Tagg: Road to unity

Om tvivel och frikyrkans nattvardssyn

Ett möjligheternas fönster har öppnats att tala teologi och förståelsen av nattvarden. Detta sedan sakramentet debatteras i en frikyrklig kontext. Det är dessutom intressant att ha detta samtal i anslutning till Påskens firande (som ju är källan till den heliga Eukaristin) och det faktum att den andra söndagen i Påsktiden, som också kallas Thomassöndagen och handlar om tvivlet, tangerar det vi är uppmanade till – att pröva andan bakom det som sägs.

”Vi firar idag Thomas, han som kallades tvillingen, men som har gått till historien som ’tvivlaren’. Det är inte tvivlet i sig vi firar, utan vad Thomas sätter fingret på, nämligen att Jesus verkligen är Kristus Victor. Det Thomas lär oss är inte att tvivla på uppståndelsen, utan att vara vaksamma och uppmärksamma på bedragare. [Varningarna för falska profeter] var levande bland dem och evangelisten Markus skriver, hur ’falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.’ (Mark. 13:22) Detta är vad Thomas lär oss att vara uppmärksamma på. Detta är innebörden i hans tvivel. Det är inte tvivlet på en levande Gud. Inte tvivlet på Guds löften. Inte tvivlet på det Jesus förkunnade.” (ur: I Sanningens tjänst)[1]

Debatten om nattvarden

I tidningen Dagen (2017-04-21) skriver Roger Hammarsten i en debattartikel om att frikyrkorna måste förändra sin syn på nattvarden:

”För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.”

”Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret ”äta” Kristi kropp och blod.”

Frågan som nu bör ställas – det som måste prövas – är: Vad skulle en sådan förändring innebära? Hur skulle det påverka människor som deltar i, exempelvis, en pingstförsamlings gudstjänst? Mer konkret: Kan man tala om pingstförsamlingens förvaltande av det allra heligaste sakramentet? Får en deltagare i nattvardsfirandet i det sammanhanget verkligen del av det Hammarsten skriver om; syndernas förlåtelse? Är det verkligen Kristi kropp och blod?

Vad är det vi har att göra med?

Eukaristin (nattvarden) är inte ett element; en klots som kan lyftas ut ur eller in i liturgin (gudstjänsten) efter behag. Den heliga måltiden; detta allra heligaste sakrament är själva epicentrum för allt det andra som sker i liturgin.

Låt oss konsultera det teologiska dokumentet Road to Unity som ger en god uppfattning om sakramentet och synen på nattvarden sedan Kyrkans äldsta tid. (Road to Unity är den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens slutdokuement). Och för att ytterligare understryka att detta sakrament inte lyfts in i ett sammanhang hur som helst, börjar vi med att läsa i dokumentets innehållsförteckning. Där finns rubriker som “The Nature and Marks of the Church”, ”The Unity of the Church and the Local Churches”, ”The Boundaries of the Church”, ”The Authority of the Church and in the Church”, ”The Infallibility (Unerring) of the Church”, ”The Synods of the Church”, ”The Necessity of Apostolic Succession” och ”The Head of the Church”. Dessa rubriker pekar alla på att Eukaristin förvaltas i ett större sammanhållet sammanhang.

Det räcker alltså inte, vilket görs i debattartikeln, hävda att en pingstledare verkar med “apostolisk auktoritet”. Den auktoriteten ges i Kyrkans succession genom bland annat handpåläggning i ordinationsriten till prästämbetet. Av en biskop som står i den apostoliska successionen.

Den gammalkatolska och ortodoxa synen på Eukaristin

Vad säger då Road to Unity om eukaristin? I den text, som här återges i översättning till svenska, får man bättre förståelse för hur nattvarden skall förstås. Och för den som orkar läsa (den är lång och innehåller kanske en del främmande ord) kanske den egna ”bilden” av detta sakrament förändras och fördjupas. För att kunna pröva andan behövs kunskap.

God läsning!

