Tagg: reformation

Sverige: Ett Lutherskt sekulariserat land, vilse i gläntan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Gustav Vasas grav i Uppsala domkyrka, där Sverige utropades till ett Lutherskt sekulärt land.

Vid Uppsala möte 1593 utropades Sverige slutligen till ett Evangeliskt-Lutherskt land. Idag då reformationens 500-årsjubileum officiellt firades i Uppsala domkyrka, utropade Dr. Antje Jackelén Sverige till ett Lutherskt sekulariserat land:

”500 år av reformation har präglat Europa. Reformationen splittrade kyrkan men den satte också igång en bildningsrörelse som gynnade den ekonomiska utvecklingen och som i förlängningen också ledde till framväxten av den moderna demokratin. Både välfärdsstaten och sekulariseringen har sina samband med reformationen. I den mån Sverige är sekulariserat är det Lutherskt sekulariserat.” (SVT Play, 2017-10-29)

Reformationen splittrade kyrkan, sade hon. Men vinsten blev sekulär demokrati. Ur samma mun kom dels att reformationen gynnade den ekonomiska utvecklingen, dels att ”jag skäms inte för evangeliet” – samma evangelium som vittnar om hur det världsliga rensades ut ur templet.

Välfärdsstaten som vi ju vet värnar ”lite extra” om människan ges företräde och högre värde.

I slutet av ”reformationsmässan” kliver statsminister Stefan Löfven upp i talarstolen. Han målar kyrkan som en ”glänta i skogen som bara den kan finna som gått vilse”. Han framhåller värdet av ”att vara en del av den kraft som skapas av gemenskap”.

Och nog är det så alltid, att det gicks vilse och att denna glänta från vilket det televiserades på söndagsförmiddagen, lägger sig vinn om att hålla fast vid samma kurs. Ty om alla i gläntan är vilsen gemenskap, märks ju inte när chefen har fel.

Evige Gud, sänd din Helige Ande att visa människor rätt också i detta land; att de må befrias ur det bedrägliga skenet och i stället ges förutsättningar och undervisning som är till räddning och salighet i evighet. I Jesu Kristi namn. Amen

Franciskus Urban

 

500 års kamp – men det går inte att värja sig mot sanningens nedslag.

Efter artikeln om reformationen som den stora sekulariseringen finns det anledning att gräva ytterligare i synen på kyrka och kultur. I SvD skriver bland annat Svenska kyrkans kulturarvssamordnare Henrik Lindblad att ”i det sekulariserade Sverige är det allt färre som går in i en kyrka för att möta Gud – men känslan av helighet består liksom viljan att skydda byggnaden. Religionen har lämnat plats för kulturarvet.” (SvD 2014-02-23)

Bara det faktum att Svenska kyrkan håller sig med en kulturarvssamordnare uppmärksammades av biskop Roald Nikolai i en krönika om den kyrkliga kulturen. Han pekar bland annat på att det kristna har trängts ut ur (stats-)kyrkan till förmån för det allmänt kulturvårdande. Kulten har helt enkelt bytt föremål och i detta kan skönjas tre tydliga mönster. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Fördjupningsläsning: Hva er kultur og hva er kirkens kulturoppgave

Så, när det under året firas femhundraårsminne av Luther och reformationen, kan det vara på sin plats att ställa frågan vilken roll denna har spelat i att forma vårt samhälle. Biskopen i Västerås, Mikael Mogren, vet på svar: ”En viktig förhistoria till det Sverige vi har i dag är reformationen.” Detta skriver han i en kulturkrönika i Västerås länstidning (VLT 2017-02-10)

Mogrens överordnade kollega, Dr. Antje Jackelén, har ju beskrivit vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” och att vi lever i tiden efter sanningen (”post-truth”). Innebörden av detta är att allt går att relativisera och att ett kommande steg på den vägen är total nihilism. Baksidan är att där allt är giltigt blir till slut allt likgiltigt. Det Mogren gör i sin krönika är inget annat än att bekräfta det som skett; hur kyrkan vid reformationen togs över av den världsliga makten, omformades till ett lydigt departement för att till slut bli ett museum för sin egen sotdöd. Och att såväl historia som sanning relativiseras och anpassas. Byråkratisering, politisering och avsakralisering.

