Tagg: relativism

Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig

Meningen, utsagan eller påståendet om att det inte finns någon absolut sanning; att sanning är något som kan variera, är läglig. Den är bekväm. Och den utgör ett fundament för att mycket av det samtida (postmodernistiska) skall kunna ske. Utan idén om att sanning är något relativt hade vi idag inte kunnat diskutera sådant som ”ett tredje kön”. Det är samtidigt samma idé som gör det möjligt att faktiskt kunna komma undan med osanning.
Fortsätt läsa ”Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig”

Hjälp mig att bli en man, plz!

Ett kännetecken modernismen bär är att historien inte har något värde; allt skall uppfinnas på nytt. I sin extrema form innebär det att människan inte ges någon anknytning till det som varit, att hon inte har någon koppling till vare sig forna släktens erfarenheter eller vad det innebär att vara människa. Idag tvingas hon att definiera sig och sitt syfte, dana och forma sig andligt och kroppsligt, ja i princip förlösa sig själv.

När människor – även om vi synbarligen, fysiskt lever i samma universum – inte har någon koppling till den gemensamma realiteten, varken historiskt, biologiskt, socialt eller metafysiskt, tas heller inget ansvar för den. Ej heller att föra vidare erfarenheten. Engagemanget riktar sig i stället än mer till den egna personen och gödandet av egot. Eftersom den egna personen inte är ansluten till den gemensamma erfarenheten och för att den har skapat sitt egna etiska paradigm (sin egen sanning); eftersom hon inte upplever att någon Gud ser och älskar henne, måste hon finna nya mönster att förklara och hävda sin existens. När människan inte tror och har tillit till den givna, gemensamma realiteten, börjar hon till slut tvivla på sig själv. Hon blir sjuk.

Parallellt med att forskare härom veckan upplyste oss om att ”det mest effektiva tipset för den som vill minska sin miljöpåverkan är att avstå från att skaffa barn” skriver Svenska dagbladet om att köerna till transvården växer sig allt längre.

NatGeo_cover-Avery Jackson-transgenderism”I Stockholm har remisserna för utredningar av barns och ungdomars könsidentitet ökat med över hundra procent årligen sedan 2013. För det är inte alltid som den inre upplevelsen av könet sammanfaller med det kön som omgivningen tilldelar en. ”Det bästa med att vara en flicka är att du inte behöver låtsas vara pojke”, konstaterade nyligen 9-åriga transpersonen Avery Jackson på omslaget av National Geographics.” (SvD 20170721, ”Kanske är gender-revolutionen här”)

Louise Frisén, överläkare vid teamet för könsidentitetsutredningar vid barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, säger till SvD:
– ”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är. Det är bara det att med denna ”gender-revolution” kommer också könsbyten på barn – och det kan vi som medicinsk profession inte ta lätt på, säger Louise Frisén.” (SvD 20170721, ”Allt fler mår dåligt av könet de tilldelades på BB”)

Det är beklämmande att ta del av denna utveckling. Men i stället för att acceptera att till och med 5-åriga barn utreds för könsförvirring (sic.), eller att föräldrarna – visserligen indoktrinerade i relativismens diktatur – flyter med utifrån ”välmening” och ”goda intentioner” så måste frågan ställas: Vill vi verkligen ha det såhär?

Vad är det den 9-åriga Avery Jackson egentligen säger när han vill slippa låtsas vara pojke? Jo, att det är lättare för honom att förstå konceptet ”trans” än vad det innebär att vara pojke (och i förlängningen man). Det handlar således mer om avsaknaden av (goda) manliga förebilder i kombination med den politiska smutskastningen av allt manligt, än att grabben skulle vara född med fel eller defekt kropp.

Tänk själv: Vilka ridderliga sammanhang finns kvar, där pojkar och unga män kan skolas in i ädel oegennytta? Var finns idag inspirationen för att finna sitt kall och för att på bästa sätt bistå andra och göra denna världen lite bättre?

Det vi måste kämpa för är en miljö där det är accepterat och önskvärt att unga pojkar får skolning för att kunna hävda sig i framtiden. Så med Guds hjälp kan vi kanske imorgon höra den första säga: – Hjälp mig att bli en riktig man, please!

