Tagg: psykisk ohälsa

Skolan inte orsaken till ökande psykisk ohälsa bland barn och unga

I veckan (2018-04-26) presenterade Folkhälsomyndigheten sin rapport ”Varför har den psykiska ohälsan ökat bland barn och unga i Sverige? Utvecklingen under perioden 1985-2014”. Rapporten bekräftar i mycket sådant som tidigare varit känt, att antalet unga flickor och pojkar som upplever stress, oro, ångest – många gånger omtalat som psykosomatiska reaktioner – har ökat markant.
Fortsätt läsa ”Skolan inte orsaken till ökande psykisk ohälsa bland barn och unga”

Kulturen – en spegel av samtidens logiska mörker

I en rubrik på kultursidorna i Svenska dagbladet möts jag av budskapet att ”dagens unga vill se mörker”. För ”glättigt och glatt går inte”. I artikeln läser jag sedan hur ”ungdomsserien som genre har genomgått en rejäl förändring de senaste åren, och försetts med ett kraftigare mörker, ibland en total svärta utan en skimra hoppfullt ljus. Borta är den tid då ungdomsserie betydde vänskap för livet, 32-åringar som spelade tonåringar och åtminstone en sympatisk vuxen som lade en hand på axeln och sa precis det man behövde höra.” (SvD Kultur, 2017-10-13)

Jag brottas i min dagliga gärning mycket med statistik över och problematik kring psykisk ohälsa. I veckan var jag på en utbildning i regi av Karolinska institutet och kan nu titulera mig ’certifierad instruktör i AOSP’ (akut omhändertagande av självmordsbenägen person). Jag kan säga att verkligheten borde vara tillräcklig att studera avseende mörker. Det behövs ingen fiktion. Samtidigt är inte heller glättighet svaret utan nu behövs en god portion realism för att vi skall kunna ta oss an de problem vi som människor har skapat och som håller på att dra ner den västerländska civilisationen i mörkret.

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsFör att göra en mycket omfattande utläggning väldigt kort, kan mycket av den psykiska ohälsan tillskrivas postmodernismen. Den innebär nämligen, för människan, djup osäkerhet. Postmodernismen desorienterar och bryter ner; slår sönder väl fungerande strukturer och lämnar var och en av oss att definiera värden och världen. I ensamhet.

På vägen hem från kursdagarna i Stockholm läste jag ”Postmodernismens förklaring; skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av filosofen Stephen R C Hicks. Han förfäktar upplysningen och är inte mycket till vän av kristen lära (vilket kräver en egen senare genomgång), men i kritiken mot postmodernismen har han min fulla uppmärksamhet.

Hicks tar läsaren med på en resa i tid och visar på postmodernismens upphovsmän. Här finner vi filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Också Emanuel Kant får sig en känga som en postmodernismens möjliggörare.

Ett annat namn som dyker upp; som arvtagare är den tongivande 1900-talsfilosofen Martin Heidegger. Och läsningen av kulturkrönikan i Svenska dagbladet blir nästintill ironisk med Heideggers tankegångar ännu klinande i öronen:

”Denna ångestkänsla, som åtföljs av en känsla av alla människors upplösning, en själv inräknad, var ett kraftfullt metafysiskt tillstånd för Heidegger eftersom det skänker föraningar om den egna döden, en känsla av tillintetgörelse, en känsla av att uppgå i intet. Och följaktligen en känsla av att nå in i Varats metafysiska centrum.” (Hicks, sidan 78)

”När vi har övergivit förnuftet och logiken, upplevt verklig tråkighet och förskräcklig ångest, så kan vi avtäcka mysteriernas mysterium: Intet. I slutändan är allting intet och intet är allt. Med Heidegger kommer vi fram till den metafysiska nihilismen.” (Hicks, sidan 79)

Hicks vill ha det till att denna ”den oförvägnes ångest” är det känslomässiga tillstånd som förbereder en för den slutgiltiga uppenbarelsen, vilken, för Hicks, skulle vara likvärdig med ”den judisk-kristna kosmologins sanning”. För mig som teolog luktar det snarare buddhism än klassisk, ortodox kristen tro.

