Tagg: sakrament

Kyrkan, staten och äktenskapets sakrament

Artikeln i Kyrkans tidning väckte en hel del reaktioner. Rubriken löd: ”Stefan Löfven: ’Alla präster ska viga samkönade par’”. Och genast var debatten igång enligt väl kända mönster.

– ”Jag kan förstå, säger Löfven vidare, att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par.” (Kyrkans tidning, 2017-06-22).

Problemet i den debatt som förs är att äktenskapet enbart ses i juridiska termer, det vill säga ett äktenskap som är juridiskt bindande och giltigt i världen, något som får konsekvenser på en mängd områden; allt ifrån faderskap till arvsfrågor. I detta blir det logiskt att argumentera för att alla skall ha rättigheten att få samma juridiska status; att den världsliga lagen är lika för alla. Därför fastnar tanken också vid begrepp som ‘mänskliga rättigheter’ och ‘antidiskriminering’.

Mer sällan ges utrymme i samtalet att mer ingående tala om vad äktenskapet är; varför det är kopplat till kyrkan och vad kyrkan faktiskt lär om äktenskapet.

Först kan det dock vara på sin plats att förtydliga att när statsministern pratar om ”kyrkan som en organisation som står för människors lika värde” avser han samfundet Svenska kyrkan. Av rubriken att döma är det lätt att få intrycket att det krav han ställer skall omfatta alla präster. Men det mandatet har Löfven inte om han faktiskt menar ”alla präster”. Det skulle i bästa fall kunna få konsekvenser för de samfund/kyrkor som idag har vigselrätt given av staten. Men det han säger gäller exempelvis inte Nordisk-katolska kyrkan eftersom man inte har någon (civilrättslig) vigselrätt. Äktenskapet är nämligen något helt annat.

I Sverige är det staten som genom Kammarkollegiet förordnar samfund vigselrätt. För borgerliga vigselförrättare har länsstyrelserna motsvarande funktion. Läs mer om vigselrätt för samfund på Kammarkollegiets hemsida. En lista över de samfund som har vigselrätt presenteras av SvD (Observera att artikeln har några år på nacken och att det kan se annorlunda ut idag).

Äktenskapet är ett av Kyrkans sakrament

bride-and-groome-in-churchI Road to Unity, det slutdokument som den gemensamma gammalkatolska och ortodoxa teologkommissionen arbetade fram, beskrivs kyrkans syn på äktenskapets sakrament. Här några citat i översatta utdrag:

”Äktenskapet är en institution given från Gud. Det grundades av Gud i skapelsen som en kärlekens gemenskap och för det ömsesidiga stödet mellan man och kvinna (1. Mos 2:18), vilket bekräftades av Herren (Matt 19:4-6) och välsignades genom hans närvaro vid bröllopet i Kaana (Joh 2:1-11). Gud skapade människan till man och kvinna (1. Mos 1:27) och satte deras gemensamma liv under sitt speciella beskydd och sin välsignelse. Redan under det gamla förbundet representerade den äktenskapliga unionen en karaktäristisk bild av unionen mellan Gud och hans folk. Under det nya förbundet representerar äktenskapet, i vilket man och kvinna är sammanknutna i ömsesidig kärlek och tro, som en bild, det stora mysterium av kärlek och enhet som finns mellan Kristus och den Kyrka han grundade (Ef. 5:32).”

Kyrkan, som har välsignat äktenskap sedan gammalt (”ancient times”), ’så att det svarar till Herren och inte till lustan’ (Ignatius av Antiokia, Polyc. 5.2 – PG 5.724), ger inte enbart sin välsignelse till den naturliga föreningen mellan man och kvinna, utan snarare förenar det nya paret i den eukaristiska gemenskapen och därigenom placerar äktenskapet i den kontext som Kyrkans mysterier utgör.” (“The Road to Unity; A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, V/8 Marriage (p. 221-223)”

För att ta del av hela dokumentet, se här: Road to Unity

Äktenskapet är alltså ett av Kyrkans mysterier (sakrament) jämte exempelvis dopet, eukaristin (nattvarden), botens sakrament och ämbetet.