1. Eukaristins sakrament (”Nattvarden”) är fokuspunkten i Kyrkans hela liv. I detta sakrament är Kristus närvarande reellt och essentiellt. Han offrar sig själv på ett oblodigt vis och delar med sig av sig själv till de troende i en ständigt ny och reell representation av sitt blodiga offer på korset som gjordes en gång för alla. Så är eukaristin på samma gång sakrament (helig handling, mysterium) och reellt offer. I detta sakrament mottar de troende Kristi kropp och blod och är genom det förenade med honom samt genom honom även med varandra och tar del i hans mäktiga frälsningsverk som har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse.

2. Herren själv instiftade den heliga Eukaristin. Före påskhögtiden under måltiden [på Skärtorsdagen], tog Herren bröd, tackade, delade det, gav åt lärjungarna och sade: ”Detta är min kropp”. Och han tog bägaren, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av denna ni alla; för detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som är utgjutet för många för syndernas förlåtelse. Gör detta i åminnelse av mig”. (Matt. 26:26-29, Mark. 14:22-25, Luk. 22:14-23, 1. Kor. 11:23-25).

3. I bröd och vin, som är konsekrerat och förvandlat i Eukaristin är Herren själv reellt och sant närvarande på ett övernaturligt vis och ger av sig själv till de troende. Bröd och vin är, efter konsekrationen, Kristi kropp och blod och inte enbart symboler för hans kropp och blod. ”Brödet och vinet är inte bilder av Kristi kropp och blod – verkligen inte! – utan den upphöjda kroppen av Herren själv; Herren själv sade: ”’Detta är’ inte bilden av min kropp utan ’min kropp’ och inte bilden av mitt blod utan ’mitt blod’” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94. 1148 f). I enlighet med deklarationen från den sjunde ekumeniska synoden [konciliet] ”varken Herren eller apostlarna ej heller fäderna har benämnt det oblodiga offret som offrades av prästen som en bild, men som kroppen och blodet i sig […] inför konsekrationen kallades de för bilder, efter konsekrationen kallas de, i verklig bemärkelse, Kristi kropp och blod; det är vad de är och tros vara” (Mansi 13.265).

4. Eukaristin representerar hela den Gudomliga frälsningsekonomin i Kristus vilken har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse. Det eukaristiska offret står i direkt relation med offret på korset. Offret på Golgata är verkligen inte upprepningsbart. Det skedde en gång för alla (Heb. 7:27). Men Eukaristin är så mycket mer än en symbol eller bild som skall påminna oss om det offret. Det är samma offer som celebreras sakramentalt. Det celebreras som en åminnelse av Herren (”Gör detta till min åminnelse”) och är inte enbart, men en sann och verklig åminnelse och representation av Kristi offer. Kristi kropp och blod är verkligen inför och framför oss. ”Detta (offer) som vi nu också offrar, nämligen det som en gång offrades, det outtömliga. Detta händer i åminnelse vad som en gång skedde; ty han säger ’gör detta i åminnelse av mig’. Inte ett ständigt nytt offer som för de (judiska) prästerna på den tiden, utan vi utför alltid det samma [offret]; eller, snarare, vi utför ett minne [effect a memorial] av offret” (Johannes Chrysostomos, hom. 17.3 i Heb. – PG 63.131). ”Och då vi minns hans lidande i alla våra (nattvards-)firanden – ty det är Herrens lidande som är det offer vi utför – bör vi inte göra något annat än det han har gjort” (Cyprianus av Kartago, ep. 63.17 – PL 4.387/398f).

5. Prästen som officierar vid varje Eukaristi är Herren själv. ”Du är den som offrar och som offras, som tar emot och är förmedlad, Kristus, vår Gud” (Prayer of the Cherubic Hymn). ”Han är prästen; det är han själv som offrar, och han själv är offergåvan” (Augustinus, civ. 10.20 – PL 41.298; cf. Ambrosius av Milano, enarr. 25 i Ps. 38-PL 14.1051/1102; the same, pair. 9/38 -PL 14.686/720). Hela den Eukaristiska gemenskaen, kleresi och folket, har organisk del i genomförandet av det Eukaristiska firandet. Liturg avseende sakramentet är biskop och präst. Kyrkans praxis samt kanones (kyrkorätten) förbjuder diakonen ”att genomföra offret” (cf. Första ekumeniska synoden, canon 18 – Mansi 2.676).

