Tagg: sanning

Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig

Meningen, utsagan eller påståendet om att det inte finns någon absolut sanning; att sanning är något som kan variera, är läglig. Den är bekväm. Och den utgör ett fundament för att mycket av det samtida (postmodernistiska) skall kunna ske. Utan idén om att sanning är något relativt hade vi idag inte kunnat diskutera sådant som ”ett tredje kön”. Det är samtidigt samma idé som gör det möjligt att faktiskt kunna komma undan med osanning.
Fortsätt läsa ”Varför det talas mer om alternativ sanning än sanning i sig”

Det är uppenbarat!

Hur besvarar man teologiskt relaterade frågor i en modern tid? Kan man göra det med ett modernt språk? Utan att ursprung, nyanser och mystik går förlorat? Frågan är aktuell, dels i samband med läsarkommentarer på artikeln här om dödshjälp, dels med tanke på att vi idag går in i den tid som kallas Epifania.

Som bakgrund kan vi läsa Carl Rudbecks understreckare i Svenska dagbladet igår, där har skriver att ”religionen är en av mänsklighetens eviga följeslagare. Så långt tillbaka vi kan tyda spåren tycks inget mänskligt samhälle ha saknat religion. Ändå verkar de lärde ännu inte ha lyckats komma överens om en definition som omfattar alla dess manifestationer.” (SvD, 2018-01-05)

Låt oss börja med artikeln om dödshjälp (’Gör inte dödshjälp till en fråga om valfrihet’) i vilken frågan om vem det är som ”äger” livet aktualiseras. Är det den enskilde människan? Eller är livet heligt och givet av Gud.

Så kom en läsarkommentar:

”’Det är ingen mänsklig rättighet att få dö’
Vilket sekel är du uppvuxen i Fransiscus Urban? 1500-talet? Det handlar i mitt tycke inte främst om gud utan urgamla maktstrukturer med gud som förklädnad. Dessa har tappat sin kraft i vårt moderna och demokratiska samhälle och kämpar för det lilla fotfäste som finns kvar. Precis som i kalifat och politiska diktaturer så är man livrädd för människors självbestämmande och individuella val. Varför skulle Gud som är god och barmhärtig tvinga människor att lida mot sin vilja? Bibeln är skriven av människor med mycket makt för väldigt länge sedan. Ägna ditt ämbete att sprida kärlek, glädje, göra goda gärningar och lindra lidande i Guds namn istället för att döma. Då kommer du att stå närmare Gud, det lovar jag.”
(Läsarkommentaren är publicerad i anslutning till huvudartikeln)

Det är så mycket stoff i frågan att det egentligen inte räcker med ett blogginlägg för att svara. Än svårare blir det i ett kommentarsfält. För vad jag slås av och läsarkommentaren pekar på är att den tycks vara formulerad i en kontext helt frikopplad från det arv som gav en stor del av de frukter läsaren framhåller som positiva, nämligen den kristna traditionen. En viss okunskap tycks också lysa igenom i det som påstås om att kristendomen är jämförbar med såväl ”kalifat och politiska diktaturer”.

Vad många debattörer och kommentatorer skulle behöva är att faktiskt studera teologi. Rudbeck tar i sin understreckare upp just att ”världen går inte att förstå utan religion”. Sedan kan man tycka vad man vill om religioner. Och för den som studerar kristen teologi, redan på grundläggande nivå, lär sig att demokrati inte är oförenligt med kristen tro och lära (till skillnad från exempelvis islamism) beroende på att här skiljs mellan det världsliga och det gudomliga. Vidare lär man sig att en bärande idé i kristendomen om människan är att hon är skapad med fri vilja och därmed är fri att göra val och fatta beslut.

Som kristen inser man dessutom att hon (människan) inte är den som alltid vet bäst utan behöver hjälp med att navigera i sin tid. Inte minst moraliskt. Frågan om dödshjälp är en sådan där lagen är tydlig: Du skall icke dräpa.

