Filmavsnittet är 45 minuter. På engelska. Kanske kan det avskräcka. Antingen har man inte tålamod att sätta sig till rätta i en lektionstimme, eller så bedömer man att språket är ett hinder.

Postmodernismen hand i hand med avkristnandet

Professor Peterson talar om hur postmodernismen och dess olika yttringar har tagit över tänkandet; infiltrerat allt ifrån universitet till förskolor och idag genomsyrar mer eller mindre all offentlighet. Till och med de bastioner som borde stå emot – exempelvis det som sedan reformationen betecknats som ”statskyrkan” – har fallit. Inte ens konservativa politiker, säger Peterson, orkar vara konservativa idag, utan är också gripna av maktens begär.

För det handlar om makt. I den postmodernistiska tanken, som Peterson menar har adopterad marxismens idévärld, handlar allt om makt. Inte om den tidigare västerländska civilisationens förmåga att bygga på tradition och sakliga resonemang; på högre ideal och sanning.

I slutet på filmen levererar Peterson receptet på hur vi kan stå emot postmodernistisk retorik. Och det handlar om att faktiskt, rakryggat stå upp och inte be om ursäkt för att man är av annan åsikt. Detta bygger på att det bara är en (numerärt) liten klick som leder opinionen men att den större mängden människor som i ord håller med, bara är medlöpare. Medlöpare – eller ”ja-sägare” – saknar många gånger reell kunskap för att kunna argumentera för sådant de egentligen menar är rätt. Det blir därför enklare (och bekvämare) att hålla med.

generationerSamma förhållande gäller i frågor som islamisering av Europa, de negativa födelsetalen i Europa, rädsla för religion och den ibland hätska attityden mot kristna – om avkristningen av västvärlden. Om detta har vi skrivit mycket här på GID och länge hävdat precis det Peterson säger; att det som idag krävs för att vända utvecklingen och säkra kommande generationers tillgång till kulturarv är att inte jamsa med utan i stället våga stå upp. Rakryggat. Och inte be om ursäkt.

Se filmen. Ge dig själv den tiden. Om du inte förstår allt, så titta igen. Du kan också söka här på GID på begreppen ”sekularisering”, ”postmodernism” eller ”relativism”. Våra texter säger i princip samma sak som Peterson framför. Här görs det dock utifrån ett tydlig kristet (gammalkatolskt) perspektiv.

Ge dig själv tiden så ger du dina barn och barnbarn en bättre framtid.

Franciskus Urban

 

Sanningen gör ont. Men inte i längden

KOMMENTAR: ”Orsaken är det högmod och den självgodhet varmed svensk politik bedrivs”, skriver Patrik Engellau på Det Goda Samhället (2017-09-07). Detta som svar på samhällsutvecklingen och då inte minst i skolans värld.

Vidare under rubriken ”När det gör ont att undervisa” sätts fingret på en ytterst viktig och öm punkt:

”Veja menar att en viktig förklaring är att föräldrar slutat uppfostra sina barn och citerar en psykolog som hävdar att ’dagens föräldrar inte säger ’nej’ till sina barn av rädsla för att traumatisera dem; föräldrarnas oförmåga att visa fasthet när det behövs vänjer barnen vid att aldrig behöva tåla tillsägelser’. En annan intervjuad expert förklarar att brasilianare inte kan skilja på ’auktoritet och auktoritär’. Varje krav på disciplin betraktas av eleverna som en outhärdlig ’inskränkning av friheten’. Skolorna och lärarna står hjälplösa inför utvecklingen: ’De kan inte hantera barn och ungdomar som inte påverkas av regler och gränser’.”

Att faktiskt diskutera högmodet är, som Engellau påpekar, en nyckelfråga. Högmod i sig är, som alla synders moder, ett gift. Och än farligare blir det i en postmodernistisk kultur som vi ger en lektion i här på Gammalkatolsk idédebatt idag. Föräldrar som är insnärjda i postmodernistiska föreställningar har varken förutsättningar, förmåga eller mod att sätta gränser. Varken för sig själva eller sina barn.

Läs ”Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism”.

Motsatsen till högmod är ödmjukhet. Ödmjukhet är nyckeln till en ljusare framtid. Ödmjukhet inför kunskap och sanning, ja inför livet som vi givits och den skapelse vi har ansvar för. Även om denna insikt kommer att göra ont för många så kommer den i längden att gagna oss. Som samhälle och som människor.