Mogren: ”På riksdagen i Västerås 1527 tog reformationen fart och på riksdagen i Västerås 1544 blev den befäst. Det var en blodig tid: Västerås belägrades, upproren avlöste varandra ute i stiftet, och både biskopen och domprosten avrättades på kungens befallning.”

Luther var inte ensam i tankesmedjan men brukar anges som den store reformatorn. Även om han som person inte kan beskyllas för allt som skulle komma att ske, var han en möjliggörare för kungar och världsliga ledare runt om i Europa att lägga beslag på kyrkan och sätta sig över både henne och läran. Nej, Luther menade sig vara en god katolik och Mogren redovisar att ”Martin Luther från början var juridikstudent, men sadlade om och blev en hängiven augustinermunk.”

staccoto_lightningDå har man liksom fått med en from ådra; en kontaktyta till det gamla på vägen in i det nya och moderna som Mogren menar har att tacka reformationen. Men varför avbröt Luther sina juridikstudier? Efter avlagd bakkalar-examen (ung. ’kandidatexamen’) hade man som student rätt att bära värja. Och Luther, menar flera forskare, inte bara bar sin värja som juridikstudent utan visste att använda den. Han var, hävdas det, involverad i två dueller och att han i den sista skulle ha dödat sin studiekamrat Hieronimus Buntz. Ångest över detta och inför en egen ”plötslig död” skulle enligt Dietrich Emme, som har forskat i saken, ligga till grund för inträdet i klostret.

Jag nämner detta eftersom den berättelse som vanligtvis berättas är att Luther hamnade i ett kraftigt åskoväder och att han lovade gå i kloster om han överlevde. Hans omvändelse kom under alla omständigheter med blixtens hastighet.

En sammanfattning på svenska av första delen av Dietrich Emmes ”Martin Luthers Weg ins Kloster”, (Regensburg 1991) finns här. Emmes bok i PDF-format här samt ytterligare en text av Emme själv här.

Vad mer har reformationen bjudit? Mogren, igen: ”Hon har visat vilken kvinnokraft som kom loss i och med reformationen. Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig kvinnorörelsens sentida landvinningar med kvinnor som poliser, domare, präster, militärer, utan detta första steg.”

Som om det inte finns kvinnliga domare i katolskt sinnade länder, eller dito poliser och militärer i exempelvis Frankrike, Spanien, Polen och Ryssland – länder i vilka inget har begåvats med den lutherska reformationens garantier för kvinnorörelsen. Däremot fanns det då och ännu i våra dagar kyrkligt drivna skolor, sjukhus och bibliotek; verksamheter som involverar såväl kvinnor som män. Mogren vill tillskriva reformationen även dessa institutioner.

Hur ser det då ut med Svenska kyrkans lokaler i denna vår lutherskt sekulariserade tid? Jag drar mig till minnes hur olika kulturella yttringar bara de senare åren har fått ta plats. Alltifrån magiska Harry Potter-mässor till stå upp-komedi på temat ”rosta Gud”. Jo, i det invigda kyrkorummet. Och nu bekräftar Mogren förståelsen av kyrkobyggnaden som en kulturarvsinstitution och ett museum:
”Det räcker att titta på domkyrkan så upptäcker vi vad rikedomarna från berggrunden kunde bekosta: Fem magnifika altarskåp av yppersta klass förvaras sedan senmedeltiden i domkyrkan. Det är en exceptionell samling, även internationellt, och som forskningsfält står altarskåpen bokstavligt öppna för framtida undersökningar.”

För att travestera en aforism som de käcka inspiratörerna (som drar stor publik i Svenska kyrkans lokaler) brukar sig av är att ‘oavsett hur du tror, så får du rätt’. Och Mogren är sannolikt inget undantag: ”Katedralernas och riddarnas tid hade nått zenit, även i Västerås, när Luther satte reformationen i rullning.”

Jag tror han har rätt – Det som skulle bli den Lutherska kyrkan föll för samma värja som ridderligheten. Redan när ovädret rullade in över oss.