En möjlig lösning också för Sverige

Runt om i världen skiljer man på det juridiska avtalet och det sakramentala äktenskapet. Det par som önskar få civilrättslig status som man och fru (”gifta”) löser den frågan hos borgmästaren och går sedan till kyrkan för att ingå äktenskap inför Gud och i närvaro av vittnen från församlingen.

En sådan ordning i Sverige hade inte bara varit lösningen för den många gånger låsta debatten, den hade dessutom erbjudit en klädsam väg för flera samfund att komma ur en knepig situation där staten dikterar villkoren över något den borde hålla sig borta från. Det hade dessutom tvingat den man och kvinna som vill ingå äktenskap att verkligen ställas inför frågan att leva som man och hustru i den sakramentala gemenskapen med Gud, varandra och kyrkan. Det hade stärkt äktenskapets status och givit många familjer en stabilare grund.

Franciskus Urban

 

Om tvivel och frikyrkans nattvardssyn

Ett möjligheternas fönster har öppnats att tala teologi och förståelsen av nattvarden. Detta sedan sakramentet debatteras i en frikyrklig kontext. Det är dessutom intressant att ha detta samtal i anslutning till Påskens firande (som ju är källan till den heliga Eukaristin) och det faktum att den andra söndagen i Påsktiden, som också kallas Thomassöndagen och handlar om tvivlet, tangerar det vi är uppmanade till – att pröva andan bakom det som sägs.

”Vi firar idag Thomas, han som kallades tvillingen, men som har gått till historien som ’tvivlaren’. Det är inte tvivlet i sig vi firar, utan vad Thomas sätter fingret på, nämligen att Jesus verkligen är Kristus Victor. Det Thomas lär oss är inte att tvivla på uppståndelsen, utan att vara vaksamma och uppmärksamma på bedragare. [Varningarna för falska profeter] var levande bland dem och evangelisten Markus skriver, hur ’falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda.’ (Mark. 13:22) Detta är vad Thomas lär oss att vara uppmärksamma på. Detta är innebörden i hans tvivel. Det är inte tvivlet på en levande Gud. Inte tvivlet på Guds löften. Inte tvivlet på det Jesus förkunnade.” (ur: I Sanningens tjänst)[1]

Debatten om nattvarden

I tidningen Dagen (2017-04-21) skriver Roger Hammarsten i en debattartikel om att frikyrkorna måste förändra sin syn på nattvarden:

”För att verkligen återgå till urkristendomen och den lära som anförtrotts de heliga behöver vi i frikyrkan överge den mer eller mindre symboliska tolkningen av dopet och nattvarden.”

”Frikyrkan i allmänhet och kanske pingströrelsen i synnerhet, som varit mest radikala när det gäller att återvända till urkristendomen, behöver därför återgå till en betydligt mer bokstavlig tolkning av nattvarden, där nattvarden tydligare lyfts fram som en helig handling där vi får ta emot syndernas förlåtelse genom att konkret ”äta” Kristi kropp och blod.”

Frågan som nu bör ställas – det som måste prövas – är: Vad skulle en sådan förändring innebära? Hur skulle det påverka människor som deltar i, exempelvis, en pingstförsamlings gudstjänst? Mer konkret: Kan man tala om pingstförsamlingens förvaltande av det allra heligaste sakramentet? Får en deltagare i nattvardsfirandet i det sammanhanget verkligen del av det Hammarsten skriver om; syndernas förlåtelse? Är det verkligen Kristi kropp och blod?

Vad är det vi har att göra med?

Eukaristin (nattvarden) är inte ett element; en klots som kan lyftas ut ur eller in i liturgin (gudstjänsten) efter behag. Den heliga måltiden; detta allra heligaste sakrament är själva epicentrum för allt det andra som sker i liturgin.

Låt oss konsultera det teologiska dokumentet Road to Unity som ger en god uppfattning om sakramentet och synen på nattvarden sedan Kyrkans äldsta tid. (Road to Unity är den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens slutdokuement). Och för att ytterligare understryka att detta sakrament inte lyfts in i ett sammanhang hur som helst, börjar vi med att läsa i dokumentets innehållsförteckning. Där finns rubriker som “The Nature and Marks of the Church”, ”The Unity of the Church and the Local Churches”, ”The Boundaries of the Church”, ”The Authority of the Church and in the Church”, ”The Infallibility (Unerring) of the Church”, ”The Synods of the Church”, ”The Necessity of Apostolic Succession” och ”The Head of the Church”. Dessa rubriker pekar alla på att Eukaristin förvaltas i ett större sammanhållet sammanhang.