Franciskus Urban

 

Det bekväma men försåtliga relativa

En kär boktitel är tillbaka i biblioteket, nämligen Filosofilexikonet i översättning av Jan Hartman som var en av mina lärare i teoretisk filosofi vid filosofiska fakulteten, Lunds universitet. Upplagan jag kom över är från 1988 och jag nämner det av den anledningen att somt håller över tid och kan till och med vara beständigt.

Samma vecka som boken anlände kom jag över en artikel av Helen Pluckrose, publicerad i Areo Magazine den 27 mars i år. Vad hon skriver om är effekterna av postmodernismen (”How French ’intellectuals’ ruined the west: Postmodernism and its impact, explained”). Och nu är tanken att diskutera postmodernismen i allmänhet och artikeln av Pluckrose i synnerhet. Hon är, liksom jag, starkt kritisk till det postmoderna (senmoderna) med relativism, identitetstänkande, intersektionalism, dekonstruktivism med mera och hur denna -ism har påverkat oss och samhället. (Citaten från artikeln är översatta till svenska).

Pluckrose argumenterar utifrån sin position som vänsterorienterad och forskare inom humaniora med fokus på senmedeltida/tidigmoderna religiösa texter för och om kvinnor. Jag håller med hennes grundläggande analys och menar också att diskussionen kring huruvida postmodernismen är ett ”nytt” fenomen; som reaktion på modernismen, eller en fortsättning på den, är viktig. Ett jag däremot vänder mig emot i hennes framställning – och samtidigt vill varna för – är flirtandet med det postmodernistiska i syfte att vinna ny luft för den kristna tron. Möjligen har Pluckrose, som så många andra, problem med förhållandet mellan tro och förnuft? Alternativt hyser även hon någon form av rädsla för det radikala i den ortodoxi som torde vara vad som kan bemöta vår samtids sönderfall. Eller kan det möjligen vara så att hon vill hålla sig fri från det absolut absoluta och ha en ventil till relativismen trots allt?

Länk till artikeln “How French ’intellectuals’ ruined the west: Postmodernism and its impact, explained” av Helen Pluckrose.

Låt oss finna inspiration på första sidan i min ny-gamla bok Filosofilexikonet. Det första uppslagsordet, på första sidan, är ’abduktion’. Sedan följer ’Abélard, Pierre’ och därefter finner vi begreppet ’absolut’. Och det intressanta är att såväl lexikonets två första begrepp som den medeltida personen Abélard kan ge oss ingångar till att diskutera ett av de mest skadliga fenomen människan har skapat.

Abduktion: ”(av latinets ab-ducere, leda bort.) 1. I traditionell logik bet. på en syllogism, där översatsen är sann men undersatsen och därmed slutsatsen endast sannolik.” (Filosofilexikonet, s. 11)

Abélard, Pierre: ”1079-1142, fransk filosof och teolog, elev till bl.a. Roscelinus och William av Champeaux [även Anselm av Canterbury]. Drev från 1104 egen skolverksamhet. Periodvis vistades han också i kloster [Saint-Gildas-de-Rhuys, Benedictinorden. Här blev han även biskop 1125]. Han var en självsäker och skarp debattör som gärna framkastade radikala teorier. Abélard hade starkt inflytande på samtidens intellektuella. Mestadels verksam inom etik, logik och semantik. Stort intresse för följdrelationer, villkorssatser och argument. Han skilde mellan de argument som är hållbara endast i kraft av sin form (syllogismer), och sådana vilkas hållbarhet berodde på de förekommande termernas betydelse. Med sin energiska forskar- och lärargärning var han med om att påverka skolastikens utveckling.” (Filosofilexikonet, s. 11)

(Några av de ”radikala” teorier Abélard hade var att ”arvsynden inte medför skuld hos den enskilda människan” och att ”förnuftet, såsom givet av Gud, inte kan stå i motsatsförhållande till tron”. Detta är i stort grundläggande ortodoxa tankar, men medförde att han var i konflikt med påven.)