Det enkla ställt mot det svåra

Jag möts ofta av påståendet att ”ni ’traditionalister’ gör det så enkelt för er i er tolkning av tro och lära.” Det ställs då mot att ”vi som vågar problematisera, kontextualisera och söka förståelse i ett nytt ljus är ärligare och kommer närmare sanningen”. Men frågan är vari svårigheten ligger. Och bör ligga? I det relativiserade budskapet eller i efterlevnaden? När någon av kyrkans dogmer (rättesnören) av modernisterna relativiseras så låter det ofta genomtänkt och djupt. Men det blir till intet förpliktigande och upp till var och en att tolka. Ingen kan därmed göra ’fel’. Ingen tror sig längre behöver höra vad som är rätt.

Epifania – Gud som uppenbarar sig

Rudbeck skriver att religionen tycks vara universell och något som alltid funnits med i människans liv, men att ingen ännu har lyckats definiera vad religion är. Och det ligger mycket i det, för religioner – förstådda som försök att förklara – är i en kristen förståelse tillfälliga. Den kristna tron talas i dagligt tal om som en religion, men den gör samtidigt sanningsanspråk. En effekt av Kristi födelse, korsfästelse, död och uppståndelse är att människan inte längre behöver ”gissa”. Därför är ”religioner” på ett plan överflödiga. Vi har Kristus Jesus, Guds Son, som är vägen, sanningen och livet.

the-baptism-of-the-lord-2440455_960_720

Vad epifania handlar om är att vi människor ges tillgång till denna sanning för att vi inte längre skall sväva i ovisshet.

Ett försök att med modernt språk förklara skulle kunna göras med hjälp av psykologen Martin Seligmans (f. 1942) och hans kognitiva teori om inlärd hjälplöshet. Vi tar hjälp av en lärobok i psykologi:

”När vi förstår att det finns en framtid och att det kommer en morgondag, vill vi gärna veta vad det är som väntar oss. Det ger en känsla av trygghet att vara förberedd på det som ska hända. Den tryggheten hotas varje gång vi hamnar i någon sorts förändring. En katastrofsituation eller en stor personlig förlust innebär att förutsättningarna för vårt liv förändras.
I vissa situationer upplever människor att de varken kan förutse eller påverka händelseförloppet. De är i en situation som inte blir bättre oavsett hur de beter sig. De får ingen förstärkning, bara bestraffning. Beteenden som är avsedda att påverka situationen till det bättre, att få positiv förstärkning från omgivningen, har ingen som helst effekt. Då slutar de att försöka och blir passiva. Det spelar ingen roll om de försöker förändra situationen, det blir ändå inte bättre. Seligmans begrepp för ett sådant tillstånd är inlärd hjälplöshet.” (Psykologi 1, Katri Cronlund, Sanoma utbildning)

Tyvärr har psykologin som disciplin, i kölvattnet av upplysningstiden och nu med postmodernismen, uppfyllt det vacuum som uppstod då tron på Treenig Gud kastades ut. Men den som har grundläggande kunskaper i teologi och kristen tro inser att Seligmans teori korresponderar väl med kristen lära om liv, evighet och uppenbarelse. Rudbeck igen:

”I den radikala upplysningens program var kampen mot religionen en viktig del. Voltaires stridsrop ’Krossa den skändliga!’ blev sammanfattningen av denna antiklerikala attityd. Andra delar av upplysningen har framgångsrikt genomförts men på denna punkt har den misslyckats och det ganska totalt.”

Det som misslyckats, menar Rudbeck, är att göra sig av med religionen. Men då Kristus, vars dop vi bland annat firar under Epifania-tiden, kastades ut med badvattnet återstod för människan att åter igen börja gissa. Och tycka. Och, som vissa önskar, göra det gossebarn som föddes på juldagen könlös.

Ett modernt språk

Det blir svårare att förstå om man svarar på teologiska frågor med ett ”modernt” språk. Samtidigt är det viktigt att göra det glada budskapet (evangeliet) känt i var tid. Men människan har, i grund, inte förändrats sedan tiden då Gud blev kött. Vi kan alltså fortfarande ta till oss det språk som använts i två tusen år; det språk som – faktiskt – bäst beskriver vad det är som har hänt (utan att psykologisera). Och varför? För att det är vi människor som är i behov av förändring. Det är vi som måste lära anpassa oss efter det som är sant. Inte tvärt om.

Låt oss hålla fast vid det som är uppenbarat. Det är svårt nog ändå och vi människor behöver den hjälpen!