Det räcker alltså inte, vilket görs i debattartikeln, hävda att en pingstledare verkar med “apostolisk auktoritet”. Den auktoriteten ges i Kyrkans succession genom bland annat handpåläggning i ordinationsriten till prästämbetet. Av en biskop som står i den apostoliska successionen.

Den gammalkatolska och ortodoxa synen på Eukaristin

Vad säger då Road to Unity om eukaristin? I den text, som här återges i översättning till svenska, får man bättre förståelse för hur nattvarden skall förstås. Och för den som orkar läsa (den är lång och innehåller kanske en del främmande ord) kanske den egna ”bilden” av detta sakrament förändras och fördjupas. För att kunna pröva andan behövs kunskap.

God läsning!

1. Eukaristins sakrament (”Nattvarden”) är fokuspunkten i Kyrkans hela liv. I detta sakrament är Kristus närvarande reellt och essentiellt. Han offrar sig själv på ett oblodigt vis och delar med sig av sig själv till de troende i en ständigt ny och reell representation av sitt blodiga offer på korset som gjordes en gång för alla. Så är eukaristin på samma gång sakrament (helig handling, mysterium) och reellt offer. I detta sakrament mottar de troende Kristi kropp och blod och är genom det förenade med honom samt genom honom även med varandra och tar del i hans mäktiga frälsningsverk som har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse.

2. Herren själv instiftade den heliga Eukaristin. Före påskhögtiden under måltiden [på Skärtorsdagen], tog Herren bröd, tackade, delade det, gav åt lärjungarna och sade: ”Detta är min kropp”. Och han tog bägaren, tackade, gav åt lärjungarna och sade: ”Drick av denna ni alla; för detta är mitt blod, det nya förbundets blod, som är utgjutet för många för syndernas förlåtelse. Gör detta i åminnelse av mig”. (Matt. 26:26-29, Mark. 14:22-25, Luk. 22:14-23, 1. Kor. 11:23-25).

3. I bröd och vin, som är konsekrerat och förvandlat i Eukaristin är Herren själv reellt och sant närvarande på ett övernaturligt vis och ger av sig själv till de troende. Bröd och vin är, efter konsekrationen, Kristi kropp och blod och inte enbart symboler för hans kropp och blod. ”Brödet och vinet är inte bilder av Kristi kropp och blod – verkligen inte! – utan den upphöjda kroppen av Herren själv; Herren själv sade: ”’Detta är’ inte bilden av min kropp utan ’min kropp’ och inte bilden av mitt blod utan ’mitt blod’” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94. 1148 f). I enlighet med deklarationen från den sjunde ekumeniska synoden [konciliet] ”varken Herren eller apostlarna ej heller fäderna har benämnt det oblodiga offret som offrades av prästen som en bild, men som kroppen och blodet i sig […] inför konsekrationen kallades de för bilder, efter konsekrationen kallas de, i verklig bemärkelse, Kristi kropp och blod; det är vad de är och tros vara” (Mansi 13.265).

4. Eukaristin representerar hela den Gudomliga frälsningsekonomin i Kristus vilken har sin klimax i hans offer på korset och i hans uppståndelse. Det eukaristiska offret står i direkt relation med offret på korset. Offret på Golgata är verkligen inte upprepningsbart. Det skedde en gång för alla (Heb. 7:27). Men Eukaristin är så mycket mer än en symbol eller bild som skall påminna oss om det offret. Det är samma offer som celebreras sakramentalt. Det celebreras som en åminnelse av Herren (”Gör detta till min åminnelse”) och är inte enbart, men en sann och verklig åminnelse och representation av Kristi offer. Kristi kropp och blod är verkligen inför och framför oss. ”Detta (offer) som vi nu också offrar, nämligen det som en gång offrades, det outtömliga. Detta händer i åminnelse vad som en gång skedde; ty han säger ’gör detta i åminnelse av mig’. Inte ett ständigt nytt offer som för de (judiska) prästerna på den tiden, utan vi utför alltid det samma [offret]; eller, snarare, vi utför ett minne [effect a memorial] av offret” (Johannes Chrysostomos, hom. 17.3 i Heb. – PG 63.131). ”Och då vi minns hans lidande i alla våra (nattvards-)firanden – ty det är Herrens lidande som är det offer vi utför – bör vi inte göra något annat än det han har gjort” (Cyprianus av Kartago, ep. 63.17 – PL 4.387/398f).