Absolut ”(av latinets absolutus, av absolvere, lösgöra, lösa från). 1. Obetingad; oändlig; obegränsad (mots. relativ och ändlig). 2. I sig själv; oberoende; självständig (mots. relativ).” (Filosofilexikonet, s. 11)

Den förvirrade samtiden

Varför är postmodernismen så skadlig? För att den skapar osäkerhet och förvirring; den splittrar och bryter ner; separerar människor och håller dem borta från hållbara sammanhang. Pluckrose skriver:

“Resultatet [av postmodernismen] är en förvirring där liberaler som önskar bevara [konservera] den här typen av liberal status quo nu uppfattar sig själva som konservativa samtidigt som de som till varje pris önskar undvika konservatism finner sig själva försvara irrationalism och illiberalism. Medans de första postmodernisterna framför allt utmanade diskurser med diskurs, blir de aktivister som inspirerats av deras idéer mer auktoritära och följer dessa idéer till dess logiska slutsats. Yttrandefriheten är satt under hot därför att det nu är farligt att uttrycka sig. Så farligt att de som uppfattar sig som liberala nu kan rättfärdiga användande av våld för att bemöta det fria uttrycket. Behovet av att argumentera övertygande för en sak med hjälp av motiverade argument har nu ofta ersatts med referenser till identitet och ren ilska.”

Vi ser nu allt tydligare effekten av den relativistiska ådra som den post- eller senmoderna skolan hyser och som allt oftare visas i media och i det offentliga samtalet. Identitetspolitiken – som inte sällan uppvisar separatistiska och/eller etnonationalistiska drag – där människor på nytt stoppas in i och bedöms utifrån väl definierade och avgränsade former är ett exempel på skeenden som bryter mot de friska normer som sedan länge håller samman samhället.

“Avgjort vänsterorienterad postmodernism hade både ett nihilistiskt och ett revolutionärt ethos. Detta var i samklang med en post-krigs, post-kolonial zeitgeist i Väst. Då postmodernismen fortsatte att utvecklas och diversifieras, kom dess initiala, starkare nihilistiska dekonstruktivistiska fas att bli sekundär (dock ännu fundamental) till förmån för dess revolutionära ’identitetspolitiska’ fas.” (Pluckrose)

Ett annat exempel på hur förvirringen förstärks är hur texter (eller andra yttringar) tolkas. Det var Jacques Derrida som introducerade konceptet ”dekonstruktion” och även han argumenterade för kulturell konstuktivism samt kulturell och individuell relativism. Derrida fokuserade på språket och hans mest kända uttalande (”det finns ingen utanför-text”) relaterar till hans avståndstagande mot idén att ord skulle referera till något (på ett rättframt sätt). Istället menar han att ”det bara finns sammanhang utan något centrum med absolut förankring”.

Därför, skriver Pluckrose, ”är författaren till en text inte auktoriteten avseende dess betydelse [tolkning]. Det är läsaren eller lyssnaren som gör sin egen valida betydelse och varje text ’alstrar oändligt nya sammanhang på ett absolut icke mätbart sätt.’”

Detta innebär i klarspråk att vem som helst som läser en text äger tolkningsföreträde. Författaren själv har inget att säga till om och kommer, om och om igen, att tvingas förklara sig. Och inte ens förklaringar kommer, för den som aktivt vill misstolka, att godtas då tolkningsföreträdet ägs av läsaren… Risken här är att tidsandan föder tystnad och självcensur. Det är tyvärr något vi redan ser. Detta är farligt och det gör människor sjuka.

Kristendomen och flirten med det postmodernistiska

Postmodernism som begrepp myntades av Jean-François Lyotard i sin bok (Det postmoderna tillståndet) som kom ut 1979. Han definierade det postmoderna tillståndet som ”en skepsis gentemot metanarrativ”. Ett metanarrativ är en vidsträckt och sammanhängande förklaring av stora fenomen. Religion och andra totalitära ideologier är metanarrativ i sina försök att förklara meningen med livet eller alla missförhållanden i samhället. Lyotard förespråkade att ersätta dessa med ”mininarrativ” för att få mindre och mer individuella ”sanningar”. I detta adresserade han kristendomen och marxismen men även vetenskapen.