Franciskus Urban

 

Kulturen – en spegel av samtidens logiska mörker

I en rubrik på kultursidorna i Svenska dagbladet möts jag av budskapet att ”dagens unga vill se mörker”. För ”glättigt och glatt går inte”. I artikeln läser jag sedan hur ”ungdomsserien som genre har genomgått en rejäl förändring de senaste åren, och försetts med ett kraftigare mörker, ibland en total svärta utan en skimra hoppfullt ljus. Borta är den tid då ungdomsserie betydde vänskap för livet, 32-åringar som spelade tonåringar och åtminstone en sympatisk vuxen som lade en hand på axeln och sa precis det man behövde höra.” (SvD Kultur, 2017-10-13)

Jag brottas i min dagliga gärning mycket med statistik över och problematik kring psykisk ohälsa. I veckan var jag på en utbildning i regi av Karolinska institutet och kan nu titulera mig ’certifierad instruktör i AOSP’ (akut omhändertagande av självmordsbenägen person). Jag kan säga att verkligheten borde vara tillräcklig att studera avseende mörker. Det behövs ingen fiktion. Samtidigt är inte heller glättighet svaret utan nu behövs en god portion realism för att vi skall kunna ta oss an de problem vi som människor har skapat och som håller på att dra ner den västerländska civilisationen i mörkret.

Montreal-Gazette_youth-mental-illness-costs-billionsFör att göra en mycket omfattande utläggning väldigt kort, kan mycket av den psykiska ohälsan tillskrivas postmodernismen. Den innebär nämligen, för människan, djup osäkerhet. Postmodernismen desorienterar och bryter ner; slår sönder väl fungerande strukturer och lämnar var och en av oss att definiera värden och världen. I ensamhet.

På vägen hem från kursdagarna i Stockholm läste jag ”Postmodernismens förklaring; skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av filosofen Stephen R C Hicks. Han förfäktar upplysningen och är inte mycket till vän av kristen lära (vilket kräver en egen senare genomgång), men i kritiken mot postmodernismen har han min fulla uppmärksamhet.

Hicks tar läsaren med på en resa i tid och visar på postmodernismens upphovsmän. Här finner vi filosofer som Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard och Richard Rorty. Också Emanuel Kant får sig en känga som en postmodernismens möjliggörare.

Ett annat namn som dyker upp; som arvtagare är den tongivande 1900-talsfilosofen Martin Heidegger. Och läsningen av kulturkrönikan i Svenska dagbladet blir nästintill ironisk med Heideggers tankegångar ännu klinande i öronen:

”Denna ångestkänsla, som åtföljs av en känsla av alla människors upplösning, en själv inräknad, var ett kraftfullt metafysiskt tillstånd för Heidegger eftersom det skänker föraningar om den egna döden, en känsla av tillintetgörelse, en känsla av att uppgå i intet. Och följaktligen en känsla av att nå in i Varats metafysiska centrum.” (Hicks, sidan 78)

”När vi har övergivit förnuftet och logiken, upplevt verklig tråkighet och förskräcklig ångest, så kan vi avtäcka mysteriernas mysterium: Intet. I slutändan är allting intet och intet är allt. Med Heidegger kommer vi fram till den metafysiska nihilismen.” (Hicks, sidan 79)

Hicks vill ha det till att denna ”den oförvägnes ångest” är det känslomässiga tillstånd som förbereder en för den slutgiltiga uppenbarelsen, vilken, för Hicks, skulle vara likvärdig med ”den judisk-kristna kosmologins sanning”. För mig som teolog luktar det snarare buddhism än klassisk, ortodox kristen tro.

Till sina efterföljare, skriver Hicks, lämnade Heidegger följande slutsatser, som numera, med viss modifikation, har antagits av den postmoderna mittfåran: ”Konflikt, motsättningar och motsägelser utgör verklighetens djupaste sanningar; Förnuftet är subjektivt och oförmöget att nå fram till sanningar om verkligheten; Förnuftets beståndsdelar – ord och begrepp – är hinder som måste skalas bort, genomgå destruktion eller på annat sätt avslöjas; Logiska motsägelser är varken tecken på felaktigheter eller över huvud taget viktiga; Känslor, särskilt ängslan och ångest och andra dystra känslor, är bättre ledsagare än förnuftet; Den västerländska filosofitraditionen – platonsk, aristotelisk, lockeansk eller cartesiansk – som grundar sig på lagen om icke-motsägelser och distinktionen mellan subjekt och objekt är fienden som måste besegras.” (Hicks, sidan 79-80)

Läs även:Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism” (GID 2017-09-09)

För Hicks handlar det om att lära sig att det förnuft han håller högt och som är oss givet inte på något vis står i strid med Treenig Gud. För dagens kulturelit, arkitekter och universitetsledare är det på tiden att förstå varifrån mörker, svärta, antiestetik och sanningsfientlighet är sprungen ur.