Red.

 

Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism.

För att förstå vad som händer behövs kunskap. Enbart information är inte tillräckligt. Det försåtliga med information är att den är lättillgänglig och, ofta, snabb. Men att vara informerad, eller ännu värre: ‘ha tillgång till information’, innebär inte att man har kunskap. Att tillägna sig kunskaper – så att man kan förstå – tar tid. Det måste få ta tid.

Som exempel på information har vi en artikel som publicerades i The Spectator Australia häromdagen. Den handlar om vad som har förändrats i Storbritannien sedan begreppet ’samkönade äktenskap’ togs i bruk. Detta mot bakgrund av att man nu diskuterar saken i Australien.

Hela artikeln finns här: ”What’s changed in Britain since same-sex marriage?

”För fyra år sedan röstade 400 brittiska parlamentsledamöter med stor osäkerhet om att omdefiniera äktenskapet i Storbritannien. Då meddelade premiärministern David Cameron att det trots att han inte hade nämnt frågan i sitt parti före valet, skulle vara parlamentsledamöter, som bestämde äktenskapets öde.

Nu är det Australiens tur att välja. Det finns en nyckelfaktor. Till skillnad från i Storbritannien kommer det att bli folket som bestämmer. Alla håller med, oavsett de erkänner det eller inte: Detta är ett beslut av enorm betydelse. Därför verkar det rimligt att analysera konsekvenserna av den potentiella förändringen, inom nationer där omdefiniering tidigare har utförts.

I Storbritannien har står det helt klart att omdefinitionen har påverkat många människor, på många områden. Vid första anblick uppträdde dessa sfärer skilt i förhållande till äktenskapsdefinitionen. Men efterföljande förändringar har visat att de är helt sammanflätade.

Kön: Den nuvarande konservativa premiärministern, Theresa May, har avslöjat ett förslag om att avskaffa behovet av medicinskt samråd före könsbyte. Att bara fylla i en officiell blankett skall vara tillräcklig. Ett pressmeddelande från ’Likabehandlingsdepartement’, meddelar uttryckligen att förslagen syftade till att ’bygga på framsteg’ av äktenskap med samma kön. Roz Kaveney, journalist på The Guardian, hävdade att ändra sitt kön nu är ’nästan lika enkelt som att ändra sitt namn’.

Manifestationer av den brittiska könsrevolutionen är inte svåra att hitta. ’Transport for London’ har förbjudit användningen av heteronormativa ord som damer och herrar. Samtidigt hotar universitet i hela landet att ’nedgradera’ studenter som fortsätter att använda orden ’han’ och ’hon’. I stället måste ’könsneutrala pronomen’ som ’ze’ (’hen’) tillämpas enhetligt.

Sådan könsteoriradikalism har glatt Stonewall, Storbritanniens största HBTQ-lobby. Deras Orwellska tagline: ’Acceptance without exception’ (’acceptans utan undantag’), kan ses på affischer och annonser. Politiker försöker att övertrumfa varandra i radikalitet, i tävlingen att vara förkämpar i fronten för ’trans-rättigheter’.

Religionsfrihet: Mycket gjordes i Storbritannien avseende att säkerställa att troende alltid skulle tillåtas att vara trogna sina övertygelser. Fyra år senare jobbar samma människor som gjort ’hjärtliga löften’, nu oförtröttligt för att undergräva dem. Jämställdhetsminister Justine Greening har insisterat på att kyrkor måste tvingas ’hålla jämna steg med moderna attityder’.”

Det var information från Australien. Du som har läst såhär långt har förmodligen gjort det utifrån vad du känner är rätt. Du håller förmodligen antingen med i kritiken eller så står du på andra sidan. Men varför?

Varför, menar du, är ’samkönade äktenskap’, ’normkritik avseende kön’ och ’acceptans utan undantag’ eftersträvansvärt? Nu vill jag inte ha svaret ’alla människors lika värde’. Det är inget argument. Utan på vilken kunskap och fakta bygger du ditt ställningstagande? Vilken filosofisk idétradition står du i?