I den postmoderna diskursen skall också fenomenet ”alternativa fakta” och den så kallade ”alternativa högern” förstås. Även dessa grupperingar är produkter av identitetspolitiken och sanningsrelativismen. Media är inte undantagna men vad som sannolikt förvånar en och annan, vilket även Pluckrose tar upp är att ”delar av akademin […] har de senaste årtiondena hjälpt till att skapa en kultur i vilken relativiserade synsätt på fakta och kunskap ses som oproblematiskt”

Allt sammantaget, skriver Pluckrose vidare, “hotar att ta oss tillbaka till en tid före upplysningen [läs: medeltiden] då förnuft ansågs inte bara strida mot tron men också som en synd.”

AbélardMen hur är det med förhållandet mellan Kyrka och vetenskap; tro och förnuft? Vi läste tidigare om Pierre Abélard som menade att ”förnuftet, såsom givet av Gud, inte kan stå i motsatsförhållande till tron.” Här är det essentiellt att hålla isär påvekyrkan och den odelade Kyrkan. Och om vi konsulterar den ortodoxa uppfattningen (vilken ger den stackars Abélard rätt) ser vi att ”det inte finns några stridigheter mellan tro och förnuft, mellan hjärta och hjärna, mellan religion och vetenskap, mellan det personliga och gemenskapen. Allt är ett i Gud och denna enhet sträcker sig från mänskligheten till hela kosmos.” (Orthodoxy and the enlightenment)

Så närmar vi oss flirten med postmodernismen. Pluckrose citerar mot slutet av sin långa artikel den reformerta teologen James K. A. Smith som, skriver hon, ”varit snabb att se fördelarna för kristendomen och betraktar postmodernismen som ’en frisk vind, sänd av Anden för att revitalisera kyrkans torra ben’. I sin bok ’Vem är rädd för postmodernismen? Till kyrkan med Derrida, Lyotard och Foucault’ [min översättning av titeln] säger han att ’ett genomtänkt engagemang i postmodernismen kommer att uppmuntra oss att se tillbaka. Vi kommer då att se att mycket av den postmoderna filosofin har ett öga på antik och medeltida källor och utgör en signifikant återhämtning av förmoderna sätt att veta, vara och göra.’”

Det låter väl bra i tider av ekumenik och samförstånd; då allt fler får upp ögonen för att, på nytt, bege sig åter till källorna (Ad Fontes). Men här gäller det att se upp. Smith menar att ”Postmodernismen kan vara en katalysator för kyrkan att återta sin tro inte som ett system av sanning dikterad av en neutral orsak utan snarare som en berättelse som kräver ’ögon för att se och öron för att höra.’”

Vad Smith underförstått hävdar är att Kyrkan skulle ha tappat sin tro någonstans på vägen. Det är inte sant med mindre än att man redan låtit sig bedras av splittraren men ändå kallar sig kyrka. Det låter kanske lockande med en katalysator men då alla premisser i Smiths antagande inte håller luktar det abduktion – något som leder än längre bort från sanningen.

Den egentliga frågan

Finns det då något som inte är relativt? Ja och vi har ord för och som låter oss närmas det absoluta. Vi har förmågan att tänka i termer av icke-relativism. Men människan är, som man säger, av naturen lat och därför är det bekvämare att ha flyktvägar än att tvingas se sanningen i vitögat. Detta lämnar oss med två alternativ: att sträva mot sanningen (det absoluta) eller att leva bekvämt. Och mig veterligen var det aldrig någon som lovade Adam ett lätt och bekvämt liv. Särskilt inte i ljuset av sin likgiltighet och bortvändhet från Gud.

Låt oss avslutningsvis göra ett sista nedslag i Filosofilexikonet. Och det utan att vända blad:

Det absoluta: ”1. Det egentligt verkliga; det i sista hand verkliga. 2. Det obetingade, vilket som sådant är villkor för allt annat; det oändliga, som är villkor för det ändliga. 3. Den sista eller yttersta grunden för det som är. 4. Det som är i sig själv; det självtillräckliga. 5. Det i högsta grad varande; det högsta väsendet; Gud. 6. Det alltomfattande. Frågan om det absoluta är frågan om vad som är alltings grund. Detta kan förstås ontologiskt, kunskapsteoretiskt och etiskt.”

Franciskus Urban

Det våras för sanningen!

I kölvattnet av senare tids desinformationskampanjer, all alternativ fakta samt ett tacksamt uppvaknande i fråga om hur språket används för att påverka människor, verkar det ljusna i öster. Den klara sol går åter opp i form av att vi på nytt kan börja tala om sanning. Och då inte i form av individuella åsikter utan som faktiskt realitet. Kan det vara så att det senmoderna projektet (postmodernismen) äntligen kan ses som den destruktiva kraft det är?