6. I enlighet med den apostoliska traditionen och praxis, används jäst bröd i Eukaristin. Användandet av ojäst bröd i Väst är en senare sedvänja. I tillägg används också vin – ”vinstockens frukt” (Mark. 14:25) – som sedan gamla tider blandas med vatten (cf Irenaeus av Lyons, haer. 5.2.3 – PG 7.1125; Cyprianus av Kartago, ep. 63 – PL 4.372-389/383-401).

7. Konsekrationen av bröd och vin i Eukaristin sker under hela den Eukaristiska bönen. Herrens ord ”Tag, ät […] drick ni alla av den” i den Eukaristiska bönen, som i sin helhet har en konsekrerande karaktär, påverkar inte i sig själva förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Förvandlingen sker genom den Helige Ande vars nedstigande det beds för i epiklesen.

8. Efter lämpliga förberedelser kan alla troende ta del i Eukaristin; för de som inte deltar vid Herrens bord tar inte del i livet i Kristus: ”om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). I enlighet med den Kyrkans praxis som gäller sedan gamla tider hålls inte ens spädbarn och andra barn borta från Eukaristin. Enbart de odöpta, heretikerna, dem som är separerade från Kyrkan samt dem som på grund av kyrklig disciplin är exkluderade från att ta del av sakramentet (cf. Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). De troende kommunicerar (tar del av sakramentet) i dess båda gestalter (kropp och blod) så som det var vid den sista måltiden.

9. I Eukaristin förenas de troende med sin Herre och med varandra genom kommunionen i hans kropp och blod och utgör tillsammans en enda kropp. ”För det finns ett bröd, vi som är många är en enda kropp, för vi tar alla del i ett och samma bröd” (1. Kor. 10:17). ”Då vi tar del i det enda brödet, blir vi alla en Kristi kropp och ett blod och delar bland varandra och är så enade med Kristus i en kropp” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). I gemenskap med Kristus, fylls de troende med nåd och med alla de andens gåvor och välsignelser som gemenskapen med Kristus omfattar. Den gör framsteg i sitt andliga liv, växer i fulländning som har hoppet om uppståndelse till det eviga livet och det fullkomliga deltagandet i det härliga och välsignade Kristi rike.

Enligt den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens syn, representerar ovanstående text om den heliga Eukaristin de Ortodoxa och Gammalkatolska kyrkornas lära.

Originaltextens engelska lydelse äger företräde och den finns att ladda ner här från Gammalkatolsk idédebatt.

Franciskus Urban

[1] Franciskus Urban Sylvan, I Sanningens tjänst (2016), s. 96-97

Kan det vara så, att de brännande frågorna är frälsningsavgörande?

Det finns ett antal frågor som rör kyrkan och den kristna tron och läran som kan röra upp mycket starka känslor. I synnerhet i den tid vi nu lever och i den del av världen där vi – i alla fall själva – anser oss ha kommit längre, är friare och lite bättre. Om det beror på begåvning lämnas därhän och i vissa avseenden är det ett faktum att utvecklingen (hur nu den skall bedömas) kommit långt relativt andra delar i världen. Men kanske är det nödvändigt att vi på nytt tar tag i dessa besvärliga frågor. Det handlar om brännande frågor som ”kvinnliga präster” och ”samkönade äktenskap”.

Upprinnelsen är den i lördags publicerade intervjun i länstidningen Sydöstran. I texten kan läsas att ”den nordisk-katolska kyrkan följer den ursprungliga läran innan kyrkan delade sig och har inte påven som överhuvud. De håller fast vid gamla traditioner såsom förbud mot kvinnliga präster och att två personer med samma kön inte får gifta sig. Någonting svenska kyrkan har gått ifrån.”

Hela artikeln i Sydöstran kan läsas här.

Det har blivit reaktioner på detta. Många väldigt positiva. Somliga kritiska. Samtidigt finns det säkert många som inte riktigt vet hur att förhålla sig och ytterligare de som inte vågar närma sig frågan, än mindre uttala en uppfattning. Det är ändå nödvändigt att vi tar i detta. Inte minst då ekumeniken tycks blomstra och många (med rätta) uttrycker stark önskan om kyrkans enande.

