Tagg: relativisering

Sexuell debut – om språket som redskap för att skapa osäkra människor

Detta är den allra första texten som publiceras här på Gammalkatolsk idédebatt. Du som har en upplevelse av att ha läst någon av de över hundra tidigare texterna har såklart rätt i det. Men för mig är detta den egentliga, första texten.

Men, det första inlägget gjordes ju den 14 oktober 2016. Eller? Man kan väl inte räkna något annat än ett första faktiskt tillfälle som en debut? Kommer inte det att skapa osäkerhet och förvirring för omgivningen; till och med förvränga självbilden? Är inte det att vilseleda att påstå något som bevisligen och logiskt är osant?

Nu måste du som läser förstå att fysik, logik, sanning och traderad erfarenhet är underordnade min egen känsla. Jag som skriver vill att detta skall räknas som den första texten – det känns rätt – och då har jag också rätt att definiera detta som den egentliga debuten.

I Sveriges radios programserie ”Kropp & Själ” sändes ett avsnitt med rubriken ”Den laddade sexdebuten” (2017-06-06). Resonemanget gick ungefär såhär: Jag har visserligen besökt nöjesfält flera gånger tidigare, men det var först senaste gången som jag verkligen hade roligt och kunde uppskatta berg-och-dalbanan fullt ut. Så jag räknar det som min nöjesfältsdebut.

Det kan tyckas vara harmlöst. Men vad händer då varje individ själv definierar inte bara sig själv och sin sexdebut utan också sin världsbild och sin egen sanning? Detta, att vi omfamnar en relativistisk ordning, är en förändring i vår kultur och det är, som jag tidigare skrivit om, kulturen som odlar politiker som fattar beslut som vi alla blir påverkade av. Det är denna sanningsrelativism som bland annat givit världen president Donald Trump.

I detta ligger också att föreställningen om att man inte får misslyckas, förstärks; att perfektion och maximal upplevelse måste infinna sig redan första gången man företar sig något vilket har ett samband med att inget längre sker i det lilla, intima sammanhanget, utan allt görs publikt. Och man har såklart inte råd med misslyckanden i byggandet av det egna varumärket – skapandet av den egna masken.

I programmet tillfrågas en av de inbjudna gästerna vad som händer ”om den första gången var en katastrof – vad betyder det?” Denne svarar att ”det är något som måste repareras”. Frågan är vad som avses med en ”katastrofal debut” och på vilket plan en reparation tarvas? Rör det sig på ett själsligt plan finns så klart hjälp att få. Kanske var det, då eftertänksamheten och samvetet gör sig påmint, en handling som är oönskad; som inte borde inträffat. Eller var det misslyckat i största allmänhet? Kanske besöktes nöjesfältet med en person som man i efterhand helst inte hade delat stunden med och därför måste revidera historien. Vad hade Trump sagt? ”It never happened!”

Vidare i studiosamtalet diskuteras, så klart, även normer och samtidens syn på samkönade relationer. Det sägs bland annat att ”i vissa kulturer och religioner ses fortfarande det tvåkönade som det normala”. Och så är det. Bland annat i den som har flest anhängare i världen: Kristendomen.

Jag pratade med en biolog i veckan som menade att det är väl en himla tur att det är det tvåkönade samlivet som är norm. Annars hade vi som mänsklighet dött ut för länge sedan. Det finns forskare som propagerar för att den tid vi lever i, officiellt bör ges en ny geologisk benämning: Antropocen (människans tidsålder). De menar att vi på bara de senaste femtio åren lett oss själva in i den sjätte utrotningen; att de avtryck vi som människor gör ödelägger vår egen livsmiljö. Det vore definitivt lämpligt att i en sådan kontext också pratar kultur, normer, moral och tro.

I Filosofiska rummet diskuterades ”Antropocen – människans tidsålder” den 28 maj i år.

Det är nog nu!

Lyckaaborg-20170610
Lyckå slottsruin i Blekinge län.

Problemet är att vi i stora delar av västvärlden har vandrat så långt bort från vår egen tradition och värdighet att vi inte längre känner igen den, ens om vi skulle möta den ansikte mot ansikte.

Ord som familj, samliv, intimitet, sexualitet, sanning och vanlighet har laddats med helt andra innehåll. Vi tror att vi fortfarande för vidare traditioner och goda värderingar, men det är bara på ytan. I stället har vi skapat en tomt gapande ruin. Vi har, med språket som verktyg, skapat osäkra människor. Det är inte första gången och vi gör det alldeles själva. Det händer nu och nu får det vara nog!

Franciskus Urban

 

Otryggheten i en värld bortom sanning

I gårdagens artikel här på Gammalkatolsk idédebatt (Svaret på krisen är…) trycktes på att det är du och jag som är lösningen på den kris vi just nu upplever på en rad områden. Detta vill säga att det är människor som bär ansvaret för att den värld vi är satta att förvalta tas om hand på bästa sätt. Inga pengar, inga lagar är i sig någon lösning på problemen, men väl värderingar som grund för en fungerande sammanhållning och riktning. Och det är bara människor som kan vara bärare av värderingar.

I texten refererades till årets upplaga av rikskonferensen Folk och Försvar med en gissning att ”inte heller där, när några av landets mest insatta strateger samlas, tar man tag i att lösningarna behöver bygga på värderingar.”

Föga anade jag att ledaren för Svenska kyrkan, Dr. Antje Jackelén, senare skulle äntra scenen och representera det så kallade civilsamhället. Sida vid sida med bland andra professorn i historia, Lars Trädgårdh, levereras analysen att människor idag har blivit individualiserade på bekostnad av band till familj, släkt, hembyn, kulturellt arv och kyrka – något som skiljer oss från vad som är vanligare i Syd- och Östeuropa. Jackelén betecknade vår samtid som ”lutherskt sekulariserad” (sic.) och hänvisade samtidigt till den som varande ”post-truth”, alltså tiden efter sanningen.

Detta levereras i en paneldiskussion om vår oroliga tid; om rädslans psykologi och behovet av tillit. Mycket annat sades också i samma andemening, men det som framför allt förtjänar uppmärksamhet är att i samma stund som man hävdar att vi lever i en tid då sanningen är något relativt och passé (”post-truth”) så tar man också på sig ett enormt ansvar för att antingen förklara fördelarna med en relativistisk förståelse av sanning, eller att ställa till rätta. I synnerhet om man uttalar sig som kyrklig ledare och auktoritet.

English Oxford Dictionaries utsåg 2016 begreppet ”post-truth” till årets ord. Och slår man, i samma verk, upp det så finner man att det ”rör eller anger förhållanden under vilka objektiva fakta är mindre inflytelserika för att forma den allmänna opinionen än sådana som tilltalar känslor och personliga övertygelser”.

Sanningsbegreppet, liksom Sanningen själv, är ett kärt och ständigt återkommande tema. Och det av uppenbara skäl eftersom det är relativiseringen av den som är grunden till den kris vi nu har att hantera. Samtidens ständigt upprepade fras, att var och en äger sin sanning är förödande. Är det något som skapar osäkerhet så är det när människan berövas tillgången till sanning.

Läs gärna den tidigare artikeln ”Striden står om sanningen

Franciskus Urban