Här på Gammalkatolsk idédebatt är Sanningen ständigt närvarande och här bjuder vi på ett urval av tidigare artiklar som bland annat tar upp vad relativismen inneburit för vår civilisation.

Red.

 

 

 

 

Striden står om sanningen

Hur väl ett samhälle mår, avgörs av vilken roll Kyrkan har. För samhället består och leds av människor och människan behöver bottna i den gemenskap som ger mål och mening. Vad allt i grund och botten handlar om är vem som relaterar till sanningen.

Denna tes mynnar ut i de två huvudfrågorna hur håller ett samhälle ihop samt hur kan fler komma till den kristna kyrkans tro? Svaret i bägge fall är sanningen. Bara genom att börja i sanningen kan vi, som personer och samhälle; som civilisation, komma vidare. Den underliggande konflikten idag handlar nämligen om vem som ”äger” sanningen.

Ett av de största hoten är relativismen. Till och med sanningen har kommit att relativiseras. Den stora utmaningen är därför, för det första, att återerövra sanningsbegreppet. För det andra att kapitulera under den. Där är vi idag nödgade att börja både som människor och medborgare men också som kristna.


Hur ser det ut idag?

Vi önskar (i alla fall utåt) politiker och personer i ledande ställning som håller sig till sanningen. Det är en förutsättning för ett rättfärdigt styrelseskick, god och förutsägbar ordning och ett välgrundat rättsmedvetande. Sanning underbygger och borgar för sådant vi kommit att skatta högt och idag tar som naturligt, i många fall för givet; sådant som kännetecknar ett gott samhälle. Sanning är förutsättningen för ärliga mellanmänskliga relationer och för fred.

Men riktigt så ser det inte ut. Idag har desinformation kommit att bli ett allt mer diskuterat ämne. Konstruerade och osanna nyheter sprids i stor omfattning. Människor förhåller sig till nyheter och fenomen utifrån egna eller den egna lojalitetsgruppens ideologiska premisser. Folkvalda beläggs med att fara med osanning som ett medel för att diskreditera och därigenom vinna egna fördelar. ’Affärer’, som ofta har inslag av lögner och döljande av sakförhållanden, blossar upp med jämna mellanrum. Olika ideologiskt orienterade grupperingar verkar ta avstamp i diametralt motsatta verklighetsbeskrivningar (’sanningar’). Åsikter och i värsta fall känslor jämställs med sanning och alla verkar mena att just det de företräder är sant.

Problemet är att allt inte kan vara sant. Vi har som personer olika erfarenheter, olika upplevelser och passioner. Men alla bottnar inte i sanning. Sanning kan aldrig vara relativ. Ett enkelt exempel:

Om ett tänt och brinnande stearinljus är det sant att säga ”det brinner”. Det är däremot falskt att säga ”det är släckt”. Om ett stearinljus som inte brinner är det sant att säga ”det är släckt”. Det är däremot falskt att säga ”det brinner”. Antingen är ett stearinljus tänt eller så är det släckt. Det kan aldrig vara både tänt och släckt samtidigt. Relativisten säger dock att ”det beror på”, utifrån den egna önskan om vad man vill skall vara sant.

Detta exempel kan tyckas vara allt för banalt. Men det är just så det förhåller sig med sanning. Antingen är något sant eller är det inte sant. Två motsägande förhållanden kan inte vara sanna samtidigt.

Sanning en förutsättning

Människan behöver sanning. Den är en förutsättning för henne att förhålla sig till sin omgivning och allt som sker. ”Ett objektivt sanningsbegrepp är nödvändigt för att undvika relativism och hålla möjligheten öppen att begå misstag: utan sanning råder ingen skillnad mellan sken och verklighet.”[1]

Alla intryck hon får ställs i relation till (jämförs med) och värderas utifrån sanningen. Problemet idag är dock att den gemensamma förståelsen av sanning har monterats ned. Samtidigt kvarstår behovet av en sanning att förhålla sig till. Den är grundläggande och nödvändig för existensen. Men när det inte längre finns en gemensam sanning konstrueras individuella sanningar vilka genom sociala relationer (kan) anpassas till given grupp. Därför hör vi idag saker som ”min sanning”.