Till sina efterföljare, skriver Hicks, lämnade Heidegger följande slutsatser, som numera, med viss modifikation, har antagits av den postmoderna mittfåran: ”Konflikt, motsättningar och motsägelser utgör verklighetens djupaste sanningar; Förnuftet är subjektivt och oförmöget att nå fram till sanningar om verkligheten; Förnuftets beståndsdelar – ord och begrepp – är hinder som måste skalas bort, genomgå destruktion eller på annat sätt avslöjas; Logiska motsägelser är varken tecken på felaktigheter eller över huvud taget viktiga; Känslor, särskilt ängslan och ångest och andra dystra känslor, är bättre ledsagare än förnuftet; Den västerländska filosofitraditionen – platonsk, aristotelisk, lockeansk eller cartesiansk – som grundar sig på lagen om icke-motsägelser och distinktionen mellan subjekt och objekt är fienden som måste besegras.” (Hicks, sidan 79-80)

Läs även:Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism” (GID 2017-09-09)

För Hicks handlar det om att lära sig att det förnuft han håller högt och som är oss givet inte på något vis står i strid med Treenig Gud. För dagens kulturelit, arkitekter och universitetsledare är det på tiden att förstå varifrån mörker, svärta, antiestetik och sanningsfientlighet är sprungen ur.

Franciskus Urban

 

Var är paraderna, media och opinionen när det kommer till psykisk ohälsa?

Ett samhälles framtid beror i hög utsträckning på hur dess barn- och ungdomsgeneration mår och klarar sig. När 57 procent av ett lands 15-åringar uppger sig må psykiskt dåligt finns all anledning att tänka till. Och detta är en fråga som hastar! Det blir till och med nödvändigt att inte bara konstatera att oro, ångest, självskadebeteende och suicidaltalen ökar utan också ställa frågan varför.

I en helt färsk rapport från SKL (”Barns och ungas hälsa i Sverige – en beskrivning av nuläget”) ges, som namnet antyder, en nulägesbeskrivning av hur den uppväxande generationen mår. Det är en diger lunta där bara notapparaten utgör tio sidor. Och lite spekulativt kan man ställa frågan om författarna räknar med att inte mycket mer än förordet kommer att läsas, för efter den inledande genomgången av FN:s konvention om barnets rättigheter (”Barnkonventionen”), som kan komma att bli svensk lag 2018, inleds rapporten med att ”barn och unga i Sverige mår bra och har goda sociala förhållanden, jämfört med barn i många andra välfärdsländer.”

Sedan följer en tillbakablick till om att ”när OECD 2009 presenterade villkoren för barn och unga i 30 OECD-länder (rapporten ”Doing Better for Children”), var det Sverige och Island som i genomsnitt rankades högst inom jämförda områden.”

Här bör man inte sluta läsa. För sedan kommer självbilden av ett Sverige som toppar världsrankingen att komma på skam:

”De senaste årens internationella jämförelserapporter indikerar emellertid en nedåtgående trend för Sveriges position, och när en motsvarande jämförelse presenterades av Unicef två år senare (2011) låg Sverige på en femteplats, efter Nederländerna och övriga nordiska länder (undantaget Danmark).”

Det blir värre:

”2016 gjorde Unicef en motsvarande undersökning där man fokuserade på barns jämlika villkor. Rapporten visar att klyftorna mellan barnen [i de jämförda grupperna] ökat i flera länder och att Sverige tillhör de länder som fallit mest i rankingen.”

Och nu föreligger alltså en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL), ”Barns och ungas hälsa i Sverige – en beskrivning av nuläget”, som släpptes i maj 2017. Den som läser såhär långt i rapporten och därmed tar del av de senaste siffrorna, förpliktar sig samtidigt att också agera. Här bjuds på några utdrag:

”Ojämlikheten i hälsa har ökat i de flesta länder. I jämförelse av hur barn i åldrarna 11-15 år upplever att de mår intar Sverige plats 22 av 35. Nästan var femte barn i Sverige uppger att de dagligen har psykosomatiska besvär, som t.ex. huvudvärk och illamående, vilket är den högsta siffran i Skandinavien.”

Denna ranking baseras på den internationella undersökningen Skolbarns hälsovanor som Sverige deltagit i sedan 1985. Denna undersökning visar på ”att den psykiska ohälsan ökat mer i Sverige än i andra länder de senaste åren, från en genomsnittlig placering intar nu Sverige plats 8 av 42 i listan över störst förekomst av psykisk ohälsa.” Motsatt utveckling, visar rapporten, kan ses i de andra nordiska länderna. Norge, Danmark och Finland ligger bland de fem länder med lägst förekomst av psykisk ohälsa.

När Unicef tittar på ojämlika villkor så redovisas även skillnader som bland annat avser utbildning. Även andelen barn som ligger under genomsnittselevens nivå i läsförståelse, matematik och naturvetenskap vid 15 års ålder redovisas. Här får Sverige en föga hedrande ranking: Plats 29 av 37. Den minnesgode kommer ihåg resultatet från den senaste PISA-undersökningen. Men hur många hade trott att det resultatet skulle återspeglas i statistiken över psykisk ohälsa?