Men vad har frågor om ämbetets och äktenskapets sakrament med kyrkans återförenande att göra? Helt enkelt genom att det är dessa frågor de olika samfunden, exempelvis Svenska kyrkan och den del av kristenheten som hävdar traditionen (ortodoxa och katolska samfund) måste avhandla. Enhet uppnås inte genom att samtal rör sig på ytan. Man måste ner i de fundamentala teologiska frågorna.

Nödvändigt att börja från början

Är Kyrkan splittrad? Enligt ortodox uppfattning är Hon inte det. Helt enkelt för att Kyrkan inte kan delas. Hon är, vilket uttrycks i trosbekännelsen en, helig, katolsk och apostolisk. Och det ligger mycket i det. Om vi ändå rör oss med begreppet ”kyrkosplittring” och tillåter oss konstatera att den synliga kyrkan sedan år 1054 samt definitivt efter reformationen på 1500-talet har delats i en mängd olika samfund. Det finns idag inte mindre än (ca) 40 000 (fyrtiotusen) olika samfund i världen. Det skall ses i ljuset av att Herren grundade en.

Av världens ca 2,5 miljarder kristna tillhör 50% den romersk-katolska kyrkan; 11,5% den ortodoxa; 17,5% pentekostala/karismatiska och 21% protestantismen. (Jacobsen, 2011) Ytterligare siffror i sammanhanget, även om siffror endast har begränsat värde, är att det största samfundet i Sverige, som även är en av de största lutherska kyrkorna i världen; den som (bedömt) har ”kommit allra längst i utvecklingen” med sina 6,2 miljoner medlemmar utgör 0,002 procent av världens alla kristna (siffror som avser året 2015 från Svenska kyrkans hemsida).

Viljan är stark

Många, många kristna menar att strävan efter återförening av den synliga kyrkan är något vällovligt. Jag tillhör dem. Inte minst och med tanke på att vi i vår tid där sekularismen vinner terräng inte har råd att vara splittrade. Enighet är eftersträvansvärt för att kunna vittna om Evangeliet med trovärdighet.

Hur göra för att samla ihop flocken? Vi lär barn att om man kommer ifrån varandra och går vilse i skogen så bör man – om man hittar – återvända till den plats där man senast var samlade. I annat fall bör man stanna där man är (och kanske till och med krama ett träd), för att inte förirra sig ännu längre bort och därmed försvåra för hjälparen. Det sämsta man kan göra, alltså, är att springa iväg på egen hand.

Överfört, är den punkt där den splittrade kyrkan senast var samlad känd. Det var, i tid, före år 1054. Man talar om den odelade kyrkan. Om vi menar allvar med önskan om återförening finns inga alternativ annat än att återvända till den tro, lära och tradition som apostlar, kyrkofäder (och mödrar!) samt deras efterföljare biskoparna bar med sig från den tidiga Kyrkan.

Vägen till enhet

Ett steg på den vägen är det arbete som pågick under många år; där öst och väst möttes i överläggningar, ett arbete som mynnade ut i dokumentet ”Road to Unity”. Detta är ett av de mest vittgående teologiska konsensusdokument som producerats. I alla fall i modern tid. I arbetet deltog den gammalkatolska kyrkan och hela den ortodoxa kyrkan (slarvigt uttryckt: ”alla ortodoxa kyrkor”).

Tag gärna del av dokumentet här: ”A collection of agreed statements of The joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission” [Road to Unity]

Tänk om det är så

En fråga som kan ställas mot denna bakgrund är om den tro; den lära och tradition som fördes vidare från den tidiga kyrkan; den som i alla tider varit nödvändig för alla människors frälsning, var behäftad med fel som nu (plötsligt) måste förändras eller rättas till? Är det av teologiska skäl? Eller orkar man inte stå emot trycket från den sekulära omgivningen? Eller kan det rent av vara så att de frågor som nu bränner faktiskt är avgörande för vår frälsning? Det skulle i så fall drabba kvinnor och män lika.

Frågorna är många och svaren står att finna i den egna traditionen.

Franciskus Urban