Samtidigt har vi blivit mer känslostyrda. Vi får också lära oss att ”känslan leder rätt”. Den egna känslan står således över sanningen, till och med den egna, varför det som, för var och en, kan vara sant ena dagen inte behöver vara sant den andra. Sanningen anpassas löpande efter känsloläge. Sanningen har kommit att bli något relativt.

Som en ytterligare konsekvens av detta har vi, så att säga, sluppit att begå fel och misstag eftersom ens handlingar alltid kan motiveras och rättfärdigas utifrån den egna sanningen. Och eftersom aldrig några fel begås finns heller inte längre något behov av den förlåtelse som är en bärande tanke i den kristna traditionen.

Utsagan ”allt är relativt” är helt enkelt inte sann. Tid och avstånd kan, såvitt forskningen på fysikens område har rätt, vara relativa. Men sanningen är bara sann.

Och detta är egentligen vad allt rör sig om. Politik, nyhetsförmedling, viljan att kontrollera samt ha makt över människor och ting handlar om sanningsanspråk; vem som äger rätten att formulera sanningen.

”Min sanning”

Har du någon gång hört frasen ”det är min sanning”? Kanske har du själv, i någon diskussion, hävdat en ståndpunkt med att ”den är sann för mig”? Vet du; det duger inte. Varken som argument eller bärare av det som är sant.

till-sanningenMan har idag kommit att använda ordet sanning i stället för åsikt. För visst låter det mer trovärdigt att hävda ”sanning” i stället för ”jag tycker”. Även om det inte är mer än just en högst privat föreställning. Men det handlar om mer än bara språkligt slarv. Det är en nedmontering av vår förståelse av vad sanning är. För sanningen finns oberoende av vår förståelse av den.

Stor del av de villkor människan idag brottas med: vilsenhet, osäkerhet, psykisk ohälsa, egoism och individualism, har en koppling till att sanningen relativiseras. Vi lärs och förutsätts idag att själva forma våra liv utifrån egna önskemål och passioner. Och för att det skall låta sig göras krävs att den gemensamma måttstocken – sanningen – bryts ner, så att var och en, ofta utifrån känslor och trender, kan forma sin egen verklighet för att legitimera den privata sfärens beslut och handlingar.

I detta är inget heller längre heligt. Inga områden är fredade. Allt är möjligt att relativisera – inte minst vad vi definierar oss som. Detta trots att fysisk realitet och biologi visar på annat. Säger jag, exempelvis, att jag är kvinna så äger det större giltighet än vad födelseattesten säger. För att jag känner för det. Just nu. För att det är ”min sanning”.

Var börjar vi?

Det positiva är att fler uppmärksammar farorna med relativismen. Sakta ökar insikten att det inte är hållbart att var och en skall skapa och definiera sitt eget kosmos; sin egen ordning. Den utvecklingen leder till osäkerhet. Det gör att vi blir misstänksamma. Oron ökar i samhället. Det leder till splittring och förfall.

En hel värld behöver vända om och erkänna att det finns sanning och att den är universell. Men också att Sanningen inte är en konstruktion eller mänsklig idé. Sanningen är uppenbarad. Sanningen är Jesus Kristus. Det är Sanningen, född som människa, vi nu i Advent förbereder oss på att ta emot, var och en.

”Jag är [säger Kristus Jesus] vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6)

Franciskus Urban

[1] http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sanning

Förlåtelse – ett ord på utdöende

Gammalkatolsk idédebatt vill ta sig an de många frågorna som berör samhället och människans värdighet. En sådan fråga, förlåtelse, var temat för en föreläsning på Litorina folkhögskola, torsdagen den 27 oktober.

Det är inte det lättaste att återge en föreläsning, men här följer bearbetade delar som återspeglar det huvudsakliga innehållet.

Det finns mycket att säga om förlåtelse; mycket mer än vi hinner med här idag. Men vi skall beröra såväl ordet i sig som betydelsen av det och, kanske särskilt, effekten av förlåtelse. Vad jag vill är att så något litet frö till att tänka vidare och kanske ännu djupare framöver om just förlåtelse. Vidare vill jag lyfta och sätta in förlåtelsen i ett större sammanhang. För visst är det så att vi många gånger kanske använder ordet förlåtelse lite slentrianmässigt; lite slarvigt – utan att tänka på vad det egentligen innebär. (du vet: ”ja, ja, förlåt då!”)