Franciskus Urban

Gammalkatolsk idédebatt drivs ideellt. Innehållet är skyddat enligt upphovsrättslagen. Vi välkomnar att artiklar citeras och delas och uppskattar då källa och författare anges. Du kan dela artiklar direkt från denna sida eller via Facebook. Vi tar också tacksamt emot stöd för att kunna utveckla publikationen.

https://www.facebook.com/gammalkatolsk/
Twitter: @gammalkatolsk

Myterna om Luther

Starten för firandet av 500-årsminnet av reformationen gick av stapeln härom helgen i Lund. Detta markerades genom ett möte mellan Lutherska världsförbundet och Vatikanen. Påve Franciskus deltog vilket gavs stor uppmärksamhet i media. Värd för mötet i Lund var bland andra Svenska kyrkan, som inför ”Reformationsåret 2017” skriver i ett pressmeddelande att:

”Ett mål med Svenska kyrkans satsningar är att allmänheten ska få mer kunskap om och förståelse för luthersk teologi och vad den har bidragit till i den svenska samhällsutvecklingen – hur den exempelvis har främjat läskunnighet och folkbildning, säger Cristina Grenholm, kyrkosekreterare i Svenska kyrkan.”

I samma pressmeddelande säger man sig också vilja visa vem Luther egentligen var samt att man inte kommer att ”blunda för Luthers problematiska sidor”. Sannolikt kommer också vi här i Norden att vara tämligen mätta på Luther efter den 31 oktober 2017.

Även i ett gammalkatolskt perspektiv är detta av intresse. Inte minst för att peka på och upplysa om det faktum att alternativet idag till protestantism och det lutherska inte stavas ”Rom”. För Kyrkan, som är katolsk, är vidare än så. Hon är också ortodox.

Låt oss därför blicka ut över och bortom våra egna gränser. Hur ser man exempelvis i Tyskland på reformationen? Ja, även där omgärdas såväl personen Luther som firandet av reformationsjubiléet av vanföreställningar. Den tyske historikern och författaren till en Luther-biografi intervjuas i Vårt Land måndagen den 8 november (Historiker vill slå hål på myter om Luther).

Han menar bland annat att ”kristna soldater fick av Martin Luther ett frälsningslöfte som påminner om de fundamentalistiska paradisvisionerna som ges muslimska jihadister: ’Skulle du dö där borta, frukta inte, saligare död kan du aldrig finna’”.

Historikern, Heinz Schilling, är professor emeritus i historia vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Han är en av Europas ledande på den tidiga nya tiden med ett omfattande författarskap om politisk, kulturell och religiös historia på 1500- och 1600-talen. Schilling vill i sin nya biografi, Rebell i en brytningstid, ta sig an Luther-myterna:

”I Tyskland gillar vi tanken på att den moderna tiden och upplysningen startade med Luther – det är ett skämt. Det finns ingen direkt linje från Luther till tolerans, mångfald, demokrati eller upplysning.” Schilling menar att Europa hade att ta sig igenom en konfliktfylld tid: ”Det som å ena sidan blev en motor till förändring, gav också en tid med fundamentalistiska konflikter som liknar dem vi ser i islam i dag”.

Reportern från VL ställer frågan om det inte alls finns några moderniserande element i reformationen? ”Nej, inte direkt”, svarar Schilling. ”Men det finns en dynamik i de konfliktskapande idéerna. Den ligger inte i Luther själv eller i hans teologi, men är en konsekvens av den konkurrens mellan olika tankekonstruktioner som kom ut av den. Den kristna världen hade att ta sig igenom krig, konflikt och fiendskap innan man förstod att det inte kunde fortsätta så. När man efterhand sökte lösningar, öppnade det för en ny tid.”

Artikeln är i allra högsta grad läsvärd och bidrar till en förmodat annan bild av Luther och reformationen än den vi oftast möter här hemma. Hela artikeln finns nu översatt till svenska och beroende på upphovsrättsliga beslut kan den komma att återges här. Till dess hänvisas till originaltexten. Och norska är faktiskt inte så svårt. Det, liksom att ta till sig andra bilder i sakfrågor, är en fråga om vilja och intresse.

Red.

Vad var det som hände i Lund?

Jag hade, måste ärligt erkännas, tagit mental höjd för att försöka mig på en analys av den gångna helgen. Omständigheterna ville dock annorlunda då datorns hårddisk havererade sent på söndagskvällen. Det gav mig en ofrivillig distans; en möjlighet att själv – djupare – reflektera. Måhända var det försynen. Idag är jag tacksam. För vid närmare eftertanke undrar jag om någon egentligen kan ge en bild bortom relativt tyckande av vad som verkligen hände. Trots det vågar jag nog, med försiktighet, påstå att mötet i Lund; det mellan Vatikanen och Lutherska världsförbundet, inte bidrog nämnvärt till ekumeniken i bemärkelsen kristen enhet.