5. Prästen som officierar vid varje Eukaristi är Herren själv. ”Du är den som offrar och som offras, som tar emot och är förmedlad, Kristus, vår Gud” (Prayer of the Cherubic Hymn). ”Han är prästen; det är han själv som offrar, och han själv är offergåvan” (Augustinus, civ. 10.20 – PL 41.298; cf. Ambrosius av Milano, enarr. 25 i Ps. 38-PL 14.1051/1102; the same, pair. 9/38 -PL 14.686/720). Hela den Eukaristiska gemenskaen, kleresi och folket, har organisk del i genomförandet av det Eukaristiska firandet. Liturg avseende sakramentet är biskop och präst. Kyrkans praxis samt kanones (kyrkorätten) förbjuder diakonen ”att genomföra offret” (cf. Första ekumeniska synoden, canon 18 – Mansi 2.676).

6. I enlighet med den apostoliska traditionen och praxis, används jäst bröd i Eukaristin. Användandet av ojäst bröd i Väst är en senare sedvänja. I tillägg används också vin – ”vinstockens frukt” (Mark. 14:25) – som sedan gamla tider blandas med vatten (cf Irenaeus av Lyons, haer. 5.2.3 – PG 7.1125; Cyprianus av Kartago, ep. 63 – PL 4.372-389/383-401).

7. Konsekrationen av bröd och vin i Eukaristin sker under hela den Eukaristiska bönen. Herrens ord ”Tag, ät […] drick ni alla av den” i den Eukaristiska bönen, som i sin helhet har en konsekrerande karaktär, påverkar inte i sig själva förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Förvandlingen sker genom den Helige Ande vars nedstigande det beds för i epiklesen.

8. Efter lämpliga förberedelser kan alla troende ta del i Eukaristin; för de som inte deltar vid Herrens bord tar inte del i livet i Kristus: ”om ni inte äter människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er” (Joh. 6:53). I enlighet med den Kyrkans praxis som gäller sedan gamla tider hålls inte ens spädbarn och andra barn borta från Eukaristin. Enbart de odöpta, heretikerna, dem som är separerade från Kyrkan samt dem som på grund av kyrklig disciplin är exkluderade från att ta del av sakramentet (cf. Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). De troende kommunicerar (tar del av sakramentet) i dess båda gestalter (kropp och blod) så som det var vid den sista måltiden.

9. I Eukaristin förenas de troende med sin Herre och med varandra genom kommunionen i hans kropp och blod och utgör tillsammans en enda kropp. ”För det finns ett bröd, vi som är många är en enda kropp, för vi tar alla del i ett och samma bröd” (1. Kor. 10:17). ”Då vi tar del i det enda brödet, blir vi alla en Kristi kropp och ett blod och delar bland varandra och är så enade med Kristus i en kropp” (Johannes av Damaskus, f.o. 86 – PG 94.1153). I gemenskap med Kristus, fylls de troende med nåd och med alla de andens gåvor och välsignelser som gemenskapen med Kristus omfattar. Den gör framsteg i sitt andliga liv, växer i fulländning som har hoppet om uppståndelse till det eviga livet och det fullkomliga deltagandet i det härliga och välsignade Kristi rike.

Enligt den gemensamma gammalkatolska-ortodoxa teologiska kommissionens syn, representerar ovanstående text om den heliga Eukaristin de Ortodoxa och Gammalkatolska kyrkornas lära.

Originaltextens engelska lydelse äger företräde och den finns att ladda ner här från Gammalkatolsk idédebatt.

Franciskus Urban

[1] Franciskus Urban Sylvan, I Sanningens tjänst (2016), s. 96-97