Och kanske är det så – i alla fall är det min upplevelse och erfarenhet – att ordet förlåtelse är ett av alla som är på utdöende, för det används allt mer sällan. Precis som ordet ”tack”. Men det får vi ta en annan gång.

Ingen tycker om att ha eller göra fel. Man vill ju gärna både ha och göra rätt. Hur har vi lagat för att låta så många som möjligt slippa erfara att de har fel? Jo, en tyst överenskommelse breder ut sig som på förhand ger alla rätt – sin egen rätt. Och då alla har rätt behöver ingen ha fel (sic.). Om ingen har fel, behöver ingen heller bemöda sig om att erkänna fel eller be om förlåtelse. Detta är konsekvensen av vår tids uppfattning om begrepp som sanning, dygd, ansvar och plikt. Detta är frukten av individualism och nedmonterad känsla för det gemensamma samhället.

Och det finns ett samband mellan att ha/göra fel och att be om förlåtelse.

Ordet förlåtelse
Av grunden ’förlåt’, eller, om vi uttalar det lite annorlunda: för-låt. Slår vi upp ordet finner vi: ’förhänge’, ’gardin’, ’täckelse’; något som döljer något annat.

En synonym till ordet förlåtelse är försoning. Ursprungsbetydelsen hos hebreiskans vanliga ord för ”sona” (kippér) antas vara att man ”täcker över”, eller, enligt en annan härledning, ”torkar bort” synd eller orenhet och följderna därav.

Att förlåta kan alltså ses som att man hänger för; döljer eller (vilket för-låt också kan indikera) låter något gå före. Men hur skall vi förstå detta? Vad är det som hängs upp och skall dölja den oförrätt eller det fel som förlåts? Och hänger man en gardin för en fläck, kan ju samma gardin tas ner och (på nytt) blotta fläcken. Är innebörden av förlåtelse att man skall kunna lätta på förlåten; lyfta på täckelsen och låta det som en gång förläts åter bli synligt?

Nej, men bilden av att hänga något för det som gjorts fel är så talande eftersom förlåtelse inte gör något ogjort. Det som är gjort är gjort. Men det försvinner inte. Det är alltså möjligt att dra undan förhänget och på nytt blotta såret. Samtidigt gäller att har man fått förlåtelse, så har man.

Så vad är det för något som hängs upp och täcker? Vad är det man låter gå före fortsatt upprördhet, ovänskap, misstänksamhet eller rent av hämndlystnad?

Ja någon form av känsla för att det som hänt bör läggas bakom; bör lämnas åt det förgångna och, kanske, med tiden blekna och glömmas. Det som händer när förlåtelse ges; när felet täcks över, är en hjärtats handling. Det är nåden och kärleken som går före.

Frågan är varför det är så svårt med förlåtelse. Både att ge och be om.

Jag tror, som sagt, att i en tid då var och en förväntas veta och kunna (allt) själv, och så (till och med) skapa – i bemärkelsen definiera – sig själv kommer alla att mena sig ha rätt. Därmed kommer heller inga att (behöva) ha fel. Behovet av att be om och få förlåtelse är därmed upphävt.

Betydelsen av ordet förlåtelse
Ett annat tänkbart svar är föreställningen om att man, då förlåtelse ges, också ger den andre rätt. Och idag, då det förväntas av oss att vi alltid har rätt själva, blir det omöjligt att ge bort den rätten. Samtidigt är det många gånger en massa känslor inblandade och att då ge den som gjort fel rätt, blir för känslomässigt kostbart.

Men att förlåta handlar inte om att rättfärdiga. Att förlåta handlar inte om att fel blir rätt. Att förlåta innebär inte, som vi nyss sade, att felet görs ogjort. Vad det handlar om är att skapa en situation som kan användas som språngbräda att gå vidare. En omstart. En vändpunkt.

Förlåtelse kräver (oftast) två parter: en som ångrar och en som ger förlåtelse. En som erkänner fel och en som kan tacka för att det visas uppriktighet.