Samtidigt i Stockholm
Vad som säkert och för de flesta passerade under radarn var att det samtidigt, alltså samma helg, pågick ett annat religiöst massmöte i huvudstaden. Det var en rad evangelikala och karismatiska oberoende samfund som hade hyrt Friends arena i sann väckelseanda.

Tidningen Världen Idag rapporterar:

”Under djup förkrosselse bekände flera kristna ledare på söndagen sina egna och landets synder inför Gud. Massorna deltog i bönen som blev en av höjdpunkterna på Awakening Europe.”

”Europas andliga arv, inte minst reformationen, var ett annat tema. ’Vi ber om förlåtelse för att vi trampat ned Guds ord i Europa, för att vi har blivit ett center för liberalteologi i stället för reformation’”.

Inte heller på Friends arena togs, mig veterligen, några avgörande steg på ekumenikens område. Massorna samlades och hysterin i media inför och under påvens besök visste inga gränser. Och sedan blev det, tomt? Ja, vad var det som hände?

I det nära
Också samma helg samlades, i församlingar och missioner runt om i Norden och Europa: i Oslo, Fredrikstad, Bergen, Trondheim, Karlstadt, Düsseldorf, Kaufbeuren, Lye, Palermo, Bournemouth, Stockholm och Karlskrona (för att nämna några orter), kristna kvinnor och män – som varje söndag – för att fira eukaristin; altarets allra heligaste sakrament och för att lyssna till förkunnelsen. Inga ”massor” och ingen hysteri. Allt var precis som vanligt och precis som det skall vara. Nära, ärligt och innerligt i syfte att reformera hjärtan och själar.

Det svåra är inte massmöten
Det är relativt enkelt att arrangera stora möten och samla många människor. Vad som behövs är ett eller en handfull kända dragplåster och god marknadsföring. Det svåra ligger i att som medlem i en församling leva kristenlivet i vardagen; att hitta rytmen och, ja faktiskt, förmå sig att delta i den livgivande liturgin söndag efter söndag. Och det svåra som ledare i en församling är inte att bjuda in toppnamn, utan att vecka efter vecka vinna över allt det världsliga som drar i också en troende.

Det svåra är inte heller att kalla sig för saker. Efter helgen har jag hört fler än vanligt som säger sig egentligen vara katoliker. Kanske entusiasmerade av händelserna i Lund och Malmö. Men det finns ett inbyggt problem i utsagan ”jag är katolik”. Liksom i den motsvarande ”jag är ortodox”. Att hävda att ”jag är katolik” är att säga att ”jag besitter det (den tro) som alla har haft överallt i alla tider”. Att hävda att ”jag är ortodox” är att säga att ”jag är av rätt tro och tillbedjan”. Det är att påstå att jag tror rätt och lever rätt. Det gränsar, om man inte är försiktig, till högmod.

Missförstå mig nu inte. Jag har inget emot vare sig det katolska eller det ortodoxa. Tvärt om. Men kraft bör läggas på att se till att det sammanhang man som kristen befinner sig i är ortodoxt och katolskt. Det är grunden. Och det sammanhanget är församlingen; den eukaristiska gemenskapen i Kyrkan. Ty Kyrkan är ortodox och katolsk. Och utanför Kyrkan, utan hemvist i en av hennes församlingar, är det svårt att vara. Svårt att ”vara katolsk”. Det är överhuvudtaget svårt att vara kristen på egen hand.

Inifrån och ut
Det svåra är inte att åka på stora möten och konsumera upplevelser. Utmaningen, men också vinsten, finns i den nära gemenskapen, i vardagen och i varje söndags deltagande i liturgin. Därifrån sänds vi sedan, reformerade, ut i världen för att, genom exempel, väcka våra medmänniskor till liv. Så förändrar vi världen. Så bygger vi åter upp Europas andliga arv. Så får vi åter tillgång till de normer vi är beroende av. Så håller vi ihop samhället. I det ligger också grunden för ekumeniken.

Och frågan kvarstår: Vad var det som hände i Lund?

Franciskus Urban

Påven, minnet och förlusten av ett språk för det heliga

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.” (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en essä, ”Kyrkan – garanten mot islamisering” [som 2016 även gavs ut som bok. Red.], som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.” (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell kristen tro erbjuder svar utan kan lika gärna handla om, exempelvis, konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan; områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” (“Vem vill se förändring?”)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Franciskus Urban