Nu kommer vi till en del obehagliga siffror:

”Den återkommande undersökningen ’Skolbarns hälsovanor’ visar att andelen 13-åringar som anger att de har minst två psykiska eller psykosomatiska besvär mer än en gång i veckan har ökat under de senaste 20 åren. De senaste resultaten visar en fortsatt ökning, framför allt bland 13-åriga flickor, från 24 procent (1985/86) till 46 procent (2013/14).” Motsvarande siffror för pojkar i samma ålder har i det närmaste fördubblats.

”Andelen barn som söker vård inom öppenvårdspsykiatrin ökar. Mest ökar andelen som söker för utredning av ADHD, och andelen som får den diagnosen har också ökat kraftigt. Andra tillstånd som föranleder långvariga kontakter är ätstörningsproblematik, självskadebeteende eller trauma efter övergrepp.”

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsNär det gäller ungdomar och unga vuxna (åldrarna 15-29 år) visar undersökningen ”Skolbarns hälsovanor” en påtaglig ökning av andelen 15-åriga flickor med minst två psykiska eller psykosomatiska besvär. Från 29 procent (1985/86) till 57 procent (2013/14).” Även i denna åldersgrupp har andelen fördubblats för pojkar.

”Mellan 1989 och 2005 tredubblades andelen som uppgav att de led av ängslan, oro eller ångest i åldersgruppen 16-24 år.” Denna ökning var oberoende av familjeförhållanden, arbetsmarknadsstatus och föräldrars socioekonomiska situation.

Rapporten från SKL berör också orsaker och samband:

”Stress- och sårbarhetsteorin beskriver varför en person drabbas av ohälsa. […] Det som avgör om vår sårbarhet uttrycks i form av ohälsa eller inte, är om vi utsätts för en viss grad av påfrestningar. Ju högre sårbarhet desto mindre stresspåslag krävs för att ohälsan ska utvecklas.”

”Exempel på riskfaktorer hos barn är fysisk och/eller psykisk ohälsa, beteendeproblem, oro, problem att knyta an och tal- och skrivsvårigheter.”

”Exempel på skyddsfaktorer hos barnet är förmåga att förstå och komma överens med andra, problemlösningsförmåga, humor, tålighet, förmåga till impuls- och känslokontroll, initiativförmåga, psykisk energi, nyfikenhet, skolframgång, god intelligens och självförtroende.”

Hela rapporten från SKL kan laddas ner gratis här: http://webbutik.skl.se/sv/artiklar/barns-och-ungas-halsa-i-sverige.html

Att gå till botten

Rapporten har konstaterat att den psykiska ohälsan ökar bland våra barn och ungdomar. Nu är vår uppgift att fundera över varför det ser ut som det gör. Kunskap och utbildning anger rapporten som faktorer. Det är oerhört viktigt. Men det är inte hela svaret. Så varför upplever den uppväxande generationen oro och ångest som leder till psykosomatiska besvär, självskadebeteende och, i värsta fall, självmord?
Frågan måste ställas vad det är som skapar oro, ångest och osäkerhet. Det är när omgivningen är formlös. Det är då inget är förutsägbart. Det är när normer; våra gemensamma rättesnören löses upp. Det är när grundläggande institutioner, där familjen är den mest basala, bryts isär. Det är när allt – inklusive sanningen – relativiseras. I ett sådant klimat föds osäkerhet, vilsenhet, håglöshet och existentiellt tvivel. I ett sådant klimat är oro och ångest en logisk självklarhet.

Ett problem som vi kommer att behöva tackla om denna utveckling inte bryts är det faktum att människor som lider av psykisk ohälsa stigmatiseras. De märks för lång tid som oönskade i samhället. Och vad händer när över hälften av en uppväxande generation trycks ut i ett utanförskapets ingenmansland? Det blir kostsamt. Både för individer och för samhället.

Vad som är absolut nödvändigt för att vända trenden är trygghet, förutsägbarhet, stabilitet, normer, goda värderingar och sunda traditioner. Sådant som en gång sågs som självklara ingredienser för ett samhälles fortbestånd och för en uppväxande generations möjlighet att ta över.

Detta är inte, vilket många vill göra gällande, bakåtsträvande idéer syftande till att förtrycka människor. Detta är traditionella, sunda värderingar som är absolut nödvändiga och som gör det möjligt för människor att utvecklas till väl fungerande, välmående personer; väl rustade och kapabla att ta ansvar och fungera i ett samhälle.