Effekten av förlåtelse
I en situation där det skulle behövas förlåtelse finns (oftast) en part som har dåligt samvete och en annan som känner sig förorättad (eller ”kränkt” som man säger idag).

Att erkänna ett fel; att erkänna att jag har fel är befriande.

Att be om förlåtelse innebär att man går till den som kanske är sårad och erkänner sitt fel och föreslår att man gemensamt hänger ett draperi för det som skett. Den som ger förlåtelsen är också den som hänger upp draperiet och låter nåd och kärlek gå före vidare känsla av att vara sårad.

Den som ger förlåtelse kan också lämna det hela bakom sig.

Det är inte fråga om att sopa under mattan. Det handlar inte om att skyla över. Det är, för att man skall kunna tala om förlåtelse, en handling som bygger på ärlighet där två personer med gemensamma krafter tar sig ur en dålig situation för att var och en skall kunna gå vidare. Friare i tanke. Friare till sinnes.

Nu har vi uteslutande berört mellanmänskliga relationer. I den kristna världen finns motsvarande i förhållandet mellan människa och Gud. Vi vet, som kristna, att Gud förlåter allt. Men det fordrar att jag erkänner mina fel som jag begår i tankar, ord, gärningar och underlåtelser (alltså sådant jag inte gör). För detta har Kyrkan till och med en rituell handling som kallas bikt (botens sakrament) där den som biktar sig får förlåtelse från Gud. Det blir här mer genomgripande då det som förlåts med en gång försvinner i glömskans hav.

Effekten av förlåtelse är, var än den praktiseras, stor. Den är så stor att vi inte förstår hur stor den är. Och för att försöka måla en bild av hur betydelsefull förlåtelsen är för oss människor vänder vi oss till den samling böcker vi känner som Bibeln. Där berättas om Jesu under.

Ni har alldeles säkert hört talas om de mirakler som Jesus gjorde: hur han går på vattnet, förvandlar vatten till vin, botar sjuka människor, uppväcker döda, ger synen tillbaka till blinda etcetera. De är alla alldeles otroliga. Man kan knappt tro att de skulle vara sanna: de strider mot naturlagarna.

Men det är just och precis vad ett under är: det är otroligt; något som går utanför det vi är vana vid. Annars hade det inte varit något under. Men, det intressanta är att ställa sig frågan VARFÖR Jesus gör dessa under. Det är för att han vill visa att han är kapabel att göra det otroliga. Och bland det mest radikala – det mest otroliga – i hans lära; i det evangeliet berättar, är förlåtelse. Jesu under pekar på förlåtelsen.

I evangeliet, så som Lukas skriver, kan vi höra: ”Vilket är lättast, att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Stig upp och gå?” (Luk 5:23)

Detta tar sig, bland annat, uttryck i den kristna tron i en mycket känd bön: Vår Fader (”Fader vår”): ”…och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåta dem oss skyldiga äro”. I bönen uttrycks en bön om förlåtelse för de skulder jag [som ber] är skyldig till och att jag [som ber] också skall förlåta dem som har gjort något tokigt mot mig.

Också i trosbekännelsen, den centrala text som sammanfattar den kristna tron, finner vi förlåtelsen: ”Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse”

Avslutning
Detta är något radikalt. I synnerhet idag, i den relativistiska och individualistiska epok vi lever. Och det intressanta är att ordet radikal inte betyder det man vanligen tänker på, alltså något som är totalt avvikande, annorlunda och lite upproriskt. Men visst, förlåtelse i en tid där alla har rätt [på sitt vis] och aldrig fel, blir det upprorisk. Det blir avvikande och annorlunda.

Men ordet radikal kommer från det latinska ordet radix. Rotsaken rädisa kommer därav (engelskans radish). Och så är det: radix betyder rot; det ursprungliga och grundläggande. Och om vi så ser förlåtelse som ett grundläggande behov vi har som människor blir bilden av ett annars slentrianmässigt uttryck helt annorlunda. Och visst är det lite upproriskt, att bryta den nya tidens egna normer…

Franciskus Urban

Observera att texten inte får återges utan tillstånd, men länka gärna hit.

På Litorina folkhögskolas hemsida kan du se bilder samt läsa deras eget referat