Franciskus Urban

 

Sanningen gör ont. Men inte i längden

KOMMENTAR: ”Orsaken är det högmod och den självgodhet varmed svensk politik bedrivs”, skriver Patrik Engellau på Det Goda Samhället (2017-09-07). Detta som svar på samhällsutvecklingen och då inte minst i skolans värld.

Vidare under rubriken ”När det gör ont att undervisa” sätts fingret på en ytterst viktig och öm punkt:

”Veja menar att en viktig förklaring är att föräldrar slutat uppfostra sina barn och citerar en psykolog som hävdar att ’dagens föräldrar inte säger ’nej’ till sina barn av rädsla för att traumatisera dem; föräldrarnas oförmåga att visa fasthet när det behövs vänjer barnen vid att aldrig behöva tåla tillsägelser’. En annan intervjuad expert förklarar att brasilianare inte kan skilja på ’auktoritet och auktoritär’. Varje krav på disciplin betraktas av eleverna som en outhärdlig ’inskränkning av friheten’. Skolorna och lärarna står hjälplösa inför utvecklingen: ’De kan inte hantera barn och ungdomar som inte påverkas av regler och gränser’.”

Att faktiskt diskutera högmodet är, som Engellau påpekar, en nyckelfråga. Högmod i sig är, som alla synders moder, ett gift. Och än farligare blir det i en postmodernistisk kultur som vi ger en lektion i här på Gammalkatolsk idédebatt idag. Föräldrar som är insnärjda i postmodernistiska föreställningar har varken förutsättningar, förmåga eller mod att sätta gränser. Varken för sig själva eller sina barn.

Läs ”Unga törstar efter ansvar. En lektion i postmodernism”.

Motsatsen till högmod är ödmjukhet. Ödmjukhet är nyckeln till en ljusare framtid. Ödmjukhet inför kunskap och sanning, ja inför livet som vi givits och den skapelse vi har ansvar för. Även om denna insikt kommer att göra ont för många så kommer den i längden att gagna oss. Som samhälle och som människor.

Red.

 

Säg ”Aaa”!

Det borde nu stå klart att flertalet av de problem som identifierats i samhället beror på en brist på goda och gemensamma värderingar. Det i kombination med den för postmodernismen så omhuldade relativismen; den som gör åsikter och känslor till sanningar, är vad man inom olika områden kallar och som utgör riskfaktorer.

Det är svårt att hålla samman ett samhälle som inte vårdar grundläggande värderingar. Det är också svårt att hålla ihop som människa när allt flyter (”liquid modernity” som filosofen och sociologen Zygmunt Bauman pratar om) och då det inte finns ramar att hålla sig till. Det gäller i barnuppfostran lika väl som i det större perspektivet.

Utanförskap och psykisk ohälsa är symptom på denna flytande tillvaro. Vi skrev exempelvis om barns och ungas psykiska hälsa här och redovisade bland annat färsk statistik som gör gällande att 57 procent av landets femtonåriga flickor menar sig må psykiskt dåligt. Statistiken för pojkar ser inte mycket bättre ut. Igår skrevs här dessutom om begreppet tillit som är något fundamentalt för att ett samhälle skall kunna fungera. Och människorna, som utgör det samhället.

Men att bara prata om värderingar, eller rättare sagt avsaknaden av dem, är en sak. Det är lätt. Det är enkelt att tycka och ha åsikter. Men det är något helt annat då det kommer till praktisk verkstad. Bristerna är kartlagda men när det kommer till medicinering, då knips läpparna samman.

eucharist-1591663_960_720Vilka värderingar är det som skall samla oss? Vad är det för sanning som avses och skall bli vår gravitationskärna? Är det meningen att ett helt nytt system av värden skall konstrueras och ligga till grund för, exempelvis, ökande tillit? Eller är det helt enkelt så att vi måste ta en titt i backspegeln för att lära av historien; att åter ta i bruk det som vidarefördes (traderades) av tidigare generationer: de värden som en gång skapade den civilisation vi nu säger inte håller samman.