Och omvänt: Du som är kritisk till utvecklingen och menar att ordet ’hen’ är trams, eller att ’flytande könsidentitet’ inte har med verkligheten att göra. Vad bygger du ditt ställningstagande på? Har du tillräckligt med fakta för att kunna bemöta och stå upp emot det som postmodernismen lett oss in i?

Det räcker inte med information. Det behövs kunskap. Och för den som vill ha kunskap är en första logisk fråga efter att ha läst artikeln i The Spectator: Hur kunde det bli såhär? Vilka krafter och idéer ledde till att människan på fullaste allvar har omröstningar i parlament om sådant som är oss givet naturligt.

Svaren döljer sig i begreppet postmodernism. Och nu skall vi, med hjälp av professor Jordan B Peterson få en lektion i vad postmodernism är och vad den har lett till. Peterson kommer från Kanada och är professor i psykologi. Han ger här en föreläsning på 45 minuter, så sätt dig till rätta; lyssna uppmärksamt och lägg särskilt märke till hur han på slutet även ger tips på hur postmodernismens frontlöpare och medlöpare kan bemötas. Och det handlar också om kunskap.

När du nu har läst informationen från Australien och lyssnat på professor Peterson kanske fler frågor har väckts. Kanske känner du igen det som beskrivs härifrån Skandinavien? Förhoppningsvis har du nu mer kunskap och lite mer på fötterna för att kunna stå emot.

Välkommen tillbaka.

Franciskus Urban

 

Robotkyrka för postmodernismens ”fritänkare”

I den engelskspråkiga, tyska tidningen The Local kunde man igår ta del av hur den Evangeliska kyrkan skapat en robot för att välsigna besökare i Luther-staden.

“Church creates ‘robot priest’ to bless visitors in Martin Luther town: The Evangelical Church in Hesse and Nassau has built a robot to give out blessings to visitors in Wittenberg, Saxony-Anhalt as it celebrates the 500th anniversary of the Protestant Reformation” (The Local, 2017-05-31)

Det blir varken bättre eller roligare på svenska:

“Kyrka skapar ‘robotpräst’ för att välsigna besökare i Martin Luther-staden: Den Evangeliska kyrkan i Hesse och Nassau har byggt en robot för att välsigna besökare i Wittenberg, Sachsen-Anhalt som firar 500-årsminnet av den protestantiska reformationen.”

Frågan är om detta käcka tilltag bör bemötas med leenden eller bestörtning? Människor är ju så luttrade idag; öppna och fria i tanken. Och vi var väl alla överens om att allt går att skämta om? För robotprästen var väl skapad som ett skämt. Eller?

robot-religion2_5081En företrädare för den Evangeliska kyrkan säger till The Local att “det är ett experiment som kan driva på diskussioner”. Samtidigt tillägger han att ”de människor som normalt inte har något att göra med kyrkan tycker initiativet är bra” och menar att ”en del människor från Wittenberg nu kommer varje dag – morgon och kväll.” (!)

En fråga som den vakne läsaren säkert ställer sig är hur det är fatt med den protestantiska kyrkan om man behöver gimmickar för att nå fram till människor och det i Luther-huvudstaden Wittenberg, det år man firar 500-årsjubileum!

En annan fundering kan vara om man själv inte måste vara en smula robotiserad för att tilltalas av en välsignelse av en syntetiserad röst och sedan utspottad på papper i ”Times New Roman, 14 p”.

Samtidigt gror frön och höjs röster för traditionella värderingar. Ett exempel är The Scandinavian Traditionalist som gav eko på radarn också igår. Man säger sig vara en reaktion mot det postmoderna, sekulariserade, progressiva och socialliberala och i stället verkar man för traditionella, kristna värden och dito livsstil.

Utan att veta mer än så om detta initiativ kan det i en framtid komma att visa sig att det var rätt att den 1 juni 2017 ge The Scandinavian Traditionalist lite uppmärksamhet här på Gammalkatolsk idédebatt. Självklart med ett medskick till ansvariga bakom initiativet att inte nöja sig med att prata om traditionella kristna värderingar utan att samtidigt vara tydlig med var dessa står att finna. Och tipset är att den källan varken är i Wittenberg eller i någon robotkyrka.

Läs också: ”Glöm inte den odelade Kyrkan i en nordisk allians

Red.