Franciskus Urban

 

Mera psykisk ohälsa: Om konsten att lära sig simma

I en tidigare artikel (”Psykisk ohälsa symptom på andlig törst”) ställdes det faktum att den psykiska ohälsan ökar (hälften av alla sjukskrivningar är av sådan art) i relation till det sekulariserade samhället. Artikeln, som har fått stor spridning, tar särskilt upp risken för självmord bland unga personer. Och i tillägg till det kan nämnas att även män över sextiofem är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sveriges television har under vintern sänt programserien Idévärlden. Söndagen den 26 februari handlade det om, just, psykisk ohälsa. Åsa Nilsonne och Per Magnus Johansson samtalade tillsammans med filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus som också presenterade veckans teori.

Har du inte sett avsnittet rekommenderas du att göra det:
Idévärlden, avsnitt 7, 26 februari 2017

Teorin som presenterades tog bäring på (och kritiserade) den nutida viljan att sätta diagnoser på all smärta och allt lidande. Men också den övertro som finns till att allt går att medicinera bort. Svenaeus menade att religionen, som tidigare var den instans som kunde förklara, lindra och trösta kom att ersättas av marxism och psykoanalys och att det nu lett fram till att vetenskapen (och medicinen) har blivit den nya religionen. Även om vetenskapen omöjligtvis kan tala om för oss hur vi skall leva, vänder vi oss idag till den just i det syftet. Hans svar är att en mer humanistisk (jfr humaniora) och filosofisk inställning till livet bör få ta plats för att därigenom kunna sätta smärta och lidande i ett sammanhang. ”Vi behöver filosofin för att analysera situationen” säger Svenaeus bland annat och drar parallellen till vikten av att kunna simma och att det är en färdighet som förebygger drunkning.

En av kommentarerna i det efterföljande samtalet som gavs av Per Magnus Johansson, psykoanalytiker och doktor i idé- och lärdomshistoria, var att ”det medicinska paradigmet är ett svar på vad som kommit att bli en demokratisk rättighet, nämligen ett gott liv, något som inte är hållbart.” Johansson menade även att ”lidandet är människans öde”.

Även om Johansson inte avsåg det, pekar hans kommentar tillbaka till den punkt där vi åter måste hämta näring för att komma till rätta med våra liv. Han pekar nämligen direkt på konsekvensen av människans högmod, vilken återgavs redan i den första av Bibelns böcker:

”Till Adam sade han: ’Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli.’ Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till allt levande.” (1. Mos 3:17-20)

Med andra ord: hårt skall ditt liv vara för att du inte lyssnade.

Åsa Nilsonne tog i samtalet upp tråden med simkunnighet. Med referenser till den allegoriska bild som avsnittet använder sig av för att beskriva psykisk ohälsa (att ångest är som att sjunka längre, och längre ner i en djuphavsgrav) påtalar hon vikten av fler ”simlärare” inom vården. Men varnade samtidigt för att alla som utger sig för att vara simlärare inte är bra på att undervisa i simning. Och det är bara att instämma. Valet av inte bara simlärare utan lärare i största allmänhet är avgörande för om man som människa skall hålla sig i ljuset eller sjunka ner i den mörkaste avgrund.

the_ladder_of_divine_ascent_monastery_of_st_catherine_sinai_12th_centuryVad man som tittare på programmet på nytt slås av är hur den kristna tron, som burit så länge, också fortsättningsvis nämns som något passerat. Man återkommer ständigt i den här typen av samtal till behovet av det djupa, existentiella, fundamentala men fortsätter envist harva i samma kristendomsfientliga fält. I vanlig ordning nämns påfund som ”mindfulness” som svar. Och även om det för en filosof är roligt att filosofin ges en renässans så kan inte heller den ersätta den uppenbarade sanning som den kristna tron förvaltar.

Då vi nu är i inledningen av det kristna årets påskfasta och tematiken den första söndagen i Stora fastan är kampen mot frestelsen möter vi just den text ur Första Mosebok som citerades ovan. Och sett utifrån de villkor vi har att leva med finns ingen större tröst än att i Evangeliet möta den ”simlärare” som bättre än någon kan visa oss vägen till helande. Och det Jesus i samma söndags Evangelietext (Matteus 4:1-11) säger oss är att stå emot de falska lärorna; det som förvrider oss. Till och med i kraft av orden ”gå bort, Satan!” i de stunder vi ansätts och plågas.

Franciskus Urban