Medicinen är oss given. Men vi måste öppna munnen och säga ”Aaa!” Och det hela är faktiskt så logiskt att säger vi bara ”Aaa” så följer ”Ooo”. Du kommer att bli förvånad.

Franciskus Urban

 

Hade dagens kristendom kunnat bygga ett samhälle?

Många är de som vill ta ära av och berömmer sig om den kristendom som danade vår civilisation. Men hur många är verkligen beredda att ta del i den kristendom som byggde vårt samhälle; det samhälle vi nu ser mår allt sämre?

Carl Rudbeck, litteraturvetare och skribent, skriver i en krönika på Smedjan (”Alla religioner är inte lika bra”, 2017-06-03) om sambandet mellan kristendomen och samhället. Hans text aktualiserar frågan huruvida dagens kristendom hade kunnat dana en civilisation?

Rudbeck tar utgångspunkt i sanningsbegreppet: ”Kristendom och islam har länge legat i luven på varandra. De går inte att förena. Men de teologer som här talar tydligt är sällsynta. Båda religionerna kan mycket väl vara falska men båda kan inte vara sanna.”

Lästips: Den förblindande likhetsivern

Han har rätt. Båda kan inte vara sanna. Det förhåller sig så med sanningen. Antingen är något sant eller så är det inte sant. Om detta och om relativismens konsekvenser har vi tidigare skrivit här på Gammankatolsk idédebatt. Rudbeck menar vidare att kristendomen är det bättre alternativet. Inte minst i fråga om att skapa samhällen:

”Sanningshalten i de religiösa dogmerna förefaller för en utomstående vara ungefär lika hög eller låg men vad som kan jämföras är de sociala, moraliska och politiska konsekvenser olika religioner har fört med sig. Här tycks det mig som om kristendomen slår andra religioner. Kort sagt: kristendomen har skapat bättre samhällen än vad andra religioner har lyckats göra.”

Den kristna tro och lära som förde med sig de sociala, moraliska och politiska konsekvenser som Rudbeck menar är överlägsna, måste ha varit så genomgripande att den hölls för sann. Annars hade dessa sociala, moraliska och politiska framsteg aldrig gjorts. Och fundamentet i den kristna traditionen är just att det är uppenbarad sanning vi har att göra med.

Rudbeck tar sedan upp liberalismen vilken ”satte igång ett kritiskt tänkande som ledde till renässans och upplysning – och paradoxalt nog till det sekulariserade samhället.” Det tycks som att han alls inte ser problemet i att den kristendom som han menar är grunden för vårt samhälle, i och med upplysningen fick allt mindre plats för att i ”det sekulära samhället” vara förpassad till en den privata sfärens religiositet. Rudbeck medverkar därmed till att dra undan mattan för kommande generationer.

Men han såg att just den kritiken skulle komma. Därför garderar han sig med att diagnostisera dem som hävdar att lösningen på dagens problem står att finna i källorna – alltså i kristendomens vagga; i den odelade Kyrkan. Rudbeck skriver:

”Den kristna tänkare som menar att lösningen på vår tids problem är att gå tillbaka till urkristendomens värld skulle med rätta stämplas som galen.”

Sant_Basil_The_Prayer
A fool for Christ (en Kristi dåre). ”Sant Basil The Prayer” (av: Sergei Kirillov)

Well, Carl Rudbeck; jag är här! Menar du att jag är galen? Jag tillstår gärna att jag är en dåre (jfr ”fool for Christ”) i relation till det postmoderna, relativistiska och allt sjukligare samhälle vi lever i. Men jag menar på fullaste allvar att vi måste hitta tillbaka till den kristendom som en gång danade vår civilisation. Vi måste tillbaka till källan!

Lästips: Det är kulturen som bär politiken

Frågan är alltså om dagens kristendom; den fogliga, urvattnade, till oigenkännlighet söndertolkade och världsligt orkestrerade verkligen skulle kunna bygga en civilisation? Skulle den ha kunnat stå emot osmanerna i Wien 1683? Rår den på djävulens list och bländverk idag? Finns det över huvud taget någon som är beredd att gå i döden för den moderna kristendomen?

Det var inte namnet ”kristen” som byggde civilisationen. Det var det innehåll; den tro och lära, som människor var beredda att offra sina liv för som en gång gjorde det möjligt. Och det väl beprövade är ännu möjligt.

Franciskus Urban

Re-formation för sanning och det heliga

Det finns två ord; två begrepp som mer än många andra är avgörande för att ett återtagande av betingelser för det goda livet skall vara möjligt. Mycket utrymme har här redan givits åt det ena, nämligen sanningen. Det andra är det heliga. När vi inte har dessa med oss odlas istället likgiltighet och brist på tillit. Inte bara till det gudomliga utan också till skapelse och medmänniska.

”Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne. Ty ni skall få dia er mätta vid hennes trösterika bröst”[1]

Dessa rader är hämtade från profeten Jesaja. Särskilt inledningsfrasen; ”Gläd er med Jerusalem” har givit söndagen sitt namn, Laetáre: Fröjda dig; gläd dig, o Jerusalem. Det är midfastosöndagen. Vi är mitt i Stora fastan och vi kan behöva bli påminda om varför; om nödvändigheten att vi förbereder oss inför den stundande påsken.

Herrens påsk; segern över döden, är den händelse i Guds frälsande plan som möjliggör Jesajas profetiska ord om att vi skall få dia oss mätta vid hennes trösterika bröst. Men vilken mening har detta idag? Har dessa ord någon betydelse förutom den rent historiska eller poetiska? Det är kanske dags för reformation: re-formation; återtagande, återskapande, nyformering?

Vi kan inte fortsätta som vi gör.

Guds LammFörra söndagen, då vi pratade om ondskans ursprung, togs ett antal nutidsproblem upp. Och problemet idag, avseende den utlovade födan – Livets bröd, är inte att löftet är borta men att likgiltigheten tagit över. Likgiltigheten inför och bristen på tillit till det; att vi idag inte räknar oss som ingående i det heliga livet. Men Gud, vår himmelske Fader, har inte ändrat sig. Det är vi som inte har vett att förstå. Det är vi som idag har fått lära oss något annat. Och när vi inte förstår vänder vi honom hellre ryggen än försöker förstå. Och när människan inte ens försöker förstå det heliga kommer hon att söka mättnad genom sådant som är världsligt och lättillgängligt – jag brukar jämföra med socker; som verkar sött men bara gör hålet större och tomheten djupare.

Jag minns en intervju. I denna, och i översättning, säger den intervjuade att ”i och med förlusten av känslan för det övernaturliga [det heliga], förloras också idag känslan för behovet att offra sig [att hänge sig]. Ju närmre man kommer Gud, desto större kommer känslan för den egna skulden [och behovet av läkande] att vara. Ju längre bort man kommer från Gud – som idag – desto oftare hör man filosofin i nyandligheten att ’jag är OK’ och ’du är OK’. Denna förlust av offervilja [och att vilja nå längre] har lett till att Kyrkans återlösande uppdrag och roll placerats i dunklet. Där Korset tonas ner, där ges knappast vårt behov av offer [och helande] en tanke.”[2]

Vidare i intervjun säger hon att denna ”aversion mot offervilja och återlösning har hjälpt sekulariseringen att vinna mark. Också inom kristenheten. Vi har, under lång tid, hört många prata om Kyrkans behov av att anpassa sig till världen. Men det förhåller sig precis tvärt om: det är världen som måste anpassa sig till Kyrkan.”

Och här landar vi rakt in i söndagens texter som handlar om förhållandet mellan det världsliga och det heliga; om dragkampen mellan sanning och normlöshet; om skillnaden mellan riktig mat och sådan som ger hål i och trasar sönder de tänder vi behöver för att kunna tugga.

Jag ser framför mig generationer av människor, planlöst drivandes; tandlösa i jakt på lättsmält sockerlösning; anemiska sökande efter varandras blod. Detta är det folk som vänt sig bort från Gud. Kyrie eleison!

För att vi skall kunna förstå vad vi har att glädjas över måste vi först förstå detta.

I dag på Midfastosöndagen tillåter vi oss att glädjas över det vi förbereder oss inför och som vi under Stora fastan tränar att uppnå. Detta uttrycks väl i den psalm; den bön som vår Herre, Jesus Kristus – liksom vi idag – själv bad:

”Men de ropade till Herren i sin nöd och han räddade dem ur deras trångmål.
Han ledde dem på den rätta vägen, så att de kom till en stad där de kunde bo.
Må de tacka Herren för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn, ty han stillade själens törst och mättade själens hunger med sitt goda.”[3]

Detta är vad vi tränar oss i under fastetiden: att ropa till Herren Gud i vår nöd; att klä vår hunger med ord så att vi själva känner den och förstår den. Det är när hungern är som svårast människan märker vad som egentligen mättar och släcker törst.

Fastetiden omfattar, som ni vet, olika delar. Det är bön, avhållsamhet och utgivande. Men till och med i vår strävan efter att ”fasta rätt” missar vi skillnaden mellan det heliga och det världsliga. Även om vi avstår aldrig så mycket för egen del, även om vi ger mer och tänker på andras överlevnad, så fastnar vi ändå i att vi har fokus på det lekamliga.

Om fastetiden i första hand handlade om att mätta andra; varför är det då så viktigt att vi själva avstår? Detta går, så klart, som ett svar, att vända på och säga att det är en god gärning att själv avstå för att mätta andra. Gott så!

Även om vårt eget avstående kan bereda möjlighet för andra att får mer, så missar vi målet med att avstå. Fastan är inget nollsummespel. Kyrkan är ingen fördelningspolitisk institution. Jag säger inte att det är fel att ge. Jag säger inte att vi inte skall göra det. Nej, vår Herre uppmanar oss att ge och det finns otaliga exempel på heliga som givit av sig själva och sin egendom. Herren säger till och med att vi först skall ge bort allt vi äger för att sedan kunna följa Honom.[4] Men – och åter igen – detta handlar inte om fördelningspolitik. Det handlar om att vi själva skall släppa taget om det världsliga, relativa och visa oss villiga till offer och hängivenhet för det heliga, absoluta och eviga.

Fastetidens avhållsamhet syftar till att vi skall lära oss att hungra, men hungra efter rätt sorts mat; rätt sorts näring. Fastetidens träning syftar till att vi under resten av året skall kunna göra rätt val. Fastetidens avhållsamhet handlar om att blotta våra knotor så att nytt kött kan läggas på dem – alltså blotta vår svaghet så att vi kan ta emot Herren Jesu frälsande blod.

Detta är vad dagens Evangelium handlar om: hjärtats hunger; själens hunger och att Guds Ord, Jesus Kristus, räcker till alla. Det handlar om att Guds kärlek och nåd blir större; förmeras i takt med att det delas. Ju mer vi äter av det himmelska brödet desto fler kan det komma till del. Desto fler kan sedan glädjas och jubla.

Den helige aposteln Paulus skriver till församlingen:

”Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak. Och som det var då, att han som var född efter naturens ordning förföljde den som var född i kraft av Anden, så är det också nu. Men vad säger Skriften: Driv ut slavinnan och hennes son. Ty hennes son skall inte ärva tillsammans med den fria hustruns son. Alltså, bröder, är vi inte barn till slavinnan utan till den fria hustrun.”[5]

Det är den hungern fastan vill frammana: hungern efter frihet; den hunger som bara kan mättas med det himmelska brödets läkande kraft. Hunger efter mening och Sanning så att vi blir fria från föreställningen; det djävulens ok att det är vi själva som skapar mening och normer, ja hela skapelsen. Det är denna vanföreställning som gör oss sjuka och som driver oss till att jaga varandras blod.

Reformation är bra. Reformation syftande till det ursprungliga; det odelade är nödvändigt. Det är människan, i sitt behov av läkande, som måste reformeras; formas om, bli ny så att hon kan helgas och redan idag jubla över att det är möjligt – Reformeras för att också fyllas av sanningens heliga ljus.

Franciskus Urban

[1] Jes. 66:10-11

[2] http://www.latinmassmagazine.com/articles/articles_2001_SU_Hildebran.html, hämtad 20150310

[3] Ps. 107:6-9

[4] Matt. 19:16-23

[5] Gal. 4:28-31